Ciguatera – Båten Anna

Papeete – den europeiska huvudstaden mitt i söderhavet

Emilie — Wed, 27 Jun 2012 07:20:03 +0000

Nu börjar vi sakta återhämta oss från vår förgiftning med några små återfall emellanåt. Det var en dryg historia och vi misstänker att vi kommer få leva med vissa symtom och en del återfall ett tag framöver. Det är även omöjligt att hålla sig från de saker vi inte ska äta som kyckling, fisk, ägg, koffein, alkohol m.m. Vi har dock bestämt att det är ok i mindre mängder när sjukhus finns att tillgå… Vi har känt att tillexempel alkohol gör så att det kliar hiskeligt på hela kroppen. En kväll trodde vi att vi lyckats fått skabb från någon gatuhund när det kliade på oss båda så vi höll på att bli galna… Det symtom som sitter kvar mest är att det gör ont att ta i kalla saker. Att hålla i en kalldryck gör jätteont.

Massor av färgglada fiskar i det extremt klara vattnet på Rangiroa vid revet som kallades the Aquarium...

Vi har nu lämnat Toamotus och Rangiroa till fördel för Tahiti. Rangiroa var fint och vi hade väldigt trevligt (när vi inte sov). Det var också jätteklart vatten och man kunde snorkla i inloppet till ringrevet när vattnet gick mot högvatten och det strömmade in. Eiliv tyckte det var dödskul och hade förmodligen kunnat snorkla i den där strömmen dag ut och dag in ett bra tag. Vi såg hajar, megabarracudor och massvis med läckra fiskar, sikten var utomordentlig och man såg hur djupt som helst. Om man dök utanför revet kom det tydligen delfiner som var så närgångna att man kunde klappa dem men eftersom jag inte har något dykcert kunde vi inte göra det. Jag tyckte Eiliv kunde göra det för sina födelsedagspengar han fick av sina snälla morföräldrar och mamma men han är alldeles för ekonomisk. På Rangiroa besökte vi även en pärlfarm, där vi fick se hur man odlar pärlor och graderar dem för prissättning. Det var väldigt intressant och jag hittade tre mycket fina pärlor, i en fyndlåda med udda pärlor, som jag ska göra ett armband av. För er som inte vet det så är pärlorna här svarta (eller mörka) och

Otroligt vackra svarta pärlor men ack så dyra...

svindyra. Mina tre kostade dock bara ca 200 svenska kronor. Vi fick även veta att naturliga pärlor är så ovanliga som att de kan hittas i 1 ostron av 15 000 och de bildas på grund av en sorts mask som attackerar ostronet. Tror ni en sådan pärla är billig? Jag vill ha en… eller några!!! =)

Nu är vi alltså i staden Papeete på Tahiti och här finns mataffärer, klädaffärer, musikaffärer (Eiliv har fått nya strängar till gitarren), och MC DONALDS!! Det är skrämmande vad man kan sakna civilisation efter ett tag alltså, det är så bekvämt att kunna handla det man vill och att slippa äta konservmat och soyabitar. Vi har bokat tid för att lyfta upp båten så det kommer att ske på torsdag morgon. Då ska hon få det här lagret som är trasigt utbytt samt en målning med bottenfärg. På söndag kommer Linn och hennes kompis Linnea äntligen och sedan ska Anna i vattnet igen på måndagen och sen går hon som ett skott igen!

Emilie på betongkajen på Manihi. Färgen på vattnet är fantastisk!

Annars är det mycket funderingar här på Båten Anna vad det gäller det här med att segla hem med båten till Sverige. Vi gav oss ju iväg för att segla jorden runt och det är vad vi vill göra, dock hade vi bara tänkt oss att vara ute i två år och segla förbi Adenviken upp i Röda havet, in i medelhavet och via kanaler genom Europa upp till Östersjön och Sverige, men som det ser ut känns det inte som ett alternativ att segla i Adenviken utanför Somalia pga av den välutvecklade piratverksamheten som försiggår. Alternativet är alltså att runda Afrika (om vi inte skulle vinna 25 000 dollar på lotto som det kostar att frakta båten på ett lastfartyg denna sträcka). Både jag och Eiliv är av uppfattningen att det skönaste med seglingen är att komma iland och det blir en hel del långa seglatser om vi ska runda Godahoppsudden. För fördelaktiga vindar måste vi då efter Afrika segla över till Sydamerika, avverka Västindien igen och sedan segla hem via Azorerna vilket betyder att vi sammanlagt under resan kommer att korsa atlanten 3 gånger. Vi undrar då vilken färg man får ha på byxorna, kanske röda med svart bälte? Ett annat problem är också att vi inte själva äger båten och Tommy och Gustaf kanske inte är så sugna på att äga båten ett extra år som nog måste till om vi ska runda Afrika. Vi slits alltså mellan följande alternativ:

Alternativ 1: Efter vi släppt av Linn på Rarotonga i slutet på juli seglar vi som dårar 9000 sjömil till Sydafrika för att hinna dit innan orkansäsongen i södra delen av Indiska Oceanen börjar i november. Då kan vi runda Godahoppsudden i januari 2013, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2013.

Alternativ 2: Vi seglar i något lugnare takt upp till Indonesien innan orkansäsongen i södra delen av Stilla havet startar i oktober och vi når Thailand lagom till jul. Vi åker därefter hem till Sverige någon månad och hälsar på för att sedan åka tillbaks och försöka tjäna pengar på något vis. Sedan i ca augusti/september 2013 seglar vi ner mot Sydafrika för att runda Godahoppsudden januari 2014, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2014.

Alternativ 3: Vi seglar i lugn takt ner till Nya Zeeland, försöker få ett jobb och spenderar orkansäsongen där för att sedan i ca april 2013 segla mot Sydafrika för att runda Godahoppsudden januari 2014, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2014. (Även här försöker vi få råd till ett Sverigebesök över julen).

Alternativ 4: Vi seglar till Australien innan orkansäsongen startar, säljer båten och backpackar oss hem…

Som ni förstår tål detta att tänkas på… Vad tycker ni? Någon som har något annat förslag?

En annan viktig faktor i beslutet är såklart pengar, vi har inte så gott om dem längre… Att lyfta upp båten, måla om och byta ut den där grejen kommer kosta några tusen… Att lyfta upp och i kostar lite drygt 3000kr sedan kostar det lite drygt 300 kr per dag att stå på land. Färg kostar ca 2000kr och reservdel till axelns mojäng allt mellan 200 till 3000kr beroende på om vi bara kan sätta in nytt gummi eller om vi måste byta hela grejen. Så var det inte fett på kontot innan lär det inte vara det efter detta heller!

Vår ankringsplats på Manihi. Franska Polynesien är underbart!

Franska Polynesien är i alla fall helt underbart och för alla er som är rädda att lämna svenska farvatten för en långseglats så kan jag säga att Eilivs pappa igår seglade in i en storm med vindar på 27 m/s på östkusten, det har inte vi upplevt än kan vi säga, peppar, peppar… Vi är i alla fall glada att allt gick bra!

Puss och Kläm!

Här kommer en massa fina bilder från Marquesas (den nordligaste ögruppen i Franska polynesien) och Tuamotus (Mittimellanögruppen som består av atoller). Om man trycker upp bildspelet i helskärmsläge och sedan trycker på show info uppe till höger så ser ni våra kommentarer till bilderna. Blir roligare då!

Ibland är det hårt att var jordenruntseglare!

Eiliv — Wed, 20 Jun 2012 04:14:25 +0000

Ungefär någon timme efter det senaste inlägget lagade jag och Emilie till en god middag ombord bestående av friterad potatis och en stor bit stekt red snapper som vi hade fått till skänks av två fransmän i en liten segelbåt på Fatu Hiva. Några timmar efter middagen fick Emilie huvudvärk och började känna sig illamående vilket vi först trodde var sjösjuka. Jag började dock också känna mig lite konstig och efter en stund mådde jag riktigt illa jag också. Det började sticka i händer och tunga och illamåendet vart så illa att det blev några ordentliga spyor över läsidan. Vi var på det klara med att det definitivt inte var sjösjuka utan att det istället måste vara fiskförgiftning. Ciguetera som giftet heter finns i varma vatten kring korallrev och gör fiskarna i området oätliga. Vi slog upp ciguetera i vår överlevnadshandbok och fick ett dystert besked:

-”Förgiftningen visar sig genom att man känner sig domnad i läppar, tunga och fingerspetsar, det börjar klia överallt och temperatursinnet blir omvänt, kalla saker känns varma och tvärtom. Ofta blir man också illamående, börjar kräkas, tappar talförmågan, får yrsel och slutligen en förlamning som leder till DÖDEN…”

Detta var inte det besked man ville ha, speciellt inte som vi redan hunnit en bra bit ut till havs och närmaste land och chans till hjälp var över ett och ett halvt dygns segling bort. Som tur är har vi en satellittelefon ombord, så jag ringde upp min syster som är läkare och bad henne att kolla upp hur det låg till med giftet och vad man kunde göra. Vi blev ganska lättade när vi fick veta att det var ytterst få fall som leder till just döden, men att vi ändå skulle vara försiktiga då ibland andningsvägarna kan bli tilltäppta. Inget motgift finns men man får ta antihistaminer mot klåda och stickningar och paracetamol mot värken. Symptomen kunde förvärras inom 24 timmar efter att man ätit av fisken så min familj turades om att ringa upp oss för att höra hur vi mådde. Det var väldigt snällt av er, tack för det!

Så, fiskförgiftning check! En sak man kan pröva på i still havet. Det är dock inget att rekommendera och inget vi önskar ens vår värsta fiende. Vi hade fortfarande 4 dygn kvar till atollen Manihi som var vårt mål och symptomen på förgiftningen har ännu i skrivande stund inte gått över helt. Efter att kräkningar, diaré och illamående gått över (precis som en riktigt hemsk magsjuka) så får man domningar och stickningar i armar och ben och musklerna i hela kroppen känns helt slutkörda som om man sprungit ett maraton. Minsta lilla rörelse känns som en prestation. Att stå upp är inte att tala om. Sitta upprätt är nog jobbigt som det är. Man får även anfall av klåda över hela kroppen samt huvudvärk. Dagen efter vi intagit fisken till middag låg både jag och Emilie så gott som utslagna i båten och lyckades bara ta oss upp i sittbrunnen för att spana av horisonten en handfull gånger. Som tur var så var vädret lugnt och Båten Anna styrde sig själv medan vi sov eller försökte sova nere i ruffen i 30+ graders värme. Vid ett tillfälle domnade ett av Emilies ben bort och hon var säker på att blodtillförseln hade strypts och att benet skulle ruttna och trilla av. Lite antihistaminer rådde dock bot mot detta. Det som kvarstår av symptomen idag är att det sticker lite i läppar och tunga och att det gör ont att ta i kalla saker.

Våra krafter återkom mer och mer när dagarna gick och det var otroligt skönt att segla in i Manihi och äntligen få ankra upp. Vi stöp i säng på direkten och sov hela dagen och gick inte upp förrän mot eftermiddagen. Vi tog dingen i land och kikade runt lite bland palmerna innan vi återvände till båten och lagade lite mat innan vi fortsatte att sova… Dagen därpå vaknade vi tidigt och skulle ta oss in till byn. Vi tog dingen en bit och sedan fick vi den briljanta idén att vi skulle vada längs med revet halva vägen. Det såg närmare ut än vad det var för det tog ordentligt på de små krafter vi hade att vada hela vägen fram och tillbaka. Dock fick vi se massa roliga fiskar, havsgurkor och två små svartfenade revhajar som simmade i decimeterdjupt vatten några meter ifrån oss. Bara det gjorde det hela värt det! I byn fick vi tag på bröd och lite andra förnödenheter. Vi satte oss ner vi byns kaj i skuggan av ett stort träd tillsammans med de andra byborna och åt lite färskt bröd till frukost. Sedan festade vi till det med en varsin glass och en chokladmunk.

Emilie hade lovat att hitta internet så att vi skulle kunna skypa med Emilies familj som hade samlats hos hennes syster i Göteborg. Tyvärr hittade vi inget som vi skulle kunna använda så vi bestämde oss för att sätta kurs mot nästa atoll, Rangiroa, redan samma dag. Redan efter en natts segling var vi framme och kunde segla in genom öppningen i revet och ankra upp på lördagsmorgonen. Efter att ha vilat några timmar på båten gick vi i land på internetjakt. Först besöktes lyxhotellet Kia Ora, men de ville inte låna ut sitt nätverk. Istället tog vi oss en varsin alkoholfri drink i baren, (har man blivit förgiftat med Ciguetera får man inte dricka alkohol), som var de godaste drinkar vi druckit på resan hittills. Efter baren gick vi en sväng till men kunde inte hitta något. Vi fick lägga skype-planerna på hyllan tyvärr. Trötta som vi har varit pga av förgiftningen hamnade vi i säng redan kl 20 och sov till kl 9 dagen därpå. Efter frukost sov vi ytterligare i fyra timmar. Sedan var Emilie extremt leds på att vara ombord så vi tog dingen i land för att ta oss in till byn. Efter att ha knallat 4 km fick vi lift in till byn där vi kunde ta ut pengar. Sedan var det en lång promenad tillbaka till båten. Halvvägs stannade vi och åt på en restaurang och ägaren var så snäll att han skjutsade oss tillbaka i sin bil. Bil på en korallatoll tänker ni. Jo, alla som bor här har en bil verkar det som. Dock är Rangiroa världens näst största atoll. Jag tror att den skall vara nästan 200 km i omkrets eller så. Bil kanske är lite att ta i men cykel eller en moped vore nog inte så dumt att ha. Här finns i alla fall en hel by komplett med bank, skola, bageri, supermarket och bensinstation.

Hur som helst. Nu har vi lite bråttom iväg för vi ska iväg och besöka en prärlfarm som finns här. (Råkar vara gratis otroligt nog!) =) Närmsta dagarna ska vi bara ta det lugnt och passa på att snorkla med hajarna på revet och kanske ta en tur till den blå lagunen på andra sidan atollen. Sedan bär det av vidare mot Tahiti där Båten Anna måste lyftas upp så att vi kan byta ut vårt trasiga stävlager.

Salta hälsningar från mig och Emilie på Båten Anna