Valar – Båten Anna

Efter två veckor i Tonga…

Eiliv — Thu, 30 Aug 2012 22:34:17 +0000

… har det blivit dags att segla vidare till nästa mål. Tonga har varit väldigt trevligt och vi har umgåtts mycket med våra vänner på båtarna Slick, Obelisk och Mystique. Vi har snorklat och dykt i häftiga undervattensgrottor, och sett massor av knölvalar. (Kommer eventuellt att lägga upp lite video på valarna när vi nått Fiji. Ryktas om bra internetuppkoppling där.) Här om dagen hade knölvalarna världens show för oss när vi var ute och seglade. De slog med stjärtfenor, hoppade och sjöng så att vi kunde höra det även ovan vattenytan. Jag hoppade i med cyklop och snorkel och fick en skymt av en valkalv. Riktigt häftigt!

Även Tonga kanske inte är det vackraste och trevligaste stället vi har varit på hittills så är det nog det stället där vi spenderat mest tid. Lite drygt två veckor faktiskt, men det har varit skönt att dra ner tempot lite för en stund. Sen beror det även att vi inte vill komma fram till Fiji på en lördag eller en söndag då de tar i princip dubbelt så mycket betalt för att man ska få checka in i landet.

Hur som helst har vi haft lite att styra med under tiden vi varit här. När jag, Eiliv, skulle räta upp riggen lite upptäckte jag att båda våra undervant har flera brustna kardeler i vajern. Fyra stycken på styrbord sida och två på babord. Inte bra inte bra, men tur att jag upptäckte det innan någon olycka inträffat. t.ex ytterligare ett masthaveri. Nu har vi provisoriskt stagat upp masten med nya undervant i 8mm dynema som ska vara minst lika starkt som 7mm rostfri wire. Fick mycket hjälp av Tim på båten Slick för att fixa det. Det är toppen att ha så hjälpsamma vänner. Sedan har Emilie haft ont i magen i flera dagar i sträck och jag har fått ett insektsbett på ankeln som har blivit infekterat. Så jag äter antibiotika mot infektionen och Emilie har annan medicinering för magen. Vi får hoppas att vi båda blir bra snart.

Idag tänker vi i alla fall checka ut ur landet med tull- och immigrationsmyndigheterna och kanske lämna Tonga på Söndag om vi känner oss krya nog. Nästa mål är välkända ögruppen Fiji. Längtar efter att få komma dit.

Tyvärr blir det inga bilder denna gång men vi hoppas kunna lägga upp lite mer att titta på när vi är på Fiji!

Salta hälsningar från oss på Båten Anna!

Tonga och dagen som försvann

Emilie — Sat, 18 Aug 2012 02:39:48 +0000

Japp nu är vi på Tonga och på vägen hit förlorade vi ett dygn… Vi fick aldrig uppleva onsdagen den 15 augusti 2012, hoppas att det inte hände något viktigt! Anledningen till detta var att vi passerade internationella datumlinjen så att vi nu ligger 11 timmar före sverige istället för 13 efter.

Överfarten hit var mestadels vindlös, vi motoriserade ungefär halva vägen eller lite mer vilket sa ”aj” i plånboken men ändå var ett måste för det finns ingenting värre än slående segel när man försöker segla i för lite vind, även den mest normala kan bli galen!

Här på Tonga verkar vattnet bokstavligen koka av valar så vi hoppas på att eventuellt få simma lite med dem, det vore så häftigt! Jag sa till Eiliv att om vi får simma med valar och sen med delfiner så kan vi åka hem sen, då kan inte resan bli bättre… så vi får väl se För övrigt har ingenting spännande hänt sen vi kom, vi har klarerat in (vilket alltid upprör mig då vi betalar en massa pengar för ingenting) och handlat lite i de fullkomligt värdelösa supermarketsarna här. Imorgon ska vi släppa vår mooring och segla runt lite här bland öarna.

Annars så siktar vi på Singapore till början på december då vi tänkt flyga hem för lite julfirande. Vi tänkte försöka skaffa oss ett jobb som crew på någon superyacht och om inte det funkar blir det nog till att försöka köra charter i Thailand ungefär ett halvår.

Nu var det extremt länge sedan vi hörde av oss hem och vi är ledsna för det men internet är för segt för skype… På Fiji ska det finnas riktigt bra internet så då jädrarns ska vi ringa hem och kanske ladda upp en liten filmsnutt…

Blöta pussar!

Ute till havs med kursen satt mot Porto Santo

Eiliv — Tue, 18 Oct 2011 15:51:51 +0000

Mörkret har fallit sedan länge. De större fartygsrutterna har passerats. Vi har utan större märkvärdigheter seglat ut över den europeiska kontinentalsockeln där Atlanten störtar ner och blir nästan 5 km djup under vår köl. Eftersom det bara är vi, havet och en ljummen vind så stänger vi av navigationsdatorn efter att ha tagit ut kursen mot Porto Santo nästan 450 nm bort. (ca 80 mil) Mellan oss och vårt mål finns inget annat än oändliga vidder av vatten.

Månen har lyst upp vår väg under nätterna.

Trotts att det är mitt i natten är det inte speciellt mörkt. Månen är nästan full och lyser ned över oss från sin plats på himlen och ger himmel och hav en silverblank ton. Eftersom klockan börjar närma sig tre smyger jag ner i båten för att väcka Emilie som ska ta vaktpasset efter mig. Nyvaken börjar hon sakta klä på sig medan jag går upp i sittbrunnen igen. Hittills har det blåst i alla fall 5 m/s men nu har vinden nästan helt dött ut. Vi glider ljudlöst genom vattnet med ett par knops fart och havet är knäpptyst. Det är bara vi och havet. Plötsligt hörs ett ljud i tystnaden: -”Pcccccchhhhhht!” Vad var det? -”Pcccccchhhhhht!” Där var det igen, fast nu var det på andra sidan båten. Samma distinkta pysande läte hörs igen bakom båten. Det är överallt. Vi har hamnat mitt i grupp valar som har gått upp till ytan för att andas. Jag ropar lite tyst till Emilie att vi har valar runt båten. Emilie, och Gustaf som också vaknat, skyndar sig upp i sittbrunnen och tillsammans spanar vi ut över vattnet för att med skräckblandad förtjusning försöka se valarna. Det låter som att de är väldigt nära men deras svarta ryggar är svåra att urskilja bland nattens andra skuggor. En del av mig hoppas att en val ska uppenbara sig bredvid båten så att vi kan se den tydligt, medan en annan mindre modig del hoppas att de håller sig på avstånd. Valar är stora djur och skulle potentiellt kunna skada vår kära Anna. Det är nog bäst att behandla dem med respekt. Valarna frustande andetag hörs från alla håll, men vi kan fortfarande inte se dem. Jag håller tummarna för att vi inte råkar köra på någon ouppmärksam val som ligger och andas i månskenet. Valarna tillhör säkert en och samma familj och skulle kunna bli aggressiva om man råkade skada någon i flocken. Inom mig går jag raskt igenom en handlingsplan om det värsta skulle inträffa. Av vad jag läst så handlar det om att få valarna att förstå att det inte är en annan val som attackerat dem genom att t.ex. banka med saker mot skrovet eller kanske mest effektivt att starta motorn som för massor av oljud under vattnet.

Emilie brukar bli lite frusen under sina nattpass och det är inte sällan man hittar henne under en filt.

Förmodligen har valarna stenkoll på oss och har hållit sig på ett nyfiket avstånd hela tiden, för vi varken ser dem eller råkar köra på dem innan de försvinner genom att ljudlöst dyka ner i djupen igen i jakt på föda. Hela händelsen känns oerhört exotisk och det känns svårt att gå och lägga sig när man kommit upp i varv på det viset. Showen är dock inte slut än. Några minuter efter att valarna gett sig av dyker en flock delfiner upp i natten. Trotts att vi knappt gör fart genom vattnet simmar de framme vid fören och turas om att skutta upp över vattenytan. Genom att lysa på dem med våra pannlampor kan vi se dem tydligt genom det kristallklara vattnet som finns här ute. Efter ett tag tröttnar de och är borta lika snabbt som de kommit. Det har blivit dags för mig att gå och sova medan Emilie tar över vakten.

I ljuset från fotogenlampan har vi tillsammans tittat på ett och annat avsnitt av någon serie i sittbrunnen.

Idag är det lördag. Klockan är strax över sex på morgonen och jag har haft vakten sedan klockan tre. Egentligen skulle jag ha väckt up Emilie som skulle ha vakten mellan sex och nio, men eftersom jag känner mig pigg så låter jag henne sova lite till. Det är nästan 36 h sedan vi lämnade Cascais för att sätta kurs mot Madeira och vi har lagt i alla fall 150 nm bakom oss. Väderutsikterna såg inte speciellt lovande ut innan vi stack iväg men vi var trötta på att hänga i Cascais så vi lättade ankar ändå. Enligt väderleksrapporten från Ugrib så skulle det nästan inte blåsa något alls. Eventuellt skulle det gå att segla västerut på nordliga vindar i två dygn för att hitta upp ett vindstråk som skulle ta oss ner till Madeira. Väl ute på havet var verkligheten en helt annan. Vindarna var västliga på runt 7 s/m och som de opportunister vi är så förkastade vi snabbt våra tidigare plan och satte på gott och ont kursen rakt mot den lilla ön ute i Atlanten. Hittills har vårt drag visat sig vara vinnande då vi har haft det hur bra som helst. Även om vindarna har varit svaga så har havet legat i princip platt och vi har snittat strax över 4 knop rakt mot mål vilket känns helt ok. Solen har lyst på oss och vi har fångat vår första tonfisk. Vindrodret har styrt oss i princip hela tiden och det har fungerat kalas. När mörkret fallit på har vi hängt upp vår fotogenlampa i sittbrunnen och tillsammans sett några avsnitt av någon serie, njutit av den vackra stjärnhimlen och sett månen gå upp över horisonten. Jag hoppas innerligt att resten av överseglingen blir lika fin. I sådant fall är vi förmodligen framme på Porto Santo någon gång på tisdag.

Nu har det blivit dags att väcka Emilie som trots allt fått en halvtimmes extra sömn. Även kapten på skutan måste försöka sova lite emellanåt.

Från Eiliv ”Captain Ninetoe” Hägg i en månljus sittbrunn någon timme innan soluppgång.

Dödens bukt – inte så farlig trots allt

Eiliv — Mon, 26 Sep 2011 23:37:15 +0000

Äntligen har vi gjort det! Vi har korsat Biscayabukten och har nått varmare breddgrader i Spanien och närmare bestämt La Coruña.

Det var ett tag sedan vi skrev nu och vi förstår att ni har väntat tålmodigt på färska nyheter från Båten Anna. I Camaret fick vi vänta några dagar innan vädergudarna behagade vara snälla mot oss. Dock led det ingen brist på oss då den norska träskutan Lucero låg precis hade lagt till där innan vi kom. Under tiden vi väntade på bättre väder så hann vi med att umgås en hel del, gå på restaurang, promenera och se på film ihop. Mycket trevliga människor. På tisdag kväll såg det ut att bli en lämplig väderlucka för att ta oss över Biscaya med start Onsdag mitt på dagen.

Tillsammans med Lucero och den svenska båten Gorm (Som dök upp sista dagen) lade vi ut prick kl 12 från Camaret. Vindarna var fina och tog oss i ca 7 kn rakt sydväst och efter lite mindre än ett dygn hade vi korsat den nordeuropeiska kontinentalsockeln och seglade med dryga 4000 m vatten under kölen. Det ni!

Solnedgång över Biscaya och en lång mörk natt tar sin början.

Sträckan Camaret till La Coruña var ca 350 nm (ca 650 km) och tog oss ganska precis tre dygn att tillryggalägga. Vi seglade alltså med ganska god fart. Vanligtvis kan man mellan tummen och pekfingret säga att vi gör ca 100 nm per dygn. Väderluckan som givits oss innebar rätt lite vind stundvis så vi gick lite mer än en tredjedel av sträckan för motor medan vi seglade resten. Trotts att det inte blåste speciellt mycket gick det en ordentlig dyning in i bukten från atlanten. Vissa vågor var nog så höga som 5 meter men tur nog så var de inte speciellt branta utan mer som sävliga kullar av vatten som rullade fram in mot land.

En av de delfiner som kom tillbaka och underhöll oss senare på dagen.

Tidigt tidigt innan gryningen anlänt första morgonen till havs så kom de. I månskenet kunde jag plötsligt se massvis av fenor som skar genom vattenytan. Det var delfiner! Tyvärr var det alldeles för mörkt för att fota dem men i ljuset av månen fick jag njuta av deras sällskap i nästan en och en halv timme. Emilie som kom och bytte av mig sista halvtimmen beskrev upplevelsen som om det vore en tavla. Hoppande delfiner i en månljusgata ute till havs. Är det inte overkligt? Vi satt där i sittbrunnen tillsammans och njöt av upplevelsen. Senare samma dag kom dock den absoluta höjdpunkten. Valar! Ett gäng otroligt stora valar uppenbarade sig mindre än 100 meter från båten och låg i vattenytan och sprutade vatten med sina andningshål. Det var riktigt häftigt att se så stora djur på nära håll.

Här firar vi tillsammans med besättningen på Lucero att vi äntligen korsat den beryktade Biscayabukten. Tack Monica för skumpan! Den smakade fint!

När vi inte tittade på valar och delfiner så fördrev vi tiden med att sova, lyssna på musik, läsa och titta på en film. Trotts denna underhållningskavalkad var det otroligt skönt när vi äntligen siktade den spanska nordkusten tidigt på lördags morgon. Landstigningen firades tillsammans med besättningen på Lucero genom att korka upp skumpan som Monica på Gurnsey skänkt oss för ändamålet. Tack så mycket för den! Det smakade fint att välkomnas med skumpa, solsken och värme. Precis vad vi har längtat efter.

Sedan vi kom hit har vi hunnit med att frossa i tapas, bada lite i det kalla vattnet (ca 18 grader) och få massvis av sol på oss. Vi har även lärt känna grabbarna på Gorm bättre och vi har haft riktigt trevligt ihop. Enligt uppgift skulle det gå att fylla våra flaskor med gasol här i Spanien men alla vi har frågat har sagt att det inte går, så vi snålar med den lilla gas vi har kvar tills vi kommer till Portugal där det skall gå att ordna.

Planen nu är att stiga upp i rimlig tid imorgon och sätta kurs mot Baiona längst ner på Den spanska kusten innan Portugal. Resan beräknas ta kanske ett dygn.

Over and out!

C9T