Så hamnar man i jordbruksbranchen

Emilie fångar hästen på bild mitt i galoppen.

Senaste gången vi skrev något så befann vi oss i New Plymouth på nordön och hade ridning och surfing på schemat. Nu, sådär en två veckor senare befinner vi oss ganska långt söderut på sydön strax utanför Oamaru och jobbar på en farm med totalt nästan 2000 mjölkkor som ska mjölkas två gånger om dagen. Där kan vi snacka kontrast. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg…

… Efter att ha spenderat två nätter i New Plymouth så tog vi hyrbilen ner till Wellington, Nya Zeelands huvudstad, där vi skulle lämna den. Mannen på hyrbilsfirman var så snäll att han gav oss skjuts till ett hostel så att vi slapp bära all packning vi hade med oss.

Det har hänt ganska många gånger att vi pratat om hur mycket lättare och bekvämare det skulle vara att backpacka istället för att segla. Speciellt när man ligger för ankar och vinden börjar friska i och man inte vågar sova ordentligt av rädsla för att ankaret ska släppa eller när man har att göra med krångliga och dyra tjänstemän inom tull- och imigrationsmyndigheterna. Då önskar man att man fick sova i en trygg säng på ett hostel där det inte spelar någon roll hur mycket det blåser och att man reste med flyg som tar en till nästa ställe på någon timme och det enda man behöver göra för att komma in i landet är att visa upp sitt pass. Efter bara två nätter på hostel och hela livet i en väska insåg vi hur mycket bättre vi har det på båten.

– Att bo på hostel kostar ju skjortan. Vi fick punga ut med $30NZ (ca 170 SEK) per natt och person för en säng i sovsal sk. doorm. Bara det är ju över vår dagliga budget och då är det bara för en säng att sova i. $30NZ kan man ju ha bra mycket roligare för. När vi är på båten så ankrar vi oftast och det är ju gratis i de flesta fall.

– Man delar sovrum med en hel del okända människor. Första natten på hostel vaknade en av våra rumskamrater upp runt 2.30 snåret och fick något slags spel och svor, höll låda och väckte sin kamrat under innan båda två lämnade rummet och kom tillbaka någon timme senare för att sova efter någon form av, för oss okänd, nattlig aktivitet. När vi vaknade på morgonen hade de redan flyttat ur rummet så att vi inte fick någon chans att fråga vad det hela handlade om.

– Det är jättejobbigt att behöva bära runt på allt man äger. Det är tungt och vi är vana vid att ha en hel del saker som helt enkelt bara finns på båten när vi vill ha dem.

– Man saknar egen transport och allt man kan hitta på kostar en massa pengar. Med båten kan vi ofta ta oss dit vi vill nästan gratis och kan på egen hand göra aktiviteter kring havet såsom snorkling, val- och delfinsafari, sunset cruise etc. som andra betalar hutlösa priser för att få göra.

Ja fördelarna med att segla jorden runt är många och listan kan göras lång. Efter första natten på hostel tyckte vi dock att en säng räckte gott och väl åt oss båda, så vi bytte hostel och checkade bara in mig och Emilie smög med på köpet. Fungerade utmärkt.

Vår nya begagnade bil. En Subaru Legacy -98. Vi kallar henne bucklan.

Att resa runt i Nya Zeeland utan någon form av egen transport är varken flexibelt eller speciellt prisvärt så vi bestämde oss för att investera i en bil. Det importeras massvis av bilar hit och eftersom vi befinner oss på en ö lämnar de sällan landet. Med andra ord så finns det ett överskott av bilar på begagnatmarknaden och jag skulle nästan drista mig till att säga att begagnade bilar kostar hälften så mycket som i Sverige. Efter en hel del spanande på internet och hos några bilhandlare så föll valet på en Subaru Legacy -98 som hade gått ca 230 000km. Lite dyrare en vad vi egentligen hade tänkt oss men efter att ha kikat på några riktiga skrothögar kändes det som det smartaste valet. Förmodligen ganska lätt att sälja igen om ett par månader och den har en rymlig bagagelucka som vi båda kan sova i om man fäller ner baksätet.

Bagageluckan blev en bra mycket bekvämare tillflyktsort när vi installerat en madrass och lite täcken och kuddar,

Utrustade med ny begagnad bil tog vi första bästa färja från Wellington ner till sydön. Tyvärr avgick första bästa färja innan vi hunnit investera i någon madrass, kudde eller täcke och väl på andra sidan hade klockan hunnit bli mitt i natten. Vi fick helt sonika klara oss utan. Det blev den kallaste och obekvämaste natten i mannaminne och den fick även en oväntat bitter eftersmak då vi blev väckta av en väldigt otrevlig ambulanschaufför som tyckte att vi campade olagligt. (Sedan några år tillbaka är det inte tillåtet att sova i sin bil eller annat fordon om man inte befinner sig på en campingplats.) Vi lät oss inte bekomma så värst men åkte till närmste frälsningsarmébutik och skaffade oss sovattiraljer som gjorde bagageluckan bra mycket mer inbjudande.

Så nu arbetar vi tillsammans med dessa varelser. Oftast är de ganska snälla.

Vi var på sydön och planen var att skaffa oss ett jobb. Internet är ett väldigt bra verktyg och efter att ha skickat ut två ansökningar hade vi helt plötsligt tre jobberbjudanden. Det kallar jag bra statistik. Först att höra av sig var farmen som vi jobbar på nu som ringde upp bara en kvart efter inskickad ansökan och undrade om vi fortfarande var intresserade. Det var ett väldigt svårt val då det stod mellan att jobba på ett vineri i Blenheim, arbeta på lyxresort i Marlborough Sounds eller mjölka kor på en farm utanför den lilla småstaden Oamaru. Valet föll till slut på korna då vi skulle få bästa möjligheten att tjäna mycket pengar där + att vi lyckades förhandla upp lönen med guldläget som vi hade.

Emilie framför vårt alldeles egna hus som ingår som förmån med jobbet. Ligger på gångavstånd från mjölknings skjulet.

Efter några dagars resande längs med sydöns östkust och några bra mycket bekvämare nätter senare så var vi framme på farmen. Nu är vi båda alltså mjölkdräng/piga och arbetar på en stor farm med totalt 2000 kor som ska mjölkas två gånger dagligen. Det är tidiga mornar och relativt hårt arbete men vi trivs båda väldigt bra. Man får vara ute hela dagarna och får betalt för att valla kor med fyrhjuling i soluppgången. Dessutom får vi gratis boende i form av ett alldeles eget fyrasovrumshus. Det är ganska mycket mer yta än vad vi är vana vid på båten. Förutom paret som driver farmen så är vi ca 10 st som är heltidsanställda och alla är väldigt trevliga och korna är snälla så vi kommer förmodligen att trivas bra här.

Mer om vårt liv på farmen får det bli en annan gång för nu måste jag gå och lägga mig. Ska stiga upp 02.45 eftersom jag ska valla in och mjölka första hjorden som består av drygt 600 kor. Hoppas att det har slutat regna då…

Glada farmarhälsningar från oss!

Det här inlägget postades i Panama - Nya Zeeland och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Så hamnar man i jordbruksbranchen

Lämna ett svar till Rolf Monsen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*