Portugal – Båten Anna

Framme

gurra — Sat, 29 Oct 2011 17:32:44 +0000

Väldigt skönt. Framme i Las Palmas efter 2 dygn och 11 timmar. De sade att det skulle vara proppfullt här. Genom att parkera helt fel när vi kom fram klockan 4 på natten och ockuperade tre platser kom vi i kontakt med hamnvakten som antagligen gillade vad han såg och fixade en plats för oss. Vi får vara här till måndag iaf, kanske längre. Känns som vi fixar delmål nu lika enkelt som man öppnar en öl efter en 3-dygns seglats. Första var nog Biscaya, men Kanarieöarna tar nog det. Nästa mål: Atlanten! Nu är det på riktigt.

Båten Anna, Oktober 2011

I Porto Santos, där självaste Columbus bodde och verkade ett tag, tog vi traditionen på största allvar då vi målade ett bildbevis att vi faktiskt också varit där. Riktigt häftigt och inspirerande att se alla målningar. Man känner en respekt för de som varit där tidigare. Vi vet att det inte är en dans på rosor att komma dit man är. Vi är stolta att vara med i klubben. Skönaklubben Porto Santo.

Efter bra häng med norskarna på Milla och Virginia V och våra egna landsmän i Orkestern (ett skönt namn) bestämde vi oss för att söka oss vidare mot nya äventyr. Maldiverna i stort sätt. Det finns mycket att säga om de vi träffar, men våran hemsida är så liten och världen är så stor och människorna så många. Det känns som om vi träffar polare hela tiden. Just nu sitter jag med John från Nordirland och dricker en lördagspint och njuter av livet. Madeira var riktigt bra faktiskt. Medan Eiliv och Emilie myste till med Virginia V och Orkestern på sin sida av ön träffade jag upp med grabbarna på Gorm och gjorde Funchal. Efter att ha smittit in på en klubb för 18-åringar och neråt blev vi utsparkade, bitchslapade och sparkade på smalbenen av de fantastiska vakterna. Plus i kanten för dom som i stort sätt gjorde våran kväll. Vakterna och Mattias beteende på dansgolvet. Fantastiskt!

Huvudet, bommens bästa vän.

Nu är vi som sagt i Las palmas och är rätt utpumpade. Seglingen från Maderia tog en del energi då det oftast var mellan 8 och 10 sekundmeter från sidan. Men snabbt gick det, dock trötta blev vi. Jag blev träffad av bommen för första gången, lite mer uppmärksamhet i framtiden tack. Idag är det lördag och världen får vänta ett tag då Las Palmas måste utforskas.

I dagarna kommer Fredrik att joina upp. Väldigt trevligt att ha en till medlem i sällskapet. Hur trevliga Eiliv och Emilie än må vara så är det lite jobbigt att vara det tredje hjulet ibland. Det här med att vara många människor på en liten båt är inte alltid lätt. Alla ens svagheter kommer till ljus och man måste verkligen försöka acceptera varandras olikheter. Men i slutändan är det alltid alltid värt det. ”Just idag mår jag bra”. Vilken låt?

Hej då

Pitstop: Porto Santo

Eiliv — Wed, 19 Oct 2011 23:21:05 +0000

Som ni kanske sedan tidigare förstått så bestämde vi oss på vägen till Madeira att vi ville stanna till på Porto Santo på vägen. Porto Santo var, tills några minuter innan vi lättade ankar, en liten obetydlig ö som vi aldrig hört talas om förut. Dock fick vi tips från några seglare vi träffat förut att det skulle vara väldigt fint där + att det skulle finnas en 9 km lång sandstrand, vilket inte finns på Madeira. Eftersom Porto Santo bara ligger runt 30-40 nm norr om Madeira var saken biff. Vi satte kursen direkt dit.

Resan tog ganska exakt 4,5 dygn, varav 2 dygn för motor och 2,5 för segel. Stiltjen var nästan total mitt där ute på Atlanten. Förutom det jobbiga rullandet under en period så var resan riktigt behaglig med fint och varmt väder och månljusa nätter. Vi kom alltså fram igår (tisdag), men orkade inte skriva något nytt inlägg precis då utan vi nöjde oss med att publicera de som vi skrivit ute till havs.

Idag har vi spenderat vår tid på att upptäcka ön, som faktiskt är väldigt liten. Jag och Emilie klättrade upp på en av öns högsta bergstoppar samt vandrade runt och fascinerades av öns vackra landskap och djurliv. Emilie som varit något skeptisk till att vi valde att gå i land här gjorde helt om när vi fick syn på några hästar som stod högt uppe på en kulle och betade torkat gräs. Äntligen fick hon chansen att kela med några fyrfota djur! Hästarna såg först ut att gå lösa på de stora vidderna men när vi närmade oss såg vi att varje häst satt fastbunden i en av hovarna. Emilie säger att svensk djurskyddslag aldrig hade tillåtit detta! Som plåster på såren fick hästarna dela på mitt päron som jag skulle ha ätit när vi nått toppen.

Imorgon sätter vi åter kursen mot Madeira. Dock räknar vi med att vara framme samma dag denna gång. Väderleksrapporten säger ca 7 m/s nordöstliga vindar, så det borde gå som på räls.

Emilie som suktat efter hästar sedan vi lämnade Sverige fick äntligen kela med en av sina fyrfota vänner.

Oljud ombord…

Eiliv — Tue, 18 Oct 2011 16:10:14 +0000

Vad är det med upprepande ljud och rörelser som kan driva en människa till vansinne? När vi seglar båten är det aldrig tyst. Det gnisslar från skot och block, vattnet porlar ständigt runt skrovet och inredningen knakar från båtens rörelser. Dessa ljud har man med tiden lärt sig att acceptera, men att våra melamintallrikar dunkar in i skåpsluckan emellanåt med ett hasande hcccccht avslutat med ett ljudligt pang, kan göra tillvaron ombord olidlig. När det blåser dåligt och seglen emellanåt smäller till så att hela masten och båten skakar eller när båten, på grund av vågor och dåligt med tryck i seglen, börjar rulla ohejdat från styrbord till babord känner man snabbt att olustkänslor börjar byggas upp inombords. Kanske det är så att varje tallrikspang, segelsmäll eller rullning känns som en påminnelse om att det blåser för dåligt och att vi inte tar oss någonstans. Det känns nästan som om kung Neptun på pin tji retas med oss. Varför dras kung Neptun in i det hela? Jo, mitt i all irritation kryper stenåldersmänniskan snabbt fram och kräver en syndabock, någon att skylla på för alla de hemskheter vi utsätt för.

Vinden dog ut i princip helt och havet lade sig alldeles spegelblankt.

Strax efter jag avslutade det senaste inlägget så dog vinden ut helt. Havet som redan innan var relativt platt blev nu i princip helt spegelblankt. Det var bara att rulla in genuan och starta motorn för att på maskinell väg ta oss närmare Porto Santo och mer vind. Inte förrän efter 1 dygn och 18 timmar av puttrande i 4-5 knop kom vinden tillbaka. Under de två dagarna hade vi det ganska fint ombord. Solen sken, det var varmt och Båten Anna gick stabilt som en pråm genom sjön medan styrningen sköttes av vår autopilot herr Helmer. Eftersom vattnet var stilla och alldeles klarblått kändes det nästan som om vi seglade runt i en 5000 meter djup pool. När vi sedan upptäckte att vattentemperaturen stigit från 17-18 i Cascais till 22 grader här ute så gick det inte att motstå. Motorn stängdes av och vi hoppade i. Det var något nervkittlande att kika ner genom det kristallklara vattnet vetandes att man har 5 km vatten under sig, men att bada kändes underbart. Första badet sedan Sverige då det kändes skönt att ligga kvar i vattnet.

Att gå för motor har både sina fördelar och nackdelar. (Självklart gillar vi att segla bäst, annars hade vi väl köpt en motorbåt!) Nackdelarna är det ständiga brummandet och att det kostar oss en hel del i diesel trotts att motorn bara drar 0,2-0,3 L/sjömil. Fördelarna är att vi håller en jämn stabil fart rakt mot mål och att vi producerar massvis med el. El brukar ju som bekant kunna vara en bristvara ombord så när vi har kört för motor har vi passat på att titta på massor av film och serier för att fördriva dagarna. Populärast ombord har väl varit ”How i met your mother” och ”Sex and the city”.

Mitt i all stiltje stannade vi för att ta ett underbart dopp i kristallklart blått vatten på 5000 meters djup.

När vinden väl kom så var den nordöstlig vilket betyder att vi hade den precis rakt bakifrån så att vi kunde länsa rakt mot Porto Santo. Att länsa undan för vinden kan vara ganska trivsamt men tyvärr så blir båten långt ifrån lika stabil som på en halvvind eller bidevind. Att vi hamnade mitt i två vågsystem gjorde inte saken bättre. Dels hade vi vågor från nordöst som drogs upp av vinden, sedan hade vi även vågor som kom in från nordväst från något gammalt blåsväder långt ute på Atlanten. Sedan vinden kom igår kväll har dessa nordvästliga atlantvågor fått Båten Anna att rulla hejdlöst från den ena sidan till den andra hela natten. Detta rullande gör det näst intill omöjligt att sova eftersom man far en åt ena sidan och än åt den andra samtidigt som allt som inte ligger fast eller inklämt rumlar runt i skåp och lådor med massvis av oljud som följd. Varje gång man precis håller på att somna är det som att kung Neptun retsamt petar en i sidan och skrattar genom att gunga båten så att allt och alla far runt där inne.

Som tur är så har rullningarna hejdat sig lite nu och tillvaron börjar bli dräglig igen. Det är måndag och lunchdags. Emilie lagar spagetti och köttfärssås. Vi har ganska exakt ett dygn kvar till havs innan vi åter får skåda land. Efter 4 dygn ute på det blå kan man definitivt säga att man längtar!

Ute till havs med kursen satt mot Porto Santo

Eiliv — Tue, 18 Oct 2011 15:51:51 +0000

Mörkret har fallit sedan länge. De större fartygsrutterna har passerats. Vi har utan större märkvärdigheter seglat ut över den europeiska kontinentalsockeln där Atlanten störtar ner och blir nästan 5 km djup under vår köl. Eftersom det bara är vi, havet och en ljummen vind så stänger vi av navigationsdatorn efter att ha tagit ut kursen mot Porto Santo nästan 450 nm bort. (ca 80 mil) Mellan oss och vårt mål finns inget annat än oändliga vidder av vatten.

Månen har lyst upp vår väg under nätterna.

Trotts att det är mitt i natten är det inte speciellt mörkt. Månen är nästan full och lyser ned över oss från sin plats på himlen och ger himmel och hav en silverblank ton. Eftersom klockan börjar närma sig tre smyger jag ner i båten för att väcka Emilie som ska ta vaktpasset efter mig. Nyvaken börjar hon sakta klä på sig medan jag går upp i sittbrunnen igen. Hittills har det blåst i alla fall 5 m/s men nu har vinden nästan helt dött ut. Vi glider ljudlöst genom vattnet med ett par knops fart och havet är knäpptyst. Det är bara vi och havet. Plötsligt hörs ett ljud i tystnaden: -”Pcccccchhhhhht!” Vad var det? -”Pcccccchhhhhht!” Där var det igen, fast nu var det på andra sidan båten. Samma distinkta pysande läte hörs igen bakom båten. Det är överallt. Vi har hamnat mitt i grupp valar som har gått upp till ytan för att andas. Jag ropar lite tyst till Emilie att vi har valar runt båten. Emilie, och Gustaf som också vaknat, skyndar sig upp i sittbrunnen och tillsammans spanar vi ut över vattnet för att med skräckblandad förtjusning försöka se valarna. Det låter som att de är väldigt nära men deras svarta ryggar är svåra att urskilja bland nattens andra skuggor. En del av mig hoppas att en val ska uppenbara sig bredvid båten så att vi kan se den tydligt, medan en annan mindre modig del hoppas att de håller sig på avstånd. Valar är stora djur och skulle potentiellt kunna skada vår kära Anna. Det är nog bäst att behandla dem med respekt. Valarna frustande andetag hörs från alla håll, men vi kan fortfarande inte se dem. Jag håller tummarna för att vi inte råkar köra på någon ouppmärksam val som ligger och andas i månskenet. Valarna tillhör säkert en och samma familj och skulle kunna bli aggressiva om man råkade skada någon i flocken. Inom mig går jag raskt igenom en handlingsplan om det värsta skulle inträffa. Av vad jag läst så handlar det om att få valarna att förstå att det inte är en annan val som attackerat dem genom att t.ex. banka med saker mot skrovet eller kanske mest effektivt att starta motorn som för massor av oljud under vattnet.

Emilie brukar bli lite frusen under sina nattpass och det är inte sällan man hittar henne under en filt.

Förmodligen har valarna stenkoll på oss och har hållit sig på ett nyfiket avstånd hela tiden, för vi varken ser dem eller råkar köra på dem innan de försvinner genom att ljudlöst dyka ner i djupen igen i jakt på föda. Hela händelsen känns oerhört exotisk och det känns svårt att gå och lägga sig när man kommit upp i varv på det viset. Showen är dock inte slut än. Några minuter efter att valarna gett sig av dyker en flock delfiner upp i natten. Trotts att vi knappt gör fart genom vattnet simmar de framme vid fören och turas om att skutta upp över vattenytan. Genom att lysa på dem med våra pannlampor kan vi se dem tydligt genom det kristallklara vattnet som finns här ute. Efter ett tag tröttnar de och är borta lika snabbt som de kommit. Det har blivit dags för mig att gå och sova medan Emilie tar över vakten.

I ljuset från fotogenlampan har vi tillsammans tittat på ett och annat avsnitt av någon serie i sittbrunnen.

Idag är det lördag. Klockan är strax över sex på morgonen och jag har haft vakten sedan klockan tre. Egentligen skulle jag ha väckt up Emilie som skulle ha vakten mellan sex och nio, men eftersom jag känner mig pigg så låter jag henne sova lite till. Det är nästan 36 h sedan vi lämnade Cascais för att sätta kurs mot Madeira och vi har lagt i alla fall 150 nm bakom oss. Väderutsikterna såg inte speciellt lovande ut innan vi stack iväg men vi var trötta på att hänga i Cascais så vi lättade ankar ändå. Enligt väderleksrapporten från Ugrib så skulle det nästan inte blåsa något alls. Eventuellt skulle det gå att segla västerut på nordliga vindar i två dygn för att hitta upp ett vindstråk som skulle ta oss ner till Madeira. Väl ute på havet var verkligheten en helt annan. Vindarna var västliga på runt 7 s/m och som de opportunister vi är så förkastade vi snabbt våra tidigare plan och satte på gott och ont kursen rakt mot den lilla ön ute i Atlanten. Hittills har vårt drag visat sig vara vinnande då vi har haft det hur bra som helst. Även om vindarna har varit svaga så har havet legat i princip platt och vi har snittat strax över 4 knop rakt mot mål vilket känns helt ok. Solen har lyst på oss och vi har fångat vår första tonfisk. Vindrodret har styrt oss i princip hela tiden och det har fungerat kalas. När mörkret fallit på har vi hängt upp vår fotogenlampa i sittbrunnen och tillsammans sett några avsnitt av någon serie, njutit av den vackra stjärnhimlen och sett månen gå upp över horisonten. Jag hoppas innerligt att resten av överseglingen blir lika fin. I sådant fall är vi förmodligen framme på Porto Santo någon gång på tisdag.

Nu har det blivit dags att väcka Emilie som trots allt fått en halvtimmes extra sömn. Även kapten på skutan måste försöka sova lite emellanåt.

Från Eiliv ”Captain Ninetoe” Hägg i en månljus sittbrunn någon timme innan soluppgång.

Madeira nästa.

gurra — Thu, 13 Oct 2011 12:12:40 +0000

”Madeira är en naturskön ö i Atlanten, kallad Atlantens pärla” – Wikipedia/Emilie

Hej då alla glada. Ikväll seglar vi iväg på de osäkra vindarna mot Madeira. Seglatsen är på cirka 500 sjömil så vi kommer att vara borta i 4-5 dygn. Kanske längre beroende på vindarna. Just nu ser dom riktigt svaga ut men vi vill iväg. Cascais och Lissabon har bjudit på riktigt sköna stunder men vi vill ha någonting mer. Vi vill ha det turkosa vattnet, vi vill snorkla och vi vill definitivt till Kanarieöarna.

Hej då så länge. /Gustaf, Eiliv & Emilie

På svaj..

Emilie — Tue, 11 Oct 2011 18:54:43 +0000

Gustaf röker pipa

Jag vill börja med att förtydliga för alla oroliga familjemedlemmar som läste Gurras förra inlägg att det endast röks tobak i pipan. Tullen hälsar på allt för ofta för att vi skulle våga någonting annat

Vi är kvar i Portugal och Cascais men har lämnat marinan för att spara lite pengar och lagt oss på svaj, vilket betyder lagt oss för ankar. Vi hade inte riktigt tänkt att vi skulle vara kvar här så länge men det blåser ingenting och det blir lite dyrt att gå för motor ända till Madeira så vi får lugnt vänta… Vi har passat på att skrubba och vaxat däck på Anna så hon är riktigt fin, därför har vi uppdaterat lite bilder på henne under fliken Båt och utrustning. Imorgon ska vi göra henne fin inuti också så ska vi lägga upp fina bilder inifrån med.

Det var längesen jag skrev ett inlägg och när det går för lång tid finns det så mycket man vill skriva att det är svårt att börja… Under slutet av engelska kanalen och i Biscaya hade jag ett riktigt mörkt inlägg på gång… ojoj, det hade kunnat knäckt vem som helst! Nu, här på andra sidan, där det är varmt, soligt och tapas är billigt så är det som bortblåst. Men en sak är säker: Jag gör inte engelska kanalen igen… frivilligt! Gustaf sa en väldigt bra sak när det var tungt och filosoferade; -Alltså när man läser de som bloggar och är i Karibien så blir man avundsjuk… men fan, de är värda det asså!

Nu känns det som att ska jag berätta vad vi underhåller oss med så blir det bara skryt som handlar om sol, bad, öl, bokläsning, hajar, delfiner och surf. Men jag skulle kunna väga upp det hela med att berätta att jag spydde 6 gånger på ett 2 timmar långt nattpass häromdagen, då längtar man hem… Annars längtar jag faktiskt inte hem så mycket, men jag längtar väldigt mycket efter min familj och mina vänner. Häromdagen pratade jag med nästan hela familjen på telefon på en gång (mamma var inte med) när vi var ute och seglade och sen grät jag i en halvtimme för att jag saknar dem så mycket (mamma också alltså ). Jag hoppas att nån kommer och hälsar på snart!

Stämningen ombord skulle jag vilja säga är helt ok! Att vara tre stycken på en väldigt liten yta är självklart inte det lättaste alla gånger dock. Jag och Gustaf är två otroligt olika personer och det får vi kämpa med hela tiden. Vi hade dock ett storbråk i Frankrike som rensade luften rejält vilket var jobbigt då men skönt i efterhand.

På tåg till Lissabon

Jag och Eiliv däremot är väldigt lika vilket vi också får kämpa med men vi har ju haft ganska mycket tid innan att jobba på det. Vi sa ju innan resan att vi skulle dela ut bojar och ha skeppsmöten men det har det inte blivit något av… Det här med bojar blev lite konstigt när Tommy hoppade av och vi bara blev tre, varav vi är ett par, kvar. Dock har vi sagt att vi ska försöka ha skeppsmöten men det har inte heller blivit av. Vi kör lite mer på att stoppa huvudet i sanden när det blir jobbigt eller som Timon och Pumba skulle ha rådigt oss; När problemen hopar sig…. då, vänder man ryggen åt dem!

Nu måste jag gå då jag håller på att få sittsår men jag måste berätta att på Kanariöarna hoppar vår första paying crew sen Vänern på för att följa med över Atlanten. Vi ser fram emot lite friskt blod på Anna och hoppas att Fredrik som han heter är en trevlig grabb, men vi har en bra känsla!

Soliga och varma kramar från Båten Anna och Emilie som vill skriva mer… imorn kanske!

Gustaf dyker från båten

Livet i Portugal

gurra — Fri, 07 Oct 2011 15:34:32 +0000

Ni får ursäkta våran frånvaro. Det är bara så att vi, i hedonismens spår, har prioriterat oss själva för en stund. Kanske för för första gången på resan känner vi oss inte längre på efterkälken, vi har gott om tid. Antar att korsningen av Biscaya gjorde sitt. Avstressade.

I La Coruna levde vi ruggit bra, kanske lite väl ofta över våra tillgångar. Emilie som suktat efter Tapas sen hon var i sin mammas mage fick leva ut sina tapasfantasier och vi andra följde inte alls motvilligt med. Sen gick vi alla ut på spanskt vis med svenskarna påGorm. En liten besvikelse som har förföljt oss under resan är bristen på engelsktalande personer. Hade så klart hört talas om fenomenet tidigare men trott att jorden blivit för liten för att inte prata engelska, i alla fall hos den unga generationen i Europa. Jag tycker bara att det är lite tråkigt att inte kunna kommunicera på riktigt. Ja, ja.. man tar seden dit man kommer men när man dubbar TV och film tar man bort en gratis utbildning.

Efter några dagar blev vi nöjda med La Coruna och började segla mot Porto. Portugal känns på något sätt mer exotiskt. Under seglingen såg vi både hajar och mer delfiner. Av någon anledning kom alltid Delfinerna på natten och sällskapade ofta rätt länge med oss då Anna skrämde fram fisken.

Framme i Leixios, just vid Porto har vi princip bara fortsatt vad vi startade i La Coruna. Ätit, läst, hängt på standen, surfat en del, druckit pilsner i sittbrunnen och myst med en pipa i näven. Porto kändes jäkligt trevligt då vi kom i kontakt med väldigt mycket människor och mycket lokala människor som till min glädje pratade väldigt bra engelska. Portugal är ett land där jag kan bo i tror jag.

Nu (äntligen) är vi framme i Cascais en bit utanför Lisabon. Väl tajmat med tanke på att det är fredag idag. Seglingen hit bjöds på en styv kuling och ett hastighetsrekord på 11,32 knop. Men vi kom välbehållna i hamn. Att lägga till när det blåser kuling är inte så otroligt roligt då man måste vara rätt aggressiv för att inte tappa styrfarten och kontrollen mot vinden men Eiliv gjorde så att det så väldigt enkelt ut. Han är ju trots allt kapten. Emilie som skötte ”incheckningen” hälsade att hamnkapten tyckte att vi var ”crazy” som varit ute och seglat i kulingen. Vi ryckte på axlarna och ansåg att engelska kanalen var värre.

Ikväll kommer vi nog att hänga i Gorms sittbrunn ett tag före vi drar in till Lisabon och kollar läget. Hoppas livet leker där hemma för det känns rätt bra att vara ute på en båt just nu. Nästa anhalt blir förmodligen Madeira. Det blir våran längsta segling hittills men först ska vi ta det allmänt lugnt här i Cascais och njuta av livet.

PS. Anledningen till att jag ogillar västländers brist på att prioritera engelskan kan ha med att jag är så sjukt dålig på tyska, franska och spanska. Det kan som sagt ha med det att göra. Och tyvärr blev det inga bilder. Men dom kommer.

Vi hörs/ Gustaf