Godsaksstopp

08o48S 128o49W (<– Klicka här för att se var vi befann oss när detta skrevs)

-”Jag saknar svensk skärgårdsegling!”, utbrister jag samtidigt som jag skickar upp nybakad scones till sittbrunnen.

-”Jaha?”, svarar Emilie.

-”Ja, då behöver man bara segla en tre fyra timmar om dagen och när man har lagt till i hamn så finns det oftast godsaker att köpa i land.”

-”Färska räkor och aioli!”, utbrister vi i kör drömmande.

Vi är inne på vårt 19e dygn till sjöss. Tillvaron skriker i brist på ny input, att något nytt skall hända, men det enda vi ser är hav och vågor. I skrivande stund är det dock bara 600 sjömil kvar till de efterlängtade Marquesasöarna så det börjar ändå kännas som om de är inom räckhåll. Minst en gång om dagen bukar vi prata om vad vi ska göra först när vi kommer i land. Antar att det är ett sätt att hålla modet uppe och peppa oss själva tills vi kommer fram. I jämförelse känns atlantöverfarten kort. Hade vi varit där hade vi varit framme för flera dagar sedan. Fördelen är väl att ingen överfart kommer att kännas lång efter denna.

Ok, vi har det faktiskt inte så hemskt ändå. Vi har sol i princip varje dag och sjön är lugn. Sedan någon vecka tillbaka har vi haft medström på 1-1,5 kn så dygnsdistanserna har legat över 120 nm varje dag och det känns verkligen bra att avverka distans. Vi har heller inte brist på mat som man skulle kunna tro sedan det senaste inlägget. Vi har bara slut på sådant vi tycker mest om. Konservmat var vi trötta på redan innan sedan atlantpassagen men det är vad vi har kvar. En hel del också, så det går ingen nöd på oss.

Fiskemässigt går det fortfarande trögt. Vi har fått napp varje dag men fisken har alltid lyckats slita sig och har snuvat oss på en väldigt god middag. Det känns verkligen som om vi var väldigt bortskämda med färsk fisk i början av överfarten då vi lät bli att fiska vissa dagar eftersom vi redan hade fisk i kylen. De fiskar som har nappat de senaste dagarna har varit riktigt stora och har fajtats rejält, hoppat och haft sig. Vi har nästan börjat misstänka att det är en och samma fisk som simmar efter oss och har så kort minne att den biter på samma bete varje dag när den blir hungrig. Idag har jag dock bestämt mig för att den ska upp!

Ett annat tydligt tecken på att vi börjar närma oss land igen är att vi fick in en annan segelbåt på AISen i går kväll. Vi blev oerhört glada eftersom det är första segelbåten vi sett sedan Galapagos. Vi försökte anropa dem på VHFen men de hade nog radion avstängd. Eftersom de var på 10 sjömils avstånd kunde vi svagt skymta deras vita akterlanterna mellan vågtopparna längst bort i horisonten. Nu är bara frågan, har vi seglat ikapp dem eller har de seglat ikapp oss? Av deras kurs att döma är vi båda på väg till Hiva Oa.

Jag (Eiliv) fyllde ju 26 i söndags och vill passa på att tacka alla er som smsade och ringde och gratulerade. Det var ett väldigt trevligt avbrott i seglarvardagen. Jag och Emilie festade till det med chokladbollar, lufttorkad skinka, fetaost, färskost, lite kex och ett varsitt glas rödvin. De var väldigt gott men var också de sista godsakerna ombord. Nu är det bara att hålla ut och hoppas på fisken så att vi slipper konserverna…

Snart är vi där! =)

Senaste dygnsdistanserna:

Dag 15: 132 nm

Dag 16: 127 nm

Dag 17: 135 nm

Dag 18: 117 nm

Det här inlägget postades i Panama - Nya Zeeland och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*