Ibland är det hårt att var jordenruntseglare!

Ungefär någon timme efter det senaste inlägget lagade jag och Emilie till en god middag ombord bestående av friterad potatis och en stor bit stekt red snapper som vi hade fått till skänks av två fransmän i en liten segelbåt på Fatu Hiva. Några timmar efter middagen fick Emilie huvudvärk och började känna sig illamående vilket vi först trodde var sjösjuka. Jag började dock också känna mig lite konstig och efter en stund mådde jag riktigt illa jag också. Det började sticka i händer och tunga och illamåendet vart så illa att det blev några ordentliga spyor över läsidan. Vi var på det klara med att det definitivt inte var sjösjuka utan att det istället måste vara fiskförgiftning. Ciguetera som giftet heter finns i varma vatten kring korallrev och gör fiskarna i området oätliga. Vi slog upp ciguetera i vår överlevnadshandbok och fick ett dystert besked:

-”Förgiftningen visar sig genom att man känner sig domnad i läppar, tunga och fingerspetsar, det börjar klia överallt och temperatursinnet blir omvänt, kalla saker känns varma och tvärtom. Ofta blir man också illamående, börjar kräkas, tappar talförmågan, får yrsel och slutligen en förlamning som leder till DÖDEN…”

Detta var inte det besked man ville ha, speciellt inte som vi redan hunnit en bra bit ut till havs och närmaste land och chans till hjälp var över ett och ett halvt dygns segling bort. Som tur är har vi en satellittelefon ombord, så jag ringde upp min syster som är läkare och bad henne att kolla upp hur det låg till med giftet och vad man kunde göra. Vi blev ganska lättade när vi fick veta att det var ytterst få fall som leder till just döden, men att vi ändå skulle vara försiktiga då ibland andningsvägarna kan bli tilltäppta. Inget motgift finns men man får ta antihistaminer mot klåda och stickningar och paracetamol mot värken. Symptomen kunde förvärras inom 24 timmar efter att man ätit av fisken så min familj turades om att ringa upp oss för att höra hur vi mådde. Det var väldigt snällt av er, tack för det!

Så, fiskförgiftning check! En sak man kan pröva på i still havet. Det är dock inget att rekommendera och inget vi önskar ens vår värsta fiende. Vi hade fortfarande 4 dygn kvar till atollen Manihi som var vårt mål och symptomen på förgiftningen har ännu i skrivande stund inte gått över helt. Efter att kräkningar, diaré och illamående gått över (precis som en riktigt hemsk magsjuka) så får man domningar och stickningar i armar och ben och musklerna i hela kroppen känns helt slutkörda som om man sprungit ett maraton. Minsta lilla rörelse känns som en prestation. Att stå upp är inte att tala om. Sitta upprätt är nog jobbigt som det är. Man får även anfall av klåda över hela kroppen samt huvudvärk. Dagen efter vi intagit fisken till middag låg både jag och Emilie så gott som utslagna i båten och lyckades bara ta oss upp i sittbrunnen för att spana av horisonten en handfull gånger. Som tur var så var vädret lugnt och Båten Anna styrde sig själv medan vi sov eller försökte sova nere i ruffen i 30+ graders värme. Vid ett tillfälle domnade ett av Emilies ben bort och hon var säker på att blodtillförseln hade strypts och att benet skulle ruttna och trilla av. Lite antihistaminer rådde dock bot mot detta. Det som kvarstår av symptomen idag är att det sticker lite i läppar och tunga och att det gör ont att ta i kalla saker.

Våra krafter återkom mer och mer när dagarna gick och det var otroligt skönt att segla in i Manihi och äntligen få ankra upp. Vi stöp i säng på direkten och sov hela dagen och gick inte upp förrän mot eftermiddagen. Vi tog dingen i land och kikade runt lite bland palmerna innan vi återvände till båten och lagade lite mat innan vi fortsatte att sova… Dagen därpå vaknade vi tidigt och skulle ta oss in till byn. Vi tog dingen en bit och sedan fick vi den briljanta idén att vi skulle vada längs med revet halva vägen. Det såg närmare ut än vad det var för det tog ordentligt på de små krafter vi hade att vada hela vägen fram och tillbaka. Dock fick vi se massa roliga fiskar, havsgurkor och två små svartfenade revhajar som simmade i decimeterdjupt vatten några meter ifrån oss. Bara det gjorde det hela värt det! I byn fick vi tag på bröd och lite andra förnödenheter. Vi satte oss ner vi byns kaj i skuggan av ett stort träd tillsammans med de andra byborna och åt lite färskt bröd till frukost. Sedan festade vi till det med en varsin glass och en chokladmunk.

Emilie hade lovat att hitta internet så att vi skulle kunna skypa med Emilies familj som hade samlats hos hennes syster i Göteborg. Tyvärr hittade vi inget som vi skulle kunna använda så vi bestämde oss för att sätta kurs mot nästa atoll, Rangiroa, redan samma dag. Redan efter en natts segling var vi framme och kunde segla in genom öppningen i revet och ankra upp på lördagsmorgonen. Efter att ha vilat några timmar på båten gick vi i land på internetjakt. Först besöktes lyxhotellet Kia Ora, men de ville inte låna ut sitt nätverk. Istället tog vi oss en varsin alkoholfri drink i baren, (har man blivit förgiftat med Ciguetera får man inte dricka alkohol), som var de godaste drinkar vi druckit på resan hittills. Efter baren gick vi en sväng till men kunde inte hitta något. Vi fick lägga skype-planerna på hyllan tyvärr. Trötta som vi har varit pga av förgiftningen hamnade vi i säng redan kl 20 och sov till kl 9 dagen därpå. Efter frukost sov vi ytterligare i fyra timmar. Sedan var Emilie extremt leds på att vara ombord så vi tog dingen i land för att ta oss in till byn. Efter att ha knallat 4 km fick vi lift in till byn där vi kunde ta ut pengar. Sedan var det en lång promenad tillbaka till båten. Halvvägs stannade vi och åt på en restaurang och ägaren var så snäll att han skjutsade oss tillbaka i sin bil. Bil på en korallatoll tänker ni. Jo, alla som bor här har en bil verkar det som. Dock är Rangiroa världens näst största atoll. Jag tror att den skall vara nästan 200 km i omkrets eller så. Bil kanske är lite att ta i men cykel eller en moped vore nog inte så dumt att ha. Här finns i alla fall en hel by komplett med bank, skola, bageri, supermarket och bensinstation.

Hur som helst. Nu har vi lite bråttom iväg för vi ska iväg och besöka en prärlfarm som finns här. (Råkar vara gratis otroligt nog!) =) Närmsta dagarna ska vi bara ta det lugnt och passa på att snorkla med hajarna på revet och kanske ta en tur till den blå lagunen på andra sidan atollen. Sedan bär det av vidare mot Tahiti där Båten Anna måste lyftas upp så att vi kan byta ut vårt trasiga stävlager.

Salta hälsningar från mig och Emilie på Båten Anna

Det här inlägget postades i Panama - Nya Zeeland och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Ibland är det hårt att var jordenruntseglare!

  1. walter heden skriver:

    Hej
    Jag blir så glad att läsa era inlägg , har själv seglat ”runt” Rangiroa..Morea..Samoa
    alla dessa underbara minnen .

    En fråga ..en seglare från Gävletrakten skulle slå något seglings rekord ..runt världen nonstop , nå´i den riktningen .
    Söder om Afrika seglade han på en val och blev räddad av marinen
    kommer inte ihåg hans namn , men han skrev en bok om äventyret ,
    vet någon namnet på boken ???
    Med vänlig hälsning Walter

  2. SY Hero skriver:

    Hei på dere!
    Trasige nyheter om forgiftningen. Håper det går bra med dere.
    Vi ankom Rangiroa 25. juni etter en kjempefin uke på Ahe. Måtte hjelpe til med å redde et amerikansk par med svigermor på ferie i går. De var passe brisne og på padletur med en ustødig utriggerkano. De klarte å gå rundt to ganger og kanoen holdt på å synke!

    Hilsen alle mann på Hero

  3. Trond skriver:

    Hej på er sjöbusar!

    Nu har ni väl förbrukat er otur för denna resan. Förgiftningen lät otack, och det är skönt att det gick bra. Jag följer er resa och blir lika glad varje gång det kommer ett nytt inlägg.

    Själv ligger jag i Loctudy i Frankrike. I morgon går vi igenom Raz de Sein och sedan till Camaret sur Mer. Vädret är inte så bra, lågtrycken ligger i kö över Atlanten och i går blåste vi inne i Lorient. Ni undrar kanske vad jag gör här? Jo vi har köpt en båt i La Rochelle som hela familjen seglar hem under semestern. Vi har 6 veckor på oss och har använt en nu. Om ni vill kan ni följa oss på http://www.resedagbok.se/cornelius.

    Ha det nu riktigt bra och sköt om er. Jag är imponerad över hur ni klarar alla utmaningar ni stöter på!

  4. Amanda skriver:

    Otäckt, hoppas ni vågar äta fisk ändå så småningom. Kram

  5. Liselott skriver:

    Stackarna! Men vad skönt att höra att ni mår bättre. Kramar från Gävle!

  6. Calle skriver:

    Stressa igenom ett av världens bästa seglings och upplevelseområde?
    Om jag var i er situation skulle jag stanna kvar någon månad till innan ni seglar till Tahiti.

  7. Linus Jundén skriver:

    Skönt att höra att ni mår bra igen. Låter som at ni haft några riktigt risiga dagar. Men Snapper som är så gott!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*