Äntligen Indonesien

Senaste tiden har vi definitivt flugit under radarn (eller ska vi kanske säga seglat). Vi har varit på platser där tillgången på internet minst sagt har varit begränsad och därför har aktiviteten på bloggen varit minimal.

Några ivriga byteshandlare på Nissan i Papua Nya Guinea.

Efter Buka, där vi var när vi skrev senast, har vi besökt Nissan ön där vi blev kvar bra mycket längre än tänkt pga av att vi både blev drabbade av förkylning. Trots sjukdom hade vi trevligt och interagerade massvis med invånarna på ön som ville byta till sig socker, salt och kläder mot färska grönsaker och ägg. Till slut hade vi så mycket färskt att vi fick börja tacka nej. Jag önskar att vi hade hunnit snorkla mer på drop-offen som var alldeles utanför passagen in till ön. Förkylningen blockerade bihålorna vilket gjorde det ytterst smärtsamt och obehagligt att dyka under vattnet. Vi var där en kort stund och vid revets kant där djupet störtade från 5m ner till 40m såg jag massvis av hajar, stora fiskar och annat marint liv. En av de bästa snorklingsupplevelserna jag haft hittills.

Vidare därifrån tog vi oss till Kavieng som ligger längst norrut på New Ireland i Papua Nya Guinea. På vägen fångade vi en riktigt stor Mahi Mahi på hela 7 kg som räckte till mat i flera dagar. I Kavieng hade vi trevligt och lärde känna de australiensiska medicinstudenterna Pete och Kate som var på 8 veckors praktik på orten. Vi kom riktigt bra överens så de skolkade ett par dagar för att få hänga med på båten tillsammans med oss.

En riktig bjässe till Mahi Magi som gav oss god fisk att äta i flera dagar.

Bristen på vind har varit lite av ett problem på sistone. Sedan vi lämnade Vanuatu har vi sällan haft stadig vind längre än 15 timmar i sträck. Det har lett till att vi fått motorisera en hel del vilket vårt bankkonto inte är så glatt över. Nattetid hotar även kraftiga sk. Squalls ständigt. Kraftiga regnväder som för med sig väldigt starka vindar som kan göra livet obehagligt i kanske en halvtimme innan det är över igen. Den 600 sjömil långa överfarten från Kavieng till Jayapura i Indonesien var inte heller speciellt annorlunda men vi hade kanske lite mer vind än vanligt så att vi kunde glida in i Indonesien efter 6 dygn till havs. Under överfarten hade vi vid ett tillfälle så mycket delfiner kring båten att Emilie, till sin stora förtjusning lyckades klappa en av dem. Sista kvällen till havs hade vi även ett helt gäng pilotvalar som simmade med oss ett tag.

Oturligt nog lyckades vi pricka in att anlända till Jayapura sista dagen på ramadan (muslimernas fastemånad) så att allt har varit stängt i fyra dagar i sträck så att vi inte har kunnat checka in med myndigheterna. Planen var att bara checka in och åka vidare men vi fick snällt vänta i dagarna fyra innan vi idag måndag hade en riktig heldag med att valsa runt till diverse kontor med en oändlig pappersexercis med stämplar till höger och vänster. Här i Indonesien älskar myndigheterna verkligen sina stämplar så till den grad att vi var tvungna att tillverka vår egen stämpel. På vår besättningslista från immigrationsmyndigheten kunde jag räkna till hela 5 olika stämplar exkluderat vår egen.

Några söta barn som väldigt gärna ville bli fotograferade tillsammans med oss.

Så Indonesien… Äntligen börjar saker och ting bli billigare vilket alltid är en tröst för oss fattiga långseglare. Människorna här är väldigt trevliga, glada och extremt gästfria. Vi har blivit hembjudna till människor vi precis mött och blivit bjudna på middag. Även om Jayapura är en relativt stor stad blir vi behandlade nästan som kändisar. (Kan bero på att de inte har speciellt mycket turism här + att vi båda är blonda och står därmed ut ur mängden ganska rejält) Alla hälsar på gatan och folk kommer fram och vill skaka hand och ta bild tillsammans med oss. När vi har blivit hembjudna till folk står grannbarnen och trängs i dörrar och fönster för att titta på oss och vi blir alltid ropade efter på gatan. Det är dock alltid väldigt trevliga så inte hotfullt eller så på något vis. Vi känner oss väldigt säkra och trygga här.

Sophämtningen här är det lite si och så med. När vi frågade var vi kunde slänga våra sopor pekade de på havet. Inte ett speciellt bra alternativ tyckte vi. Samma morgon som vi kom inte ösregnade det och ut ur staden kom en hel flod av sopor som spolades ut i havet. Det gjorde nästan ont att se på.

Emilie med en nyfunnen vän: Papegojan Ismail.

Planen nu är hur som att segla vidare till Raja Ampat som är ett område känt för sin underbara dykning och vackra öar. Det ser vi verkligen fram emot! Nu är det bara att hoppas på goda vindar som kan ta oss fram!

Det här inlägget postades i Nya Zeeland - Indonesien och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Äntligen Indonesien

  1. Hallå, kan inte smälta att ni bara dundrade förbi både Kurrekurreduttön och Hermit innan jag hann blinka. Missa nu inte Wayag för allt i världen, en av vår resas absolut vackraste platser – både ovan och under ytan. Våra waypoints därifrån finns på Noonsite. Kram, Linda

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*