Oljud ombord…

Vad är det med upprepande ljud och rörelser som kan driva en människa till vansinne? När vi seglar båten är det aldrig tyst. Det gnisslar från skot och block, vattnet porlar ständigt runt skrovet och inredningen knakar från båtens rörelser. Dessa ljud har man med tiden lärt sig att acceptera, men att våra melamintallrikar dunkar in i skåpsluckan emellanåt med ett hasande hcccccht avslutat med ett ljudligt pang, kan göra tillvaron ombord olidlig. När det blåser dåligt och seglen emellanåt smäller till så att hela masten och båten skakar eller när båten, på grund av vågor och dåligt med tryck i seglen, börjar rulla ohejdat från styrbord till babord känner man snabbt att olustkänslor börjar byggas upp inombords. Kanske det är så att varje tallrikspang, segelsmäll eller rullning känns som en påminnelse om att det blåser för dåligt och att vi inte tar oss någonstans. Det känns nästan som om kung Neptun på pin tji retas med oss. Varför dras kung Neptun in i det hela? Jo, mitt i all irritation kryper stenåldersmänniskan snabbt fram och kräver en syndabock, någon att skylla på för alla de hemskheter vi utsätt för.

Vinden dog ut i princip helt och havet lade sig alldeles spegelblankt.

Strax efter jag avslutade det senaste inlägget så dog vinden ut helt. Havet som redan innan var relativt platt blev nu i princip helt spegelblankt. Det var bara att rulla in genuan och starta motorn för att på maskinell väg ta oss närmare Porto Santo och mer vind. Inte förrän efter 1 dygn och 18 timmar av puttrande i 4-5 knop kom vinden tillbaka. Under de två dagarna hade vi det ganska fint ombord. Solen sken, det var varmt och Båten Anna gick stabilt som en pråm genom sjön medan styrningen sköttes av vår autopilot herr Helmer. Eftersom vattnet var stilla och alldeles klarblått kändes det nästan som om vi seglade runt i en 5000 meter djup pool. När vi sedan upptäckte att vattentemperaturen stigit från 17-18 i Cascais till 22 grader här ute så gick det inte att motstå. Motorn stängdes av och vi hoppade i. Det var något nervkittlande att kika ner genom det kristallklara vattnet vetandes att man har 5 km vatten under sig, men att bada kändes underbart. Första badet sedan Sverige då det kändes skönt att ligga kvar i vattnet.

Att gå för motor har både sina fördelar och nackdelar. (Självklart gillar vi att segla bäst, annars hade vi väl köpt en motorbåt!) Nackdelarna är det ständiga brummandet och att det kostar oss en hel del i diesel trotts att motorn bara drar 0,2-0,3 L/sjömil. Fördelarna är att vi håller en jämn stabil fart rakt mot mål och att vi producerar massvis med el. El brukar ju som bekant kunna vara en bristvara ombord så när vi har kört för motor har vi passat på att titta på massor av film och serier för att fördriva dagarna. Populärast ombord har väl varit ”How i met your mother” och ”Sex and the city”.

Mitt i all stiltje stannade vi för att ta ett underbart dopp i kristallklart blått vatten på 5000 meters djup.

När vinden väl kom så var den nordöstlig vilket betyder att vi hade den precis rakt bakifrån så att vi kunde länsa rakt mot Porto Santo. Att länsa undan för vinden kan vara ganska trivsamt men tyvärr så blir båten långt ifrån lika stabil som på en halvvind eller bidevind. Att vi hamnade mitt i två vågsystem gjorde inte saken bättre. Dels hade vi vågor från nordöst som drogs upp av vinden, sedan hade vi även vågor som kom in från nordväst från något gammalt blåsväder långt ute på Atlanten. Sedan vinden kom igår kväll har dessa nordvästliga atlantvågor fått Båten Anna att rulla hejdlöst från den ena sidan till den andra hela natten. Detta rullande gör det näst intill omöjligt att sova eftersom man far en åt ena sidan och än åt den andra samtidigt som allt som inte ligger fast eller inklämt rumlar runt i skåp och lådor med massvis av oljud som följd. Varje gång man precis håller på att somna är det som att kung Neptun retsamt petar en i sidan och skrattar genom att gunga båten så att allt och alla far runt där inne.

Som tur är så har rullningarna hejdat sig lite nu och tillvaron börjar bli dräglig igen. Det är måndag och lunchdags. Emilie lagar spagetti och köttfärssås. Vi har ganska exakt ett dygn kvar till havs innan vi åter får skåda land. Efter 4 dygn ute på det blå kan man definitivt säga att man längtar!

Det här inlägget postades i Sverige - Kap Verde och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Oljud ombord…

  1. Göte Markusson skriver:

    Här sitter jag iKarlstad o läser om era öden o äventyr (är lite avundsjuk på er.
    Jag får önska en bra resa. Jag läser nästan varje dag det ni Skriver’
    En fråga har ni satelit telefon????
    Mvh Göte

  2. Mary Hägg skriver:

    Underbart att höra ifrån er!!! Ni har ständigt varit i våra tankar. Vilka upplevelser ni får vara med om – kusligt med valarna kan jag tänka mig. Hur länge blir ni på Madeira? Vi har grannar från byn som rest till ön. Tänk om ni stötte på varandra?
    Saknar er!
    Nu har vi plockat den sista gurkan i växthuset, några paprikor kvar och pelargonerna står fortfarande i vacker blom, men snabbt inburna i lördags pga frost. Ikväll varit med Liam tills Ylvali kom hem från Stockholm. I helgen blir det Vernissage i Mariefred. Håll om varandra, Njut o lev väl! Glada hälsningar o massor av kramar!

  3. Linn skriver:

    Hej, Så kul att höra ifrån er!
    Har räknat dagarna ni varit till sjöss o längtat efter att höra hur det går för er!
    Häftigt med valarna! Tur att det också gick bra så att det inte blev något valtumult 🙂
    Här har jag skrapat rutorna på bilen i förra veckan för första gången, isch kallt!
    I helgen hade vi fint väder, så jag o Mange passade på att åka till Nääs Slott på promenad och lite picknick i solskenet.
    Puss o Kram
    Linn
    PS hur kommer ni åt internet på havet, har ni någon uppkoppling? DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*