I måndags kom vi hit till Colon som är en utav världens farligaste städer och rånrisken är skyhög men Panamakanalen startar här och det är ett måste att komma hit för att gå igenom (marinan är dock väldigt skyddat och det finns massa vakter). Vi spenderade en och en halv vecka i San Blas och det var verkligen paradiset… Små sandöar med palmer, indianer och kristallklart vatten. Vi åt massor med fisk, köpte Molas (tygstycken som indianerna tillverkar) snorklade, läste, utforskade öar (tog ca 5 min per ö) och spelade kort med våra nya vänner Mike och Hugh. Gustaf hade besök av en kompis som hette Liselott och det var ett trevligt tillskott i besättningen!
Nu är vi i alla fall framme här där Panamakanalen startar. Gustaf är fortfarande kvar på båten för att hjälpa till genom kanalen. Just nu sitter vi och väntar på att någon ska komma och mäta vår båt så att vi sedan kan betala och få en tid för att gå igenom. Det verkar dock inte som att vi ska behöva vänta så länge. En båt som vi ska hjälpa igenom på söndag mätte i tisdags och det är ju bara några dagars väntan. Marinan som vi ligger i är svindyr och det går inte att ankra på grund av den höga brottsligheten så vi vill gärna gå igenom eftersom kassan sinar… Det är dock en riktigt fin marina med Pool, bra faciliteter och en billig restaurang. I skogen några meter härifrån kryllar det av apor, bla vrålapor som låter lite som ylande hundar. Inne i marinans vatten finns även krokodiler fast vi har ¿tyvärr? inte fått sett någon än. Vi har som vanligt lite att fixa med på båten så jag och Eiliv har inget problem med att få tiden att gå. Den fasta VHFen har protesterat ett tag, vinscharna behöver servas, elektronik ska kopplas m.m. Ikväll är det en cirkus i stan och jag försöker övertala Eiliv att vi ska gå men han tror att det är för farligt… Jag ska fråga personalen i marinan vad dom tror…
Så Gustaf hoppar av… vad ska man säga? Stämningen har inte varit den bästa den senaste tiden och efter ett rejält bråk på fyllan i Cartagena var det nog oundvikligt att splittras. Vi är verkligen extremt olika på många plan, inte bara synen på att resa även om det inte känns som att det handlar om att vi inte vill stanna länge på ställen utan det är nog snarare resformen som sätter stopp för det. Men vi prioriterar olika helt enkelt… Självklart tycker jag och Eiliv att det är tråkigt att det blev så här men jag tror att det är det bästa för alla parter. För mycket negativ energi förstör resan och resan måste vara bra för att det ska vara värt att försumma sin familj och inte få se sina syskonbarn växa…
För mig och Eiliv kommer resan att fortsätta, kanske blir det bara vi men vi hoppas på att hitta lite besättning som vill segla med, både för sällskap och för avlastning vid längre seglingar. Över lag har dock resplanen ändrats lite. Vår ursprungliga plan var att gå upp via Adenviken upp i Röda havet men pga piraterna och alla skräckhistorier som vi hört har vi förstått att det är större risk att vi blir rånade eller kidnappade än att vi tar oss igenom helskinnade och vi har därför bestämt oss för att runda Afrika. Detta gör att vi måste förlänga resan med ett år. Att förlänga resan med ett år betyder att pengarna inte kommer att räcka… Vi kommer därför stanna några månader i Australien och jobba. Eftersom tre år är alldeles för länge att vara borta från nära och kära kommer vi att fira jul hemma nästa år, vilket vi ser fram emot! =)
Nu blir det för mycket och jag förstår att ni är less på att läsa så jag avslutar här så länge… Nästa gång vi skriver kanske vi nått stilla havet och blivit en mindre på båten… Stilla havet ska bli underbart och jag och Eiliv ser fram emot att fortsätta segla!
Pga av att internet är segt för tillfället kan jag inte ladda upp några bilder men jag uppdaterar med bilder snart…
Kramar
Emilie
9 kommentarer till Det är mycket nu…