Livet i Portugal

gurra — Fri, 07 Oct 2011 15:34:32 +0000

Ni får ursäkta våran frånvaro. Det är bara så att vi, i hedonismens spår, har prioriterat oss själva för en stund. Kanske för för första gången på resan känner vi oss inte längre på efterkälken, vi har gott om tid. Antar att korsningen av Biscaya gjorde sitt. Avstressade.

I La Coruna levde vi ruggit bra, kanske lite väl ofta över våra tillgångar. Emilie som suktat efter Tapas sen hon var i sin mammas mage fick leva ut sina tapasfantasier och vi andra följde inte alls motvilligt med. Sen gick vi alla ut på spanskt vis med svenskarna påGorm. En liten besvikelse som har förföljt oss under resan är bristen på engelsktalande personer. Hade så klart hört talas om fenomenet tidigare men trott att jorden blivit för liten för att inte prata engelska, i alla fall hos den unga generationen i Europa. Jag tycker bara att det är lite tråkigt att inte kunna kommunicera på riktigt. Ja, ja.. man tar seden dit man kommer men när man dubbar TV och film tar man bort en gratis utbildning.

Efter några dagar blev vi nöjda med La Coruna och började segla mot Porto. Portugal känns på något sätt mer exotiskt. Under seglingen såg vi både hajar och mer delfiner. Av någon anledning kom alltid Delfinerna på natten och sällskapade ofta rätt länge med oss då Anna skrämde fram fisken.

Framme i Leixios, just vid Porto har vi princip bara fortsatt vad vi startade i La Coruna. Ätit, läst, hängt på standen, surfat en del, druckit pilsner i sittbrunnen och myst med en pipa i näven. Porto kändes jäkligt trevligt då vi kom i kontakt med väldigt mycket människor och mycket lokala människor som till min glädje pratade väldigt bra engelska. Portugal är ett land där jag kan bo i tror jag.

Nu (äntligen) är vi framme i Cascais en bit utanför Lisabon. Väl tajmat med tanke på att det är fredag idag. Seglingen hit bjöds på en styv kuling och ett hastighetsrekord på 11,32 knop. Men vi kom välbehållna i hamn. Att lägga till när det blåser kuling är inte så otroligt roligt då man måste vara rätt aggressiv för att inte tappa styrfarten och kontrollen mot vinden men Eiliv gjorde så att det så väldigt enkelt ut. Han är ju trots allt kapten. Emilie som skötte ”incheckningen” hälsade att hamnkapten tyckte att vi var ”crazy” som varit ute och seglat i kulingen. Vi ryckte på axlarna och ansåg att engelska kanalen var värre.

Ikväll kommer vi nog att hänga i Gorms sittbrunn ett tag före vi drar in till Lisabon och kollar läget. Hoppas livet leker där hemma för det känns rätt bra att vara ute på en båt just nu. Nästa anhalt blir förmodligen Madeira. Det blir våran längsta segling hittills men först ska vi ta det allmänt lugnt här i Cascais och njuta av livet.

PS. Anledningen till att jag ogillar västländers brist på att prioritera engelskan kan ha med att jag är så sjukt dålig på tyska, franska och spanska. Det kan som sagt ha med det att göra. Och tyvärr blev det inga bilder. Men dom kommer.

Vi hörs/ Gustaf

Dödens bukt – inte så farlig trots allt

Eiliv — Mon, 26 Sep 2011 23:37:15 +0000

Äntligen har vi gjort det! Vi har korsat Biscayabukten och har nått varmare breddgrader i Spanien och närmare bestämt La Coruña.

Det var ett tag sedan vi skrev nu och vi förstår att ni har väntat tålmodigt på färska nyheter från Båten Anna. I Camaret fick vi vänta några dagar innan vädergudarna behagade vara snälla mot oss. Dock led det ingen brist på oss då den norska träskutan Lucero låg precis hade lagt till där innan vi kom. Under tiden vi väntade på bättre väder så hann vi med att umgås en hel del, gå på restaurang, promenera och se på film ihop. Mycket trevliga människor. På tisdag kväll såg det ut att bli en lämplig väderlucka för att ta oss över Biscaya med start Onsdag mitt på dagen.

Tillsammans med Lucero och den svenska båten Gorm (Som dök upp sista dagen) lade vi ut prick kl 12 från Camaret. Vindarna var fina och tog oss i ca 7 kn rakt sydväst och efter lite mindre än ett dygn hade vi korsat den nordeuropeiska kontinentalsockeln och seglade med dryga 4000 m vatten under kölen. Det ni!

Solnedgång över Biscaya och en lång mörk natt tar sin början.

Sträckan Camaret till La Coruña var ca 350 nm (ca 650 km) och tog oss ganska precis tre dygn att tillryggalägga. Vi seglade alltså med ganska god fart. Vanligtvis kan man mellan tummen och pekfingret säga att vi gör ca 100 nm per dygn. Väderluckan som givits oss innebar rätt lite vind stundvis så vi gick lite mer än en tredjedel av sträckan för motor medan vi seglade resten. Trotts att det inte blåste speciellt mycket gick det en ordentlig dyning in i bukten från atlanten. Vissa vågor var nog så höga som 5 meter men tur nog så var de inte speciellt branta utan mer som sävliga kullar av vatten som rullade fram in mot land.

En av de delfiner som kom tillbaka och underhöll oss senare på dagen.

Tidigt tidigt innan gryningen anlänt första morgonen till havs så kom de. I månskenet kunde jag plötsligt se massvis av fenor som skar genom vattenytan. Det var delfiner! Tyvärr var det alldeles för mörkt för att fota dem men i ljuset av månen fick jag njuta av deras sällskap i nästan en och en halv timme. Emilie som kom och bytte av mig sista halvtimmen beskrev upplevelsen som om det vore en tavla. Hoppande delfiner i en månljusgata ute till havs. Är det inte overkligt? Vi satt där i sittbrunnen tillsammans och njöt av upplevelsen. Senare samma dag kom dock den absoluta höjdpunkten. Valar! Ett gäng otroligt stora valar uppenbarade sig mindre än 100 meter från båten och låg i vattenytan och sprutade vatten med sina andningshål. Det var riktigt häftigt att se så stora djur på nära håll.

Här firar vi tillsammans med besättningen på Lucero att vi äntligen korsat den beryktade Biscayabukten. Tack Monica för skumpan! Den smakade fint!

När vi inte tittade på valar och delfiner så fördrev vi tiden med att sova, lyssna på musik, läsa och titta på en film. Trotts denna underhållningskavalkad var det otroligt skönt när vi äntligen siktade den spanska nordkusten tidigt på lördags morgon. Landstigningen firades tillsammans med besättningen på Lucero genom att korka upp skumpan som Monica på Gurnsey skänkt oss för ändamålet. Tack så mycket för den! Det smakade fint att välkomnas med skumpa, solsken och värme. Precis vad vi har längtat efter.

Sedan vi kom hit har vi hunnit med att frossa i tapas, bada lite i det kalla vattnet (ca 18 grader) och få massvis av sol på oss. Vi har även lärt känna grabbarna på Gorm bättre och vi har haft riktigt trevligt ihop. Enligt uppgift skulle det gå att fylla våra flaskor med gasol här i Spanien men alla vi har frågat har sagt att det inte går, så vi snålar med den lilla gas vi har kvar tills vi kommer till Portugal där det skall gå att ordna.

Planen nu är att stiga upp i rimlig tid imorgon och sätta kurs mot Baiona längst ner på Den spanska kusten innan Portugal. Resan beräknas ta kanske ett dygn.

Over and out!

C9T

Delfiner – Båten Anna

Livet i Portugal

Dödens bukt – inte så farlig trots allt