Storm – Båten Anna

Så kom stormen

Eiliv — Thu, 19 Jun 2014 12:21:42 +0000

Den mäktiga vulkantoppen Pico på Azorerna. (På begäran från en anonym smsare till satellittelefonen)

Ni behöver inte vara oroliga. Vi är framme i Irland och har varit framme sedan tidigt fredag morgon men har inte hunnit med att skriva något på bloggen sedan dess. Överfarten blev något tuffare än vi hade väntat oss då vi lämnade Azorerna då det lågtryck som var förutspått i väderleksrapporterna blev lite värre än beräknat. Vi hade vindar av kulingstyrka i tre dygn och full storm i 12 timmar då vi inte kunde göra annat än att länsa undan för de starka vindarna seglandes på bara riggen med en fart som pendlade mellan 1 och 10kn beroende på om vi var nere i en vågdal eller surfade ned på framsidan av en våg. När vädret var som värst så stängde vi luckorna och gömde oss i båten medan vinden och vågorna rev och slet i båten. Det var väldigt tröttande väder och hela fyra gånger fick vi brytande sjö som fyllde upp hela sittbrunnen med kallt havsvatten. En av gångerna fick vi till och med vatten in i båten trotts att nedgångsluckorna var ordentligt stängda. Vågen kom med sådan kraft att vattnet sprutade in mellan springorna. Under våra tre år har vi aldrig haft så mycket vind. När det brallade i ordentligt så var jag på väg upp på däck för att byta plats på spirbommen och tyckte för första gången att det kändes lite läskigt att gå fram på fördäck trotts att jag satt fastspänd med säkerhetsselen.

Den stora fiskebåten som skulle rädda oss.

Dagen efter stormen (då det bara blåste lite kuling) blev vi närmade av en stor portugisisk fiskebåt som funderade på om vi befann oss i sjönöd. De körde upp alldeles bredvid vår båt och vinkade åt oss att köra upp långsides så att vi kunde bli räddade. Jag bara smilade och vinkade tillbaka men tänkte inte köra upp långsides med dem i den sjö som rådde. När vi pratade med dem via radion och förklarade att allt var bra så sa de att de förstod att det måste ha varit riktigt tufft lågtryck för oss i en sådan liten båt då de som var ombord på en 50m+ fiskebåt tyckte att vädret hade varit riktigt jobbigt.

Var vi rädda någon gång? Nej, egentligen inte. När man är där och befinner sig mitt i det så vänjer man sig vid det. Det är jobbigt och obekvämt men hanterbart. Dessutom hade vi hundratals sjömil med sjöutrymme att bara driva på om det skulle behövas. Stormvindarna satte igång vid midnatt och Emilie berättade att hon kände sig lite orolig när det började ljusna och hon kunde se hur höga vågorna hunnit bli under natten. Värre var det för den svenska båten Bri som vi seglade tillsammans med då de var tvungna att sitta och handstyra båten på två personer i ständiga iskalla regnskurar och stänkande sjö. Vi hade hela tiden kontakt via radion och kunde höra att de blev väldigt trötta och utmattade av en sådan pers.

Ett gäng pilotvalar simmade jämte båten i två timmar sista biten till Irland.

Resten av seglingen blev ganska lugn och efter tolv dygn var vi alltså framme på Irland och Crosshaven utanför Cork på Irlands sydkust. När vi kollade mailen fick vi veta att Emilies pappa och farfar, som skulle komma och hälsa på oss, redan var i Dublin och skulle ta bussen ner till oss samma dag. Det blev en väldigt glad överraskning och ett kärt återseende då vi inte träffat dem på hela tiden vi varit borta.

Sedan vi kommit till Irland har det tyvärr bara blåst nordliga vindar vilket betyder rak motvind för oss som är på väg norrut mot Scotland. Trotts detta har vi lyckats kämpa oss upp till Dublin mot vind och tidvattenströmmar med ett stop i Arklow på vägen. Seglingen mellan Crosshaven och Arklow tog hela 36h och det var ganska tuff segling med kryss mot 10 sekundmeter och så mycket motström att vi under 6 timmar gick 4 sjömil baklänges. Vi är riktigt imponerade av Emilies farfar som är hela 82 år och ändå hänger med.

Irlands gröna kullar var en välkommen syn efter nästan två veckor till havs.

Tyvärr ser det ut som om det bara ska blåsa nordligt i en överskådlig framtid med vi hoppas verkligen att det ska vända så att vi kan ta oss norrut. Den dominerande vinden här ska ju vara sydväst så det är verkligen typiskt att det ska vara nordligt nu när vi kommer och behöver åka norrut. När man är van vid stadiga passadvindar så känns det verkligen som vinden alltid är rakt emot en där varierande vindar råder…

När vi kom fram så handlade vi lyxfrukost med bacon, egg, toast och champinioner.

Just nu är vi fem personer ombord; Jag, Emilie, Emilies pappa och farfar och Emilies kompis Astrid som slöt upp i den lilla staden Arklow. Vi har det trevligt ihop och planen är i vilket fall som helst att vi ska ta oss upp till Scotland där vi ska ta Caledonia kanalen som går via Lochnessjön ut i Nordsjön, som vi ska korsa över hem till Sverige och Göteborg. Vi får höra av oss med nya rapporter när vädret vänder.

En vecka senare…

Eiliv — Sat, 03 Nov 2012 03:15:21 +0000

Nu har vi varit i Nya Zeeland i lite över en vecka och har verkligen fått chansen att vila upp oss ordentligt efter den jobbiga passagen vilket har varit väldigt skönt. Vi har till och med fått sova i en stor och mjuk säng de senaste dagarna, men mer om det sedan.

Så, varför var överfarten den jobbigaste vi gjort hittills? Det är knappt så jag kommer ihåg själv för man glömmer de dåliga sakerna ganska snabbt så fort man kommer i land. Dagen vi lämnade Fiji var väldigt fin och vi gled ut genom Fijis yttre rev eskorterade av delfiner på ett spegelblankt hav i solnedgången. Redan samma kväll började det att blåsa på ganska ordentligt. Runt 10 m/s halvvind med upp till 15 m/s i byarna. Fullt hanterbart så klart men bara väldigt obekvämt. Var och varannan våg stänkte in i sittbrunnen så att det inte gick att undvika att bli blöt. Den som hade vakt kunde inte göra mycket annat än att gömma sig bakom sprayhooden så gott det gick för att undvika det värsta stänket medan den av oss som hade frivakt låg i kojen och försökte ta igen lite sömn. Så höll det på i ca 3 dygn innan vinden lugnade ner sig och vi äntligen kunde njuta av att sitta tillsammans sittbrunnen och faktiskt ha ett riktigt samtal annat än det vanliga snacket vid vaktöverlämning varannan timme.

Vinden lugnade alltså ner sig och vred på syd så att vi fick gå dikt bidevind men i ganska lugna 4-5 m/s, eller för motor i stiltje i ca tre dygn. Temperaturen hade redan sjunkit så pass att det var lite kyligt redan där. Vi hade det ganska skönt och lugnt men väderleksrapporterna vi laddade ner gjorde oss lite nervösa istället. Enligt 5-dygnsprognosen skulle ett kraftigt lågtryck dra in rakt över vår planerade färdväg med medel vindar på 20 m/s. Kanske lite väl spännande för vår smak. Vi gjorde vad vi kunde för att förbereda oss, som att lokalisera stormfocken för att hissa den vid behov, tätade lite extra runt några fönster som misstänktes läcka, gick igenom grab-bagen (en liten väska med viktiga grejer som vi skulle ta med om vi måste överge båten) och väntade hela tiden spänt på nästa väderleksrapport. Under de kommande dagarna degraderades dock lågtrycken från stormvindar till runt kuling istället + att lågtryckscentrum skulle gå bra mycket norr om oss istället vilket kändes bra.

Till vänster ser man en tidig väderleksrapport över onsdagen den 24 november kl 18.00 UTC. Till höger har vi samma tid och plats fast en färskare väderleksrapport några dagar senare. Phuu, tur att vi slapp det där ovädret...

När vinden väl kom igen var det jobbigt nog som det var. Våra läsare som seglar kanske kan föreställa sig hur det var om jag berättar att vi fick gå dikt bidevind i mellan 13-15 m/s i en temperatur som motsvarar april i Sverige. Mycket vind och kallt alltså. Trotts underställ, fleecetröja, sockor, stövlar och fullt seglarställ var det svårt att hålla sig varm ibland. Även om vi bara hade en liten flärp av genuan utrullad så lutade vi betänkligt och åkte upp över vågorna och störtade ner i nästa vågdal, oftast med ett ljudligt BANG till följd om man råkade befinna sig inne i båten och en dusch av havsvatten om man råkade befinna sig ute. En dag kanske man kan stå ut om man seglar i kustnära vatten och vet att man snart får komma i hamn, men det är ganska psykiskt jobbigt att veta att man inte har så mycket till val än att fortsätta på samma vis de kommande tre till fyra dygnen. Men men, det var bara att bita ihop, hoppas att båten skulle hålla och få tiden att gå så fort som möjligt.

Jag antar att jag inte behöver förklara närmare hur skönt det faktiskt var att äntligen få komma i land efter detta, förtöja båten i en skyddad hamn och få en hel natts ostörd sömn i en säng som står stilla. Det var det bästa på länge! =)

Nya Zeelands vackra kullar som kantar den vackra kusten.

Efter att ha spenderat några dagar med att röja upp i båten, tvätta osv. så lämnade vi Båten Anna på en boj i Opua och tog bussen för att åka och hälsa på John och Win i Whangarei.

John och Win träffade vi uppe i Fiji när de var och hälsade på Wins syster som också var ute och seglade. De hade sett att vi hade svensk flagg och kom förbi för att prata en sväng. Det visade sig att de hade bott två år i Iggesund i början av 60-talet och att John hade arbetat på Iggesunds bruk. (Iggesund ligger bara ca en mil från min, Eilivs, hemort Hudiksvall) Ett roligt sammanträffande tyckte vi så vi lärde att känna varandra bättre och vi blev inbjudna att komma och hälsa på dem när vi väl anlänt till Nya Zeeland.

Emilie med hästen Teddy, som var en helt underbar häst.

Vi har nu varit nästan en hel vecka hemma hos John och Win och de har verkligen tagit hand om oss. Vi har fått sova i en riktigt skön säng på deras nedervåning och har kunnat duscha i varmvatten när vi har velat, blivit bjudna på goda middagar och druckit riktigt gott kaffe osv. Det har varit hur härligt som helst. De har även en granne som arrangerar turridning på somrarna så John ordnade så att vi fick följa med ut och rida en dag. Emilie var överlycklig över att få chans att få rida på så fina hästar och hoppas på att få ta en tur snart igen. Vi har även promenerat lite längs med kusten och sett oerhört vackra landskap med gröna kullar och dramatisk brant kust med klippor och sandstränder.

Jag och Emilie som är ute och rider på de gröna kullarna runt Sandy Bay.

Här är det snart sommar så vi har fått färska jordgubbar med glass. Första gången sedan vi lämnade Sverige. Mums!

Hur som helst så har det varit väldigt skönt att komma av båten ett tag och få njuta av lite större utrymmen och en väldigt skön säng. Dessutom tror jag att Båten Anna tycker att det är skönt att få en paus från oss med och bara ligga vid sin boj och ladda batterierna till max.

Jag och Emilie på promenad tillsammans med John, Win och deras grannar. (John och Win sitter till höger)

Imorgon tar vi dock bussen tillbaka till Opua och planen är att vi måndag morgon ska segla vidare ner till Nya Zeelands största stad Auckland och leta efter jobb där.

Hälsningar från oss som tagit en veckas paus från båtlivet!

Dunderstormen

Eiliv — Sun, 30 Sep 2012 02:34:53 +0000

För ett par dagar sedan var vi uppankrade i Musket Cove som är en populär ankringsplats bland Fijis öar. Viken ger bra fäste för ankaret men är tyvärr väldigt djup, runt 20 meter över allt. Vi lyckades hitta en av de grundare ställena där det bara var 18 meter men det är fortfarande mycket för oss som bara har 55 meter ankarlina inklusive 13 meter kätting. Innan hade vi legat tryckt och säkert i marinan tre nätter men sista natten ville vi spara in så vi gick ut och ankrade istället. Det skulle vi snart få anledning att ångra bittert…

Egentligen är det så mörkt så att man inte ens kunde se handen framför sig när denna bilden togs men blixtar lyste upp natten så att det blev lika ljust som på dagen.

När det var dags att krypa till kojs så blåste det ganska mycket och eftersom man ofta sover oroligt av rädsla för att börja dragga så satte vi ett ankarlarm på datorn med hjälp av vår gps. Efter det lyckades jag mot förmodan somna ganska gott i förpiken. Runt 2-snåret vaknar jag upp igen och märker att det har slutat blåsa helt. Najs tänker jag och går upp för att stänga av datorn eftersom man gärna spar in på strömmen där det går. Jag tar även en sväng ut i sittbrunnen för att spana av läget och upptäcker att det blixtrar hur mycket som helst trotts att det är helt lugn ute och havet ligger spegelblankt. Hela världen lyses upp av blixtar högt uppe bland molnen nästan varannan sekund men inte ett ljud. Inget öronbedövande dunder några sekunder efter ljusflashen även om det känns som om det blixtrar rakt ovanför oss. Hela situationen känns väldigt märklig så jag tar fram filmkameran för att föreviga det hela. Efter att jag filmat en stund kommer Emilie, som vaknat av att jag inte längre låg kvar i sängen, och undrar vad som händer. Vi står tillsammans i sittbrunnen och upplever förundrat hur hela världen emellanåt lyses upp av kraftigt vitt ljus trotts att total tystnad råder. Plötsligt börjar det blåsa igen. Till en början är det en ganska svag vind men nu från syd istället för i norr. Ett vindskifte på 180 grader alltså. Oftast är det inte ett lovande tecken. Ankarlarmet går medan Båten Anna driver norrut innan ankarlinan har sträckts upp.

En skrämd kapten i ljuset från den senaste blixten.

BOOM! Med en enorm åskknall, som får oss att huka, bryter stormen lös. På en sekund går vinden från en lätt bris till 20 m/s och regnet öser ner med sådan kraft att man måste skrika för att ha någon som helst möjlighet att höra varandra. Det fortsätter att blixtra men det är inte längre tyst utan vi utsätts för öronbedövande knall efter knall. På datorn ser vi hur Båten Anna accelererar istället för att stanna upp. Ankaret har ryckts loss och vi draggar. Vi vet att vi är omgivna av rev men på grund av mörkret och det kraftiga regnet är det i princip omöjligt att orientera. Endast iförd kalsonger rusar jag fram till fördäck i det iskalla regnet och sliter upp resten av ankarlinan ur ankarboxen för att släppa ut så mycket det går i förtvivlat hopp om att ankaret skall sätta sig igen och båten stanna upp innan vi driver upp på ett rev. Sikten är så extremt dålig att det inte går att avgöra om vi fortfarande driver eller inte och att regnet piskar en i ansiktet gör inte hela saken bättre. Även om vi ligger i en väldigt skyddad vik så börjar skön bygga upp och Båten Anna rycker betänkligt i ankarlinan. Tiden mellan blixt och blixtknall är nu i princip obefintlig och ljudet är så öronbedövande och skrämmande nära att man nästan slås till marken. Det är tydligt att ovädret är rakt över oss och det visar inga som helst tecken på att dra vidare. Väl tillbaka i sittbrunnen kan Emilie rapportera att det vekar som om vi har stannat upp vilket känns något betryggande men eftersom vårt elektroniska sjökort inte är speciellt detaljerat över just området vi är i så har vi ingen aning hur nära vi är revet. Det är sådan kraft i den här stormen att alla squalls vi varit med om tidigare känns som en skön bris i jämförelse. Ett tag när det kändes som värst satte vi igång motorn för att hjälpa ankaret att hålla fästet men vi stängde av efter ett tag då det var så mycket blixtar i luften att jag var orolig för att motorn eventuellt skulle förändra den elektriska potentialen i masten och i princip dra blixtarna till sig. Vi var bra sugna att krypa upp på däck för att sätta fast åskledarna på vanten men det kändes helt enkelt för farligt om man skulle ha sådan otur att blixten skulle slå ner i just vår båt vid samma tillfälle. Det enda vi kunde göra var att vara beredda på det värsta t.ex. om vi skulle börja dragga igen eller om ankarlinan helt enkelt skulle gå av. Vi hade ju ingen aning om den just då höll på att skavas av mot en vass korall eller om taglingarna jag gjort helt enkelt skulle brista. Skulle den gå av så visste jag inte ens om vi skulle klara av att motorisera mot den extremt starka vinden eller ens vart vi skulle ta vägen. Så vitt jag vet kunde vi lika gärna köra upp oss själva på ett rev eftersom det var så enormt svårt att orientera sig i mörkret och regnet. Emilie packade till och med en extra grabbag med pass, pengar och dator i om det absoulut värsta skulle inträffa att vi drev upp på ett rev och började ta in så pass mycket vatten att vi skulle sjunka. Så pass illa kändes situationen.

Frekvensen på blixtarna var så hög att det nästan kändes som att stå under ett blinkande lysrör. Något som kan göra den mest sansade person förvirrad.

Emilie satt inne i båten och höll stenkoll på plottern på datorn för att upptäcka minsta tendens till att vi skulle börja dragga medan jag satt ute i regnet i sittbrunnen redo att vidta åtgärder för att försöka rädda oss ur en eventuell nödsituation. Skrikande försökte vi diskutera vad vi skulle göra vid olika scenarion så att vi båda visste vem som skulle göra vad. Annars kunde vi inte göra mer än att be för att stormen skulle dra förbi samtidigt som vi förbannade det faktum att vi snålade in på sista natten i marinan.

Inte förrän vid 5-snåret på morgonen började vindarna avta och regnet lugna ner sig. Det blixtrade och åskade fortfarande men inte alls med samma frekvens som förut. Det kändes väldigt skönt att det verkade som om det var över men vi vågade inte riktigt hoppas på för mycket då det kändes som om det lika gärna kunde tillta i styrka igen. Eftersom vi nästan inte sovit på hela natten gick vi och lade oss efter ett tag med ankarlarmet påslaget på datorn. Jag somnade ganska snabbt men Emilie som fortfarande var uppe i varv efter all adrenalin låg länge och vred på sig.

När vi vaknade igen var det ljust ute och stormen hade dragit förbi helt och vi kunde se att vi låg ca 30-40 meter från närmsta rev vilket kändes skönt och vi var väldigt tacksamma för det goda fästet i botten för ankaret, annars hade det nog varit en helt annan stämning den morgonen. Senare fick vi höra att blixten faktiskt hade slagit ner i någon av segelbåtarna i ankringen och de hade fått i princip all sin elektronik utbränd. Vi var väldigt glada över att det inte var vi…

Efter en snabb frukost lättade vi ankar och seglade till en marina som heter Vuda Point och ligger på den stora huvudön Viti Levu. Jag antar att jag inte behöver förklara att vi inte var speciellt sugna på att ankra nästa natt också.

I skrivande stund ligger vi fortfarande kvar i Vuda Point fyra nätter senare. Här återförenades vi med våra amerikanska vänner på Slick och Obelisk som vi inte sett på ett par veckor och det var väldigt roligt att hänga ihop igen. Vi hade bland annat en legendarisk utekväll i staden Nadi i torsdags kväll. Annars har vi mest hängt i marinan och umgåtts.

Planen är nu i vilket fall som helst att ta första bästa väderlucka ner till Nya Zeeland, parkera båten och skaffa oss ett jobb för att få ihop lite mer pengar till resan. Som vädret ser ut nu så blir det inte den närmsta veckan så vi ska nog cruisa runt lite bland de små öarna här i närheten och bara ta det lugnt. Det finns även ett ställe här på södra Viti Levu i Passific Harbour där man kan göra ett otroligt häftigt hajdyk som jag är rätt sugen på. Vanligtvis brukar man se upp till nio olika sorters haj och däribland flera meter stora tjurhajar och tigerhajar som är kända människoätare. Vore otroligt häftigt att få se. Vi får se vad plånboken och Emilie tillåter.

Förhoppningsvis hittar vi någon som vill hänga med på överfarten till Nya Zeeland så att det blir lite lättare med vakthållningen. Misstänker att det blir lite mer marin trafik på vägen dit ner än vad vi haft hittills så det blir nog vakenvakt på nätterna. Åtminstone framåt slutet.

Vi hör av oss igen innan vi drar söderut!

Stormiga hälsningar från oss på Båten Anna!