Tidvatten – Båten Anna

Så kom stormen

Eiliv — Thu, 19 Jun 2014 12:21:42 +0000

Den mäktiga vulkantoppen Pico på Azorerna. (På begäran från en anonym smsare till satellittelefonen)

Ni behöver inte vara oroliga. Vi är framme i Irland och har varit framme sedan tidigt fredag morgon men har inte hunnit med att skriva något på bloggen sedan dess. Överfarten blev något tuffare än vi hade väntat oss då vi lämnade Azorerna då det lågtryck som var förutspått i väderleksrapporterna blev lite värre än beräknat. Vi hade vindar av kulingstyrka i tre dygn och full storm i 12 timmar då vi inte kunde göra annat än att länsa undan för de starka vindarna seglandes på bara riggen med en fart som pendlade mellan 1 och 10kn beroende på om vi var nere i en vågdal eller surfade ned på framsidan av en våg. När vädret var som värst så stängde vi luckorna och gömde oss i båten medan vinden och vågorna rev och slet i båten. Det var väldigt tröttande väder och hela fyra gånger fick vi brytande sjö som fyllde upp hela sittbrunnen med kallt havsvatten. En av gångerna fick vi till och med vatten in i båten trotts att nedgångsluckorna var ordentligt stängda. Vågen kom med sådan kraft att vattnet sprutade in mellan springorna. Under våra tre år har vi aldrig haft så mycket vind. När det brallade i ordentligt så var jag på väg upp på däck för att byta plats på spirbommen och tyckte för första gången att det kändes lite läskigt att gå fram på fördäck trotts att jag satt fastspänd med säkerhetsselen.

Den stora fiskebåten som skulle rädda oss.

Dagen efter stormen (då det bara blåste lite kuling) blev vi närmade av en stor portugisisk fiskebåt som funderade på om vi befann oss i sjönöd. De körde upp alldeles bredvid vår båt och vinkade åt oss att köra upp långsides så att vi kunde bli räddade. Jag bara smilade och vinkade tillbaka men tänkte inte köra upp långsides med dem i den sjö som rådde. När vi pratade med dem via radion och förklarade att allt var bra så sa de att de förstod att det måste ha varit riktigt tufft lågtryck för oss i en sådan liten båt då de som var ombord på en 50m+ fiskebåt tyckte att vädret hade varit riktigt jobbigt.

Var vi rädda någon gång? Nej, egentligen inte. När man är där och befinner sig mitt i det så vänjer man sig vid det. Det är jobbigt och obekvämt men hanterbart. Dessutom hade vi hundratals sjömil med sjöutrymme att bara driva på om det skulle behövas. Stormvindarna satte igång vid midnatt och Emilie berättade att hon kände sig lite orolig när det började ljusna och hon kunde se hur höga vågorna hunnit bli under natten. Värre var det för den svenska båten Bri som vi seglade tillsammans med då de var tvungna att sitta och handstyra båten på två personer i ständiga iskalla regnskurar och stänkande sjö. Vi hade hela tiden kontakt via radion och kunde höra att de blev väldigt trötta och utmattade av en sådan pers.

Ett gäng pilotvalar simmade jämte båten i två timmar sista biten till Irland.

Resten av seglingen blev ganska lugn och efter tolv dygn var vi alltså framme på Irland och Crosshaven utanför Cork på Irlands sydkust. När vi kollade mailen fick vi veta att Emilies pappa och farfar, som skulle komma och hälsa på oss, redan var i Dublin och skulle ta bussen ner till oss samma dag. Det blev en väldigt glad överraskning och ett kärt återseende då vi inte träffat dem på hela tiden vi varit borta.

Sedan vi kommit till Irland har det tyvärr bara blåst nordliga vindar vilket betyder rak motvind för oss som är på väg norrut mot Scotland. Trotts detta har vi lyckats kämpa oss upp till Dublin mot vind och tidvattenströmmar med ett stop i Arklow på vägen. Seglingen mellan Crosshaven och Arklow tog hela 36h och det var ganska tuff segling med kryss mot 10 sekundmeter och så mycket motström att vi under 6 timmar gick 4 sjömil baklänges. Vi är riktigt imponerade av Emilies farfar som är hela 82 år och ändå hänger med.

Irlands gröna kullar var en välkommen syn efter nästan två veckor till havs.

Tyvärr ser det ut som om det bara ska blåsa nordligt i en överskådlig framtid med vi hoppas verkligen att det ska vända så att vi kan ta oss norrut. Den dominerande vinden här ska ju vara sydväst så det är verkligen typiskt att det ska vara nordligt nu när vi kommer och behöver åka norrut. När man är van vid stadiga passadvindar så känns det verkligen som vinden alltid är rakt emot en där varierande vindar råder…

När vi kom fram så handlade vi lyxfrukost med bacon, egg, toast och champinioner.

Just nu är vi fem personer ombord; Jag, Emilie, Emilies pappa och farfar och Emilies kompis Astrid som slöt upp i den lilla staden Arklow. Vi har det trevligt ihop och planen är i vilket fall som helst att vi ska ta oss upp till Scotland där vi ska ta Caledonia kanalen som går via Lochnessjön ut i Nordsjön, som vi ska korsa över hem till Sverige och Göteborg. Vi får höra av oss med nya rapporter när vädret vänder.

En lång seglats

gurra — Mon, 05 Sep 2011 19:12:41 +0000

Trolla Makrill is the shit. Och gott är det.

Engelska kanalen har alltid legat där bak i huvudet någonstans. Kanske är det för att det är den mest trafikerade leden i världen eller så är det dess historia på något vis. Nästan i andakt lämnade vi Nordsjön och seglade genom Dover Strait in i kanalen. Vattnet var alldeles grönblått en fin vind tog oss mot Cherbourg. I brist på annat att göra på båten (man kan även ledsna på att läsa, tro det eller ej) kastade vi ut två fiskelinor i jakt lunch. Efter inte så länge hade vi fem stadiga Makriller och när våran bästa fiskelina försvann i djupet ansåg vi att det var ett tecken på att vi hade fiskat färdigt. Man ska inte fiska mer än man behöver, men det är lätt att bli girig. Stekt makrillfilé och kokpotatis till lunch. Fisksoppa gjord på fiskhuvudena och fiskbenen till middag. Bra grejer! Innan det första dygnet var avseglat hade av råkat ut för en tjock tjock dimma, ett massivt åskväder med väldigt konstiga vindar men dock ändå gjort stabila 100 sjömil.

Engelska kanalen i sitt finaste.

Dag två är helt eländig. Vinden har vridit sig till väst vilket betyder att vi har rak motvind. Till en början i medströms går det helt OK att kryssa men när tidvattnet vänder så går det inte längre att segla västerut, man kommer helt enkelt ingen vart. Vinden ökar och med den vågorna. Vi får kämpa för varje sjömil och vågorna gör det väldigt obekvämt. Matlagning blir till ett projekt, sjösjukan träder fram och energin försvinner. Efter ca 40 timmars segling börjar vi närma oss Cherbourg och ett hopp tänds; vi kanske hinner in före tidvattnet vänder. Vi hann inte. För att så mer salt på såret har lanternorna slutat att fungera. Vinden ökar till kuling och den ligger stabilt på mellan 13 och 16 m/s. Med brist på andra alternativ så bestämmer vi oss att vänta ut tidvattnet och kämpa på. Alltså att kryssa fram och tillbaka utan att ta sig någon vart. Vi hade fasen bestämt oss för Cherbourg. Tack vare det totala mörkret kan vi inte se vågorna. Bara känna. Ovetenskap är inte så dumt alla gånger. Med morgonens ljus ser vi vad vi kämpat mot hela natten: Branta massiva vågor på 3-4 meters höjd. Insikten gör att man känner sig rätt liten men nu (6 timmar senare) har tidvattnet vänt. Det är en stor skillnad på 4 knop med sig och 4 mot sig. Två timmar senare är vi glada men helt slutkörda i hamn. Vid en enkel inspektion av båten och dess innandöme ser vi att det mesta är blött, hälften av besticken ligger på golvet eller under spisen; misär. En seglats som skulle ha varit på ca 160 Nm blev en bra bit över 200.

Nu har vi varit och käkat på en trevlig restaurang här i Cherbourg och Emilie och Eiliv har tagit sig en nap medan jag har sökt mig till den lokala yachtbaren för lite WiFi och espresso. Ny energi. Verkar för övrigt som det inte finns dålig mat i detta land. Och språket, vilket skönt språk. Emilie, våran franska språkguru, och alla sköna människor som man vill samtala med och inte bara inflika med en ”Bon jor” eller ”Merci” har inspirerat mig. Har just laddat hem ”How to learn French”, man vill ju inte vara utanför. Brest nästa. Verkar blåsa kuling imorgon med så ikväll är vi lediga. Undrar vad som står på tapeten? God only knows!. (Vilken låt?)

Lev och må.

PS. Det finns palmer i Cherbourg.

Spaß in Deutschland

Eiliv — Mon, 22 Aug 2011 14:21:03 +0000

Då äntligen har stunden kommit när vi kan känna att vi börjat ta oss en bit på vägen. Vi har lämnat de trygga bekanta skandinaviska farvattnet bakom oss och i utbyte fått ett vilt nyckfullt hav kallat nordsjön. Det känns underbart!

Tidigt onsdag morgon lämnade vi Taars i all tysthet strax efter att någon fiskebåt lämnat hamnen i gryningen. Vi var redo för en lång lång dag ute till sjöss på en 40nm kryss till Kiel och Kielkanalen. Seglarställ och stövlar satt på plats och vi blickade mot horisonten. Med en knops motström samt halvtaskig kryssvinkel hade vi efter två timmars knappt tagit oss mer än ett par tre sjömil effektiv väg från Taars, när de utlovade 5-8 m/s utbyttes mot en svag fläkt som knappt var seglingsbar. Vi startade upp vår MD2030 (motor) och sedan fick vår autopilot Helmer styra oss raka vägen mot Kiel. 16 timmars slit med rorkulten byttes nu istället mot en mer eller mindre behaglig tripp på 4-5 timmar då vi läste och tittade på några avsnitt av How I Met Your Mother.

Det kanske hade känts roligare att komma till Kiel efter 16 timmars kryss och slit som en salt hjälte, men att komma in för motor en onsdagkväll som en avslappnad familjeseglare var inte helt fel det heller. Bara inte riktigt lika coolt…

Någonstans efter vägen har någon sagt oss att Kielkanalen skulle vara en väldigt vacker och upplevelserik segling. Så här dagen efter vår kanalfärd kan jag starkt dementera all sådana påståenden. Kielkanalen var något av det mest enformiga i båtväg man kan tänka sig. Visst är det grönt och lummigt längs med kanalkanten och ibland avbryts det med någon mindre bilfärja som i maklig takt korsar ens väg, men efter 20 av kanalens ca 50 sjömil är man leds på både lummiga träd och makliga färjor. Man hoppas att något spännande ska hända bakom nästa kanalkrök eller att de gröna lummiga träden skall, åtminstone för ett ögonblick, skingra sig och uppenbara ett vidsträckt grönt Tyskt fält…. men, det händer inte… Kielkanalen är enbart en transportsträcka och absolut inget man skall göra för upplevelsens skull.

Framåt 19-tiden hade vi i vilket fall som helst klarat av kanalen och slussade ut i Elbe som skulle ta oss ut i Nordsjön. Ännu var vi inte utrustade med någon form av tidvattentabell men så som sig bör så var nybörjarturen på vår sida och vi kom ut i precis rättan tid. Vi började lite lätt med ca 1,5 knops medström men ökade upp till nästan 5 knop halvägs till Cuxhaven. Vi forsade med andra ord fram i ca 10 knop med kära Anna. Lite läskigt var det dock när vi skulle vända upp mot strömmen för att ta oss in i hamnen. Efter en tyst bön till motorgudarna vände vi upp mot strömmen med full gas. Vattnet forsade fram längs med sidorna medan vi endast tog oss ca 1 knop framåt. Emilie uttryckte sin oro med ett: -”Jag är rädd”. För er som inte är så insatta i begreppen sjömil och knop så är en knop ca 1,8 km/h. Väldigt sakta… Motorn höll och vi tog oss säkert in i hamn med planen att införskaffa en tidvattentabell snarast möjligt.

I Cuxhaven stannade vi i två dagar för att orda tidigare nämnda tidvattentabell samt för att köpa och installera två nya batterier och slutföra kabeldragningen till lanternor och däcksljus. Känns skönt att äntligen kunna föra rätt mörkersignaler om natten skulle falla tidigare än väntat.

I vilket fall som helst så är vi nu på rätt sida om Kielkanalen med siktet inställt söderut!

Skepp och hoj
Captain Ninetoe