Snorkling – Båten Anna

Ascencion

Eiliv — Thu, 20 Feb 2014 16:13:11 +0000

Ascencion är till stora delar rött ökenlandskap omgivet av det fantastiskt blåa havet.

Precis som vi planerade så lämnade vi St Helena förra tisdagen. Dock passade vi på att snorkla med valhajarna en sista gång innan vi drog. Vi hittade ett område där det simmade runt flera stycken så det var bara att dyka i. Det var en så häftig känska att vara nära ett sådant stort djur att det var svårt att slita sig. När det helt plötsligt dessutom dök upp ett gäng delfiner som simmade förbi tänkte jag att det absolut inte kan bli bättre på något vis, så nu var det dags att kliva upp och segla vidare.

Seglingen vidare mot Ascencion var väldigt lugn med svaga vindar och fint, väldigt varmt väder. Spinnakern blev lagad och användes nästan varje dag under överseglingen. Tyvärr fångade vi inte en endaste fisk på denna överfart heller trots att tre stora Mahi Mahis simmade precis utom räckvidd vid båten nästan en hel dag. Vi har fått nöja oss med de konserver vi har.

Ascencion är en trevlig liten ö där det inte finns så mycket att göra. BBC har en rellästation här och det finns både en amerikansk och brittisk militärbas här som av alla antenner att dömma sysslar med signalspaning och hemlig kommunikation. Bland annat stötte vi på en kille på basens matställe som berättade att hans arbete var att sköta alla GPS satelliter. Ett jobb som vi seglare definitivt uppskattar att han sköter. Största anledningen till att vi åkte hit var att få se de gröna havssköldpaddorna som just nu kommer up varje natt på stränderna för att lägga ägg. Redan första kvällen hade vi turen att få se dem. Vi väntade tyst och stilla i mörkret någon timme efter solnedgången på en strand alldeles intill Georgetown, som är öns huvudby. (Huvudstad är väl kanske att ta i.) Efter en stunds väntan började de stora havssköldpaddorna komma upp ur havet en efter en, långsamt krälandes upp över sanden. När de väl börjat gräva sina hål att lägga äggen i är de inte alls skygga längre så det gick att komma alldeles nära. Med röda lampor (sköldpaddorna ska enligt uppgift inte se rött ljus) kunde man se ner i gropen där de lade sina ägg som mest såg ut som slemmiga pingisbollar. Det var fantastiskt vad djupt de kunde gräva med sina baklabbar med en väldigt speciell teknik. Det var en väldigt rolig upplevelse att se hur dessa urtidsdjur krälade sig upp för att lägga sina ägg.

Besättningen ombord på Båten Anna passar på att äta glass, något som vi lider brist på under långa perioder till havs.

Utöver de fina stränderna som Ascencion kan stoltsera med så är det en torr och väldigt varm ö. Ovanför Georgetown höjer sig ett litet berg som i princip består av röd sand, grus och sten. Vi klättrade upp på toppen och det kändes vekligen som att gå på planeten Mars. Man kan förstå varför Nasa använde ön för att provköra månbilen på innan den skickades iväg ut i rymden. Större delen av ön är ganska ökenlik med väldigt lite växtlighet förutom högsta berget på ön, som reser sig nästan 800m över havet. Där är det grönt och frodigt och berget har fått det passande namnet Green Mountain . Vi fick lift upp dit i dag tillsammans med öns Conservation Team som arbetar med utrotningshotade växter där uppe. Nere i staden var det varmt och luften stod nästan stilla medan klimatet uppe på berget var helt annorlunda. Där var det svalt och skönt med gröna växter och träd. Det var nästan som att komma till en helt annan ö. På grund av att fuktig luft från havet trycks upp längs med bergssidan och kyls av så bildas dimma och ibland regn som ger växterna vatten. De första bosättarna fick även samla ihop sitt dricksvatten här uppe genom att samla kondens från växterna. Ett hårt arbete med andra ord.

Under våra dagar här har vi dessutom passat på att snorkla runt båten tillsammans med havssköldpaddorna som väntar på att få gå upp och lägga ägg och alla de tusentals svarta Tryckfiskar som finns här. Vattnet är väldigt klart men inte alltför svalkande då temperaturen i vattnet nu är uppe på 28 grader.

Här ser ni ett exempel på de tusentals svarta Tryckfiskar (Blackfish eller Black Triggerfish) som simmar runt här i vattnet. Har aldrig sett något liknande.

Efter tre dagar här känner vi att vi gjort det mesta så ikväll lättar vi ankar och seglar vidare mot Brasilien och ögruppen Fernando De Noronha, som är ett stort marint naturreservat. Vi lär vara framme om ca två veckor om vindarna är snälla med oss.

Auckland bye bye

Eiliv — Sun, 17 Feb 2013 08:23:57 +0000

Det är många som har hört av sig till oss och undrar vad vi sysslar med nu när vi har varit så väldigt dåliga med att uppdatera på vår hemsida. Sjävklart har vi inte glömt bort alla våra kära läsare men vi har helt enkelt jobbat nästan precis hela tiden och inte haft mycket ledig tid eller ork att pyssla om hemsidan. Över jul och nyår arbetade vi i 14 dagar i sträck utan en ledig dag vilket ger en trött människa men ett glatt bankkonto.

Jag (Eiliv), Danny och Coleen på avskedfest och sunset cruise på Båten Anna.

Den 27e januari arbetade vi vår sista dag på Jack Tar vilket kändes väldigt skönt. Vi hade fått många vänner bland personalen men vi var väl inte helt nöjda över arbetsvillkoren. Dagarna därpå spenderades på att fixa med båten (det ständiga underhåller med saker som måste fixas) och med en hejdundrandes avskedsfest med våra jobbkompisar som inkluderade en sunset cruise med bad i Aucklands skyddade farvatten.

Efter nästan tre månader i Auckland var det alltså dags att lätta på förtöjningarna och dra vidare mot nya vatten och äventyr. Med oss ombord hade vi våra vänner Marco och Rosalie, ett fransk-kanadensiskt par som vi lärde känna redan på Fiji. Planen var en veckas nöjessegling för att ta oss upp till hamnen i Tutukaka där vi skulle lämna Båten Anna på en boj medan vi själva skulle resa landvägen till sydön för att skaffa oss ett nytt och förhoppningsvis bättre jobb.

Våran seglade rutt från Auckland till Tutukaka via Waiheke, Coromandels och Great Barrier Island.

Så med våra gäster ombord seglade vi upp till Tutukaka via Waiheke Island, Coromandel Peninsula och Great barrier Island. Trots att Waiheke ligger bara 10 sjömil från Auckland centrum så är det en väldigt ”laid back” ö med ett avsevärt lugnare tempo. Till Waiheke åker man för att besöka de många vingårdarna för att prova både vin, öl och sprit samt för att uppleva den blandning av bofasta bohemer och rikt cityfolk med sommarhus. Vi gjorde väl egentligen ingendera utan ön passade bäst som trygg ankringsplats för två nätter och ett mysigt ställe att promenera runt på.

Jag (Eiliv), Emilie, Rosalie och Marco. Järngänget på Båten Anna under veckans segling.

Efter att ha seglat vidare och ankrat i en egen vik på Coromandel Peninsula, som är en vacker halvö någon timmes bilfärd från Auckland där många har sommarhus, satte vi kurs mot veckans huvudmål: Great Barrier Island. Great Barrier Islands är en stor vulkanisk ö som ligger på ungefär samma avstånd från Auckland som som Gotland ligger från den svenska kusten. Ön har några olika byar med ett antal bofasta invånare men saknar helt och hållet elnät så de boende förlitar sig på sol- och vindkraft och en eller annan privat dieselgenerator. Första dagarna vi var där så hade MetService, Nya Zeelands motsvarighet till SMHI, utfärdat vindvarning för området så vi var inblåsta på sydsidan. Efter ett misslyckat försök att ta oss runt öns västsida mot vinden och vågorna fick vi nöja oss med att hänga ombord och spela Uno och kolla på någon film tills vinden skulle vända.

Dagen därpå hade vindarna vänt precis som MetService lovat och vi kunde med lätthet länsa upp till Port Fitzroy på Great Barriers västkust. På vägen in såg vi vår första livs levande hammarhaj som lojt simmade i ytan så att ryggfenan stack upp.

Great Barriers bergiga vulkanlandskap kantad av havet.

Med båten tryggt ankrad i Port Fitzroy tog vi oss friheten och hyrde en bil så att vi skulle kunna ta oss runt ön. Under den dagen besökte vi en massa fina stränder, klättrade upp till en utsiktsplats där öns bergiga landskap kantad av havet sträckte ut sig framför oss, besökte en lokal marknad och vandrade till öns varma källor för att ta ett dopp. Väl tillbaka i båten var det inga problem med att knoppa in i förpiken.

Resten av tiden spenderades med lite sol, bad, snorkling och spearfishing förstås. Vi lyckades harpunera en relativt stor snapper och nära nog en kingfish, så den kvällen blev det fisk till middag.

Vi passade på att ta en tur med Great Barrier Beach Trip Tours. =)

Sträckan mellan Great Barrier och Tutukaka var den längsta den veckan och låg på ganska exakt 50 sjömil. En sträcka som vi vanligtvis inte har några större problem att tillryggalägga under dygnets ljusa timmar men tyvärr var vinden så otroligt svag att vi inte gjorde mer än ett par knop. Då åkte spinnakern fram för första gången på i princip hela resan och huj filken fart vi fick. Plötsligt gjorde vi nästan det dubbla. Det blir definitivt mer spinnaker framöver. Vägen över blev väldigt händelserik då delfiner kom och simmade brevid båten ett antal gånger, en stor kanske tre meter lång svärdfisk gjorde fem gigantiska hopp upp ur vattnet bara ett tjugotal meter från båten och vid ett tillfälle seglade vi igenom ett gigantiskt fiskstim som höll sig vid ytan så att vattet i princip kokade. Vi har aldrig sett något liknande tidigare.

Båten Anna sätter spinnaker för första gången på över ett år. Huj viken fart vi fick!

En stor kingfish som kom upp alldeles nära och lät sig fotas. (Poor Knights Islands)

Bara ett tiotal sjömil utanför Tutukaka ligger ett par öar som heter Poor Knights Islands som ska vara en av de bästa platserna i världen för dykning. Eftersom vi ändå var i krokarna passade vi på att ta en sväng dit också och blev faktistk förbluffade över hur klart vattnet var och hur mycket fisk man kunde se när man snorklade där. (Har filmat lite som jag ska försöka klippa ihop till ett litet smakprov)

Väldigt härlig snorkling på Poor Knights Islands.

Efter en väldigt härlig vecka med nästan solsken varje dag var det dags att lämna Båten Anna på sin boj. Vi tömde henne på alla värdesaker, plockade av seglen och tog av kapell och sprayhood och packade med oss allt som vi skulle komma att behöva för vår resa på land. Hon såg nästan lite ledsen ut när vi lämnade henne och väldigt naken utan segel och kapell. Vi hoppas att hon ska tycka att det blir skönt att få vara i fred ett tag medan vi är borta.

Vi såg åtminstone ut som proffs på land. Annat var det när vi väl kommit i vattnet.

Tutukaka ligger alldeles i närheten av Sandy Bay där våra vänner John och Win har sitt hus. Även om de inte var hemma lät de oss spendera några dagar där för att ordna upp med våra saker och ta det lite lugnt. Vi passade på att låna ett par surfbrädor och pröva lyckan bland vågorna med lite blandat resultat. Emilie lyckades samla på sig ett antal blåmärken…

Från Tutukaka liftade vi ned till Auckland där vi bodde hos några vänner ett par dagar innan vi fick tag i en relocation rental, dvs. en hyrbil som behöver flyttas till en annan stad som vi får köra i princip gratis ned till Wellington. Så i morse hämtade vi ut en flådig Toyota som körde till Waitomo caves där vi flöt på gummidäck i en underjordisk flod och kunde se tusentals lysmaskar glimma som lysdioder i taket. Sedan fortsatte vi ned till New Plymouth där John och Wins dotter bor för att hälsa på. Vi fick ett väldigt trevligt välkomnande med kalasmiddag och nu ligger vi i ett tält på deras gräsmatta och ska sova. I övermorgon fortsätter vi trippen ned till Wellington men först blir det hästridning och mer surfing.

Det känns lite konstigt att lämna båten efter att vi har bott på henne i över 18 månader. Vi är så vana med att ha vårt hem med oss och aldrig behöva bekymra oss över packning, transport eller var man ska bo. Det var näst intill ångestframkallande över att behöva välja mellan de få saker vi har över vad som skulle få följa med i väskan. Även om vi skulle resa lätt så blev packningen ändå ganska tung. Nu hoppas vi bara att Båten Anna kommer att vara trygg på sin boj medan vi arbetar på sydön. Det blir på återseende i maj.

Hälsningar från de nyblivna landkrabborna

Vänskaplig haj

Emilie — Sat, 11 Aug 2012 05:51:22 +0000

Läskigt värre!

Nej, inte vill man gärna att hajar ska vara vänskapliga. Helst vill man att de ska vara livrädda när man kommer nära. När vi var ute och snorklade häromdagen simmade jag iväg lite för mig själv och helt plötsligt dyker det upp en två meters vitfenad revhaj framför mig. Vi har sett ganska mycket haj och det brukar inte vara några problem. Men den här började simma rakt mot mig… Jag började bli ganska nervös och ju närmre den kom så började jag fundera, hur är det man ska göra? Var det stora rörelser, eller var det små? Var det snabba rörelser eller tydliga. Fan mitt hjärta slår som sjutton och det har jag läst är inte bra, för det kan de känna. Så… jag börjar vinka åt hajen, vilket den verkar finna intressant och när den fortfarande bara kommer närmre panikar jag och börjar skrika och sprattla mot Eiliv som tror att en fyra meters tigerhaj (minst sagt) kommit in för att jaga i solnedgången. När han sedan får syn på att det är en revhaj känner han sig lugn men börjar sedan också ganska snabbt känna att hajen är lite väl orädd och vi bestämmer oss för att simma tillbaks till dingen. På vägen möter vi en till likadan som inte är lika kaxig men vid tillfället ändå alldeles superläskig! Vi lyckades överleva men det tog några timmar att andas normalt… När vi senare gick till Yachtklubben för en öl och jag berättade om den läskiga hajen så fick jag till svar; ååååh, ja den hajen, den bor där, den är väldigt vänskaplig och nyfiken, vad kul att ni fick se den! Nej, det var inte kul och nej, jag vill inte att hajar ska vara nyfikna och ”vänskapliga”!

Glada över att äntligen vara framme på Niue!

Så, vi har alltså kommit till Niue som är helt fantastiskt, alltså vattnet är så klart, siktdjupet är oändligt! Överfarten gick problemfritt och här är massor med båtar med folk i vår ålder vilket är ganska ovanligt faktiskt. Medelåldern på vårt umgänge har förmodligen legat runt 55 den senaste tiden vilket iofs är trevligt det med.

Igår var vi åtta stycken som hyrde en bil och körde runt ön. Vi snorklade i pooler i grottor och på rev samt hajkade till en massa häftiga ställen, vilket var fantastiskt skoj!

Sött och salt vatten som blandar sig i en pool i en grotta som man kunde snorkla i. =)

Snorkling i det extremt klara vattnet i Limu Pools.

Havet har genom årtusenden urholkat kalkstenen som Niue till största delen består av.

Första morgonen när jag kom upp i sittbrunnen såg jag delfiner komma simmande, jag ropade till Eiliv och vi satte oss i dingen för att åka efter dem, vi såg dem simma under dingen men vi var för morgontrötta för att ta oss för att hoppa i, vilket vi ångrar bittert! På kvällen hörde vi valsprut bara några meter från båten och igår hörde Eiliv valsång när han snorklade, tyvärr kunde han inte se dem men vi väntar tålmodigt på en val vi kan få simma med. När vi lämnade Rarotonga såg vi otroliga valhopp och en val som dök och visade sjärtfenan bara ca 20 m från båten. Detta beskådade vi med skräckblandad förtjusning…

Inga sandstränder här på Niue, men däremot en dramatisk och vacker kust.

Nu ska vi gå och äta billiga burgare med våra trevliga brittiska vänner Archi och Joan men vi ska försöka skriva snart igen!

Blöta pussar från oss på Båten Anna!