En lång seglats

gurra — Mon, 05 Sep 2011 19:12:41 +0000

Trolla Makrill is the shit. Och gott är det.

Engelska kanalen har alltid legat där bak i huvudet någonstans. Kanske är det för att det är den mest trafikerade leden i världen eller så är det dess historia på något vis. Nästan i andakt lämnade vi Nordsjön och seglade genom Dover Strait in i kanalen. Vattnet var alldeles grönblått en fin vind tog oss mot Cherbourg. I brist på annat att göra på båten (man kan även ledsna på att läsa, tro det eller ej) kastade vi ut två fiskelinor i jakt lunch. Efter inte så länge hade vi fem stadiga Makriller och när våran bästa fiskelina försvann i djupet ansåg vi att det var ett tecken på att vi hade fiskat färdigt. Man ska inte fiska mer än man behöver, men det är lätt att bli girig. Stekt makrillfilé och kokpotatis till lunch. Fisksoppa gjord på fiskhuvudena och fiskbenen till middag. Bra grejer! Innan det första dygnet var avseglat hade av råkat ut för en tjock tjock dimma, ett massivt åskväder med väldigt konstiga vindar men dock ändå gjort stabila 100 sjömil.

Engelska kanalen i sitt finaste.

Dag två är helt eländig. Vinden har vridit sig till väst vilket betyder att vi har rak motvind. Till en början i medströms går det helt OK att kryssa men när tidvattnet vänder så går det inte längre att segla västerut, man kommer helt enkelt ingen vart. Vinden ökar och med den vågorna. Vi får kämpa för varje sjömil och vågorna gör det väldigt obekvämt. Matlagning blir till ett projekt, sjösjukan träder fram och energin försvinner. Efter ca 40 timmars segling börjar vi närma oss Cherbourg och ett hopp tänds; vi kanske hinner in före tidvattnet vänder. Vi hann inte. För att så mer salt på såret har lanternorna slutat att fungera. Vinden ökar till kuling och den ligger stabilt på mellan 13 och 16 m/s. Med brist på andra alternativ så bestämmer vi oss att vänta ut tidvattnet och kämpa på. Alltså att kryssa fram och tillbaka utan att ta sig någon vart. Vi hade fasen bestämt oss för Cherbourg. Tack vare det totala mörkret kan vi inte se vågorna. Bara känna. Ovetenskap är inte så dumt alla gånger. Med morgonens ljus ser vi vad vi kämpat mot hela natten: Branta massiva vågor på 3-4 meters höjd. Insikten gör att man känner sig rätt liten men nu (6 timmar senare) har tidvattnet vänt. Det är en stor skillnad på 4 knop med sig och 4 mot sig. Två timmar senare är vi glada men helt slutkörda i hamn. Vid en enkel inspektion av båten och dess innandöme ser vi att det mesta är blött, hälften av besticken ligger på golvet eller under spisen; misär. En seglats som skulle ha varit på ca 160 Nm blev en bra bit över 200.

Nu har vi varit och käkat på en trevlig restaurang här i Cherbourg och Emilie och Eiliv har tagit sig en nap medan jag har sökt mig till den lokala yachtbaren för lite WiFi och espresso. Ny energi. Verkar för övrigt som det inte finns dålig mat i detta land. Och språket, vilket skönt språk. Emilie, våran franska språkguru, och alla sköna människor som man vill samtala med och inte bara inflika med en ”Bon jor” eller ”Merci” har inspirerat mig. Har just laddat hem ”How to learn French”, man vill ju inte vara utanför. Brest nästa. Verkar blåsa kuling imorgon med så ikväll är vi lediga. Undrar vad som står på tapeten? God only knows!. (Vilken låt?)

Lev och må.

PS. Det finns palmer i Cherbourg.

Spaß in Deutschland

Eiliv — Mon, 22 Aug 2011 14:21:03 +0000

Då äntligen har stunden kommit när vi kan känna att vi börjat ta oss en bit på vägen. Vi har lämnat de trygga bekanta skandinaviska farvattnet bakom oss och i utbyte fått ett vilt nyckfullt hav kallat nordsjön. Det känns underbart!

Tidigt onsdag morgon lämnade vi Taars i all tysthet strax efter att någon fiskebåt lämnat hamnen i gryningen. Vi var redo för en lång lång dag ute till sjöss på en 40nm kryss till Kiel och Kielkanalen. Seglarställ och stövlar satt på plats och vi blickade mot horisonten. Med en knops motström samt halvtaskig kryssvinkel hade vi efter två timmars knappt tagit oss mer än ett par tre sjömil effektiv väg från Taars, när de utlovade 5-8 m/s utbyttes mot en svag fläkt som knappt var seglingsbar. Vi startade upp vår MD2030 (motor) och sedan fick vår autopilot Helmer styra oss raka vägen mot Kiel. 16 timmars slit med rorkulten byttes nu istället mot en mer eller mindre behaglig tripp på 4-5 timmar då vi läste och tittade på några avsnitt av How I Met Your Mother.

Det kanske hade känts roligare att komma till Kiel efter 16 timmars kryss och slit som en salt hjälte, men att komma in för motor en onsdagkväll som en avslappnad familjeseglare var inte helt fel det heller. Bara inte riktigt lika coolt…

Någonstans efter vägen har någon sagt oss att Kielkanalen skulle vara en väldigt vacker och upplevelserik segling. Så här dagen efter vår kanalfärd kan jag starkt dementera all sådana påståenden. Kielkanalen var något av det mest enformiga i båtväg man kan tänka sig. Visst är det grönt och lummigt längs med kanalkanten och ibland avbryts det med någon mindre bilfärja som i maklig takt korsar ens väg, men efter 20 av kanalens ca 50 sjömil är man leds på både lummiga träd och makliga färjor. Man hoppas att något spännande ska hända bakom nästa kanalkrök eller att de gröna lummiga träden skall, åtminstone för ett ögonblick, skingra sig och uppenbara ett vidsträckt grönt Tyskt fält…. men, det händer inte… Kielkanalen är enbart en transportsträcka och absolut inget man skall göra för upplevelsens skull.

Framåt 19-tiden hade vi i vilket fall som helst klarat av kanalen och slussade ut i Elbe som skulle ta oss ut i Nordsjön. Ännu var vi inte utrustade med någon form av tidvattentabell men så som sig bör så var nybörjarturen på vår sida och vi kom ut i precis rättan tid. Vi började lite lätt med ca 1,5 knops medström men ökade upp till nästan 5 knop halvägs till Cuxhaven. Vi forsade med andra ord fram i ca 10 knop med kära Anna. Lite läskigt var det dock när vi skulle vända upp mot strömmen för att ta oss in i hamnen. Efter en tyst bön till motorgudarna vände vi upp mot strömmen med full gas. Vattnet forsade fram längs med sidorna medan vi endast tog oss ca 1 knop framåt. Emilie uttryckte sin oro med ett: -”Jag är rädd”. För er som inte är så insatta i begreppen sjömil och knop så är en knop ca 1,8 km/h. Väldigt sakta… Motorn höll och vi tog oss säkert in i hamn med planen att införskaffa en tidvattentabell snarast möjligt.

I Cuxhaven stannade vi i två dagar för att orda tidigare nämnda tidvattentabell samt för att köpa och installera två nya batterier och slutföra kabeldragningen till lanternor och däcksljus. Känns skönt att äntligen kunna föra rätt mörkersignaler om natten skulle falla tidigare än väntat.

I vilket fall som helst så är vi nu på rätt sida om Kielkanalen med siktet inställt söderut!

Skepp och hoj
Captain Ninetoe

Strömmar – Båten Anna

En lång seglats

Spaß in Deutschland