Kanalfärd – Båten Anna

Panamakanalen

Eiliv — Wed, 21 Mar 2012 20:52:26 +0000

Hej kära läsare!

Båten Anna har nu nått Stilla Havet. Det är stort! Framför oss har vi en hel ocean att korsa där den längsta etappen blir Galapagos – Marquesas med sina 3000 nm = 5560 km. För att ge lite perspektiv på hur långt det faktiskt är så kan vi jämföra med att den längsta sträckan hittills var över Atlanten Kap Verde – Barbados med sina ynka 2000 nm. Det kommer att bli en utmaning med 25-30 dagar till havs utan att vara i närheten av land. Speciellt som det nu verkar som om det bara blir jag och Emilie ombord under överfarten. (Skulle någon lite impulsartat vilja hänga med så lämnar vi Panamacity om ca 14 dagar. Är du här innan dess går det fint att hänga på)

Så… Panamakanalen… Passagen gick lugnt som en filbunke. Tidigare har passagen genomförts på två dagar med en natts ankring i Gatunsjön men detta har precis ändrats så vi började vid 15-tiden på dagen och avslutade ca 12 timmar senare på andra sidan. Totalt 6 slussar på vägen, 3 stycken upp från det karibiska havet och 3 stycken ner till Stilla Havet. I slussarna förtöjde vi långsides mot en 59 fots fiskebåt med fiskare från Alaska á la Deadliest Catch. De fixade alla linor till slussvägen och bogserade oss mellan slussarna så vi behövde bara sitta och titta på. Låter kanske inte så spännande känner jag, men det var det inte heller. Dessutom var vi ganska trötta eftersom vi gjorde hela Panamakanalen natten innan på en annan segelbåt. Det är nämligen så att man måste vara minst 5 personer ombord på en båt för att få gå igenom kanalen. En kapten och fyra så kallade linehandlers som sköter varsin förtöjningslina i ett av båtens fyra ”hörn”. Så vi gjorde som så att vi hjälpte Mike och Hugh på båten Whippersnapper igenom mot att de hjälpte oss dagen efter. Väldigt enkelt men ganska tröttsamt att göra två dagar i rad. I vilket fall som helst så är vi nu igenom vilket känns skönt. Höjdpunkten på kanalapassagen var dock att få se krokodiler längs med strandkanten inför de första slussarna. =)

Då Gustaf nu har disembarkerat från Båten Anna och jag och Emilie är själva på båten så är planerna enligt följande:

– Fixa hela ”att göra-listan”
– Inhandla allt på inköpslistan
– Sätta kurs mot Galapagos vi Las Perlas om ca 10 dagar ungefär (beroende på hur flitiga vi är) =)

Hur som helst så bjuder vi här på lite bilder från vår kanalpassage och cirkusbesök samt från paradisöarna San Blas. Vill också avsluta med att säga att vi tycker det är jätteroligt med alla era kommentarer på våra inlägg. Det värmer att läsa. Fortsätt med det!

Vi skriver igen innan vi åker vidare!

Kramar

Det är mycket nu…

Emilie — Thu, 15 Mar 2012 16:53:03 +0000

I måndags kom vi hit till Colon som är en utav världens farligaste städer och rånrisken är skyhög men Panamakanalen startar här och det är ett måste att komma hit för att gå igenom (marinan är dock väldigt skyddat och det finns massa vakter). Vi spenderade en och en halv vecka i San Blas och det var verkligen paradiset… Små sandöar med palmer, indianer och kristallklart vatten. Vi åt massor med fisk, köpte Molas (tygstycken som indianerna tillverkar) snorklade, läste, utforskade öar (tog ca 5 min per ö) och spelade kort med våra nya vänner Mike och Hugh. Gustaf hade besök av en kompis som hette Liselott och det var ett trevligt tillskott i besättningen!

Nu är vi i alla fall framme här där Panamakanalen startar. Gustaf är fortfarande kvar på båten för att hjälpa till genom kanalen. Just nu sitter vi och väntar på att någon ska komma och mäta vår båt så att vi sedan kan betala och få en tid för att gå igenom. Det verkar dock inte som att vi ska behöva vänta så länge. En båt som vi ska hjälpa igenom på söndag mätte i tisdags och det är ju bara några dagars väntan. Marinan som vi ligger i är svindyr och det går inte att ankra på grund av den höga brottsligheten så vi vill gärna gå igenom eftersom kassan sinar… Det är dock en riktigt fin marina med Pool, bra faciliteter och en billig restaurang. I skogen några meter härifrån kryllar det av apor, bla vrålapor som låter lite som ylande hundar. Inne i marinans vatten finns även krokodiler fast vi har ¿tyvärr? inte fått sett någon än. Vi har som vanligt lite att fixa med på båten så jag och Eiliv har inget problem med att få tiden att gå. Den fasta VHFen har protesterat ett tag, vinscharna behöver servas, elektronik ska kopplas m.m. Ikväll är det en cirkus i stan och jag försöker övertala Eiliv att vi ska gå men han tror att det är för farligt… Jag ska fråga personalen i marinan vad dom tror…

Så Gustaf hoppar av… vad ska man säga? Stämningen har inte varit den bästa den senaste tiden och efter ett rejält bråk på fyllan i Cartagena var det nog oundvikligt att splittras. Vi är verkligen extremt olika på många plan, inte bara synen på att resa även om det inte känns som att det handlar om att vi inte vill stanna länge på ställen utan det är nog snarare resformen som sätter stopp för det. Men vi prioriterar olika helt enkelt… Självklart tycker jag och Eiliv att det är tråkigt att det blev så här men jag tror att det är det bästa för alla parter. För mycket negativ energi förstör resan och resan måste vara bra för att det ska vara värt att försumma sin familj och inte få se sina syskonbarn växa…

För mig och Eiliv kommer resan att fortsätta, kanske blir det bara vi men vi hoppas på att hitta lite besättning som vill segla med, både för sällskap och för avlastning vid längre seglingar. Över lag har dock resplanen ändrats lite. Vår ursprungliga plan var att gå upp via Adenviken upp i Röda havet men pga piraterna och alla skräckhistorier som vi hört har vi förstått att det är större risk att vi blir rånade eller kidnappade än att vi tar oss igenom helskinnade och vi har därför bestämt oss för att runda Afrika. Detta gör att vi måste förlänga resan med ett år. Att förlänga resan med ett år betyder att pengarna inte kommer att räcka… Vi kommer därför stanna några månader i Australien och jobba. Eftersom tre år är alldeles för länge att vara borta från nära och kära kommer vi att fira jul hemma nästa år, vilket vi ser fram emot! =)

Nu blir det för mycket och jag förstår att ni är less på att läsa så jag avslutar här så länge… Nästa gång vi skriver kanske vi nått stilla havet och blivit en mindre på båten… Stilla havet ska bli underbart och jag och Eiliv ser fram emot att fortsätta segla!

Pga av att internet är segt för tillfället kan jag inte ladda upp några bilder men jag uppdaterar med bilder snart…

Kramar
Emilie

Spaß in Deutschland

Eiliv — Mon, 22 Aug 2011 14:21:03 +0000

Då äntligen har stunden kommit när vi kan känna att vi börjat ta oss en bit på vägen. Vi har lämnat de trygga bekanta skandinaviska farvattnet bakom oss och i utbyte fått ett vilt nyckfullt hav kallat nordsjön. Det känns underbart!

Tidigt onsdag morgon lämnade vi Taars i all tysthet strax efter att någon fiskebåt lämnat hamnen i gryningen. Vi var redo för en lång lång dag ute till sjöss på en 40nm kryss till Kiel och Kielkanalen. Seglarställ och stövlar satt på plats och vi blickade mot horisonten. Med en knops motström samt halvtaskig kryssvinkel hade vi efter två timmars knappt tagit oss mer än ett par tre sjömil effektiv väg från Taars, när de utlovade 5-8 m/s utbyttes mot en svag fläkt som knappt var seglingsbar. Vi startade upp vår MD2030 (motor) och sedan fick vår autopilot Helmer styra oss raka vägen mot Kiel. 16 timmars slit med rorkulten byttes nu istället mot en mer eller mindre behaglig tripp på 4-5 timmar då vi läste och tittade på några avsnitt av How I Met Your Mother.

Det kanske hade känts roligare att komma till Kiel efter 16 timmars kryss och slit som en salt hjälte, men att komma in för motor en onsdagkväll som en avslappnad familjeseglare var inte helt fel det heller. Bara inte riktigt lika coolt…

Någonstans efter vägen har någon sagt oss att Kielkanalen skulle vara en väldigt vacker och upplevelserik segling. Så här dagen efter vår kanalfärd kan jag starkt dementera all sådana påståenden. Kielkanalen var något av det mest enformiga i båtväg man kan tänka sig. Visst är det grönt och lummigt längs med kanalkanten och ibland avbryts det med någon mindre bilfärja som i maklig takt korsar ens väg, men efter 20 av kanalens ca 50 sjömil är man leds på både lummiga träd och makliga färjor. Man hoppas att något spännande ska hända bakom nästa kanalkrök eller att de gröna lummiga träden skall, åtminstone för ett ögonblick, skingra sig och uppenbara ett vidsträckt grönt Tyskt fält…. men, det händer inte… Kielkanalen är enbart en transportsträcka och absolut inget man skall göra för upplevelsens skull.

Framåt 19-tiden hade vi i vilket fall som helst klarat av kanalen och slussade ut i Elbe som skulle ta oss ut i Nordsjön. Ännu var vi inte utrustade med någon form av tidvattentabell men så som sig bör så var nybörjarturen på vår sida och vi kom ut i precis rättan tid. Vi började lite lätt med ca 1,5 knops medström men ökade upp till nästan 5 knop halvägs till Cuxhaven. Vi forsade med andra ord fram i ca 10 knop med kära Anna. Lite läskigt var det dock när vi skulle vända upp mot strömmen för att ta oss in i hamnen. Efter en tyst bön till motorgudarna vände vi upp mot strömmen med full gas. Vattnet forsade fram längs med sidorna medan vi endast tog oss ca 1 knop framåt. Emilie uttryckte sin oro med ett: -”Jag är rädd”. För er som inte är så insatta i begreppen sjömil och knop så är en knop ca 1,8 km/h. Väldigt sakta… Motorn höll och vi tog oss säkert in i hamn med planen att införskaffa en tidvattentabell snarast möjligt.

I Cuxhaven stannade vi i två dagar för att orda tidigare nämnda tidvattentabell samt för att köpa och installera två nya batterier och slutföra kabeldragningen till lanternor och däcksljus. Känns skönt att äntligen kunna föra rätt mörkersignaler om natten skulle falla tidigare än väntat.

I vilket fall som helst så är vi nu på rätt sida om Kielkanalen med siktet inställt söderut!

Skepp och hoj
Captain Ninetoe