Indonesien – Båten Anna

Borneo

Emilie — Tue, 08 Oct 2013 15:05:32 +0000

Vi lyxade till det med tre dagars ”all inclusive” på en flodbåt i nationalparken Tanjung Puting i Kalimantan (den indonesiska delen av Borneo). Jag (Emilie) hade en vild orangutang som letade genom mina fickor och försökte dra av mig tröjan… Häftig men läskig upplevelse. Nu är vi i Jakarta och har gjort Båten Anna i bättre skick än någonsin tror jag =)

Drak- och djurfrossa på Komodo

Eiliv — Sun, 15 Sep 2013 16:09:07 +0000

Här bjuder vi på en liten hopklippt videosnutt från vårat besök på Rinca i Komodo National Park med Komodovaranen som huvudperson och bufflar apor och hjortar i birollerna. Hoppas att ni tycker att detta är lika häftigt som oss. Det är kittlande att inse att komodovaranerna ger sig på och äter djur stora som bufflarna som ni får se i filmen… Se och förundras!

Drakar och äventyr

Eiliv — Sat, 14 Sep 2013 14:51:08 +0000

Hej hej hej!

Om någon funderar på varför det varit dåligt med uppdateringar på hemsidan så är svaret enkelt. Vi har seglat runt i bitar av Indonesien där internet är mer ett rykte än något man ”surfar på”. När vi har varit i lite mer civiliserade områden har vi haft fullt upp av att ordna med diesel och fylla på vatten och matförråden för att hinna med att blogga. Däremot har det inte varit tunt med upplevelser. Hade vi haft tid och pengar hade man kunnat segla runt i Indonesien hur länge som helst bland alla tusentals öar och ankringsvikar. Vi måste dock vara i Sydafrika innan mitten på November för att inte hamna mitt i orkansäsongen på södra Indiska Oceanen så det gäller att ligga på.

Sedan Jocke kom ombord har vi haft det riktigt bra men också ganska tuff segling och oturligt nog magsjuka ombord. (Inte trevligt i en trång båt men det kanske inte behöver påpekas) Som senast har vi besökt Komodo National Park och sett världens största ödla, Komodovaranen, som kan bli upp till tre meter lång och äter djur stora som bufflar och hjortar. Det gäller som människa att passa sig eftersom man är något mindre än dessa djur. Nästa stopp blir Kalimantan (Borneo) där vi ska upp i djunglen och titta på Orangutangerna. Orangutang betyder för övrigt skogsmänniska eller skogsperson på indonesiska. Nu hinner jag tyvärr inte skriva mer men här följer ett utkast som Emilie skrev när vi kom in till Ambon efter en lång tid ”Off the beaten track”. Läs och skratta med oss!

Civilisation!

Det här med att segla ”off the beaten track” vet jag inte om det är så vidare värst roligt faktiskt… Visst man får uppleva och se häftiga platser och människor som man aldrig haft möjlighet till utan en båt, men är man uppväxt i ett västerländskt samhälle och är social som person så blir det ganska påfrestande tillslut när man inte sett en annan människa än Eiliv på nästan två veckor, inte kunnat kommunicera med någon på grund av bristen på engelska på nästan en månad och inte kunnat kolla mailen, facebook, dricka en cola med is, göttat sig med en glass eller ätit annan protein än fisk, soyabitar eller bönor så tillslut är det nog bara… På filmer hallucineras det i öken efter kaktusar eller vatten, den senaste veckan har jag anat ett McDonald’s M i horisonten ett flertal gånger… Det är lite pinsamt att erkänna men jag behöver helt enkelt en stad eller i varje fall en by eller kanske bara en resort eller helt enkelt bara en annan segelbåt lite då och då…

Nu är vi i alla fall i civilisationen och har gottat oss i is, pommes, internet m.m. I morse kom också Eilivs kompis Jocke och det känns nästan lite overkligt, han har ”hotat” med att komma ett tag men jag har nog inte riktigt trott på det =) Nu är han här och det känns riktigt skoj med lite friskt blod på Båten!

Skepp och Hoj!

En värld av öar för oss själva

Eiliv — Sat, 24 Aug 2013 11:07:55 +0000

Efter lite mer än sex dygns segling var vi äntlig framme i Raja Ampat. Vinden hade under överfarten mest lyst med sin frånvaro och aldrig visat upp sig i mer än 12 timmar i sträck. Det blev med andra ord mest att bränna diesel för att ta sig fram. Den lilla vind som då och då dök upp var dessutom ofta motvind vilket inte var direkt uppskattat. Eftersom vi viste att vi inte hade tillräckligt med diesel för att ta oss hela vägen fram så var vi dock tvungna att försöka ta tillvara på varje liten vindpust som erbjöds.

Det finns inte, eller åtminstone saknar vi ordentliga detaljerade sjökort över området så mot slutet vart det en kamp mot klockan för att hinna fram till någon av de första öarna och hitta en trygg ankring innan mörkrets inbrott då vi förlitade oss på sk. eye-ball navigation. Vårt ursprungliga mål var att nå ön Wayag där vi visste att det fanns bra möjligheter att ankra upp båten men vi insåg snart att vi inte skulle hinna. Närmare oss fanns istället ön Uranie som eventuellt skulle kunna ha en trygg vik att ankra i. Vi var inte lite nervösa när vi gled in i viken och höll båda tummarna för att det skulle vara skyddat för vind och sjö och inte vara för djupt (mer än 20 meter). Alternativet var att försöka lägga sig på öns läsida och driva hela natten för att sedan fortsätta under morgondagen men efter mer än 6 dygn till havs var det inget vi var sugna på när vi var så nära land.

Denna gång var turen med oss och vi hittade inne i Uranie en underbart fin vik som var väldigt skyddad och lugn. Vi behövde heller inte ankra utan kunde förtöja Båten Anna mellan två svampformade klippor som stack upp i viken. Underbart! Vi firade att vi var framme med att göra pommes frittes av den lilla potatis vi hade kvar i förrådet.

Dagen därpå ägnade vi förmiddagen åt att utforska viken och upptäckte till vår stora förvåning att vi inte var ensamma. Längst inne i viken hade tre indonesiska fiskare slagit upp ett litet camp. De pratar ju i princip ingen engelska här så vi hade väldigt svårt att kommunicera så vi är inte helt säkra på om de bodde där eller om det bara var tillfälligt men vi lyckades åtminstone förhandla till oss två stora humrar till priset av 50 000 rupia, vilket motsvarar ca 35-40 SEK. Efter utforskning och hummer-fynd seglade vi vidare till ön Wayag, där en mooring mycket riktigt väntade på oss, vilket var skönt. Humrarna lades på grillen och smakade utmärkt till middag.

Wayag är som en egen liten skärgård med massor av små men väldigt höga och branta öar som ser i princip exakt lika dana ut vilket gör att den som saknar sinne för vädersträcken lätt skulle kunna bli vilse. Vi har kört runt i dingen i timtal och utforskat denna spännande arkipelag som nästan påminne rom en labyrint med ett oändligt antal öar, passager och vikar. På våra utforskningstripper har vi sett massor av mantarockor som simmar runt och ibland bryter vattenytan med lustfyllda hopp och volter vilket är mältigt att se med så stora vattenvarelser. I en liten grund vik hittade vi fyra små babyhajar (40-50 cm) som blygt simmade runt i det klara vattnet. När vi stått stilla en bra stund vågade de sig så nära som bara ett par meter ifrån våra fötter.

En sak som har varit speciell under vår tid här är att vi har haft hela övärlden för oss själva. I vanliga fall kommer en hel del dykbåtar hit men nu är det inte säsong så vi har till synes varit helt ensamma utan varken andra turister eller lokalbefolkning. En väldigt speciell känsla på en så vacker plats. Det känns som om vi är långt ute i vildmarken. Vi tror att vi en dag eventuellt såg rök från en by eller liknande men trotts att vi har letat har vi inte hittat någon annan närvarande.

Egentligen skulle vi ha gett oss av vidare tidigt i morse men vinden hade bestämt sig för att blåsa upp och har legat på mellan 10-12 m/s rak motvind vilket vi inte var speciellt sugna på. Nu hoppas vi att det har lugnat sig till i morgon för vi behöver verkligen komma iväg söderut. Om fem dagar kommer min barndomskamrat Joakim för att segla med oss och han ska hoppa på i Ambon så vi gör bäst i att pallra oss dit. Sedan har vi ju indiska oceanen att korsa innan orkansäsongen också så det gäller att ligga på. Så många platser att se och så lite tid. Aj aj!

Vi är ju fortfarande på Wayag och jag behöver väl inte säga att wifi eller ens trådbundet internet inte är tillgängligt så det blir inga bilder denna gång. Vi ska försöka lägga upp en bunt om vi hittar bättre internet i Ambon.

Tjipp och hej från oss på Båten Anna!

Lite info till dig Jocke:

Eftersom du reser in i Indonesien på en enkelbiljett så finns det eventuellt risk att det kan bli lite trubbel att komma in i landet eftersom de ofta vill veta hur du ska ta dig hem igen i form av en utresebiljett. Är ju lite svårt att få när man ska segla på en båt så du kommer att behöva en kopia på vårt cruising permit (CAIT) och kopia på våra båtpapper. Vi hade tänkt maila detta till dig men har inte kunnat komma åt internet så istället får du ta och logga in på vår mail och hämta infon där. (Jag smsar dig användarnamnet och lösenord).

För att få tag på dessa dokument behöver du hitta mailen från vår agent här i indonesien. Jag tror att du gör det om du söker på namnet Arlytha eller Kartasa. Annars får du pröva CAIT och se vad som dyker upp. CAITen hittar du i ett av de senaste mailen som hon har skickat i form av en bifogad fil. Det är en bildfil på ett dokument på indonesiska som innehåller bl.a. ditt namn och passnummer och en massa stämplar längst ner. Kopia på våra båtpapper hittar du om du går in under skickade mail och letar efter samma Arlytha Kartasa. Någon gång under juni skickade vi ett mail till henne med en massa bifogade dokument där båtregistreringen är ett av dem. Skriv ut båda dessa dokument och ha dem med dig om det blir några frågor om hur du ska lämna landet. (Förhoppningsvis blir det inga problem).

Om du inte har fått mitt tidigare sms så ska du alltså ta dig vidare till Ambon men flyg från Jakarta så kan vi plocka upp dig där. Vi har tyvärr inte någon täckning på mobilen så om du vill något måste du smsa till satellittelefonen. (Går även att göra från en vanlig mobiltelefon.)

Äntligen Indonesien

Eiliv — Mon, 12 Aug 2013 12:18:39 +0000

Senaste tiden har vi definitivt flugit under radarn (eller ska vi kanske säga seglat). Vi har varit på platser där tillgången på internet minst sagt har varit begränsad och därför har aktiviteten på bloggen varit minimal.

Några ivriga byteshandlare på Nissan i Papua Nya Guinea.

Efter Buka, där vi var när vi skrev senast, har vi besökt Nissan ön där vi blev kvar bra mycket längre än tänkt pga av att vi både blev drabbade av förkylning. Trots sjukdom hade vi trevligt och interagerade massvis med invånarna på ön som ville byta till sig socker, salt och kläder mot färska grönsaker och ägg. Till slut hade vi så mycket färskt att vi fick börja tacka nej. Jag önskar att vi hade hunnit snorkla mer på drop-offen som var alldeles utanför passagen in till ön. Förkylningen blockerade bihålorna vilket gjorde det ytterst smärtsamt och obehagligt att dyka under vattnet. Vi var där en kort stund och vid revets kant där djupet störtade från 5m ner till 40m såg jag massvis av hajar, stora fiskar och annat marint liv. En av de bästa snorklingsupplevelserna jag haft hittills.

Vidare därifrån tog vi oss till Kavieng som ligger längst norrut på New Ireland i Papua Nya Guinea. På vägen fångade vi en riktigt stor Mahi Mahi på hela 7 kg som räckte till mat i flera dagar. I Kavieng hade vi trevligt och lärde känna de australiensiska medicinstudenterna Pete och Kate som var på 8 veckors praktik på orten. Vi kom riktigt bra överens så de skolkade ett par dagar för att få hänga med på båten tillsammans med oss.

En riktig bjässe till Mahi Magi som gav oss god fisk att äta i flera dagar.

Bristen på vind har varit lite av ett problem på sistone. Sedan vi lämnade Vanuatu har vi sällan haft stadig vind längre än 15 timmar i sträck. Det har lett till att vi fått motorisera en hel del vilket vårt bankkonto inte är så glatt över. Nattetid hotar även kraftiga sk. Squalls ständigt. Kraftiga regnväder som för med sig väldigt starka vindar som kan göra livet obehagligt i kanske en halvtimme innan det är över igen. Den 600 sjömil långa överfarten från Kavieng till Jayapura i Indonesien var inte heller speciellt annorlunda men vi hade kanske lite mer vind än vanligt så att vi kunde glida in i Indonesien efter 6 dygn till havs. Under överfarten hade vi vid ett tillfälle så mycket delfiner kring båten att Emilie, till sin stora förtjusning lyckades klappa en av dem. Sista kvällen till havs hade vi även ett helt gäng pilotvalar som simmade med oss ett tag.

Oturligt nog lyckades vi pricka in att anlända till Jayapura sista dagen på ramadan (muslimernas fastemånad) så att allt har varit stängt i fyra dagar i sträck så att vi inte har kunnat checka in med myndigheterna. Planen var att bara checka in och åka vidare men vi fick snällt vänta i dagarna fyra innan vi idag måndag hade en riktig heldag med att valsa runt till diverse kontor med en oändlig pappersexercis med stämplar till höger och vänster. Här i Indonesien älskar myndigheterna verkligen sina stämplar så till den grad att vi var tvungna att tillverka vår egen stämpel. På vår besättningslista från immigrationsmyndigheten kunde jag räkna till hela 5 olika stämplar exkluderat vår egen.

Några söta barn som väldigt gärna ville bli fotograferade tillsammans med oss.

Så Indonesien… Äntligen börjar saker och ting bli billigare vilket alltid är en tröst för oss fattiga långseglare. Människorna här är väldigt trevliga, glada och extremt gästfria. Vi har blivit hembjudna till människor vi precis mött och blivit bjudna på middag. Även om Jayapura är en relativt stor stad blir vi behandlade nästan som kändisar. (Kan bero på att de inte har speciellt mycket turism här + att vi båda är blonda och står därmed ut ur mängden ganska rejält) Alla hälsar på gatan och folk kommer fram och vill skaka hand och ta bild tillsammans med oss. När vi har blivit hembjudna till folk står grannbarnen och trängs i dörrar och fönster för att titta på oss och vi blir alltid ropade efter på gatan. Det är dock alltid väldigt trevliga så inte hotfullt eller så på något vis. Vi känner oss väldigt säkra och trygga här.

Sophämtningen här är det lite si och så med. När vi frågade var vi kunde slänga våra sopor pekade de på havet. Inte ett speciellt bra alternativ tyckte vi. Samma morgon som vi kom inte ösregnade det och ut ur staden kom en hel flod av sopor som spolades ut i havet. Det gjorde nästan ont att se på.

Emilie med en nyfunnen vän: Papegojan Ismail.

Planen nu är hur som att segla vidare till Raja Ampat som är ett område känt för sin underbara dykning och vackra öar. Det ser vi verkligen fram emot! Nu är det bara att hoppas på goda vindar som kan ta oss fram!