Båten Anna nära att parkera för gott

(På grund av brist på internet så publicerar vi här tre inlägg på samma gång. Börja gärna på första längre ner för att få allt i rätt ordning)

Klockan är runt 22-tiden på kvällen, natten är månlös och mörk så att man precis kan urskilja horisonten från havet som bara är någon nyans mörkare än skyn. Runt lunchtid hade vi lättat ankar från Tanna med kursen satt mot ön Efate där Vanuatus huvudstad Port Vila ligger och nu seglade vi i mörkret förbi ön Erromango några sjömil utanför öns östkust. Alla ombord utom kaptenen låg och sov i sina kojer medan jag lade om kursen för att segla rätt mot Port Vila.
Det blåser på ganska bra och vi gör nästan 6 knop med bara genuan på en slör. Jag kollar med sjökortet att vi ligger på rätt kurs och sätter mig tillrätta i sittbrunnen med en dokumentär från P3 i öronen. Av någon anledning får jag en olustig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är och kanske är det bara känslan av att segla några sjömil utanför land i bäckmörker. Det finns inga fyrar eller andra ljus att gå efter och sjökortet är sparsamt utmärkt utan några detaljer. Man får helt enkelt hålla avståndet och lita på att sjökortet stämmer. Vågorna kanske känns lite brantare än vad de borde vara men det ska ändå vara hundratals meter djupt här. Jag börjar spana föröver ut i mörkret men kan inte se annat än mörka vågtoppar framför oss. Långt framme ser jag baksidan av en ovanligt stor våg framför oss. Båten ändrar kurs något vågen försvinner ur sikte för en liten stund innan båten svänger tillbaka och där är den igen. Det är något som inte stämmer. Vågor brukar försvinna efter en liten stund men denna är fortfarande kvar. Nej, den rör sig inte. Det kan inte vara någon våg och det känns som om vi kommer närmare och närmare. Är det ett stort fartyg som saknar lanternor? Jag tycker mig se att en våg bryter i vitt skum mot vad det nu är och det betyder att vi är bra mycket närmare än vad vi borde vara. Jag skyndar mig att koppla ur vindrodret för att få full kotroll över båten och svänger upp mot vinden samtidigt som jag ropar åt Emilie att komma upp och hjälpa mig. Emilie är snabbt uppe och frågar lite yrvaket vad som händer och jag ber henne att kolla sjökortet om det finns något ö i närheten som jag missat. Hon hittar först inget men zoomar in och ger mig beskedet: -”Ja, det är en liten ö här och du har lagt kursen rakt över den!”.

Trotts detta besked kände jag mig lättad. Hellre ha en liten ö som jag missat än att ha ett oidentifierat objekt framför oss som inte finns med på kortet och i sådant fall betyder att kortet inte är korrekt eller tillräckligt detaljerat för att segla efter. Misstaget var att jag hade lagt ut kursen lite grovt i ett utzoomat läge där ön inte syntes. Problemet var bara att väl inzoomat så var ön inte mer än en liten svart prick och den planerade rutten gick precis rakt över så att den dolde den lilla pricken i sjökortet. Ön gick inte att skilja från linjen förrän man zoomat in maximalt. Vi klarade oss med 2 sjömils marginal men man blir lite skakis om man tänker på vad som hade kunnat hända om jag inte hade hållit extra utkik föröver. Hade det varit någon annan av besättningen hade de bara haft instruktioner att hålla koll på kompassen och spana efter andra båtar och inte titta efter eventuella stenblock som kan dyka upp framför oss…

Nu är vi hur som helst i Vanuatus huvudstad Port Vila. Skönt att vara tillbaka i civilisationen igen efter nästan 3 veckor i avlägsna områden. Här ska vi bunkra upp lite igen och fylla på med gasol, vatten och mat innan vi fortsätter. Johan flyger hemåt imorgon och det har varit trevligt att ha honom med ombord.

Det har varit lite dåligt med bilder på sistone, men vi ska försöka uppdatera med lite ögongodis senare!

Skepp å hoj från Båten Anna

Det här inlägget postades i Nya Zeeland - Indonesien och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Båten Anna nära att parkera för gott

  1. goran lundqvist skriver:

    hej gud va jag saknar dig riktigt jobbigt o sen laste jag senaste inlagget kanner mig jatteorolig hallertummarna alskar er

  2. John and Win Blyth skriver:

    Hi
    We are so glad to read your blogs and know you have arrived! Congratulations.
    We also have had storms and heavy rain which has disrupted the concreting of our steep driveway.
    What hair-raising experiences with missing the tiny island and being so close to the volcano! Well done Skipper Eiliv for trusting your uneasy feeling and avoiding calamity!
    Best wishes from your second home and family in NZ.
    We will continue tracking your progress with great interest!

  3. Fredda skriver:

    Hej Fredda här,skönt att höra att allt är bra med er.Vilka äventyr rolig läsning,krama Johan från mig saknar honom,hälsa honom att allt bara är bra här hemma.Pappa börje jobbar med fönstren för fullt,va rädda om er

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*