Då äntligen har stunden kommit när vi kan känna att vi börjat ta oss en bit på vägen. Vi har lämnat de trygga bekanta skandinaviska farvattnet bakom oss och i utbyte fått ett vilt nyckfullt hav kallat nordsjön. Det känns underbart!
Tidigt onsdag morgon lämnade vi Taars i all tysthet strax efter att någon fiskebåt lämnat hamnen i gryningen. Vi var redo för en lång lång dag ute till sjöss på en 40nm kryss till Kiel och Kielkanalen. Seglarställ och stövlar satt på plats och vi blickade mot horisonten. Med en knops motström samt halvtaskig kryssvinkel hade vi efter två timmars knappt tagit oss mer än ett par tre sjömil effektiv väg från Taars, när de utlovade 5-8 m/s utbyttes mot en svag fläkt som knappt var seglingsbar. Vi startade upp vår MD2030 (motor) och sedan fick vår autopilot Helmer styra oss raka vägen mot Kiel. 16 timmars slit med rorkulten byttes nu istället mot en mer eller mindre behaglig tripp på 4-5 timmar då vi läste och tittade på några avsnitt av How I Met Your Mother.
Det kanske hade känts roligare att komma till Kiel efter 16 timmars kryss och slit som en salt hjälte, men att komma in för motor en onsdagkväll som en avslappnad familjeseglare var inte helt fel det heller. Bara inte riktigt lika coolt…
Någonstans efter vägen har någon sagt oss att Kielkanalen skulle vara en väldigt vacker och upplevelserik segling. Så här dagen efter vår kanalfärd kan jag starkt dementera all sådana påståenden. Kielkanalen var något av det mest enformiga i båtväg man kan tänka sig. Visst är det grönt och lummigt längs med kanalkanten och ibland avbryts det med någon mindre bilfärja som i maklig takt korsar ens väg, men efter 20 av kanalens ca 50 sjömil är man leds på både lummiga träd och makliga färjor. Man hoppas att något spännande ska hända bakom nästa kanalkrök eller att de gröna lummiga träden skall, åtminstone för ett ögonblick, skingra sig och uppenbara ett vidsträckt grönt Tyskt fält…. men, det händer inte… Kielkanalen är enbart en transportsträcka och absolut inget man skall göra för upplevelsens skull.
Framåt 19-tiden hade vi i vilket fall som helst klarat av kanalen och slussade ut i Elbe som skulle ta oss ut i Nordsjön. Ännu var vi inte utrustade med någon form av tidvattentabell men så som sig bör så var nybörjarturen på vår sida och vi kom ut i precis rättan tid. Vi började lite lätt med ca 1,5 knops medström men ökade upp till nästan 5 knop halvägs till Cuxhaven. Vi forsade med andra ord fram i ca 10 knop med kära Anna. Lite läskigt var det dock när vi skulle vända upp mot strömmen för att ta oss in i hamnen. Efter en tyst bön till motorgudarna vände vi upp mot strömmen med full gas. Vattnet forsade fram längs med sidorna medan vi endast tog oss ca 1 knop framåt. Emilie uttryckte sin oro med ett: -”Jag är rädd”. För er som inte är så insatta i begreppen sjömil och knop så är en knop ca 1,8 km/h. Väldigt sakta… Motorn höll och vi tog oss säkert in i hamn med planen att införskaffa en tidvattentabell snarast möjligt.
I Cuxhaven stannade vi i två dagar för att orda tidigare nämnda tidvattentabell samt för att köpa och installera två nya batterier och slutföra kabeldragningen till lanternor och däcksljus. Känns skönt att äntligen kunna föra rätt mörkersignaler om natten skulle falla tidigare än väntat.
I vilket fall som helst så är vi nu på rätt sida om Kielkanalen med siktet inställt söderut!
Skepp och hoj
Captain Ninetoe
4 kommentarer till Spaß in Deutschland