Nu har vi varit i Nya Zeeland i lite över en vecka och har verkligen fått chansen att vila upp oss ordentligt efter den jobbiga passagen vilket har varit väldigt skönt. Vi har till och med fått sova i en stor och mjuk säng de senaste dagarna, men mer om det sedan.
Så, varför var överfarten den jobbigaste vi gjort hittills? Det är knappt så jag kommer ihåg själv för man glömmer de dåliga sakerna ganska snabbt så fort man kommer i land. Dagen vi lämnade Fiji var väldigt fin och vi gled ut genom Fijis yttre rev eskorterade av delfiner på ett spegelblankt hav i solnedgången. Redan samma kväll började det att blåsa på ganska ordentligt. Runt 10 m/s halvvind med upp till 15 m/s i byarna. Fullt hanterbart så klart men bara väldigt obekvämt. Var och varannan våg stänkte in i sittbrunnen så att det inte gick att undvika att bli blöt. Den som hade vakt kunde inte göra mycket annat än att gömma sig bakom sprayhooden så gott det gick för att undvika det värsta stänket medan den av oss som hade frivakt låg i kojen och försökte ta igen lite sömn. Så höll det på i ca 3 dygn innan vinden lugnade ner sig och vi äntligen kunde njuta av att sitta tillsammans sittbrunnen och faktiskt ha ett riktigt samtal annat än det vanliga snacket vid vaktöverlämning varannan timme.
Vinden lugnade alltså ner sig och vred på syd så att vi fick gå dikt bidevind men i ganska lugna 4-5 m/s, eller för motor i stiltje i ca tre dygn. Temperaturen hade redan sjunkit så pass att det var lite kyligt redan där. Vi hade det ganska skönt och lugnt men väderleksrapporterna vi laddade ner gjorde oss lite nervösa istället. Enligt 5-dygnsprognosen skulle ett kraftigt lågtryck dra in rakt över vår planerade färdväg med medel vindar på 20 m/s. Kanske lite väl spännande för vår smak. Vi gjorde vad vi kunde för att förbereda oss, som att lokalisera stormfocken för att hissa den vid behov, tätade lite extra runt några fönster som misstänktes läcka, gick igenom grab-bagen (en liten väska med viktiga grejer som vi skulle ta med om vi måste överge båten) och väntade hela tiden spänt på nästa väderleksrapport. Under de kommande dagarna degraderades dock lågtrycken från stormvindar till runt kuling istället + att lågtryckscentrum skulle gå bra mycket norr om oss istället vilket kändes bra.
Till vänster ser man en tidig väderleksrapport över onsdagen den 24 november kl 18.00 UTC. Till höger har vi samma tid och plats fast en färskare väderleksrapport några dagar senare. Phuu, tur att vi slapp det där ovädret...
När vinden väl kom igen var det jobbigt nog som det var. Våra läsare som seglar kanske kan föreställa sig hur det var om jag berättar att vi fick gå dikt bidevind i mellan 13-15 m/s i en temperatur som motsvarar april i Sverige. Mycket vind och kallt alltså. Trotts underställ, fleecetröja, sockor, stövlar och fullt seglarställ var det svårt att hålla sig varm ibland. Även om vi bara hade en liten flärp av genuan utrullad så lutade vi betänkligt och åkte upp över vågorna och störtade ner i nästa vågdal, oftast med ett ljudligt BANG till följd om man råkade befinna sig inne i båten och en dusch av havsvatten om man råkade befinna sig ute. En dag kanske man kan stå ut om man seglar i kustnära vatten och vet att man snart får komma i hamn, men det är ganska psykiskt jobbigt att veta att man inte har så mycket till val än att fortsätta på samma vis de kommande tre till fyra dygnen. Men men, det var bara att bita ihop, hoppas att båten skulle hålla och få tiden att gå så fort som möjligt.
Jag antar att jag inte behöver förklara närmare hur skönt det faktiskt var att äntligen få komma i land efter detta, förtöja båten i en skyddad hamn och få en hel natts ostörd sömn i en säng som står stilla. Det var det bästa på länge! =)
Nya Zeelands vackra kullar som kantar den vackra kusten.
Efter att ha spenderat några dagar med att röja upp i båten, tvätta osv. så lämnade vi Båten Anna på en boj i Opua och tog bussen för att åka och hälsa på John och Win i Whangarei.
John och Win träffade vi uppe i Fiji när de var och hälsade på Wins syster som också var ute och seglade. De hade sett att vi hade svensk flagg och kom förbi för att prata en sväng. Det visade sig att de hade bott två år i Iggesund i början av 60-talet och att John hade arbetat på Iggesunds bruk. (Iggesund ligger bara ca en mil från min, Eilivs, hemort Hudiksvall) Ett roligt sammanträffande tyckte vi så vi lärde att känna varandra bättre och vi blev inbjudna att komma och hälsa på dem när vi väl anlänt till Nya Zeeland.
Emilie med hästen Teddy, som var en helt underbar häst.
Vi har nu varit nästan en hel vecka hemma hos John och Win och de har verkligen tagit hand om oss. Vi har fått sova i en riktigt skön säng på deras nedervåning och har kunnat duscha i varmvatten när vi har velat, blivit bjudna på goda middagar och druckit riktigt gott kaffe osv. Det har varit hur härligt som helst. De har även en granne som arrangerar turridning på somrarna så John ordnade så att vi fick följa med ut och rida en dag. Emilie var överlycklig över att få chans att få rida på så fina hästar och hoppas på att få ta en tur snart igen. Vi har även promenerat lite längs med kusten och sett oerhört vackra landskap med gröna kullar och dramatisk brant kust med klippor och sandstränder.
Jag och Emilie som är ute och rider på de gröna kullarna runt Sandy Bay.
Här är det snart sommar så vi har fått färska jordgubbar med glass. Första gången sedan vi lämnade Sverige. Mums!
Hur som helst så har det varit väldigt skönt att komma av båten ett tag och få njuta av lite större utrymmen och en väldigt skön säng. Dessutom tror jag att Båten Anna tycker att det är skönt att få en paus från oss med och bara ligga vid sin boj och ladda batterierna till max.
Jag och Emilie på promenad tillsammans med John, Win och deras grannar. (John och Win sitter till höger)
Imorgon tar vi dock bussen tillbaka till Opua och planen är att vi måndag morgon ska segla vidare ner till Nya Zeelands största stad Auckland och leta efter jobb där.
Hälsningar från oss som tagit en veckas paus från båtlivet!
3 kommentarer till En vecka senare…