Nya Zeeland – Indonesien – Båten Anna

Borneo

Emilie — Tue, 08 Oct 2013 15:05:32 +0000

Vi lyxade till det med tre dagars ”all inclusive” på en flodbåt i nationalparken Tanjung Puting i Kalimantan (den indonesiska delen av Borneo). Jag (Emilie) hade en vild orangutang som letade genom mina fickor och försökte dra av mig tröjan… Häftig men läskig upplevelse. Nu är vi i Jakarta och har gjort Båten Anna i bättre skick än någonsin tror jag =)

Drak- och djurfrossa på Komodo

Eiliv — Sun, 15 Sep 2013 16:09:07 +0000

Här bjuder vi på en liten hopklippt videosnutt från vårat besök på Rinca i Komodo National Park med Komodovaranen som huvudperson och bufflar apor och hjortar i birollerna. Hoppas att ni tycker att detta är lika häftigt som oss. Det är kittlande att inse att komodovaranerna ger sig på och äter djur stora som bufflarna som ni får se i filmen… Se och förundras!

Drakar och äventyr

Eiliv — Sat, 14 Sep 2013 14:51:08 +0000

Hej hej hej!

Om någon funderar på varför det varit dåligt med uppdateringar på hemsidan så är svaret enkelt. Vi har seglat runt i bitar av Indonesien där internet är mer ett rykte än något man ”surfar på”. När vi har varit i lite mer civiliserade områden har vi haft fullt upp av att ordna med diesel och fylla på vatten och matförråden för att hinna med att blogga. Däremot har det inte varit tunt med upplevelser. Hade vi haft tid och pengar hade man kunnat segla runt i Indonesien hur länge som helst bland alla tusentals öar och ankringsvikar. Vi måste dock vara i Sydafrika innan mitten på November för att inte hamna mitt i orkansäsongen på södra Indiska Oceanen så det gäller att ligga på.

Sedan Jocke kom ombord har vi haft det riktigt bra men också ganska tuff segling och oturligt nog magsjuka ombord. (Inte trevligt i en trång båt men det kanske inte behöver påpekas) Som senast har vi besökt Komodo National Park och sett världens största ödla, Komodovaranen, som kan bli upp till tre meter lång och äter djur stora som bufflar och hjortar. Det gäller som människa att passa sig eftersom man är något mindre än dessa djur. Nästa stopp blir Kalimantan (Borneo) där vi ska upp i djunglen och titta på Orangutangerna. Orangutang betyder för övrigt skogsmänniska eller skogsperson på indonesiska. Nu hinner jag tyvärr inte skriva mer men här följer ett utkast som Emilie skrev när vi kom in till Ambon efter en lång tid ”Off the beaten track”. Läs och skratta med oss!

Civilisation!

Det här med att segla ”off the beaten track” vet jag inte om det är så vidare värst roligt faktiskt… Visst man får uppleva och se häftiga platser och människor som man aldrig haft möjlighet till utan en båt, men är man uppväxt i ett västerländskt samhälle och är social som person så blir det ganska påfrestande tillslut när man inte sett en annan människa än Eiliv på nästan två veckor, inte kunnat kommunicera med någon på grund av bristen på engelska på nästan en månad och inte kunnat kolla mailen, facebook, dricka en cola med is, göttat sig med en glass eller ätit annan protein än fisk, soyabitar eller bönor så tillslut är det nog bara… På filmer hallucineras det i öken efter kaktusar eller vatten, den senaste veckan har jag anat ett McDonald’s M i horisonten ett flertal gånger… Det är lite pinsamt att erkänna men jag behöver helt enkelt en stad eller i varje fall en by eller kanske bara en resort eller helt enkelt bara en annan segelbåt lite då och då…

Nu är vi i alla fall i civilisationen och har gottat oss i is, pommes, internet m.m. I morse kom också Eilivs kompis Jocke och det känns nästan lite overkligt, han har ”hotat” med att komma ett tag men jag har nog inte riktigt trott på det =) Nu är han här och det känns riktigt skoj med lite friskt blod på Båten!

Skepp och Hoj!

En värld av öar för oss själva

Eiliv — Sat, 24 Aug 2013 11:07:55 +0000

Efter lite mer än sex dygns segling var vi äntlig framme i Raja Ampat. Vinden hade under överfarten mest lyst med sin frånvaro och aldrig visat upp sig i mer än 12 timmar i sträck. Det blev med andra ord mest att bränna diesel för att ta sig fram. Den lilla vind som då och då dök upp var dessutom ofta motvind vilket inte var direkt uppskattat. Eftersom vi viste att vi inte hade tillräckligt med diesel för att ta oss hela vägen fram så var vi dock tvungna att försöka ta tillvara på varje liten vindpust som erbjöds.

Det finns inte, eller åtminstone saknar vi ordentliga detaljerade sjökort över området så mot slutet vart det en kamp mot klockan för att hinna fram till någon av de första öarna och hitta en trygg ankring innan mörkrets inbrott då vi förlitade oss på sk. eye-ball navigation. Vårt ursprungliga mål var att nå ön Wayag där vi visste att det fanns bra möjligheter att ankra upp båten men vi insåg snart att vi inte skulle hinna. Närmare oss fanns istället ön Uranie som eventuellt skulle kunna ha en trygg vik att ankra i. Vi var inte lite nervösa när vi gled in i viken och höll båda tummarna för att det skulle vara skyddat för vind och sjö och inte vara för djupt (mer än 20 meter). Alternativet var att försöka lägga sig på öns läsida och driva hela natten för att sedan fortsätta under morgondagen men efter mer än 6 dygn till havs var det inget vi var sugna på när vi var så nära land.

Denna gång var turen med oss och vi hittade inne i Uranie en underbart fin vik som var väldigt skyddad och lugn. Vi behövde heller inte ankra utan kunde förtöja Båten Anna mellan två svampformade klippor som stack upp i viken. Underbart! Vi firade att vi var framme med att göra pommes frittes av den lilla potatis vi hade kvar i förrådet.

Dagen därpå ägnade vi förmiddagen åt att utforska viken och upptäckte till vår stora förvåning att vi inte var ensamma. Längst inne i viken hade tre indonesiska fiskare slagit upp ett litet camp. De pratar ju i princip ingen engelska här så vi hade väldigt svårt att kommunicera så vi är inte helt säkra på om de bodde där eller om det bara var tillfälligt men vi lyckades åtminstone förhandla till oss två stora humrar till priset av 50 000 rupia, vilket motsvarar ca 35-40 SEK. Efter utforskning och hummer-fynd seglade vi vidare till ön Wayag, där en mooring mycket riktigt väntade på oss, vilket var skönt. Humrarna lades på grillen och smakade utmärkt till middag.

Wayag är som en egen liten skärgård med massor av små men väldigt höga och branta öar som ser i princip exakt lika dana ut vilket gör att den som saknar sinne för vädersträcken lätt skulle kunna bli vilse. Vi har kört runt i dingen i timtal och utforskat denna spännande arkipelag som nästan påminne rom en labyrint med ett oändligt antal öar, passager och vikar. På våra utforskningstripper har vi sett massor av mantarockor som simmar runt och ibland bryter vattenytan med lustfyllda hopp och volter vilket är mältigt att se med så stora vattenvarelser. I en liten grund vik hittade vi fyra små babyhajar (40-50 cm) som blygt simmade runt i det klara vattnet. När vi stått stilla en bra stund vågade de sig så nära som bara ett par meter ifrån våra fötter.

En sak som har varit speciell under vår tid här är att vi har haft hela övärlden för oss själva. I vanliga fall kommer en hel del dykbåtar hit men nu är det inte säsong så vi har till synes varit helt ensamma utan varken andra turister eller lokalbefolkning. En väldigt speciell känsla på en så vacker plats. Det känns som om vi är långt ute i vildmarken. Vi tror att vi en dag eventuellt såg rök från en by eller liknande men trotts att vi har letat har vi inte hittat någon annan närvarande.

Egentligen skulle vi ha gett oss av vidare tidigt i morse men vinden hade bestämt sig för att blåsa upp och har legat på mellan 10-12 m/s rak motvind vilket vi inte var speciellt sugna på. Nu hoppas vi att det har lugnat sig till i morgon för vi behöver verkligen komma iväg söderut. Om fem dagar kommer min barndomskamrat Joakim för att segla med oss och han ska hoppa på i Ambon så vi gör bäst i att pallra oss dit. Sedan har vi ju indiska oceanen att korsa innan orkansäsongen också så det gäller att ligga på. Så många platser att se och så lite tid. Aj aj!

Vi är ju fortfarande på Wayag och jag behöver väl inte säga att wifi eller ens trådbundet internet inte är tillgängligt så det blir inga bilder denna gång. Vi ska försöka lägga upp en bunt om vi hittar bättre internet i Ambon.

Tjipp och hej från oss på Båten Anna!

Lite info till dig Jocke:

Eftersom du reser in i Indonesien på en enkelbiljett så finns det eventuellt risk att det kan bli lite trubbel att komma in i landet eftersom de ofta vill veta hur du ska ta dig hem igen i form av en utresebiljett. Är ju lite svårt att få när man ska segla på en båt så du kommer att behöva en kopia på vårt cruising permit (CAIT) och kopia på våra båtpapper. Vi hade tänkt maila detta till dig men har inte kunnat komma åt internet så istället får du ta och logga in på vår mail och hämta infon där. (Jag smsar dig användarnamnet och lösenord).

För att få tag på dessa dokument behöver du hitta mailen från vår agent här i indonesien. Jag tror att du gör det om du söker på namnet Arlytha eller Kartasa. Annars får du pröva CAIT och se vad som dyker upp. CAITen hittar du i ett av de senaste mailen som hon har skickat i form av en bifogad fil. Det är en bildfil på ett dokument på indonesiska som innehåller bl.a. ditt namn och passnummer och en massa stämplar längst ner. Kopia på våra båtpapper hittar du om du går in under skickade mail och letar efter samma Arlytha Kartasa. Någon gång under juni skickade vi ett mail till henne med en massa bifogade dokument där båtregistreringen är ett av dem. Skriv ut båda dessa dokument och ha dem med dig om det blir några frågor om hur du ska lämna landet. (Förhoppningsvis blir det inga problem).

Om du inte har fått mitt tidigare sms så ska du alltså ta dig vidare till Ambon men flyg från Jakarta så kan vi plocka upp dig där. Vi har tyvärr inte någon täckning på mobilen så om du vill något måste du smsa till satellittelefonen. (Går även att göra från en vanlig mobiltelefon.)

Äntligen Indonesien

Eiliv — Mon, 12 Aug 2013 12:18:39 +0000

Senaste tiden har vi definitivt flugit under radarn (eller ska vi kanske säga seglat). Vi har varit på platser där tillgången på internet minst sagt har varit begränsad och därför har aktiviteten på bloggen varit minimal.

Några ivriga byteshandlare på Nissan i Papua Nya Guinea.

Efter Buka, där vi var när vi skrev senast, har vi besökt Nissan ön där vi blev kvar bra mycket längre än tänkt pga av att vi både blev drabbade av förkylning. Trots sjukdom hade vi trevligt och interagerade massvis med invånarna på ön som ville byta till sig socker, salt och kläder mot färska grönsaker och ägg. Till slut hade vi så mycket färskt att vi fick börja tacka nej. Jag önskar att vi hade hunnit snorkla mer på drop-offen som var alldeles utanför passagen in till ön. Förkylningen blockerade bihålorna vilket gjorde det ytterst smärtsamt och obehagligt att dyka under vattnet. Vi var där en kort stund och vid revets kant där djupet störtade från 5m ner till 40m såg jag massvis av hajar, stora fiskar och annat marint liv. En av de bästa snorklingsupplevelserna jag haft hittills.

Vidare därifrån tog vi oss till Kavieng som ligger längst norrut på New Ireland i Papua Nya Guinea. På vägen fångade vi en riktigt stor Mahi Mahi på hela 7 kg som räckte till mat i flera dagar. I Kavieng hade vi trevligt och lärde känna de australiensiska medicinstudenterna Pete och Kate som var på 8 veckors praktik på orten. Vi kom riktigt bra överens så de skolkade ett par dagar för att få hänga med på båten tillsammans med oss.

En riktig bjässe till Mahi Magi som gav oss god fisk att äta i flera dagar.

Bristen på vind har varit lite av ett problem på sistone. Sedan vi lämnade Vanuatu har vi sällan haft stadig vind längre än 15 timmar i sträck. Det har lett till att vi fått motorisera en hel del vilket vårt bankkonto inte är så glatt över. Nattetid hotar även kraftiga sk. Squalls ständigt. Kraftiga regnväder som för med sig väldigt starka vindar som kan göra livet obehagligt i kanske en halvtimme innan det är över igen. Den 600 sjömil långa överfarten från Kavieng till Jayapura i Indonesien var inte heller speciellt annorlunda men vi hade kanske lite mer vind än vanligt så att vi kunde glida in i Indonesien efter 6 dygn till havs. Under överfarten hade vi vid ett tillfälle så mycket delfiner kring båten att Emilie, till sin stora förtjusning lyckades klappa en av dem. Sista kvällen till havs hade vi även ett helt gäng pilotvalar som simmade med oss ett tag.

Oturligt nog lyckades vi pricka in att anlända till Jayapura sista dagen på ramadan (muslimernas fastemånad) så att allt har varit stängt i fyra dagar i sträck så att vi inte har kunnat checka in med myndigheterna. Planen var att bara checka in och åka vidare men vi fick snällt vänta i dagarna fyra innan vi idag måndag hade en riktig heldag med att valsa runt till diverse kontor med en oändlig pappersexercis med stämplar till höger och vänster. Här i Indonesien älskar myndigheterna verkligen sina stämplar så till den grad att vi var tvungna att tillverka vår egen stämpel. På vår besättningslista från immigrationsmyndigheten kunde jag räkna till hela 5 olika stämplar exkluderat vår egen.

Några söta barn som väldigt gärna ville bli fotograferade tillsammans med oss.

Så Indonesien… Äntligen börjar saker och ting bli billigare vilket alltid är en tröst för oss fattiga långseglare. Människorna här är väldigt trevliga, glada och extremt gästfria. Vi har blivit hembjudna till människor vi precis mött och blivit bjudna på middag. Även om Jayapura är en relativt stor stad blir vi behandlade nästan som kändisar. (Kan bero på att de inte har speciellt mycket turism här + att vi båda är blonda och står därmed ut ur mängden ganska rejält) Alla hälsar på gatan och folk kommer fram och vill skaka hand och ta bild tillsammans med oss. När vi har blivit hembjudna till folk står grannbarnen och trängs i dörrar och fönster för att titta på oss och vi blir alltid ropade efter på gatan. Det är dock alltid väldigt trevliga så inte hotfullt eller så på något vis. Vi känner oss väldigt säkra och trygga här.

Sophämtningen här är det lite si och så med. När vi frågade var vi kunde slänga våra sopor pekade de på havet. Inte ett speciellt bra alternativ tyckte vi. Samma morgon som vi kom inte ösregnade det och ut ur staden kom en hel flod av sopor som spolades ut i havet. Det gjorde nästan ont att se på.

Emilie med en nyfunnen vän: Papegojan Ismail.

Planen nu är hur som att segla vidare till Raja Ampat som är ett område känt för sin underbara dykning och vackra öar. Det ser vi verkligen fram emot! Nu är det bara att hoppas på goda vindar som kan ta oss fram!

Underbart i Buka, PNG

Eiliv — Thu, 18 Jul 2013 07:16:21 +0000

Efter lite mer än två dygns segling var vi framme i Buka i Papua Nya Guinea. Seglingen var ganska blöt då det regnade hela andra dagen vilket var lite trist. Väl framme var det lite nervöst då vi inte viste riktigt vad vi hade att vänta oss då PNG har ett ganska dåligt rykte i seglarkretsar. Alla verkade dock väldigt glada och välkomnande med glada ansikten och vinkningar och en man i en taxibåt visade oss var vi kunde ankra bäst.

Vi gick snabbt i land för att se om vi kunde hitta något billigt att äta, vilket hör till standard när man varit ute till hav mer än ett dygn. Tyvärr verkade allt stängt och vi hade inga kontanter heller vilket inte gjorde saken lättare. Vi hade dock en väldig tur och träffade på en av stadens största entreprenörer. Han heter Ralph och är till hälften från PNG och hälften från Schweiz och har hundratals projekt på gång runt om i staden. Han var så pass snäll att han bjöd in oss att äta tillsammans med gästerna i hans lägenhetshotell som råkade ligga precis där vi har vår båt. Under vår vistelse här på lite mer än två dagar har vi blivit oerhört väl omhändertagna och har blivit bjudna på både frukost och middag varje dag och har blivit guidade runt staden. Vi känner oss riktigt bortkämda och är oerhört tacksamma över det.

Buka är väldigt vackert med oerhört klart blått vatten som flyter genom passagen som går mellan Buka ön och Bouganville ön. Man får dock se upp då strömmen kan bli så stark som uppåt 8 knop vid sällsynta tillfällen som inträffar ett par gånger per år.

Ikväll har det dock blivit dags att segla vidare mot Nissan Atollen som ligger ca en nattsegling bort. Där ska det snorklas med hajar och stora fiskar vilket vi, eller kanske bara jag (Eiliv) ser fram emot. Tyvärr har vi inga bilder härifrån att lägga upp just nu men jag bidrar med ett litet videoklipp från Solomon Islands och vår krokodiljakt med barnen från byn Nazareth. Håll till godo!

Marovo Lagoon

Eiliv — Sun, 14 Jul 2013 02:36:35 +0000

Förra torsdagen lämnade vi Honiara, huvudstaden i Solomons, för att ta oss vidare mot Marovo Lagoon. Honiara hade väl inte varit någon större favorit i vårat tycke och vi hoppades kunna leverera en bättre bild av landet i nästa inlägg. Nu, lite drygt en vecka senare har det blivit dags för oss att segla vidare mot Buka i Papua Nya Guinea och vi har sett många fina platser och träffat många trevliga människor här i Solomons. Så ja, vi kan definitivt säga att vi tycker bra mycket bättre om Solomons nu när det har blivit dags att åka vidare.

Vår besättningsman Nick Vaughn med senaste nappet på ankaret.

Att lämna Honiara blev lite krångligare än vi hade tänkt oss. Dels fick vi vänta i några dagar på att vårt visum till Papua Nya Guinea skulle bli klart och när det var dags att hala upp ankaret så satt det fast. När vi efter mycket om och men och starka armar så kom det upp och vi hade fått napp. På ankaret satt en stor gammal industrifläkt med elmotor och allt. Inte konstigt att vi hade fåt bra fäste i botten. Fläkten fick följa med en bit ut innan vi dumpade den på 100 meters djup där ingen skulle kunna fastna i den igen. Vi kunde då sätta kurs mot Marovo Lagoon.

Emilie Förhandlade till sig en riktigt bra deal med denne man som hade paddlat i en hel timme för att ta sig till våran båt.

Marovo lagoon är en stor lagun kantad av ett dubbelt band av öar och rev vilket ger känslan av att man seglar på en sjö. I lagunen finns hundratals små öar och rev vilket ger ett oändligt antal platser att stanna på och undersöka men tyvärr hade vi bara tre dagar att stanna. Lagunen är även hemvist för landets mästerskulptörer som skulpterar i allt från trä och sten till snäckskal. Oavsett var vi valde att ankra så blev vi alltid besökta av bybor i kanoter gjorda av urholkade trädstammar som ville sälja sina verk. Det som de inte var beredda på var att Emilie är en mästerförhandlare. Hon lyckades byta till sig några väldigt fina skulpturer i utbyte mot ett gammalt hänglås, en handuk och lite andra småsaker. Det var tydligt att de inte var riktigt vana att förhandla med en kvinna så det kom lite ur gängorna och Emilie såg sin chans att få till ett bra pris. Alla parter var dock väldigt nöjda efter all byteshandel. Mindre kul var dock att en av skulptörerna öppnade en påse ombord och ut sprang ett par kackerlackor och en megaspindel. De sprang snabbt iväg och Båten Anna som hitintills varit relativt kackerlacksfri har nu mera nya husdjur.

Alla byns barn i fören på Båten Anna. Foto: Nick Vaughn

Lagunen erbjöd även finfin snorkling på sina ställen och en av platserna vi ankrade på var definitivt på topp tre-listan över vackraste ankringarna vi har varit på. Näst sista natten ankrade vi utanför en liten by med namnet Nazareth. I byn hade barnen skollov och eftersom de var lediga hade de mycket tid till att vara nyfikna över nykomlingarna. Redan klockan 06.30 vaknade vi av att vi hörde fnitter och prat utanför. Det visade sig vara ett par kanoter bredvid båten med några barn som nyfiket försökte kika in genom fönstren. Kanoterna och barnen vart bara fler och fler och innan klockan slagit 8 hade vi 11 kanoter vid båten och nästan 20 barn ombord. De tyckte att det var väldigt roligt och spännande med besökare och vi tyckte att det var roligt att ha dem ombord. Efter att vi visat dem våran båt så tog de med oss på krokodiljakt vid en flodmynning nära byn. Det var mycket som rörde sig under vattenytan i det grunda grumliga vattnet men vi kan inte säkert säga om det var saltvattenskrokodiler eller inte. Efter ett tag kände vi dock att det kanske var lite farligt att vara vi dessa bjässars tillhåll med 20 barn i släptåg som var i åldrarna 5-13 år, så vi valde att avbryta och bad barnen att visa oss byn istället vilket de mer än gärna gjorde.

Emilie tillsammans med barnen i Nazareth som visade oss runt i byn.

Förmodligen brukade det sällan eller aldrig komma båtar till byn, för barnen tyckte att vi var så spännande att de hängde efter oss vad vi än gjorde. Det var kanske en lite speciell känsla att ha 20 barn som står längs med relingen och tittar på en medan man försöker äta en lätt lunch men det bjöd vi gärna på eftersom alla barnen var så otroligt snälla och gulliga.

Vår definitiva favorit ankringsmässigt i Marovo Lagoon. Foto: Nick Vaughn

Nu befinner vi oss i Ghizo som är Solomons näst största stad men är ändå inte mycket större än en liten by. Skillnaden ligger mest i hur många kines ägda affärer det finns. Vi har köpt på oss mat och konserver eftersom detta förmodligen är sista civilisationen vi kommer att komma till inom de närmsta veckorna. Nu styr vi kursen mot Buka i Papua Nya Guinea och planen är att segla längs med PNGs yttre öar utanför New Ireland innan vi når Vanimo på fastlandet där vi ska checka ut för att åka vidare mot Indonesien.

Nick Vaughn som har seglat med oss sedan Nya Zeeland som vi lärde känna på restaurangen vi jobbade på i Auckland hoppade av här i Ghizo för att flyga tillbaka till Nya Zeeland. Det har varit väldigt trevligt att ha honom med ombord och han kommer att bli saknad. Nu blir det bara jag och Emilie ombord till i slutet på augusti då min kamrat Joakim Arborén ska mönstra på i Indonesien.

Captain Ninetoe latar sig i en hängmatta som vi hittade på en liten ö. Foto: Nick Vaughn

Vi ska försöka uppdatera bloggen från satellittelefonen om när vi är ute på dessa avlägsna öar, men skicka gärna gratis sms till vår satellittelefon medan vi är ute. Även om vi inte har råd att svara så blir vi alltid så glada över när någon skickar ett litet meddelande.

Salta hälsningar från oss på Båten Anna!

Båten Anna uppankrade på tre meters djup i underbart varmt och klart vatten i Marovo Lagoon.

Framme i Solomons

Eiliv — Mon, 01 Jul 2013 02:30:00 +0000

Måndagen den 24e juni lättade vi ankar en timme före solnedgången och seglade med minimala marginaler genom revöppningen i Port Jackson på ön Espiritu Santo i Vanuatu. Målet var Honiara, huvudstaden i Solomon Islands.

I början av överfarten hade vi goda vindar och vi hoppades kunna klara av de 600 sjömilen på runt 5 dygn. Efter två dygn dog vinden tyvärr och det gick lite upp och ner resten av tiden. Vinden kom och gick och det var varmt så in i bomben. Mitt på dagen när solen stod som högst var det stekande hett och det gällde att hålla sig i skuggan. Bästa tiden var tidigt på morgonen eller timmarna runt solnedgången då temperaturen faktiskt var relativt behaglig.

Största problemet med så lite vind var att vi definitivt inte hade tillräckligt med bränsle för att ta oss hela vägen fram. Vi var tvungna att försöka ta vara på varenda liten vindpust som kunde tänkas komma så det var mycket upp och ner med seglen och en dag satte vi till och med spinnakern en stund och gled fram i ca 2 knop hela dagen. På nattpassen gick det utmärkt att sitta i shorts och bar överkropp då värmen definitivt låg kvar i luften. Runt omkring oss kunde man varje natt se ordentliga åskväder som drog runt på havet. Blixtar i fjärran och ibland närmare men vi hade turen att bara råka ut för två relativt milda och korta sådana oväder utan någon större dramatik. Luften kunde även vara så varm och fuktig på natten att det ibland kändes som om någon flåsade en i nacken när det råkade komma en liten vindpust.

Som ni förstår så blev det inte de 5 dygn som vi hade hoppats på men ändock 6. Vi gled in i Honiara på söndagseftermiddagen den sista juni och havet låg perfekt spegelblankt. Sista biten var jag riktigt nervös för att bränslet skulle ta slut innan vi nådde fram. Det hade varit väldigt retsamt att sitta strax utanför vårat mål utan att kunna ta oss någonstans. Den enda vi ville göra var att komma i land och ta en dusch och dricka något kallt.

Vi gled in på dieselångorna i tanken och lyckades efter mycket om och men ankra upp. Viken utanför Honiara är djup och har dåligt fäste och det kan vara riktigt frustrerande när ankaret inte vill fästa efter 6 dygn till havs.

Efter lite mer än ett dygn i Solomons känner vi att vi saknar Vanuatu lite grann. Det är väldigt mycket skräpigare här och människorna verkar inte vara lika trevliga. Kan eventuellt bero på att de inte är lika bra på engelska. Stölder ska även ryktesvis vara bra mycket vanligare så vi har fått rådet av andra seglare att inte lämna dingen eller utombordaren i vattnet över natten och alltid ha någon på båten så fort det blivit mörkt. Det om något kan ju göra en människa lite nervösare än vanligt.

Hur som helst är vi glada över att vara i land igen och ser fram emot att ta oss till de lite mindre öarna där vi tror att stämningen kommer vara mycket bättre. Det gäller dock att se upp! Här i Solomons finns det saltvattenskrokodiler.

Vi hör av oss snart igen med en förhoppningsvis ny bild av Solomon Islands!

Vanuatu Levererar!

Emilie — Sun, 23 Jun 2013 11:01:33 +0000

Glada barn som vi träffade vid en skola på en liten ö utanför Malekula.

Det är fantastiskt i Vanuatu! Människorna här är utsedda till ”The worlds happiest people” och det märks, folk är glada, trevliga och tar sig tid för en pratstund. Pengar är inte viktigt då mat finns i djungeln eller i havet och vad det gäller materiella ting är man inte vidare intresserad. Jag (Emilie) har köpt på mig nagellack, ögonskuggor, maskara, örhängen m.m. för att ge bort till kvinnorna i byarna men hitintills har jag fått känslan av att de inte är intresserade så det har fått stanna på båten. I Marquesas frågade alla kvinnor efter kosmetika så jag trodde att det kunde vara ett vinnande koncept för att skaffa mig lite kvinnliga vänner men här kommer man nog längre med ett leende på läpparna.

Emilie leker med en liten flicka vid foten av vulkanen Mt Yasur.

Port Vila var galet, man hade kunnat tro att vi varit ifrån civilisation i evigheter, vi hann knappt förtöja Anna innan vi sprang och fick i oss en Cheeseburgare med Pommes frites och en rejäl chokladmilkshake, det var såååå gott!! Under seglingen in mot hamninloppet till Vila nappade det på båda fiskelinorna och vi kunde håva in två stycken rejäla big eye tuna (tonfiskar). Vi diskuterade om vi inte skulle släppa tillbaks en av dem då vi inte skulle kunna ha möjlighet att äta upp allt själva men då krokarna satt sig ganska rejält i båda bestämde vi att vi säkert kunde ge bort lite till någon annan segelbåt. Ända sedan vi lämnade Sverige har ägg varit hårdvaluta på Båten Anna och för att hålla kaptenen glad krävs åtminstone två om dagen och är man dessutom fyra ombord som gillar ägg går de som smör i solsken. När jag fick se priset på ägg i Vila fick jag en chock och när jag sedan fick se priset på färsk tonfisk i affären fick jag en ännu större chock så jag tänkte till och tog med mig ungefär ett och ett halvt kilo tonfisk och gick till marknaden, vips så hade jag förvandlat fisken till ett flak med ägg samt lite frukt och grönt, attans vad mallig jag var efter att de flesta mest skrattat när jag berättat om mina planer på vägen till marknaden. =)

Vi håller stolta upp en 4kg Wahoo som vi fångat. Jämarns god fisk att lägga på grillen.

I Vila bestämde sig Johan för att flyga hemåt Sverige via Sidney och Bangkok så nu är vi tre på båten. I fyra dagar tvättade vi kläder, madrasser och kuddar för att få bort allt saltvatten från överfarten, vi fyllde även på matlagningsgas och handlade på oss mer mat. Nötköttet här är nog det bästa jag ätit och ganska billigt är det också. Efter dessa dagar var vi helt slut så vi åkte ut och ankrade vid en ö kallad hideawayisland där vi tog igen oss en eftermiddag för att sedan segla vidare mot ön Epi.

En liten grabb i en traditionell utriggarkanot på stranden på Epi.

Epi är känt för att sjökor kommer in och betar sjögräs på botten. Förhoppningarna att få snorkla med sjökor som vi så länge sett fram emot var stora och redan första kvällen när vi kom fram fick vi se en leka precis vid strandkanten och vi kände att utsikterna att få simma med en var goda. Morgonen efter snorklade vi av stranden fram och tillbaka utan en skymt av någon sjöko. Vi såg dock megasköldpaddor (kanske de största vi sett) och Eiliv kom ett snäpp närmre en bra film på en haj, det är lite knepigt då han gärna vill ha en bra film men vi har ingen zoom på kameran så man måste ganska nära för att det ska bli bra och även om det bara är en en och en halv meter lång revhaj håller man gärna ett visst avstånd. Hursomhelst när vi sedan kom in på stranden träffade vi ett par från en annan segelbåt som sa att de hört ryktas om att vi fått sett en sjöko i strandkanten och de var väldigt avundsjuka då detta var deras tredje besök i ankringen de senaste åren och de aldrig sett skymten av en sjöko. Hungriga och lite besvikna tog vi dingen tillbaks till båten och gjorde lite mat, när jag sedan diskade blev jag lite sjösjuk av svallet i ankringen och när jag gick upp på däck för att ta en nypa luft och koncentrera mig på horisonten ett tag ser jag en ca en meter bred sjärtfena komma upp ur vattnet så när jag övertygat grabbarna att det inte var inbillning satt vi alla i dingen på väg mot platsen där jag såg fenan. Det tog emot att hoppa i vattnet då solen börjat gå ner och detta är den tid på dan då vi håller oss uppe ur vattnet då det är hajarnas middagstid… Men vad gör man inte… det var bara att hoppa i och se så omumsig ut som möjligt. Det gav resultat, på botten betade en sjöko och vi simmade med den en stund utan att bli hajmat…

Klockan två inatt lättade vi ankar för att segla vidare, i natten lyste två vulkaner på ön Ambrym upp himlen och jag har precis skådat den kanske vackraste soluppgången någonsin. Solen var som ett illrött klot och det tog ungefär två minuter från att jag skymtade toppen i horisonten tills klotet var helt uppe. Eiliv är lite arg att jag inte fotade eller filmade men vissa saker måste helt enkelt bara upplevas… Vi är på väg mot ön Malekula där man i ankringen är rekommenderad att inte ens doppa en tå i vattnet för att det kokar av farliga hajar och det är en plats med fånigt mycket rapporterade hajattacker, anledningen ska vara att det inne i sundet finns ett slakteri och slaktavfallet slängs i havet. Vi besöker ankringen därför att jag vill göra en vandring till en plats inne i djungeln där man under den tid man fortfarande var kannibaler tillagade och mumsade på sina fiender. Här ska finnas benbitar m.m. och jag är mycket förväntansfull, då kannibalismen av någon anledning fascinerar mig. =) Jag tror att platsen ska vara säker och att kannibalismen är ett avslutat kapitel men för säkerhets skull är det nog bäst att återigen se så omumsig ut som möjligt!

En dödskalle som vi fick se vid den gamla kanibalplatsen.

Nu (fyra dagar senare) är vi på ön Espiritu Santo, kannibalplatsen blev inte riktigt vad vi tänkt och en ganska dyr tripp men vi fick se lite benbitar och döskallar… alltid spännande Det blev inte heller något simmande på Malekula så vi överlevde hajarna även här… Imorgon planerar vi att segla vidare mot Salomon Islands och enligt väderleksrapporten blir det en stillsam överfart.

Båten Anna tryggt ankrad utanför den lilla mysiga ön Urupiv.

Båten Anna nära att parkera för gott

Eiliv — Thu, 13 Jun 2013 06:19:29 +0000

(På grund av brist på internet så publicerar vi här tre inlägg på samma gång. Börja gärna på första längre ner för att få allt i rätt ordning)

Klockan är runt 22-tiden på kvällen, natten är månlös och mörk så att man precis kan urskilja horisonten från havet som bara är någon nyans mörkare än skyn. Runt lunchtid hade vi lättat ankar från Tanna med kursen satt mot ön Efate där Vanuatus huvudstad Port Vila ligger och nu seglade vi i mörkret förbi ön Erromango några sjömil utanför öns östkust. Alla ombord utom kaptenen låg och sov i sina kojer medan jag lade om kursen för att segla rätt mot Port Vila.
Det blåser på ganska bra och vi gör nästan 6 knop med bara genuan på en slör. Jag kollar med sjökortet att vi ligger på rätt kurs och sätter mig tillrätta i sittbrunnen med en dokumentär från P3 i öronen. Av någon anledning får jag en olustig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är och kanske är det bara känslan av att segla några sjömil utanför land i bäckmörker. Det finns inga fyrar eller andra ljus att gå efter och sjökortet är sparsamt utmärkt utan några detaljer. Man får helt enkelt hålla avståndet och lita på att sjökortet stämmer. Vågorna kanske känns lite brantare än vad de borde vara men det ska ändå vara hundratals meter djupt här. Jag börjar spana föröver ut i mörkret men kan inte se annat än mörka vågtoppar framför oss. Långt framme ser jag baksidan av en ovanligt stor våg framför oss. Båten ändrar kurs något vågen försvinner ur sikte för en liten stund innan båten svänger tillbaka och där är den igen. Det är något som inte stämmer. Vågor brukar försvinna efter en liten stund men denna är fortfarande kvar. Nej, den rör sig inte. Det kan inte vara någon våg och det känns som om vi kommer närmare och närmare. Är det ett stort fartyg som saknar lanternor? Jag tycker mig se att en våg bryter i vitt skum mot vad det nu är och det betyder att vi är bra mycket närmare än vad vi borde vara. Jag skyndar mig att koppla ur vindrodret för att få full kotroll över båten och svänger upp mot vinden samtidigt som jag ropar åt Emilie att komma upp och hjälpa mig. Emilie är snabbt uppe och frågar lite yrvaket vad som händer och jag ber henne att kolla sjökortet om det finns något ö i närheten som jag missat. Hon hittar först inget men zoomar in och ger mig beskedet: -”Ja, det är en liten ö här och du har lagt kursen rakt över den!”.

Trotts detta besked kände jag mig lättad. Hellre ha en liten ö som jag missat än att ha ett oidentifierat objekt framför oss som inte finns med på kortet och i sådant fall betyder att kortet inte är korrekt eller tillräckligt detaljerat för att segla efter. Misstaget var att jag hade lagt ut kursen lite grovt i ett utzoomat läge där ön inte syntes. Problemet var bara att väl inzoomat så var ön inte mer än en liten svart prick och den planerade rutten gick precis rakt över så att den dolde den lilla pricken i sjökortet. Ön gick inte att skilja från linjen förrän man zoomat in maximalt. Vi klarade oss med 2 sjömils marginal men man blir lite skakis om man tänker på vad som hade kunnat hända om jag inte hade hållit extra utkik föröver. Hade det varit någon annan av besättningen hade de bara haft instruktioner att hålla koll på kompassen och spana efter andra båtar och inte titta efter eventuella stenblock som kan dyka upp framför oss…

Nu är vi hur som helst i Vanuatus huvudstad Port Vila. Skönt att vara tillbaka i civilisationen igen efter nästan 3 veckor i avlägsna områden. Här ska vi bunkra upp lite igen och fylla på med gasol, vatten och mat innan vi fortsätter. Johan flyger hemåt imorgon och det har varit trevligt att ha honom med ombord.

Det har varit lite dåligt med bilder på sistone, men vi ska försöka uppdatera med lite ögongodis senare!

Skepp å hoj från Båten Anna