Fiji – Båten Anna

NZ – Here we come!

Emilie — Mon, 15 Oct 2012 01:41:39 +0000

Nu lämnar vi korallstränder, cocosnötspalmer och ”glassarlivet” för ett tag, tar oss i kragen, klipper oss, sätter på oss hela kläder och skaffar oss ett jobb! Det kommer inte att bli lätt… En väckarklocka som ringer, arbeta 8 h om dan och alla andra vardagsgrejer som vi glömt hur det funkar.

Hire me!

Imorse skickade vi våra första CVn och vi önskar såååå att vi båda kan få jobb på företaget vi sökte. Jobbet var att arbeta som crew för ett färjeföretag i Auckland. Håll tummarna! Men med våra stiliga CV bilder borde vi vara hemma

Hur som helst… än är vi inte där! Det är ca 1100 sjömil ner till Nya Zeeland och vindarna är nyckfulla, vi är vana en konstant östlig vind som stabilt blåst oss västerut men vindarna ner till Nya Zeeland är allt annat än förutsägbara! Nu har vi iaf nya vant, nytt oljefilter, ny olja, ny transmissionsolja och känner oss redo för färden som blir vår tredje längsta utan land sedan vi lämnade Sverige. Anna är fylld med frukt och grönt och vi har införskaffat ett nytt drag att fiska med som vi har stora förhoppningar på…

Vi har en del minuter kvar på satellittelefonen så vi kommer försöka skriva lite inlägg emellanåt men skicka gärna massor av gratis-sms till vår satellittelefon om ni har lust, för det är så kul när man har MEGA-tråkigt ute till havs! Vi har förstått att det är många som har försökt tidigare men inte fått det att fungera och det är tyvärr vårt fel. Det skall nämligen inte vara något plustecken framför numret, så nu har vi tagit bort det. Så försök gärna igen nu! Även om vi inte kan svara är det hemskt roligt att få lite input utifrån.

För att skicka gratis sms till vår satellittelefon går ni in på http://messaging.iridium.com och fyller i vårt nummer 881631570171, skriver ett meddelande som inte får innehålla å, ä eller ö och sedan trycker ni på ”Send Message” så flyger det lilla meddelandet ut i rymden och sedan ner till oss via ett antal satelliter. Häftigt, eller hur?

Ha det så bra, så hörs vi snart igen!

PS. Håll tummarna för att vi fångar mycket fisk och att vindarna behandlar oss väl!

Vi vill till Nya Zeeland… NU!

Emilie — Wed, 10 Oct 2012 00:44:15 +0000

Vi hänger fortfarande kvar i Fiji…

Bye, bye Slick and Obelisk! It's been a hell of a run!

Våra kära vänner på Slick och Obelisk lämnade oss i fredags för Vanuatu och det kändes extremt sorgligt, vi har haft mycket skoj ihop och vi kommer sakna dem!

Ser inte så bra ut...

Men vi kommer ingenvart då vi gärna skulle ha en eller två extra personer med på båten ner till NZ så vi har letat lite besättning och igår upptäckte vi att ett av våra undervant inte mår så bra (se bild). Jag tror kanske att vi måste fixa detta innan vi ger oss iväg…

Nu ligger vi utanför den lilla staden Lautoka och här träffade vi återigen den stora Danska båten Mie vars halva besättning vi stal i karibien. Vi blev bjudna ombord på mat och hade en trevlig kväll. Ombord fanns nu två svenska tjejer från Nynäshamn och det är alltid spännande att träffa lite svenskar.

Danska båten Mie med en mast mindre än sist vi såg henne.

Idag är det Fiji-dagen så vi ska ta oss in till stan och kolla in vad som händer…

Hörs snart!

Frrrruktstund!

Det ser proffsigt ut men vänta bara tills ni sett mig spela...

Inte så tråkig miljö att spela golf i...

Dunderstormen

Eiliv — Sun, 30 Sep 2012 02:34:53 +0000

För ett par dagar sedan var vi uppankrade i Musket Cove som är en populär ankringsplats bland Fijis öar. Viken ger bra fäste för ankaret men är tyvärr väldigt djup, runt 20 meter över allt. Vi lyckades hitta en av de grundare ställena där det bara var 18 meter men det är fortfarande mycket för oss som bara har 55 meter ankarlina inklusive 13 meter kätting. Innan hade vi legat tryckt och säkert i marinan tre nätter men sista natten ville vi spara in så vi gick ut och ankrade istället. Det skulle vi snart få anledning att ångra bittert…

Egentligen är det så mörkt så att man inte ens kunde se handen framför sig när denna bilden togs men blixtar lyste upp natten så att det blev lika ljust som på dagen.

När det var dags att krypa till kojs så blåste det ganska mycket och eftersom man ofta sover oroligt av rädsla för att börja dragga så satte vi ett ankarlarm på datorn med hjälp av vår gps. Efter det lyckades jag mot förmodan somna ganska gott i förpiken. Runt 2-snåret vaknar jag upp igen och märker att det har slutat blåsa helt. Najs tänker jag och går upp för att stänga av datorn eftersom man gärna spar in på strömmen där det går. Jag tar även en sväng ut i sittbrunnen för att spana av läget och upptäcker att det blixtrar hur mycket som helst trotts att det är helt lugn ute och havet ligger spegelblankt. Hela världen lyses upp av blixtar högt uppe bland molnen nästan varannan sekund men inte ett ljud. Inget öronbedövande dunder några sekunder efter ljusflashen även om det känns som om det blixtrar rakt ovanför oss. Hela situationen känns väldigt märklig så jag tar fram filmkameran för att föreviga det hela. Efter att jag filmat en stund kommer Emilie, som vaknat av att jag inte längre låg kvar i sängen, och undrar vad som händer. Vi står tillsammans i sittbrunnen och upplever förundrat hur hela världen emellanåt lyses upp av kraftigt vitt ljus trotts att total tystnad råder. Plötsligt börjar det blåsa igen. Till en början är det en ganska svag vind men nu från syd istället för i norr. Ett vindskifte på 180 grader alltså. Oftast är det inte ett lovande tecken. Ankarlarmet går medan Båten Anna driver norrut innan ankarlinan har sträckts upp.

En skrämd kapten i ljuset från den senaste blixten.

BOOM! Med en enorm åskknall, som får oss att huka, bryter stormen lös. På en sekund går vinden från en lätt bris till 20 m/s och regnet öser ner med sådan kraft att man måste skrika för att ha någon som helst möjlighet att höra varandra. Det fortsätter att blixtra men det är inte längre tyst utan vi utsätts för öronbedövande knall efter knall. På datorn ser vi hur Båten Anna accelererar istället för att stanna upp. Ankaret har ryckts loss och vi draggar. Vi vet att vi är omgivna av rev men på grund av mörkret och det kraftiga regnet är det i princip omöjligt att orientera. Endast iförd kalsonger rusar jag fram till fördäck i det iskalla regnet och sliter upp resten av ankarlinan ur ankarboxen för att släppa ut så mycket det går i förtvivlat hopp om att ankaret skall sätta sig igen och båten stanna upp innan vi driver upp på ett rev. Sikten är så extremt dålig att det inte går att avgöra om vi fortfarande driver eller inte och att regnet piskar en i ansiktet gör inte hela saken bättre. Även om vi ligger i en väldigt skyddad vik så börjar skön bygga upp och Båten Anna rycker betänkligt i ankarlinan. Tiden mellan blixt och blixtknall är nu i princip obefintlig och ljudet är så öronbedövande och skrämmande nära att man nästan slås till marken. Det är tydligt att ovädret är rakt över oss och det visar inga som helst tecken på att dra vidare. Väl tillbaka i sittbrunnen kan Emilie rapportera att det vekar som om vi har stannat upp vilket känns något betryggande men eftersom vårt elektroniska sjökort inte är speciellt detaljerat över just området vi är i så har vi ingen aning hur nära vi är revet. Det är sådan kraft i den här stormen att alla squalls vi varit med om tidigare känns som en skön bris i jämförelse. Ett tag när det kändes som värst satte vi igång motorn för att hjälpa ankaret att hålla fästet men vi stängde av efter ett tag då det var så mycket blixtar i luften att jag var orolig för att motorn eventuellt skulle förändra den elektriska potentialen i masten och i princip dra blixtarna till sig. Vi var bra sugna att krypa upp på däck för att sätta fast åskledarna på vanten men det kändes helt enkelt för farligt om man skulle ha sådan otur att blixten skulle slå ner i just vår båt vid samma tillfälle. Det enda vi kunde göra var att vara beredda på det värsta t.ex. om vi skulle börja dragga igen eller om ankarlinan helt enkelt skulle gå av. Vi hade ju ingen aning om den just då höll på att skavas av mot en vass korall eller om taglingarna jag gjort helt enkelt skulle brista. Skulle den gå av så visste jag inte ens om vi skulle klara av att motorisera mot den extremt starka vinden eller ens vart vi skulle ta vägen. Så vitt jag vet kunde vi lika gärna köra upp oss själva på ett rev eftersom det var så enormt svårt att orientera sig i mörkret och regnet. Emilie packade till och med en extra grabbag med pass, pengar och dator i om det absoulut värsta skulle inträffa att vi drev upp på ett rev och började ta in så pass mycket vatten att vi skulle sjunka. Så pass illa kändes situationen.

Frekvensen på blixtarna var så hög att det nästan kändes som att stå under ett blinkande lysrör. Något som kan göra den mest sansade person förvirrad.

Emilie satt inne i båten och höll stenkoll på plottern på datorn för att upptäcka minsta tendens till att vi skulle börja dragga medan jag satt ute i regnet i sittbrunnen redo att vidta åtgärder för att försöka rädda oss ur en eventuell nödsituation. Skrikande försökte vi diskutera vad vi skulle göra vid olika scenarion så att vi båda visste vem som skulle göra vad. Annars kunde vi inte göra mer än att be för att stormen skulle dra förbi samtidigt som vi förbannade det faktum att vi snålade in på sista natten i marinan.

Inte förrän vid 5-snåret på morgonen började vindarna avta och regnet lugna ner sig. Det blixtrade och åskade fortfarande men inte alls med samma frekvens som förut. Det kändes väldigt skönt att det verkade som om det var över men vi vågade inte riktigt hoppas på för mycket då det kändes som om det lika gärna kunde tillta i styrka igen. Eftersom vi nästan inte sovit på hela natten gick vi och lade oss efter ett tag med ankarlarmet påslaget på datorn. Jag somnade ganska snabbt men Emilie som fortfarande var uppe i varv efter all adrenalin låg länge och vred på sig.

När vi vaknade igen var det ljust ute och stormen hade dragit förbi helt och vi kunde se att vi låg ca 30-40 meter från närmsta rev vilket kändes skönt och vi var väldigt tacksamma för det goda fästet i botten för ankaret, annars hade det nog varit en helt annan stämning den morgonen. Senare fick vi höra att blixten faktiskt hade slagit ner i någon av segelbåtarna i ankringen och de hade fått i princip all sin elektronik utbränd. Vi var väldigt glada över att det inte var vi…

Efter en snabb frukost lättade vi ankar och seglade till en marina som heter Vuda Point och ligger på den stora huvudön Viti Levu. Jag antar att jag inte behöver förklara att vi inte var speciellt sugna på att ankra nästa natt också.

I skrivande stund ligger vi fortfarande kvar i Vuda Point fyra nätter senare. Här återförenades vi med våra amerikanska vänner på Slick och Obelisk som vi inte sett på ett par veckor och det var väldigt roligt att hänga ihop igen. Vi hade bland annat en legendarisk utekväll i staden Nadi i torsdags kväll. Annars har vi mest hängt i marinan och umgåtts.

Planen är nu i vilket fall som helst att ta första bästa väderlucka ner till Nya Zeeland, parkera båten och skaffa oss ett jobb för att få ihop lite mer pengar till resan. Som vädret ser ut nu så blir det inte den närmsta veckan så vi ska nog cruisa runt lite bland de små öarna här i närheten och bara ta det lugnt. Det finns även ett ställe här på södra Viti Levu i Passific Harbour där man kan göra ett otroligt häftigt hajdyk som jag är rätt sugen på. Vanligtvis brukar man se upp till nio olika sorters haj och däribland flera meter stora tjurhajar och tigerhajar som är kända människoätare. Vore otroligt häftigt att få se. Vi får se vad plånboken och Emilie tillåter.

Förhoppningsvis hittar vi någon som vill hänga med på överfarten till Nya Zeeland så att det blir lite lättare med vakthållningen. Misstänker att det blir lite mer marin trafik på vägen dit ner än vad vi haft hittills så det blir nog vakenvakt på nätterna. Åtminstone framåt slutet.

Vi hör av oss igen innan vi drar söderut!

Stormiga hälsningar från oss på Båten Anna!

Beslutsångest…

Emilie — Thu, 20 Sep 2012 22:42:14 +0000

Beachhäng på MantaRayIsland där vi återigen fick simma med de magnifika mantarockorna.

Ibland är det svårt att vara omringad av vackra, häftiga och spännande platser, man vet helt enkelt inte vart man ska åka och hur man ska hinna med att se allt man vill. När man seglar jorden runt på tre år är det omöjligt att hinna med allt man vill se (förmodligen känner man likadant om man gör det i tio år).

Hur som helst har vi haft en lite halvjobbig period (jo man kan ha det på en segelbåt i paradiset). Efter Galapagos, dyra franska polynesien, båtlyft och lagning på Tahiti så gapade bankkontot tomt. Snart startar även orkansäsongen här i stilla havet och då är det bäst att hålla sig undan. Planen var att segla till Singapore innan jul och sedan försöka att skaffa ett jobb. Detta kändes stressigt och det är även jobbigt att hela tiden snåla… Men så häromdagen träffade vi ett par Nya Zeeländare som frågade varför vi inte spenderar orkansäsongen där nere och vi fick fråga oss själva; ja egentligen varför inte? Där borde va lättare att få jobb och vi kan vara där om en månad och börja få pengar in på kontot om kanske två…

Eiliv matar fisk. Det är bara sååå roligt. Lilly, Liam, Joar, Emmi och Lukas ni skulle äska det!

Så vi har bestämt oss; Nya Zeeland här kommer vi! Vi kan dock inte segla ner än på någon månad då det fortfarande är lite kallt där nere, men detta gör att vi har en massa tid här på underbara Fiji vilket vi inte har något emot. Kanske tar vi även en sväng till Vanuatu…

Nu ska vi åka och spendera helgen på Fijis partyö, det ska bli spännande!

Många vackra korallformationer finns det att titta på i den underbara undervattensvärlden.

Vi hörs snart, får vi se vart vi är på väg och för er som gärna vill prata med oss så tänkte vi försöka finnas på Skype på Söndagmorgon (svensk tid).

Att hänga med lokalbefolkningen…

Eiliv — Sun, 09 Sep 2012 22:36:49 +0000

Båten Anna plattlänsar med saxade segel in i Savusavubukten.

Snart har det redan gått en hel vecka sedan vi kom hit till Savusavu. Tiden går fort när man har roligt antar jag. Även om vi har tagit det ganska lugnt som det känns så har vi gjort något nästa hela tiden.

I fredags var jag och Emilie över på den amerikanska båten Slick på lite eftermiddagshäng och en kall öl, när Brian från Obelisk kom förbi i deras gummibåt och berättade att vi blivit hembjudna till en familj i byn att delta i deras traditionella kava ceremoni. Problemet var bara att vi skulle behöva vara där om 10 minuter och vi hade inte ätit någon middag än. Något sådant ville vi ju inte missa så vi hoppade i dingen och körde över till vår båt, slängde i oss en smörgås, greppade gitarren och åkte in till land där de andra väntade på oss.

Hemma hos familjen blev vi väldigt väl mottagna och blev inbjudna att sitta i en ring på deras vardagsrumsgolv som var täckt av en stor matta av torkade flätade palmblad. I ringen satt alla vuxna i familjen samt grannar och vänner som glatt pratade om ditt och datt. I mitten av ringen satt en av de äldsta kvinnorna och blandade till kavan i en stor skål.

Emilie dricker för första gången kava ur ett kokosnötskal.

Så vad är en kava-ceremoni? Innan den kvällen visste vi inte riktigt hur det fungerade eller vad det var, men vi fick lära oss. Kava är en dryck som görs genom att mosa den speciella kavaroten tillsammans med vatten. Vattnet blir brunfärgat och smakar inget speciellt. En del säger att det smakar diskvatten men jag vet inte om jag håller med om det. Själva drycken skall enligt byborna ha en berusande effekt men ingen av oss som vad med kände av något speciellt. Till en början kunde man känna lite stickningar i tungan men det var också allt. Kavan serveras i ett kokosnötskal som skickas runt i ringen. När man får skalet ska man tömma allt i ett svep sedan klappar alla i ringen tre gånger och skalet skickas tillbaka för påfyllning innan det är nästas tur. Skalet går laget runt tills kavan i den stora skålen är slut. Själva kavadrickandet är en gammal tradition som har funnits länge och sträcker sig långt tillbaka till tiden då de fortfarande var kannibaler. Enligt traditionen skall man, när man kommer som besökare till en by, ha med sig kavarot som gåva till hövdingen. Kavan blandas till och sedan dricks den tillsammans och man får framföra sitt ärende till byn. Detta gäller fortfarande men sker kanske inte riktigt under lika högtidliga förhållanden som förut. Att dricka kava verkar även vara en social grej som de gör flera kvällar i veckan och bara umgås.

Eiliv jammar loss på Fijianskt manér.

Hur som helst så hade vi en väldigt trevlig kväll hemma hos familjen och vi kände oss väldigt väl mottagna. Några hade gitarrer och ukulele med sig och de spelade traditionell fijiansk musik och jag spelade med så gott jag kunde. Varannan låt ville de att jag skulle spela och då blev det några klassiska västerländska hits så som ”Save tonight”, ”La Bamba”, ”Twist n’ Shout” osv. vilket blev väldigt uppskattat.

Båten Annas besättning vid ännu ett vattenfall.

Dagen därpå tog vi bussen, tillsammans med Slick och Obelisk, till en by som vi hade blivit inbjudna till för att se deras vattenfall. Efter en halvtimmes upplevelserik bussfärd och ett par kilometers promenad genom grönskande djungel och fält var vi framme. Som traditionen bjuder hade vi med oss kava till hövdingen i byn. Hövdingen var, av vad jag förstod, inte där så vi fick dricka tillsammans med kvinnan som bjudit in oss samt byns medicinman + alltiallo. Efter kavan var det en kort promenad till vattenfallet och på vägen visade medicinmannen oss massor av olika växter och förklarade hur de använde dem till olika medicinska ändamål. Bland annat fanns det en växt som var bra mot tandvärk. Man skulle mosa bladen och trycka mot tanden man hade ont så skulle smärtan försvinna omedelbart och efter ett tag också tanden. Ingen anledning att gå till tandläkaren förklarande han stolt. Ja, det skulle i så fall kanske vara om man ville behålla sina tänder tänkte jag…

Självklart passade vi på att ta ett svalkande dopp i vattnet.

Vattenfallet var fint och vi passade på och tog oss ett dopp i det svalkande vattnet. Det är ju inte varje dag heller som man får chans att bada i sötvatten. För Emilie som tycker om att klappa och kela med djur så var besöket till byn en riktig jackpot. Hon fick hålla i små kycklingar, kela med små valpar och till och med rida lite på en häst på vägen tillbaka till bussen. Tyvärr blev besöket till byn inte riktigt som vi tänkt oss då vi trodde att de bjudit in oss för att få visa upp sin by på ett väldigt trevligt och gästfritt sätt. Snart kom det dock fram att de ville ha $10 per person för att se vattenfallet och när vi i slutet av dagen betalade ”fel” person så hamnade vi mitt i någon form av osämja som rådde mellan de olika familjerna i byn och det blev en del sura miner. Att äntligen få komma på bussen därifrån kändes som en lättnad. Det kändes lite tråkigt eftersom vi åkte dit i tron om att de ville visa upp sin by men istället var de ute efter att tjäna pengar på oss. Även om det inte alls var mycket pengar så känner man sig lite utnyttjad… Men men, på det stora hela var det en bra dag, och hade det varit för hundra år sedan hade de kanske stoppat oss i grytan istället när osämjan bröt lös. =)

Emilie fick hålla i en kyckling, kela med valpar och till och med rida en sväng.

Nu ska vi handla lite mat och hämta ut vårt cruising-tillstånd, sedan lättar vi ankar och styr mot Namena barrier reef som ska vara ett av världen vackraste korallrev. Längtar efter att få snorkla lite igen. Har vi tur får vi se knölvalar där ute. Har vi otur så är det en tigerhaj det sista vi ser… Skämt åsido så blir vi nog där i ett par dagar om ankringen är okej sedan seglar vi vidare till Yasawa gruppen som ligger i Fijis västra del. Vi försöker höra av oss igen när vi återigen når någon form av mer avancerad civilisation.

Jag tror nog att vi har glömt att berätta det men sedan vi kom till Fiji befinner vi oss återigen på jordklotets östra sida, precis som Sverige. (Även om Sverige ligger på andra sidan av östra sidan) Nu är det med andra ord bara nedräkning hem igen.

Salta hälsningar från oss på Båten Anna!

Så var vi på Fiji

Eiliv — Thu, 06 Sep 2012 01:20:29 +0000

Kapten och första styrkvinna mumsar chokladmuffins ombord på Båten Anna ute på världshaven.

Efter senaste inlägget så checkade vi ut ur Tonga, fyllde tankar och dunkar med billig taxfree-diesel och gav oss av. Officiellt sett sattes kursen direkt mot Fiji men den egentliga planen var att åka ut ur stan och lägga oss i den närmsta ankarviken över natten och sedan ge oss av på morgonen därpå. Kvällen spenderades med att sy ihop vår genua som skörat i en av sömmarna men som nu återigen är prima.

När det väl var dags att ge oss av så mådde Emilie inget vidare så vi tänkte ligga kvar en natt till men efter att ha konsulterat den senaste väderleksrapporten såg vi att det inte var möjligt. Resan till Fiji skulle nämligen bli en kamp mot klockan då ett stort lågtryck skulle dra in över området om 4 dagar med kulingvindar eller kanske till och med storm. Inget man gärna är ute och seglar i. Med andra ord skulle vi vara tvungna att stanna i nästan en vecka till om vi ville stanna kvar över natten. Inte ett alternativ eftersom vi ville komma iväg + att vi checkat ut ur landet redan och officiellt redan var på väg. Vi lättade ankar på stubinen och satte kurs rakt mot Fiji.

Överfarten var en av de snabbaste någonsin då vi snittade 140 sjömil per dygn och var framme redan efter tre dagar. Det betyder att vi nästan gjorde 6 knop i snitt vilket är väldigt bra för en båt av den modellen vi har. Tyvärr betyder snabbt att det oftast inte är speciellt bekvämt. Vi hade 10-15 m/s i ryggen och båten rullade ganska mycket vilket ibland gör det ganska svårt att sova. Under överfarten så har min fot i alla fall läkt ihop fint och infektionen är botad. Emilies mage har också lugnat ner sig så att hon återigen mår bra.

Så nu är vi alltså på Fiji. Första kvällen hade vi grillfest på båten Slick där vi grillade Mahi Mahi, Wahoo och Skipjack, fiskar som vi fångat på överfarten. Mahin, som vi hade fångat, var den största Mahin som vi hittills fått upp och den var hela 110 cm lågn och vägde säkert 7-8 kg. I vilket fall som helst smakade den grillade fisken delikat. Sedan vi kom i tisdags har vi inte hunnit med så mycket annat än att checka in med alla myndigheter och bekanta oss lite med Savusavu, som är den lilla staden som vi ankrat upp utanför. Igår eftermiddag ösregnade det även hela eftermiddagen så vi kunde inte annat göra än att gömma oss i båten tills det blev dags att spela Uno på båten Obelisk.

Vi befinner oss alltså på ön Vanua Levu som är den den näst största ön i Fiji arkipelagen och vi har förtöjt båten vid en boj utanför byn/staden Savusavu. Människorna är otroligt trevliga här och det är ett vackert och grönt landskap som omger oss. Det är tydligt att öarna har vulkaniskt ursprung då det rinner ut varma vattenströmmar i viken där vi ligger som gör att det ångar och ryker vid lågvatten. Ja, vatten bokstavligen kokar där det sipprar ut ur marken. Inte att bada i alltså. Dessutom ska man väl se upp med att bada i flodmynningar eftersom det ska finnas en hel del av både Bullshark och Tigershark i området. Hur som helst gillar vi Fiji väldigt mycket redan och delvis kan det nog bero på att priserna äntligen börjar sjunka så att saker och ting börjar bli ganska billigt igen. Sedan Franska Polynesien har ryktet alltid varit att nästa ö ska vara bra mycket billigare men det är inte förrän här i Fiji som det stämmer.

Vi får se hur länge vi blir kvar i Fiji innan vi fortsätter mot Vanuatu men det ska finnas väldigt spektakulär snorkling här vilket måste upplevas. Vi får skriva lite mer och lägga upp bilder när vi har hunnit med att göra något mer än att checka in med myndigheter som mest finns till för att de vill åt våra pengar. (Till alla er som är sugna på att ge er av och långsegla. Ge er av så snart det går för priserna att checka in/ut ur länder går upp för varje år. Antar att de försöker ta så mycket som möjligt och höjer priserna tills det verkar som om de nått smärtgränsen. Att checka in i Fiji kostade över 1000 SEK för att få fylla i några papper med båtuppgifter och namn….)

Tills nästa gång! Salta hälsningar från oss på Båten Anna