Då drar vi igen…

Det blev inget längre inlägg från grabbarna… Men nu har vi vilat upp oss och bunkrat upp med lite mer mat så nu ska vi dra vidare mot Sydafrika där Eiliv och Jockes vänner Johan och Jocke (ja vi blir två Jocke) väntar. Mauritsius blev mest bara ett vilostopp och vi har inte gjort mycket, Eiliv har bestigit ett berg och sen gjorde vi en utflykt med besättningen från grannbåten (en stor superyacht) till en strand, sen har det nog inte hänt så mycket mer…
Vi är alla grymt taggade på Sydafrika och djursafari men först måste vi göra en orolig överfart, det sägs att det nästan är omöjligt att göra denna överfarten utan att drabbas av åtminstone en sydvästlig kuling men vi är positiva och hoppas på att komma undan. 1500 sjömil ska seglas och vi beräknar det att ta ca 13 dagar. Vi kommer alltså att fira Jockes 27:e födelsedag till havs… Håll tummarna nu, så hör vi av oss till havs! Nedan kommer förresten lite bilder från överseglingen.

Storfiskarn som inte behöver skarva!

En stund på däck...

Vi brukar ha en liten stund ihop på däck när solen går ner...


Puss och kläm!
Publicerat i Indonesien - Sydafrika | Etiketter , , , , | 7 kommentar

Framme på Mauritsius

Det var några dagar sen vi kom fram, men framme är vi iaf och skönt var det vill jag lova! Vi ligger i en marina, vi har inte gjort många knop sen vi kom fram, vi bara njuter av dusch, god mat en stilla säng och att inte behöva oroa sig för att ankaret ska dragga eller att man behöver upp på nattskift. Överfarten gick bra men med tanke på hur trötta vi varit sen vi kom till Mauristsius så var den ganska utmanande, vi hade alla väldigt svårt att sova mot slutet och när man aldrig får sova ordentligt så bli man till slut lite knäpp =)

Jocke håller på att fila på ett inlägg och Eiliv klipper en film så det kommer nog snart upp något mer här på sidan men jag tänkte att det var kanske dags att meddela att vi inte längre guppar på havet =) Fast på Torsdag morgon är det dags igen… Vi beräknar 2 veckor över till sydafrika och Richards bay…

Publicerat i Indonesien - Sydafrika | Etiketter , , , | 2 kommentar

Nattpass

18S41 72E22

Om ni där hemma i Sverige spanar mot stjärnbilden Orion runt 23-snåret (är inte helt på det klara om den är synlig vid det klockslaget, men vi ponerar att den är det), så tittar ni rakt i riktning mot Båten Anna. Just då står nämligen Orion mitt över Indiska Oceanen och precis rakt ovan Båten Annas masttopp och precis som ni står någon här i mörkret och spanar mot samma stjärnor.

Klockan är fem på morgonen och jag har bara 1 timme kvar av mitt pass. Stjärnhimlen är extra klar i natt och det faktum att vi befinner oss nästan 1000 km från närmsta land gör att alla former av ljusföroreningar är helt frånvarande. I den månlösa natten kan man se tusen och åter tusen stjärnor som sprider sitt bleka ljus och gör rymden ovan oss någon nyans ljusare än havet som är alldeles svart. Vi länsar undan för en öst-sydöstlig vind på ca 9 m/s så vi gör god fart med saxade segel medan Båten Anna rullar från sida till sida av vågorna som hinner ikapp. Natten är perfekt långseglarromantisk och det är inte svårt att låta tankarna fladdra iväg över allt som vi varit med om och allt som vi fortfarande har att se fram emot.

När man blir väckt vid 3-snåret då man sover som bäst tar det emot att stiga upp och man längtar innerligt efter att få sova en hel natt utan att behöva bli väckt. När man fått i sig en kopp Indonesiskt kaffe och en smörgås av det båtbakade brödet som blev extra lyckat, har peppande musik i öronen och påminner sig själv om att man faktiskt är mitt i ett äventyr så går det dock snabbt från minus till plus. Man har vaknat till ordentligt och det är skönt att få ha en stund för sig själv där man får vara ensam med sina tankar och funderingar utan att bli störd. Är musiken riktigt bra händer det till och med att man står upp i sittbrunnen och dansar hållandes i störtbågen ovanför sprayhooden medan man håller utkik framåt.

Vi är snart inne på vårt 13e dygn och det börjar bli lite rastlöst ombord. Efter nästan två veckor till havs börjar man känna att det är dags att komma fram. Man är lite leds på att hänga på båten och vara begränsad till de nöjen som finns ombord samtidigt som man längtar efter lite social input utanför gruppen. När det blir riktigt illa brukar vi ta oss råd att ringa hem till våra familjer via satellit även om det kostar strax över 10 SEK/minut.

På hela överfarten har vi bara sett tre fartyg och alla dessa då vi råkade befinna oss i närheten av den kortaste rutten mellan Sydafrika och Sunda Strait in i Sydostasien. Så i natt när vi passerade en fiskebåt som råkade komma upp över horisonten kändes det så pass spännande att jag gick upp för att titta även om det inte var mitt pass. Tröskeln för vad som är roligt och intressant har bevisligen sjunkit ganska rejält.

En annan tröskel som märkbart sjunkit är vår köldtålighet. I Indonesien sjönk temperaturen sällan under 30 grader celcius även nattetid och man var van att det räckte med att dra på sig en t-shirt om det blev lite svalt på nattpasset. På väg över Indiska Oceanen har temperaturen börja krypa neråt 20-sträcket och det känns nu som riktigt svalt och man sitter och småfryser lite. Det som i Sverige skulle klassas som en riktigt varm sommarnatt känns nu som om det håller på att bli vinter. Med en tjock tröja och de höga seglarbyxorna på så är det dock inga problem. Vi brukar skoja om att vi måste ha lagt kursen fel och börjar närma oss sydpolen mer än Afrika.

Om vi kan hålla samma takt som hittills räknar vi med att vara framme på Mauritius om ca 6-7 dagar. Längtan att komma fram är stor men det är bara att försöka få dagarna att gå och dricka starkt kaffe, lyssna på riktigt bra musik och dansa lite extra på sina nattpass så är vi där snart.

Tack alla ni som skickar sms till oss, det är så kul att veta att vi inte är ensamma i världen =)

Skepp O’hoy!

Publicerat i Indonesien - Sydafrika | Etiketter , , , , | 4 kommentar

Halvlekssnack

17S36 77E18

Dag 10 på Indiska Oceanen

Att komma in i rutinerna ombord på en lång överfart tar ungefär 2-4 dagar. Man har börjat sova bättre om nätterna när man vant sig vid att båten rör på sig hela tiden (eller man blivit så pass trött att det inte spelar någon roll), man har hittat saker att underhålla sig med och vant sig vid att spana ut över oändliga vidder av vatten. Så långt är allt ok och saker och ting känns ganska bra om vädret är fint och vinden är måttlig, men sedan börjar man onekligen fundera på hur långt det är kvar tills man är framme. På kortare överfarter finner man snabbt tröst i att man är framme i övermorgon men denna gången insåg man att vi hade hela två veckor kvar av segling. Då gäller det att försöka tänka på något annat…

Efter att ha spenderat 9 dygn till havs är vi nu inne på det tionde och var kl.11 idag nästan precis halvvägs till Mauritius efter 1150 sjömil (2130 km). Det är en skön känsla att veta att vi har mer distans bakom oss än framför. Man kan äntligen börja räkna ned mot dagen då vi får ankra igen och sova en hel natt i en båt som inte rör sig alltför mycket.

Hittills har vi haft en relativt fin seglats. Sol nästan varje dag, bara lite regn och vind på mellan 5-13 m/s från halvvind till plattläns. Näst intill idealiskt alltså. Det enda som stör är att vågorna här på Indiska Oceanen är extremt jobbiga. Vi har minst två set av vågor, dvs. riktningar från vilka vågorna kommer, hela tiden och ibland tre. Vi har vågor som kommer från öst och vågor som kommer från syd eller sydväst eller ibland båda. Dessa skapar tillsammans ett högst otrevligt interferensmönster med höga vågtoppar och djupa dalar som till synes uppträder helt slumpmässigt vilket kan göra trippen extremt skumpig och kan göra att även den mest vane sjöman har svårt att hålla balansen ombord.

Vad gör vi hela dagarna då? Jo, först och främst turas vi om att hålla vakt, dvs. spana efter andra båtar, regnoväder etc. och se till att Båten Anna för rätt segel och ligger på rätt kurs. Vi turas om att ta tre timmar vakt och sedan sex timmar ledigt. Vanligtvis kryper vi till kojs vid 21-tiden då första nattvakten börjar. Nattvakterna fungerar precis så som på dagen med den skillnaden att resten av besättningen oftast ligger och sover. Det är en skön paus från de andra och enda tillfället att ha lite tid för sig själv då båten bara är 10 meter lång utan någon separat hytt.

På dagarna är vaktsystemet inte alltid så nitiskt då minst en av oss oftast befinner sig där ändå. Matlagningen är också upplagt efter ett schema så att vi turas om att göra frukost, lunch och middag. Den som lagar maten diskar också och därmed är alla sådana diskussioner ur världen om vems tur det är att laga mat eller diska. Fungerar väldigt bra faktiskt. Annars läser vi, lyssnar på musik, spelar kort, spanar mot horisonten, jag (Eiliv) och Jocke spelar ett parti schack nästan varje dag och om vädret tillåtit har det blivit kvällsbio i sittbrunnen ett antal gånger. Är vädret bra passar vi även på att hoppa i vattnet och hänga i ett rep efter båten för att tvätta av oss emellanåt.

Här om kvällen satt vi uppe på rufftaket och tittade på kvällssolen och diskuterade vad vi skulle laga till för middag (eller kanske snarare vilken sorts konserv vi skulle öppna) om vi inte fick någon fisk. Deadline var satt på kl 18.00 då linan skulle tas upp och klockan var redan långt över fem så det såg ganska mörkt ut. Då såg vi hur en stor Mahi Mahi simmade förbi båten i ilfart i riktning mot draget vi hade bakom båten. Nu blir det fisk tänkte vi och mycket riktigt så rasslade det till i vinschen som fiskelinan satt lindad runt. Först kändes det som om vi fått en ganska liten fisk på kroken men när det förmodligen insåg att den satt fast började kampen. Jag och Jocke fick hjälpas åt att dra in fisken medan Emilie ordnade fram hink, kniv och storkroken att dra ombord fisken med. Allt gick fint tills det att Jocke hade krokat tag i fisken, bärgat den ombord och placerat den hinken. Som från ingenstans kom en våg som slängde båten åt sidan, Jocke tappar balansen och faller handlöst bakåt på rorkulten, som lyckligtvis höll, medan fisken (som fortfarande är högst levande) tar sig ur hinken och sprattlar ner på sittbrunnsgolvet. Att försöka tygla ett fem kilos muskelpaket som kämpar för livet är inte en lätt sak. Att den dessutom håller på att sprattla sig in i båten via nedgångsluckan gjorde inte saken bättre. Nu var goda råd dyra, att vifta med en vass kniv mitt i tumultet kändes inte som någon bra idé så istället fick jag slita åt mig ett vinschhandtag och brutalt slå ihjäl fisken. Jocke klarade sig relativt bra med en öm arm men råkade riva sönder sina shorts. Sittbrunnen såg ut som ett slakthus med blod överallt så det fick allt bli till att städa upp innan någon middag kunde påbörjas.

Färsk fisk är ett väldigt trevligt tillskott i en annars ganska tråkig diet av saker som är vakuumförpackade eller i konservburk. Hittills har vi fått fisk varje gång vi lagt ut drag vilket vi är väldigt glada över det. Mahin som vi fick upp vägde 5 kg och vi har ätit av den 4 dagar i sträck i varierade fiskrätter. Mums!

Ikväll blir det det dock nachos med sojafärs och lite kvällsbio. Det är ju trotts allt lördagkväll ävern här på Indiska Oceanen.

Tack alla ni som skickat sms till vår satellittelefon bl.a våra familjer, (Tack pappa för väderleksrapporterna), Gammalgäddan från Dalarna, Petter Lundberg, Jonas och Ellinor från båten Vinda, Kåre och Lillian på norska båten Killico. Vi önskar oss fler sms. Det är alltid lika roligt när det piper till i telefonen och vi får lite input från omvärlden. Läs hur man gör för att skicka gratis sms under fliken ”Kontakta Oss”.

Skepp Ohoy!

Publicerat i Indonesien - Sydafrika | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Morsning (Ocean)korsning

Efter att ha donat med båten, letat reservdelar och fixat ett nytt pass åt mig (Eiliv) i Jakarta så drog vi vidare mot den lilla ön Cocos Keeling som tillhör Australien men ligger långt ute i Indiska Oceanen. Överfarten blev relativt lugn förutom att vi dök in i en kuling som varade i ett halvt dygn när vi kom ut ur Sunda Strait. Emilie påstår att hon aldrig varit så sjösjuk så hon tog sina sjösjukepiller och sov i princip hela tiden av de två första dygnen. Annars har vi seglat på en fin halvvind på mellan 6-10 m/s. Sol och fint väder och sista två dagarna drog vi upp en Wahoo, en Yellowfin Tuna och en Barracuda. Alla fiskarna smakade utmärkt!

Finfin Wahoo som blev riktigt god på grillen.

Nu har vi varit på Cocos i dagarna fem. Vi hade turen att stöta ihop med Oyster Round the World Rally så viken var fyllt av lyxiga stora båtar och vi blev medbjudna på grillfest med gratis dryck och mat. Det satt fint med en stor stek som var speciellt inflygen för tillfället. Lyxigt värre. Efterfesten blev dock på minsta båten i viken nämligen Båten Anna där det bjöds på svensk snapps och sång.

Som ni ser är Cocos Keeling ett väldigt vackert ställe.

Cocos Keeling är väldigt väldigt fint med klart vatten och massor av haj. Har haft 3-4 blacktips som cirkulerat runt båten hela tiden. Kan eventuellt bero på att vi matade dem med lite fiskrens vid ett tillfälle.

Nu har det blivit dags att dra vidare eftersom vi är så sena redan. På grund av uteblivet tillstånd att gå till Chagos får vi segla raka vägen till Rodriguez istället. Önska oss lycka till och gärna storm/orkanfritt under en tid framöver. Vi kommer att ha satellittelefonen på under hela överfarten så skicka gärna sms eftersom det alltid är kul med lite input utifrån. Info om hur man skickar gratis sms till vår satellittelefon hittar ni under fliken ”Kontakta Oss”.

En relativt stor eremitkräfta som spatserade på stranden.

Skepp Ohoy!

Publicerat i Indonesien - Sydafrika | Etiketter , , , , , | 2 kommentar

Borneo

Vi lyxade till det med tre dagars ”all inclusive” på en flodbåt i nationalparken Tanjung Puting i Kalimantan (den indonesiska delen av Borneo). Jag (Emilie) hade en vild orangutang som letade genom mina fickor och försökte dra av mig tröjan… Häftig men läskig upplevelse. Nu är vi i Jakarta och har gjort Båten Anna i bättre skick än någonsin tror jag =)

Publicerat i Nya Zeeland - Indonesien | Etiketter , , , | 3 kommentar

Drak- och djurfrossa på Komodo

Här bjuder vi på en liten hopklippt videosnutt från vårat besök på Rinca i Komodo National Park med Komodovaranen som huvudperson och bufflar apor och hjortar i birollerna. Hoppas att ni tycker att detta är lika häftigt som oss. Det är kittlande att inse att komodovaranerna ger sig på och äter djur stora som bufflarna som ni får se i filmen… Se och förundras!

Publicerat i Nya Zeeland - Indonesien | Etiketter , , , , , | 7 kommentar

Drakar och äventyr

Hej hej hej!

Om någon funderar på varför det varit dåligt med uppdateringar på hemsidan så är svaret enkelt. Vi har seglat runt i bitar av Indonesien där internet är mer ett rykte än något man ”surfar på”. När vi har varit i lite mer civiliserade områden har vi haft fullt upp av att ordna med diesel och fylla på vatten och matförråden för att hinna med att blogga. Däremot har det inte varit tunt med upplevelser. Hade vi haft tid och pengar hade man kunnat segla runt i Indonesien hur länge som helst bland alla tusentals öar och ankringsvikar. Vi måste dock vara i Sydafrika innan mitten på November för att inte hamna mitt i orkansäsongen på södra Indiska Oceanen så det gäller att ligga på.

Sedan Jocke kom ombord har vi haft det riktigt bra men också ganska tuff segling och oturligt nog magsjuka ombord. (Inte trevligt i en trång båt men det kanske inte behöver påpekas) Som senast har vi besökt Komodo National Park och sett världens största ödla, Komodovaranen, som kan bli upp till tre meter lång och äter djur stora som bufflar och hjortar. Det gäller som människa att passa sig eftersom man är något mindre än dessa djur. Nästa stopp blir Kalimantan (Borneo) där vi ska upp i djunglen och titta på Orangutangerna. Orangutang betyder för övrigt skogsmänniska eller skogsperson på indonesiska. Nu hinner jag tyvärr inte skriva mer men här följer ett utkast som Emilie skrev när vi kom in till Ambon efter en lång tid ”Off the beaten track”. Läs och skratta med oss!

Civilisation!

Det här med att segla ”off the beaten track” vet jag inte om det är så vidare värst roligt faktiskt… Visst man får uppleva och se häftiga platser och människor som man aldrig haft möjlighet till utan en båt, men är man uppväxt i ett västerländskt samhälle och är social som person så blir det ganska påfrestande tillslut när man inte sett en annan människa än Eiliv på nästan två veckor, inte kunnat kommunicera med någon på grund av bristen på engelska på nästan en månad och inte kunnat kolla mailen, facebook, dricka en cola med is, göttat sig med en glass eller ätit annan protein än fisk, soyabitar eller bönor så tillslut är det nog bara… På filmer hallucineras det i öken efter kaktusar eller vatten, den senaste veckan har jag anat ett McDonald’s M i horisonten ett flertal gånger… Det är lite pinsamt att erkänna men jag behöver helt enkelt en stad eller i varje fall en by eller kanske bara en resort eller helt enkelt bara en annan segelbåt lite då och då…

Nu är vi i alla fall i civilisationen och har gottat oss i is, pommes, internet m.m. I morse kom också Eilivs kompis Jocke och det känns nästan lite overkligt, han har ”hotat” med att komma ett tag men jag har nog inte riktigt trott på det =) Nu är han här och det känns riktigt skoj med lite friskt blod på Båten!

Skepp och Hoj!

Publicerat i Nya Zeeland - Indonesien | Etiketter , , , , | 1 kommentar

En värld av öar för oss själva

Efter lite mer än sex dygns segling var vi äntlig framme i Raja Ampat. Vinden hade under överfarten mest lyst med sin frånvaro och aldrig visat upp sig i mer än 12 timmar i sträck. Det blev med andra ord mest att bränna diesel för att ta sig fram. Den lilla vind som då och då dök upp var dessutom ofta motvind vilket inte var direkt uppskattat. Eftersom vi viste att vi inte hade tillräckligt med diesel för att ta oss hela vägen fram så var vi dock tvungna att försöka ta tillvara på varje liten vindpust som erbjöds.

Det finns inte, eller åtminstone saknar vi ordentliga detaljerade sjökort över området så mot slutet vart det en kamp mot klockan för att hinna fram till någon av de första öarna och hitta en trygg ankring innan mörkrets inbrott då vi förlitade oss på sk. eye-ball navigation. Vårt ursprungliga mål var att nå ön Wayag där vi visste att det fanns bra möjligheter att ankra upp båten men vi insåg snart att vi inte skulle hinna. Närmare oss fanns istället ön Uranie som eventuellt skulle kunna ha en trygg vik att ankra i. Vi var inte lite nervösa när vi gled in i viken och höll båda tummarna för att det skulle vara skyddat för vind och sjö och inte vara för djupt (mer än 20 meter). Alternativet var att försöka lägga sig på öns läsida och driva hela natten för att sedan fortsätta under morgondagen men efter mer än 6 dygn till havs var det inget vi var sugna på när vi var så nära land.

Denna gång var turen med oss och vi hittade inne i Uranie en underbart fin vik som var väldigt skyddad och lugn. Vi behövde heller inte ankra utan kunde förtöja Båten Anna mellan två svampformade klippor som stack upp i viken. Underbart! Vi firade att vi var framme med att göra pommes frittes av den lilla potatis vi hade kvar i förrådet.

Dagen därpå ägnade vi förmiddagen åt att utforska viken och upptäckte till vår stora förvåning att vi inte var ensamma. Längst inne i viken hade tre indonesiska fiskare slagit upp ett litet camp. De pratar ju i princip ingen engelska här så vi hade väldigt svårt att kommunicera så vi är inte helt säkra på om de bodde där eller om det bara var tillfälligt men vi lyckades åtminstone förhandla till oss två stora humrar till priset av 50 000 rupia, vilket motsvarar ca 35-40 SEK. Efter utforskning och hummer-fynd seglade vi vidare till ön Wayag, där en mooring mycket riktigt väntade på oss, vilket var skönt. Humrarna lades på grillen och smakade utmärkt till middag.

Wayag är som en egen liten skärgård med massor av små men väldigt höga och branta öar som ser i princip exakt lika dana ut vilket gör att den som saknar sinne för vädersträcken lätt skulle kunna bli vilse. Vi har kört runt i dingen i timtal och utforskat denna spännande arkipelag som nästan påminne rom en labyrint med ett oändligt antal öar, passager och vikar. På våra utforskningstripper har vi sett massor av mantarockor som simmar runt och ibland bryter vattenytan med lustfyllda hopp och volter vilket är mältigt att se med så stora vattenvarelser. I en liten grund vik hittade vi fyra små babyhajar (40-50 cm) som blygt simmade runt i det klara vattnet. När vi stått stilla en bra stund vågade de sig så nära som bara ett par meter ifrån våra fötter.

En sak som har varit speciell under vår tid här är att vi har haft hela övärlden för oss själva. I vanliga fall kommer en hel del dykbåtar hit men nu är det inte säsong så vi har till synes varit helt ensamma utan varken andra turister eller lokalbefolkning. En väldigt speciell känsla på en så vacker plats. Det känns som om vi är långt ute i vildmarken. Vi tror att vi en dag eventuellt såg rök från en by eller liknande men trotts att vi har letat har vi inte hittat någon annan närvarande.

Egentligen skulle vi ha gett oss av vidare tidigt i morse men vinden hade bestämt sig för att blåsa upp och har legat på mellan 10-12 m/s rak motvind vilket vi inte var speciellt sugna på. Nu hoppas vi att det har lugnat sig till i morgon för vi behöver verkligen komma iväg söderut. Om fem dagar kommer min barndomskamrat Joakim för att segla med oss och han ska hoppa på i Ambon så vi gör bäst i att pallra oss dit. Sedan har vi ju indiska oceanen att korsa innan orkansäsongen också så det gäller att ligga på. Så många platser att se och så lite tid. Aj aj!

Vi är ju fortfarande på Wayag och jag behöver väl inte säga att wifi eller ens trådbundet internet inte är tillgängligt så det blir inga bilder denna gång. Vi ska försöka lägga upp en bunt om vi hittar bättre internet i Ambon.

Tjipp och hej från oss på Båten Anna!

Lite info till dig Jocke:

Eftersom du reser in i Indonesien på en enkelbiljett så finns det eventuellt risk att det kan bli lite trubbel att komma in i landet eftersom de ofta vill veta hur du ska ta dig hem igen i form av en utresebiljett. Är ju lite svårt att få när man ska segla på en båt så du kommer att behöva en kopia på vårt cruising permit (CAIT) och kopia på våra båtpapper. Vi hade tänkt maila detta till dig men har inte kunnat komma åt internet så istället får du ta och logga in på vår mail och hämta infon där. (Jag smsar dig användarnamnet och lösenord).

För att få tag på dessa dokument behöver du hitta mailen från vår agent här i indonesien. Jag tror att du gör det om du söker på namnet Arlytha eller Kartasa. Annars får du pröva CAIT och se vad som dyker upp. CAITen hittar du i ett av de senaste mailen som hon har skickat i form av en bifogad fil. Det är en bildfil på ett dokument på indonesiska som innehåller bl.a. ditt namn och passnummer och en massa stämplar längst ner. Kopia på våra båtpapper hittar du om du går in under skickade mail och letar efter samma Arlytha Kartasa. Någon gång under juni skickade vi ett mail till henne med en massa bifogade dokument där båtregistreringen är ett av dem. Skriv ut båda dessa dokument och ha dem med dig om det blir några frågor om hur du ska lämna landet. (Förhoppningsvis blir det inga problem).

Om du inte har fått mitt tidigare sms så ska du alltså ta dig vidare till Ambon men flyg från Jakarta så kan vi plocka upp dig där. Vi har tyvärr inte någon täckning på mobilen så om du vill något måste du smsa till satellittelefonen. (Går även att göra från en vanlig mobiltelefon.)

Publicerat i Nya Zeeland - Indonesien | Etiketter , , , , | 5 kommentar

Äntligen Indonesien

Senaste tiden har vi definitivt flugit under radarn (eller ska vi kanske säga seglat). Vi har varit på platser där tillgången på internet minst sagt har varit begränsad och därför har aktiviteten på bloggen varit minimal.

Några ivriga byteshandlare på Nissan i Papua Nya Guinea.

Efter Buka, där vi var när vi skrev senast, har vi besökt Nissan ön där vi blev kvar bra mycket längre än tänkt pga av att vi både blev drabbade av förkylning. Trots sjukdom hade vi trevligt och interagerade massvis med invånarna på ön som ville byta till sig socker, salt och kläder mot färska grönsaker och ägg. Till slut hade vi så mycket färskt att vi fick börja tacka nej. Jag önskar att vi hade hunnit snorkla mer på drop-offen som var alldeles utanför passagen in till ön. Förkylningen blockerade bihålorna vilket gjorde det ytterst smärtsamt och obehagligt att dyka under vattnet. Vi var där en kort stund och vid revets kant där djupet störtade från 5m ner till 40m såg jag massvis av hajar, stora fiskar och annat marint liv. En av de bästa snorklingsupplevelserna jag haft hittills.

Vidare därifrån tog vi oss till Kavieng som ligger längst norrut på New Ireland i Papua Nya Guinea. På vägen fångade vi en riktigt stor Mahi Mahi på hela 7 kg som räckte till mat i flera dagar. I Kavieng hade vi trevligt och lärde känna de australiensiska medicinstudenterna Pete och Kate som var på 8 veckors praktik på orten. Vi kom riktigt bra överens så de skolkade ett par dagar för att få hänga med på båten tillsammans med oss.

En riktig bjässe till Mahi Magi som gav oss god fisk att äta i flera dagar.

Bristen på vind har varit lite av ett problem på sistone. Sedan vi lämnade Vanuatu har vi sällan haft stadig vind längre än 15 timmar i sträck. Det har lett till att vi fått motorisera en hel del vilket vårt bankkonto inte är så glatt över. Nattetid hotar även kraftiga sk. Squalls ständigt. Kraftiga regnväder som för med sig väldigt starka vindar som kan göra livet obehagligt i kanske en halvtimme innan det är över igen. Den 600 sjömil långa överfarten från Kavieng till Jayapura i Indonesien var inte heller speciellt annorlunda men vi hade kanske lite mer vind än vanligt så att vi kunde glida in i Indonesien efter 6 dygn till havs. Under överfarten hade vi vid ett tillfälle så mycket delfiner kring båten att Emilie, till sin stora förtjusning lyckades klappa en av dem. Sista kvällen till havs hade vi även ett helt gäng pilotvalar som simmade med oss ett tag.

Oturligt nog lyckades vi pricka in att anlända till Jayapura sista dagen på ramadan (muslimernas fastemånad) så att allt har varit stängt i fyra dagar i sträck så att vi inte har kunnat checka in med myndigheterna. Planen var att bara checka in och åka vidare men vi fick snällt vänta i dagarna fyra innan vi idag måndag hade en riktig heldag med att valsa runt till diverse kontor med en oändlig pappersexercis med stämplar till höger och vänster. Här i Indonesien älskar myndigheterna verkligen sina stämplar så till den grad att vi var tvungna att tillverka vår egen stämpel. På vår besättningslista från immigrationsmyndigheten kunde jag räkna till hela 5 olika stämplar exkluderat vår egen.

Några söta barn som väldigt gärna ville bli fotograferade tillsammans med oss.

Så Indonesien… Äntligen börjar saker och ting bli billigare vilket alltid är en tröst för oss fattiga långseglare. Människorna här är väldigt trevliga, glada och extremt gästfria. Vi har blivit hembjudna till människor vi precis mött och blivit bjudna på middag. Även om Jayapura är en relativt stor stad blir vi behandlade nästan som kändisar. (Kan bero på att de inte har speciellt mycket turism här + att vi båda är blonda och står därmed ut ur mängden ganska rejält) Alla hälsar på gatan och folk kommer fram och vill skaka hand och ta bild tillsammans med oss. När vi har blivit hembjudna till folk står grannbarnen och trängs i dörrar och fönster för att titta på oss och vi blir alltid ropade efter på gatan. Det är dock alltid väldigt trevliga så inte hotfullt eller så på något vis. Vi känner oss väldigt säkra och trygga här.

Sophämtningen här är det lite si och så med. När vi frågade var vi kunde slänga våra sopor pekade de på havet. Inte ett speciellt bra alternativ tyckte vi. Samma morgon som vi kom inte ösregnade det och ut ur staden kom en hel flod av sopor som spolades ut i havet. Det gjorde nästan ont att se på.

Emilie med en nyfunnen vän: Papegojan Ismail.

Planen nu är hur som att segla vidare till Raja Ampat som är ett område känt för sin underbara dykning och vackra öar. Det ser vi verkligen fram emot! Nu är det bara att hoppas på goda vindar som kan ta oss fram!

Publicerat i Nya Zeeland - Indonesien | Etiketter , , , , , | 1 kommentar