Vanuatu – Båten Anna

Vanuatu Levererar!

Emilie — Sun, 23 Jun 2013 11:01:33 +0000

Glada barn som vi träffade vid en skola på en liten ö utanför Malekula.

Det är fantastiskt i Vanuatu! Människorna här är utsedda till ”The worlds happiest people” och det märks, folk är glada, trevliga och tar sig tid för en pratstund. Pengar är inte viktigt då mat finns i djungeln eller i havet och vad det gäller materiella ting är man inte vidare intresserad. Jag (Emilie) har köpt på mig nagellack, ögonskuggor, maskara, örhängen m.m. för att ge bort till kvinnorna i byarna men hitintills har jag fått känslan av att de inte är intresserade så det har fått stanna på båten. I Marquesas frågade alla kvinnor efter kosmetika så jag trodde att det kunde vara ett vinnande koncept för att skaffa mig lite kvinnliga vänner men här kommer man nog längre med ett leende på läpparna.

Emilie leker med en liten flicka vid foten av vulkanen Mt Yasur.

Port Vila var galet, man hade kunnat tro att vi varit ifrån civilisation i evigheter, vi hann knappt förtöja Anna innan vi sprang och fick i oss en Cheeseburgare med Pommes frites och en rejäl chokladmilkshake, det var såååå gott!! Under seglingen in mot hamninloppet till Vila nappade det på båda fiskelinorna och vi kunde håva in två stycken rejäla big eye tuna (tonfiskar). Vi diskuterade om vi inte skulle släppa tillbaks en av dem då vi inte skulle kunna ha möjlighet att äta upp allt själva men då krokarna satt sig ganska rejält i båda bestämde vi att vi säkert kunde ge bort lite till någon annan segelbåt. Ända sedan vi lämnade Sverige har ägg varit hårdvaluta på Båten Anna och för att hålla kaptenen glad krävs åtminstone två om dagen och är man dessutom fyra ombord som gillar ägg går de som smör i solsken. När jag fick se priset på ägg i Vila fick jag en chock och när jag sedan fick se priset på färsk tonfisk i affären fick jag en ännu större chock så jag tänkte till och tog med mig ungefär ett och ett halvt kilo tonfisk och gick till marknaden, vips så hade jag förvandlat fisken till ett flak med ägg samt lite frukt och grönt, attans vad mallig jag var efter att de flesta mest skrattat när jag berättat om mina planer på vägen till marknaden. =)

Vi håller stolta upp en 4kg Wahoo som vi fångat. Jämarns god fisk att lägga på grillen.

I Vila bestämde sig Johan för att flyga hemåt Sverige via Sidney och Bangkok så nu är vi tre på båten. I fyra dagar tvättade vi kläder, madrasser och kuddar för att få bort allt saltvatten från överfarten, vi fyllde även på matlagningsgas och handlade på oss mer mat. Nötköttet här är nog det bästa jag ätit och ganska billigt är det också. Efter dessa dagar var vi helt slut så vi åkte ut och ankrade vid en ö kallad hideawayisland där vi tog igen oss en eftermiddag för att sedan segla vidare mot ön Epi.

En liten grabb i en traditionell utriggarkanot på stranden på Epi.

Epi är känt för att sjökor kommer in och betar sjögräs på botten. Förhoppningarna att få snorkla med sjökor som vi så länge sett fram emot var stora och redan första kvällen när vi kom fram fick vi se en leka precis vid strandkanten och vi kände att utsikterna att få simma med en var goda. Morgonen efter snorklade vi av stranden fram och tillbaka utan en skymt av någon sjöko. Vi såg dock megasköldpaddor (kanske de största vi sett) och Eiliv kom ett snäpp närmre en bra film på en haj, det är lite knepigt då han gärna vill ha en bra film men vi har ingen zoom på kameran så man måste ganska nära för att det ska bli bra och även om det bara är en en och en halv meter lång revhaj håller man gärna ett visst avstånd. Hursomhelst när vi sedan kom in på stranden träffade vi ett par från en annan segelbåt som sa att de hört ryktas om att vi fått sett en sjöko i strandkanten och de var väldigt avundsjuka då detta var deras tredje besök i ankringen de senaste åren och de aldrig sett skymten av en sjöko. Hungriga och lite besvikna tog vi dingen tillbaks till båten och gjorde lite mat, när jag sedan diskade blev jag lite sjösjuk av svallet i ankringen och när jag gick upp på däck för att ta en nypa luft och koncentrera mig på horisonten ett tag ser jag en ca en meter bred sjärtfena komma upp ur vattnet så när jag övertygat grabbarna att det inte var inbillning satt vi alla i dingen på väg mot platsen där jag såg fenan. Det tog emot att hoppa i vattnet då solen börjat gå ner och detta är den tid på dan då vi håller oss uppe ur vattnet då det är hajarnas middagstid… Men vad gör man inte… det var bara att hoppa i och se så omumsig ut som möjligt. Det gav resultat, på botten betade en sjöko och vi simmade med den en stund utan att bli hajmat…

Klockan två inatt lättade vi ankar för att segla vidare, i natten lyste två vulkaner på ön Ambrym upp himlen och jag har precis skådat den kanske vackraste soluppgången någonsin. Solen var som ett illrött klot och det tog ungefär två minuter från att jag skymtade toppen i horisonten tills klotet var helt uppe. Eiliv är lite arg att jag inte fotade eller filmade men vissa saker måste helt enkelt bara upplevas… Vi är på väg mot ön Malekula där man i ankringen är rekommenderad att inte ens doppa en tå i vattnet för att det kokar av farliga hajar och det är en plats med fånigt mycket rapporterade hajattacker, anledningen ska vara att det inne i sundet finns ett slakteri och slaktavfallet slängs i havet. Vi besöker ankringen därför att jag vill göra en vandring till en plats inne i djungeln där man under den tid man fortfarande var kannibaler tillagade och mumsade på sina fiender. Här ska finnas benbitar m.m. och jag är mycket förväntansfull, då kannibalismen av någon anledning fascinerar mig. =) Jag tror att platsen ska vara säker och att kannibalismen är ett avslutat kapitel men för säkerhets skull är det nog bäst att återigen se så omumsig ut som möjligt!

En dödskalle som vi fick se vid den gamla kanibalplatsen.

Nu (fyra dagar senare) är vi på ön Espiritu Santo, kannibalplatsen blev inte riktigt vad vi tänkt och en ganska dyr tripp men vi fick se lite benbitar och döskallar… alltid spännande Det blev inte heller något simmande på Malekula så vi överlevde hajarna även här… Imorgon planerar vi att segla vidare mot Salomon Islands och enligt väderleksrapporten blir det en stillsam överfart.

Båten Anna tryggt ankrad utanför den lilla mysiga ön Urupiv.

Båten Anna nära att parkera för gott

Eiliv — Thu, 13 Jun 2013 06:19:29 +0000

(På grund av brist på internet så publicerar vi här tre inlägg på samma gång. Börja gärna på första längre ner för att få allt i rätt ordning)

Klockan är runt 22-tiden på kvällen, natten är månlös och mörk så att man precis kan urskilja horisonten från havet som bara är någon nyans mörkare än skyn. Runt lunchtid hade vi lättat ankar från Tanna med kursen satt mot ön Efate där Vanuatus huvudstad Port Vila ligger och nu seglade vi i mörkret förbi ön Erromango några sjömil utanför öns östkust. Alla ombord utom kaptenen låg och sov i sina kojer medan jag lade om kursen för att segla rätt mot Port Vila.
Det blåser på ganska bra och vi gör nästan 6 knop med bara genuan på en slör. Jag kollar med sjökortet att vi ligger på rätt kurs och sätter mig tillrätta i sittbrunnen med en dokumentär från P3 i öronen. Av någon anledning får jag en olustig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är och kanske är det bara känslan av att segla några sjömil utanför land i bäckmörker. Det finns inga fyrar eller andra ljus att gå efter och sjökortet är sparsamt utmärkt utan några detaljer. Man får helt enkelt hålla avståndet och lita på att sjökortet stämmer. Vågorna kanske känns lite brantare än vad de borde vara men det ska ändå vara hundratals meter djupt här. Jag börjar spana föröver ut i mörkret men kan inte se annat än mörka vågtoppar framför oss. Långt framme ser jag baksidan av en ovanligt stor våg framför oss. Båten ändrar kurs något vågen försvinner ur sikte för en liten stund innan båten svänger tillbaka och där är den igen. Det är något som inte stämmer. Vågor brukar försvinna efter en liten stund men denna är fortfarande kvar. Nej, den rör sig inte. Det kan inte vara någon våg och det känns som om vi kommer närmare och närmare. Är det ett stort fartyg som saknar lanternor? Jag tycker mig se att en våg bryter i vitt skum mot vad det nu är och det betyder att vi är bra mycket närmare än vad vi borde vara. Jag skyndar mig att koppla ur vindrodret för att få full kotroll över båten och svänger upp mot vinden samtidigt som jag ropar åt Emilie att komma upp och hjälpa mig. Emilie är snabbt uppe och frågar lite yrvaket vad som händer och jag ber henne att kolla sjökortet om det finns något ö i närheten som jag missat. Hon hittar först inget men zoomar in och ger mig beskedet: -”Ja, det är en liten ö här och du har lagt kursen rakt över den!”.

Trotts detta besked kände jag mig lättad. Hellre ha en liten ö som jag missat än att ha ett oidentifierat objekt framför oss som inte finns med på kortet och i sådant fall betyder att kortet inte är korrekt eller tillräckligt detaljerat för att segla efter. Misstaget var att jag hade lagt ut kursen lite grovt i ett utzoomat läge där ön inte syntes. Problemet var bara att väl inzoomat så var ön inte mer än en liten svart prick och den planerade rutten gick precis rakt över så att den dolde den lilla pricken i sjökortet. Ön gick inte att skilja från linjen förrän man zoomat in maximalt. Vi klarade oss med 2 sjömils marginal men man blir lite skakis om man tänker på vad som hade kunnat hända om jag inte hade hållit extra utkik föröver. Hade det varit någon annan av besättningen hade de bara haft instruktioner att hålla koll på kompassen och spana efter andra båtar och inte titta efter eventuella stenblock som kan dyka upp framför oss…

Nu är vi hur som helst i Vanuatus huvudstad Port Vila. Skönt att vara tillbaka i civilisationen igen efter nästan 3 veckor i avlägsna områden. Här ska vi bunkra upp lite igen och fylla på med gasol, vatten och mat innan vi fortsätter. Johan flyger hemåt imorgon och det har varit trevligt att ha honom med ombord.

Det har varit lite dåligt med bilder på sistone, men vi ska försöka uppdatera med lite ögongodis senare!

Skepp å hoj från Båten Anna

Närmare vulkanen kan ingen komma

Eiliv — Thu, 13 Jun 2013 05:53:03 +0000

Efter att ha spenderat två nätter ankrade i en vik på sydvästra sidan av ön Anatom/Antiym var det dags att segla vidare. Tempot är ganska högt eftersom vi måste vara i Sydafrika innan december och orkansäsongen sätter igång igen. Nästa stopp var ön Tanna som låg ca 50 sjömil norrut. För att spara tid valde vi att sela över natten så att vi skulle vara framme tidigt nästa morgon.

Huvudatraktionen på ön Tanna är Mt Yassur som ska vara världens mest lättillgängliga aktiva vulkan. Runt tresnåret på morgonen väcker Emilie mig: -”Eiliv! Vakna! Du måste komma upp och se det här!”. Jag skyndar mig upp i bara kalsongerna och ute är det svart som i en säck i den månlösa natten. Båten Anna rullar fram mellan vågorna på en slör och även om vindarna är ljumma känns det lite kyligt när man kommer från den varma kojen i förpiken.

-”Titta där!”, Emilie pekar föröver ut i den mörka natten. Då ser jag en knappt urskiljbar siluett av ett berg några sjömil framför oss och ur toppen av berget ser jag ett svagt glödande rött sken. Det är vulkanen Mt Yassur som har gett sig till känna. Plötsligt får den ett utbrott och vi ser hur lava och glödande sten kastas hundratals meter upp i luften i en mäktig kaskad av rött och orange. Jag har aldrig sett något liknande tidigare och vaknar snabbt till. Jag väcker Johan och Nick och säger åt dem att skynda sig upp och titta de med. Vi står alla en bra stund och ser hur Mt Yassur gång på gång får utbrott och slänger glödande sten högt upp i luften. Man kan ganska lätt avgöra att det definitivt är en väldigt aktiv vulkan.

Strax efter soluppgången glider vi in i en liten skyddad vik på Tannas östra sida med namnet Port Resolution. Viken är döpt av James Cook som sökte skydd där för några hundra år sedan och det är nästan så jag undrar om det är så speciellt mycket som har förändrats sedan dess. Människorna där paddlar fortfarande omkring i sina utriggarkanoter som är gjorda av urholkade trädstammar och de bor i små hus tillverkade av flätade palmblad. De måsta vara ena riktiga mästerflätare här för husen är väldigt vacker gjorda. En påtaglig skillnad från Cooks tid är dock att några av infödingarna har gamla mobiltelefoner som de ber oss att ladda eftersom det inte finns någon elektricitet i byn. Missionärerna har även sett till att de slutat äta andra människor vilket känns ganska skönt för oss som är utsocknes så att säga. Till skillnad fråmn Fiji så skojar de dock friskt om sitt kanibalistiska förflutna. Till vår förvåning så pratar nästan alla perfekt engelska här vilket gör det oerhört mycket lättare att kommunicera.

Frammåt eftermiddagen blev vi upphämtade av en fyrhjulsdriven jeep. Eftersom bilen redan var full fick vi hoppa upp på flaket i bak och fick åka någon timme på eländiga leriga vägar genom djungeln. Längs med vägen såg vi några mindre byar där människorna satt längs med vägen och log och vinkade medans vi vinkade tillbaka. Sista biten var brant och det ångade ur dikeskanten medan vi hörde dovt muller som av åska i fjärran. Djungeln öppnade sig och ut kom vi på ett fält av svart sand och aska alldeles under kratern. Vår guide förklarade att det var väldigt viktigt att hålla koll på stenarna som vulkanen sprutar ur sig. Stenarna som han kallade för lavabombs sprutas ut med en hastighet av mellan 100-200 m/s och han pekade på ett svart stenblock vid våra fötter som kommit ur vulkanen. Skulle man få ett sådant i huvudet så vore man ganska illa ute. Efter den lilla säkerhets genomgången fick vi gå en brant promenad på bara fem minuter innan vi var uppe på randen av vulkanen och kunde spana ned i kratern.

Med ett öronbedövande dån exploderar vulkanen och glödande sten, lava och aska slungas högt upp i luften, mindre än 200 meter från där vi står. Marken skakar och det är nästan så att man blir lite knäsvag inför vulkanens kraft. Upp stiger ett stort svart rökmoln som bildare en svampliknande formation innan det löses upp i vinden. Vi kom dit någon timme före solnedgången och blev kvar tills att det blivit mörkt. Under den tiden fick vi ett mäktigt skådespel som nog är något av det häftigaste som vi har sett på vår resa hittills. Mt Yassur är en dubbelpipig vulkan med två kratrar i en och gång på gång exploderar de oberoende av varandra och kastar upp glödande sten från jordens inre. Det är nästan så att man funderar på om man verkligen borde stå så pass nära. Var som helst annars i världen hade man nog knappt fått stå vid bergets fot på grund av säkerhetsrisken. När det varit tyst en längre stund så känner man riktigt hur Mt Yassur laddar upp inför ett ordentligt utbrott. Kamerorna rullar och utan förvarning kommer ett gigantiskt utbrott som slungar lava hundratals meter upp i skyn. Mäktigare än så blir det nog inte! Hade inte guiden sagt att det var dags att gå så hade vi nog kunnat stanna kvar hela natten trollbundna av detta otroliga naturfenomen.

Det där gör vi inte om!

Eiliv — Thu, 13 Jun 2013 05:26:57 +0000

(Inlägget skrivet den 8e juni men gick inte att lägga upp förrän nu)

20S14 169E47 <–(Klicka för att se på karta)

Efter 9 dygn till sjöss var vi äntligen framme vid Vanuatus sydligaste ö Anatom. Tidigt fredag morgon gled vi in genom det skyddande revet till byn där vi kunde checka in. Vi kastade ankar och var väldigt glada över att vara framme efter en väldigt jobbig överfart.

Om vår seglats från Fiji ner till Nya Zeeland var den värsta överfarten så kommer denna på en tät andraplats. Första dagarna var helt ok med lugnt väder och kanske lite väl lite vind då vi fick motorisera 36h i sträck. Sedan fick vi in en kuling från öst som varade i nästan två dygn med ganska höga sjöar som följd. Största vågorna vi såg var nog någonstans mellan 7-8 meter från dal till topp men det är lite svårt att mäta exakt när man sitter i vår lilla båt. Sedan vred vinden på nord och väderleksrapporten lovade att följande dag skulle bli kuling igen men från väst denna gång. Lyckligtvis blev vinden något svagare och än utlovat men sjön var ändå ganska grov. Sista biten vred vinden tillbaka till syd igen vilket gjorde resan lite behagligare men vi hade fortfarande ganska ordentliga dyningar som rullade in från väst. När vädret var som värst så försökte större delen av besättningen att sova bort tiden så mycket det gick när man inte hade vakt vilket gjorde att det sociala biten och det här med matlagning fick stryka på foten. Under en natt hade vi vid tre tillfällen sjöar som bröt in över båten och fyllde upp sittbrunnen med vatten. En av dessa var så ordentlig att den med ett stort bang tryckte ner Båten Anna på sidan så pass att alla vi som låg inne och sov slängdes upp på väggen istället för att ligga på madrassen. Vi var snabba med att kontrollera att Johan som var på vakt fortfarande fanns på plats. Han var fastspänd så han var kvar men var dock ganska blöt.

Näe, att segla fram och tillbaka till Nya Zeeland har verkligen inte varit någon favorit och är verkligen inget vi känner för att göra om frivilligt. Vädret är ganska ostabilt med lågtryck som kommer in söderifrån med hårda vindar och kall luft. Har man väl gett sig av har man dessutom 8-10 dagars segling framför sig utan möjlighet att avbryta.

Nu är vi i hur som helst i Vanuatu på en ö som heter Anatom. Det är en liten ö med bara 500 – 1000 invånare. De har ingen elektricitet här så datorer och internet är väldigt avlägset. Kava baren har en generator som de använder för att få lite ljus på fredagskvällarna när det ska drickas kava men annars är det mörkt över allt så fort solen gått ner. Människorna här är väldigt trevliga och gästvänliga och vi är väldigt glada att äntligen vara här.

Idag har Nick fyllt 30 och vi firade med en frukost bestående av nybakta scones och ägg innan vi gav oss av för att leta upp öns vattenfall. Hur långt det var dit och var det låg var lite oklart men vi frågade oss fram och en ung kille var så snäll att han guidade oss hela vägen fram. Det var en ordentlig hajk på en liten illa märkt stig genom tät djungel som tog oss över vattendrag och längs med branta sluttningar. Totalt blev det nog hela 5 timmars promenad fram och tillbaka. Väl vid vattenfallet tog vi oss ett välförtjänt dopp i färskvattnet innan vi skulle gå samma väg tillbaka. Sedan har vi haft en firat med en ordentlig middag ombord med kladdkaka, vispad grädde och bananer plockade på ön. Grattis Nick på 30 års dagen! Imorn kväll seglar vi vidare mot nästa ö om vädret tillåter.

(Pappa Johan till Vidar) Hoppas att du har en härlig sommar känsla i kroppen och njuter ordentligt av sommarlovet. Idag var vi till ett vattenfall och badade lite. Det tog ett bra tag att vandra dit ca 3 timmar, men det var det värt. Vi såg stora fladdermöss på vägen. Imorgon seglar vi vidare till nästa ö. Jag tänker på dig hela tiden och allt det roliga vi ska göra när jag kommer hem. Ses snart. Hälsa alla där hemma. Puss o Kram, älskar dig gubben! Puss puss.