Pitstop: Porto Santo

Eiliv — Wed, 19 Oct 2011 23:21:05 +0000

Som ni kanske sedan tidigare förstått så bestämde vi oss på vägen till Madeira att vi ville stanna till på Porto Santo på vägen. Porto Santo var, tills några minuter innan vi lättade ankar, en liten obetydlig ö som vi aldrig hört talas om förut. Dock fick vi tips från några seglare vi träffat förut att det skulle vara väldigt fint där + att det skulle finnas en 9 km lång sandstrand, vilket inte finns på Madeira. Eftersom Porto Santo bara ligger runt 30-40 nm norr om Madeira var saken biff. Vi satte kursen direkt dit.

Resan tog ganska exakt 4,5 dygn, varav 2 dygn för motor och 2,5 för segel. Stiltjen var nästan total mitt där ute på Atlanten. Förutom det jobbiga rullandet under en period så var resan riktigt behaglig med fint och varmt väder och månljusa nätter. Vi kom alltså fram igår (tisdag), men orkade inte skriva något nytt inlägg precis då utan vi nöjde oss med att publicera de som vi skrivit ute till havs.

Idag har vi spenderat vår tid på att upptäcka ön, som faktiskt är väldigt liten. Jag och Emilie klättrade upp på en av öns högsta bergstoppar samt vandrade runt och fascinerades av öns vackra landskap och djurliv. Emilie som varit något skeptisk till att vi valde att gå i land här gjorde helt om när vi fick syn på några hästar som stod högt uppe på en kulle och betade torkat gräs. Äntligen fick hon chansen att kela med några fyrfota djur! Hästarna såg först ut att gå lösa på de stora vidderna men när vi närmade oss såg vi att varje häst satt fastbunden i en av hovarna. Emilie säger att svensk djurskyddslag aldrig hade tillåtit detta! Som plåster på såren fick hästarna dela på mitt päron som jag skulle ha ätit när vi nått toppen.

Imorgon sätter vi åter kursen mot Madeira. Dock räknar vi med att vara framme samma dag denna gång. Väderleksrapporten säger ca 7 m/s nordöstliga vindar, så det borde gå som på räls.

Emilie som suktat efter hästar sedan vi lämnade Sverige fick äntligen kela med en av sina fyrfota vänner.

Ute till havs med kursen satt mot Porto Santo

Eiliv — Tue, 18 Oct 2011 15:51:51 +0000

Mörkret har fallit sedan länge. De större fartygsrutterna har passerats. Vi har utan större märkvärdigheter seglat ut över den europeiska kontinentalsockeln där Atlanten störtar ner och blir nästan 5 km djup under vår köl. Eftersom det bara är vi, havet och en ljummen vind så stänger vi av navigationsdatorn efter att ha tagit ut kursen mot Porto Santo nästan 450 nm bort. (ca 80 mil) Mellan oss och vårt mål finns inget annat än oändliga vidder av vatten.

Månen har lyst upp vår väg under nätterna.

Trotts att det är mitt i natten är det inte speciellt mörkt. Månen är nästan full och lyser ned över oss från sin plats på himlen och ger himmel och hav en silverblank ton. Eftersom klockan börjar närma sig tre smyger jag ner i båten för att väcka Emilie som ska ta vaktpasset efter mig. Nyvaken börjar hon sakta klä på sig medan jag går upp i sittbrunnen igen. Hittills har det blåst i alla fall 5 m/s men nu har vinden nästan helt dött ut. Vi glider ljudlöst genom vattnet med ett par knops fart och havet är knäpptyst. Det är bara vi och havet. Plötsligt hörs ett ljud i tystnaden: -”Pcccccchhhhhht!” Vad var det? -”Pcccccchhhhhht!” Där var det igen, fast nu var det på andra sidan båten. Samma distinkta pysande läte hörs igen bakom båten. Det är överallt. Vi har hamnat mitt i grupp valar som har gått upp till ytan för att andas. Jag ropar lite tyst till Emilie att vi har valar runt båten. Emilie, och Gustaf som också vaknat, skyndar sig upp i sittbrunnen och tillsammans spanar vi ut över vattnet för att med skräckblandad förtjusning försöka se valarna. Det låter som att de är väldigt nära men deras svarta ryggar är svåra att urskilja bland nattens andra skuggor. En del av mig hoppas att en val ska uppenbara sig bredvid båten så att vi kan se den tydligt, medan en annan mindre modig del hoppas att de håller sig på avstånd. Valar är stora djur och skulle potentiellt kunna skada vår kära Anna. Det är nog bäst att behandla dem med respekt. Valarna frustande andetag hörs från alla håll, men vi kan fortfarande inte se dem. Jag håller tummarna för att vi inte råkar köra på någon ouppmärksam val som ligger och andas i månskenet. Valarna tillhör säkert en och samma familj och skulle kunna bli aggressiva om man råkade skada någon i flocken. Inom mig går jag raskt igenom en handlingsplan om det värsta skulle inträffa. Av vad jag läst så handlar det om att få valarna att förstå att det inte är en annan val som attackerat dem genom att t.ex. banka med saker mot skrovet eller kanske mest effektivt att starta motorn som för massor av oljud under vattnet.

Emilie brukar bli lite frusen under sina nattpass och det är inte sällan man hittar henne under en filt.

Förmodligen har valarna stenkoll på oss och har hållit sig på ett nyfiket avstånd hela tiden, för vi varken ser dem eller råkar köra på dem innan de försvinner genom att ljudlöst dyka ner i djupen igen i jakt på föda. Hela händelsen känns oerhört exotisk och det känns svårt att gå och lägga sig när man kommit upp i varv på det viset. Showen är dock inte slut än. Några minuter efter att valarna gett sig av dyker en flock delfiner upp i natten. Trotts att vi knappt gör fart genom vattnet simmar de framme vid fören och turas om att skutta upp över vattenytan. Genom att lysa på dem med våra pannlampor kan vi se dem tydligt genom det kristallklara vattnet som finns här ute. Efter ett tag tröttnar de och är borta lika snabbt som de kommit. Det har blivit dags för mig att gå och sova medan Emilie tar över vakten.

I ljuset från fotogenlampan har vi tillsammans tittat på ett och annat avsnitt av någon serie i sittbrunnen.

Idag är det lördag. Klockan är strax över sex på morgonen och jag har haft vakten sedan klockan tre. Egentligen skulle jag ha väckt up Emilie som skulle ha vakten mellan sex och nio, men eftersom jag känner mig pigg så låter jag henne sova lite till. Det är nästan 36 h sedan vi lämnade Cascais för att sätta kurs mot Madeira och vi har lagt i alla fall 150 nm bakom oss. Väderutsikterna såg inte speciellt lovande ut innan vi stack iväg men vi var trötta på att hänga i Cascais så vi lättade ankar ändå. Enligt väderleksrapporten från Ugrib så skulle det nästan inte blåsa något alls. Eventuellt skulle det gå att segla västerut på nordliga vindar i två dygn för att hitta upp ett vindstråk som skulle ta oss ner till Madeira. Väl ute på havet var verkligheten en helt annan. Vindarna var västliga på runt 7 s/m och som de opportunister vi är så förkastade vi snabbt våra tidigare plan och satte på gott och ont kursen rakt mot den lilla ön ute i Atlanten. Hittills har vårt drag visat sig vara vinnande då vi har haft det hur bra som helst. Även om vindarna har varit svaga så har havet legat i princip platt och vi har snittat strax över 4 knop rakt mot mål vilket känns helt ok. Solen har lyst på oss och vi har fångat vår första tonfisk. Vindrodret har styrt oss i princip hela tiden och det har fungerat kalas. När mörkret fallit på har vi hängt upp vår fotogenlampa i sittbrunnen och tillsammans sett några avsnitt av någon serie, njutit av den vackra stjärnhimlen och sett månen gå upp över horisonten. Jag hoppas innerligt att resten av överseglingen blir lika fin. I sådant fall är vi förmodligen framme på Porto Santo någon gång på tisdag.

Nu har det blivit dags att väcka Emilie som trots allt fått en halvtimmes extra sömn. Även kapten på skutan måste försöka sova lite emellanåt.

Från Eiliv ”Captain Ninetoe” Hägg i en månljus sittbrunn någon timme innan soluppgång.

Porto Santo – Båten Anna

Pitstop: Porto Santo

Ute till havs med kursen satt mot Porto Santo