Dunderstormen

För ett par dagar sedan var vi uppankrade i Musket Cove som är en populär ankringsplats bland Fijis öar. Viken ger bra fäste för ankaret men är tyvärr väldigt djup, runt 20 meter över allt. Vi lyckades hitta en av de grundare ställena där det bara var 18 meter men det är fortfarande mycket för oss som bara har 55 meter ankarlina inklusive 13 meter kätting. Innan hade vi legat tryckt och säkert i marinan tre nätter men sista natten ville vi spara in så vi gick ut och ankrade istället. Det skulle vi snart få anledning att ångra bittert…

Egentligen är det så mörkt så att man inte ens kunde se handen framför sig när denna bilden togs men blixtar lyste upp natten så att det blev lika ljust som på dagen.

När det var dags att krypa till kojs så blåste det ganska mycket och eftersom man ofta sover oroligt av rädsla för att börja dragga så satte vi ett ankarlarm på datorn med hjälp av vår gps. Efter det  lyckades jag mot förmodan somna ganska gott i förpiken. Runt 2-snåret vaknar jag upp igen och märker att det har slutat blåsa helt. Najs tänker jag och går upp för att stänga av datorn eftersom man gärna spar in på strömmen där det går. Jag tar även en sväng ut i sittbrunnen för att spana av läget och upptäcker att det blixtrar hur mycket som helst trotts att det är helt lugn ute och havet ligger spegelblankt. Hela världen lyses upp av blixtar högt uppe bland molnen nästan varannan sekund men inte ett ljud. Inget öronbedövande dunder några sekunder efter ljusflashen även om det känns som om det blixtrar rakt ovanför oss. Hela situationen känns väldigt märklig så jag tar fram filmkameran för att föreviga det hela. Efter att jag filmat en stund kommer Emilie, som vaknat av att jag inte längre låg kvar i sängen, och undrar vad som händer. Vi står tillsammans i sittbrunnen och upplever förundrat hur hela världen emellanåt lyses upp av kraftigt vitt ljus trotts att total tystnad råder. Plötsligt börjar det blåsa igen. Till en början är det en ganska svag vind men nu från syd istället för i norr. Ett vindskifte på 180 grader alltså. Oftast är det inte ett lovande tecken. Ankarlarmet går medan Båten Anna driver norrut innan ankarlinan har sträckts upp.

En skrämd kapten i ljuset från den senaste blixten.

BOOM! Med en enorm åskknall, som får oss att huka, bryter stormen lös. På en sekund går vinden från en lätt bris till 20 m/s och regnet öser ner med sådan kraft att man måste skrika för att ha någon som helst möjlighet att höra varandra. Det fortsätter att blixtra men det är inte längre tyst utan vi utsätts för öronbedövande knall efter knall. På datorn ser vi hur Båten Anna accelererar istället för att stanna upp. Ankaret har ryckts loss och vi draggar. Vi vet att vi är omgivna av rev men på grund av mörkret och det kraftiga regnet är det i princip omöjligt att orientera. Endast iförd kalsonger rusar jag fram till fördäck i det iskalla regnet och sliter upp resten av ankarlinan ur ankarboxen för att släppa ut så mycket det går i förtvivlat hopp om att ankaret skall sätta sig igen och båten stanna upp innan vi driver upp på ett rev. Sikten är så extremt dålig att det inte går att avgöra om vi fortfarande driver eller inte och att regnet piskar en i ansiktet gör inte hela saken bättre. Även om vi ligger i en väldigt skyddad vik så börjar skön bygga upp och Båten Anna rycker betänkligt i ankarlinan. Tiden mellan blixt och blixtknall är nu i princip obefintlig och ljudet är så öronbedövande och skrämmande nära att man nästan slås till marken. Det är tydligt att ovädret är rakt över oss och det visar inga som helst tecken på att dra vidare. Väl tillbaka i sittbrunnen kan Emilie rapportera att det vekar som om vi har stannat upp vilket känns något betryggande men eftersom vårt elektroniska sjökort inte är speciellt detaljerat över just området vi är i så har vi ingen aning hur nära vi är revet. Det är sådan kraft i den här stormen att alla squalls vi varit med om tidigare känns som en skön bris i jämförelse. Ett tag när det kändes som värst satte vi igång motorn för att hjälpa ankaret att hålla fästet men vi stängde av efter ett tag då det var så mycket blixtar i luften att jag var orolig för att motorn eventuellt skulle förändra den elektriska potentialen i masten och i princip dra blixtarna till sig. Vi var bra sugna att krypa upp på däck för att sätta fast åskledarna på vanten men det kändes helt enkelt för farligt om man skulle ha sådan otur att blixten skulle slå ner i just vår båt vid samma tillfälle. Det enda vi kunde göra var att vara beredda på det värsta t.ex. om vi skulle börja dragga igen eller om ankarlinan helt enkelt skulle gå av. Vi hade ju ingen aning om den just då höll på att skavas av mot en vass korall eller om taglingarna jag gjort helt enkelt skulle brista. Skulle den gå av så visste jag inte ens om vi skulle klara av att motorisera mot den extremt starka vinden eller ens vart vi skulle ta vägen. Så vitt jag vet kunde vi lika gärna köra upp oss själva på ett rev eftersom det var så enormt svårt att orientera sig i mörkret och regnet. Emilie packade till och med en extra grabbag med pass, pengar och dator i om det absoulut värsta skulle inträffa att vi drev upp på ett rev och började ta in så pass mycket vatten att vi skulle sjunka. Så pass illa kändes situationen.

Frekvensen på blixtarna var så hög att det nästan kändes som att stå under ett blinkande lysrör. Något som kan göra den mest sansade person förvirrad.

Emilie satt inne i båten och höll stenkoll på plottern på datorn för att upptäcka minsta tendens till att vi skulle börja dragga medan jag satt ute i regnet i sittbrunnen redo att vidta åtgärder för att försöka rädda oss ur en eventuell nödsituation. Skrikande försökte vi diskutera vad vi skulle göra vid olika scenarion så att vi båda visste vem som skulle göra vad. Annars kunde vi inte göra mer än att be för att stormen skulle dra förbi samtidigt som vi förbannade det faktum att vi snålade in på sista natten i marinan.

Inte förrän vid 5-snåret på morgonen började vindarna avta och regnet lugna ner sig. Det blixtrade och åskade fortfarande men inte alls med samma frekvens som förut. Det kändes väldigt skönt att det verkade som om det var över men vi vågade inte riktigt hoppas på för mycket då det kändes som om det lika gärna kunde tillta i styrka igen. Eftersom vi nästan inte sovit på hela natten gick vi och lade oss efter ett tag med ankarlarmet påslaget på datorn. Jag somnade ganska snabbt men Emilie som fortfarande var uppe i varv efter all adrenalin låg länge och vred på sig.

När vi vaknade igen var det ljust ute och stormen hade dragit förbi helt och vi kunde se att vi låg ca 30-40 meter från närmsta rev vilket kändes skönt och vi var väldigt tacksamma för det goda fästet i botten för ankaret, annars hade det nog varit en helt annan stämning den morgonen. Senare fick vi höra att blixten faktiskt hade slagit ner i någon av segelbåtarna i ankringen och de hade fått i princip all sin elektronik utbränd. Vi var väldigt glada över att det inte var vi…

Efter en snabb frukost lättade vi ankar och seglade till en marina som heter Vuda Point och ligger på den stora huvudön Viti Levu. Jag antar att jag inte behöver förklara att vi inte var speciellt sugna på att ankra nästa natt också.

I skrivande stund ligger vi fortfarande kvar i Vuda Point fyra nätter senare. Här återförenades vi med våra amerikanska vänner på Slick och Obelisk som vi inte sett på ett par veckor och det var väldigt roligt att hänga ihop igen. Vi hade bland annat en legendarisk utekväll i staden Nadi i torsdags kväll. Annars har vi mest hängt i marinan och umgåtts.

Planen är nu i vilket fall som helst att ta första bästa väderlucka ner till Nya Zeeland, parkera båten och skaffa oss ett jobb för att få ihop lite mer pengar till resan. Som vädret ser ut nu så blir det inte den närmsta veckan så vi ska nog cruisa runt lite bland de små öarna här i närheten och bara ta det lugnt. Det finns även ett ställe här på södra Viti Levu i Passific Harbour där man kan göra ett otroligt häftigt hajdyk som jag är rätt sugen på. Vanligtvis brukar man se upp till nio olika sorters haj och däribland flera meter stora tjurhajar och tigerhajar som är kända människoätare. Vore otroligt häftigt att få se. Vi får se vad plånboken och Emilie tillåter.

Förhoppningsvis hittar vi någon som vill hänga med på överfarten till Nya Zeeland så att det blir lite lättare med vakthållningen. Misstänker att det blir lite mer marin trafik på vägen dit ner än vad vi haft hittills så det blir nog vakenvakt på nätterna. Åtminstone framåt slutet.

Vi hör av oss igen innan vi drar söderut!

Stormiga hälsningar från oss på Båten Anna!

Det här inlägget postades i Panama - Nya Zeeland och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Dunderstormen

Lämna ett svar till Linus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*