Panama – Nya Zeeland – Båten Anna

När Storfiskarn talar om…

Emilie — Mon, 01 Apr 2013 09:23:33 +0000

Emilie bredvid våran garanterat största fångst hittills. Fisken var en sk. svärdfisk eller Blue Marlin och vägde in på hela 115 kg.

I helgen slog Båten Anna fiskerekord utanför Tutukaka… Efter lite drygt en timmes kamp lyckades vi borda en 115 kg svärdfisk. Vad kan man säga… Vi vet vad vi ska äta ett tag framöver!

//Storfiskarna!

Så hamnar man i jordbruksbranchen

Eiliv — Fri, 08 Mar 2013 08:58:47 +0000

Emilie fångar hästen på bild mitt i galoppen.

Senaste gången vi skrev något så befann vi oss i New Plymouth på nordön och hade ridning och surfing på schemat. Nu, sådär en två veckor senare befinner vi oss ganska långt söderut på sydön strax utanför Oamaru och jobbar på en farm med totalt nästan 2000 mjölkkor som ska mjölkas två gånger om dagen. Där kan vi snacka kontrast. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg…

… Efter att ha spenderat två nätter i New Plymouth så tog vi hyrbilen ner till Wellington, Nya Zeelands huvudstad, där vi skulle lämna den. Mannen på hyrbilsfirman var så snäll att han gav oss skjuts till ett hostel så att vi slapp bära all packning vi hade med oss.

Det har hänt ganska många gånger att vi pratat om hur mycket lättare och bekvämare det skulle vara att backpacka istället för att segla. Speciellt när man ligger för ankar och vinden börjar friska i och man inte vågar sova ordentligt av rädsla för att ankaret ska släppa eller när man har att göra med krångliga och dyra tjänstemän inom tull- och imigrationsmyndigheterna. Då önskar man att man fick sova i en trygg säng på ett hostel där det inte spelar någon roll hur mycket det blåser och att man reste med flyg som tar en till nästa ställe på någon timme och det enda man behöver göra för att komma in i landet är att visa upp sitt pass. Efter bara två nätter på hostel och hela livet i en väska insåg vi hur mycket bättre vi har det på båten.

– Att bo på hostel kostar ju skjortan. Vi fick punga ut med $30NZ (ca 170 SEK) per natt och person för en säng i sovsal sk. doorm. Bara det är ju över vår dagliga budget och då är det bara för en säng att sova i. $30NZ kan man ju ha bra mycket roligare för. När vi är på båten så ankrar vi oftast och det är ju gratis i de flesta fall.

– Man delar sovrum med en hel del okända människor. Första natten på hostel vaknade en av våra rumskamrater upp runt 2.30 snåret och fick något slags spel och svor, höll låda och väckte sin kamrat under innan båda två lämnade rummet och kom tillbaka någon timme senare för att sova efter någon form av, för oss okänd, nattlig aktivitet. När vi vaknade på morgonen hade de redan flyttat ur rummet så att vi inte fick någon chans att fråga vad det hela handlade om.

– Det är jättejobbigt att behöva bära runt på allt man äger. Det är tungt och vi är vana vid att ha en hel del saker som helt enkelt bara finns på båten när vi vill ha dem.

– Man saknar egen transport och allt man kan hitta på kostar en massa pengar. Med båten kan vi ofta ta oss dit vi vill nästan gratis och kan på egen hand göra aktiviteter kring havet såsom snorkling, val- och delfinsafari, sunset cruise etc. som andra betalar hutlösa priser för att få göra.

Ja fördelarna med att segla jorden runt är många och listan kan göras lång. Efter första natten på hostel tyckte vi dock att en säng räckte gott och väl åt oss båda, så vi bytte hostel och checkade bara in mig och Emilie smög med på köpet. Fungerade utmärkt.

Vår nya begagnade bil. En Subaru Legacy -98. Vi kallar henne bucklan.

Att resa runt i Nya Zeeland utan någon form av egen transport är varken flexibelt eller speciellt prisvärt så vi bestämde oss för att investera i en bil. Det importeras massvis av bilar hit och eftersom vi befinner oss på en ö lämnar de sällan landet. Med andra ord så finns det ett överskott av bilar på begagnatmarknaden och jag skulle nästan drista mig till att säga att begagnade bilar kostar hälften så mycket som i Sverige. Efter en hel del spanande på internet och hos några bilhandlare så föll valet på en Subaru Legacy -98 som hade gått ca 230 000km. Lite dyrare en vad vi egentligen hade tänkt oss men efter att ha kikat på några riktiga skrothögar kändes det som det smartaste valet. Förmodligen ganska lätt att sälja igen om ett par månader och den har en rymlig bagagelucka som vi båda kan sova i om man fäller ner baksätet.

Bagageluckan blev en bra mycket bekvämare tillflyktsort när vi installerat en madrass och lite täcken och kuddar,

Utrustade med ny begagnad bil tog vi första bästa färja från Wellington ner till sydön. Tyvärr avgick första bästa färja innan vi hunnit investera i någon madrass, kudde eller täcke och väl på andra sidan hade klockan hunnit bli mitt i natten. Vi fick helt sonika klara oss utan. Det blev den kallaste och obekvämaste natten i mannaminne och den fick även en oväntat bitter eftersmak då vi blev väckta av en väldigt otrevlig ambulanschaufför som tyckte att vi campade olagligt. (Sedan några år tillbaka är det inte tillåtet att sova i sin bil eller annat fordon om man inte befinner sig på en campingplats.) Vi lät oss inte bekomma så värst men åkte till närmste frälsningsarmébutik och skaffade oss sovattiraljer som gjorde bagageluckan bra mycket mer inbjudande.

Så nu arbetar vi tillsammans med dessa varelser. Oftast är de ganska snälla.

Vi var på sydön och planen var att skaffa oss ett jobb. Internet är ett väldigt bra verktyg och efter att ha skickat ut två ansökningar hade vi helt plötsligt tre jobberbjudanden. Det kallar jag bra statistik. Först att höra av sig var farmen som vi jobbar på nu som ringde upp bara en kvart efter inskickad ansökan och undrade om vi fortfarande var intresserade. Det var ett väldigt svårt val då det stod mellan att jobba på ett vineri i Blenheim, arbeta på lyxresort i Marlborough Sounds eller mjölka kor på en farm utanför den lilla småstaden Oamaru. Valet föll till slut på korna då vi skulle få bästa möjligheten att tjäna mycket pengar där + att vi lyckades förhandla upp lönen med guldläget som vi hade.

Emilie framför vårt alldeles egna hus som ingår som förmån med jobbet. Ligger på gångavstånd från mjölknings skjulet.

Efter några dagars resande längs med sydöns östkust och några bra mycket bekvämare nätter senare så var vi framme på farmen. Nu är vi båda alltså mjölkdräng/piga och arbetar på en stor farm med totalt 2000 kor som ska mjölkas två gånger dagligen. Det är tidiga mornar och relativt hårt arbete men vi trivs båda väldigt bra. Man får vara ute hela dagarna och får betalt för att valla kor med fyrhjuling i soluppgången. Dessutom får vi gratis boende i form av ett alldeles eget fyrasovrumshus. Det är ganska mycket mer yta än vad vi är vana vid på båten. Förutom paret som driver farmen så är vi ca 10 st som är heltidsanställda och alla är väldigt trevliga och korna är snälla så vi kommer förmodligen att trivas bra här.

Mer om vårt liv på farmen får det bli en annan gång för nu måste jag gå och lägga mig. Ska stiga upp 02.45 eftersom jag ska valla in och mjölka första hjorden som består av drygt 600 kor. Hoppas att det har slutat regna då…

Glada farmarhälsningar från oss!

Auckland bye bye

Eiliv — Sun, 17 Feb 2013 08:23:57 +0000

Det är många som har hört av sig till oss och undrar vad vi sysslar med nu när vi har varit så väldigt dåliga med att uppdatera på vår hemsida. Sjävklart har vi inte glömt bort alla våra kära läsare men vi har helt enkelt jobbat nästan precis hela tiden och inte haft mycket ledig tid eller ork att pyssla om hemsidan. Över jul och nyår arbetade vi i 14 dagar i sträck utan en ledig dag vilket ger en trött människa men ett glatt bankkonto.

Jag (Eiliv), Danny och Coleen på avskedfest och sunset cruise på Båten Anna.

Den 27e januari arbetade vi vår sista dag på Jack Tar vilket kändes väldigt skönt. Vi hade fått många vänner bland personalen men vi var väl inte helt nöjda över arbetsvillkoren. Dagarna därpå spenderades på att fixa med båten (det ständiga underhåller med saker som måste fixas) och med en hejdundrandes avskedsfest med våra jobbkompisar som inkluderade en sunset cruise med bad i Aucklands skyddade farvatten.

Efter nästan tre månader i Auckland var det alltså dags att lätta på förtöjningarna och dra vidare mot nya vatten och äventyr. Med oss ombord hade vi våra vänner Marco och Rosalie, ett fransk-kanadensiskt par som vi lärde känna redan på Fiji. Planen var en veckas nöjessegling för att ta oss upp till hamnen i Tutukaka där vi skulle lämna Båten Anna på en boj medan vi själva skulle resa landvägen till sydön för att skaffa oss ett nytt och förhoppningsvis bättre jobb.

Våran seglade rutt från Auckland till Tutukaka via Waiheke, Coromandels och Great Barrier Island.

Så med våra gäster ombord seglade vi upp till Tutukaka via Waiheke Island, Coromandel Peninsula och Great barrier Island. Trots att Waiheke ligger bara 10 sjömil från Auckland centrum så är det en väldigt ”laid back” ö med ett avsevärt lugnare tempo. Till Waiheke åker man för att besöka de många vingårdarna för att prova både vin, öl och sprit samt för att uppleva den blandning av bofasta bohemer och rikt cityfolk med sommarhus. Vi gjorde väl egentligen ingendera utan ön passade bäst som trygg ankringsplats för två nätter och ett mysigt ställe att promenera runt på.

Jag (Eiliv), Emilie, Rosalie och Marco. Järngänget på Båten Anna under veckans segling.

Efter att ha seglat vidare och ankrat i en egen vik på Coromandel Peninsula, som är en vacker halvö någon timmes bilfärd från Auckland där många har sommarhus, satte vi kurs mot veckans huvudmål: Great Barrier Island. Great Barrier Islands är en stor vulkanisk ö som ligger på ungefär samma avstånd från Auckland som som Gotland ligger från den svenska kusten. Ön har några olika byar med ett antal bofasta invånare men saknar helt och hållet elnät så de boende förlitar sig på sol- och vindkraft och en eller annan privat dieselgenerator. Första dagarna vi var där så hade MetService, Nya Zeelands motsvarighet till SMHI, utfärdat vindvarning för området så vi var inblåsta på sydsidan. Efter ett misslyckat försök att ta oss runt öns västsida mot vinden och vågorna fick vi nöja oss med att hänga ombord och spela Uno och kolla på någon film tills vinden skulle vända.

Dagen därpå hade vindarna vänt precis som MetService lovat och vi kunde med lätthet länsa upp till Port Fitzroy på Great Barriers västkust. På vägen in såg vi vår första livs levande hammarhaj som lojt simmade i ytan så att ryggfenan stack upp.

Great Barriers bergiga vulkanlandskap kantad av havet.

Med båten tryggt ankrad i Port Fitzroy tog vi oss friheten och hyrde en bil så att vi skulle kunna ta oss runt ön. Under den dagen besökte vi en massa fina stränder, klättrade upp till en utsiktsplats där öns bergiga landskap kantad av havet sträckte ut sig framför oss, besökte en lokal marknad och vandrade till öns varma källor för att ta ett dopp. Väl tillbaka i båten var det inga problem med att knoppa in i förpiken.

Resten av tiden spenderades med lite sol, bad, snorkling och spearfishing förstås. Vi lyckades harpunera en relativt stor snapper och nära nog en kingfish, så den kvällen blev det fisk till middag.

Vi passade på att ta en tur med Great Barrier Beach Trip Tours. =)

Sträckan mellan Great Barrier och Tutukaka var den längsta den veckan och låg på ganska exakt 50 sjömil. En sträcka som vi vanligtvis inte har några större problem att tillryggalägga under dygnets ljusa timmar men tyvärr var vinden så otroligt svag att vi inte gjorde mer än ett par knop. Då åkte spinnakern fram för första gången på i princip hela resan och huj filken fart vi fick. Plötsligt gjorde vi nästan det dubbla. Det blir definitivt mer spinnaker framöver. Vägen över blev väldigt händelserik då delfiner kom och simmade brevid båten ett antal gånger, en stor kanske tre meter lång svärdfisk gjorde fem gigantiska hopp upp ur vattnet bara ett tjugotal meter från båten och vid ett tillfälle seglade vi igenom ett gigantiskt fiskstim som höll sig vid ytan så att vattet i princip kokade. Vi har aldrig sett något liknande tidigare.

Båten Anna sätter spinnaker för första gången på över ett år. Huj viken fart vi fick!

En stor kingfish som kom upp alldeles nära och lät sig fotas. (Poor Knights Islands)

Bara ett tiotal sjömil utanför Tutukaka ligger ett par öar som heter Poor Knights Islands som ska vara en av de bästa platserna i världen för dykning. Eftersom vi ändå var i krokarna passade vi på att ta en sväng dit också och blev faktistk förbluffade över hur klart vattnet var och hur mycket fisk man kunde se när man snorklade där. (Har filmat lite som jag ska försöka klippa ihop till ett litet smakprov)

Väldigt härlig snorkling på Poor Knights Islands.

Efter en väldigt härlig vecka med nästan solsken varje dag var det dags att lämna Båten Anna på sin boj. Vi tömde henne på alla värdesaker, plockade av seglen och tog av kapell och sprayhood och packade med oss allt som vi skulle komma att behöva för vår resa på land. Hon såg nästan lite ledsen ut när vi lämnade henne och väldigt naken utan segel och kapell. Vi hoppas att hon ska tycka att det blir skönt att få vara i fred ett tag medan vi är borta.

Vi såg åtminstone ut som proffs på land. Annat var det när vi väl kommit i vattnet.

Tutukaka ligger alldeles i närheten av Sandy Bay där våra vänner John och Win har sitt hus. Även om de inte var hemma lät de oss spendera några dagar där för att ordna upp med våra saker och ta det lite lugnt. Vi passade på att låna ett par surfbrädor och pröva lyckan bland vågorna med lite blandat resultat. Emilie lyckades samla på sig ett antal blåmärken…

Från Tutukaka liftade vi ned till Auckland där vi bodde hos några vänner ett par dagar innan vi fick tag i en relocation rental, dvs. en hyrbil som behöver flyttas till en annan stad som vi får köra i princip gratis ned till Wellington. Så i morse hämtade vi ut en flådig Toyota som körde till Waitomo caves där vi flöt på gummidäck i en underjordisk flod och kunde se tusentals lysmaskar glimma som lysdioder i taket. Sedan fortsatte vi ned till New Plymouth där John och Wins dotter bor för att hälsa på. Vi fick ett väldigt trevligt välkomnande med kalasmiddag och nu ligger vi i ett tält på deras gräsmatta och ska sova. I övermorgon fortsätter vi trippen ned till Wellington men först blir det hästridning och mer surfing.

Det känns lite konstigt att lämna båten efter att vi har bott på henne i över 18 månader. Vi är så vana med att ha vårt hem med oss och aldrig behöva bekymra oss över packning, transport eller var man ska bo. Det var näst intill ångestframkallande över att behöva välja mellan de få saker vi har över vad som skulle få följa med i väskan. Även om vi skulle resa lätt så blev packningen ändå ganska tung. Nu hoppas vi bara att Båten Anna kommer att vara trygg på sin boj medan vi arbetar på sydön. Det blir på återseende i maj.

Hälsningar från de nyblivna landkrabborna

Dags att dra vidare…

Emilie — Thu, 17 Jan 2013 18:48:29 +0000

Nu har vi gjort Auckland och slavat tillräckligt för det här Jack Tar. För ca en vecka sedan sa vi upp oss på vårt jobb och om lite drygt en vecka ska Anna få lämna den trygga marinan här i Auckland. Vi seglar upp till Tutukaka där vi fått låna en mooring, där ska Anna få ligga själv och ladda batterierna ett tag medan vi tar landvägen ner till sydön och förhoppningsvis får jobb på en farm. Vi kan knappt vänta tills vi får jobba sista dan på Jack Tar!

Puss på er alla där hemma!

God Jul

Eiliv — Mon, 24 Dec 2012 04:31:52 +0000

God Jul på er alla där hemma i Sverige. Vi får be om ursäkt att det har varit klent med spännande läsning här på sistone, men det enda vi gör är att jobba. Det blir i alla fall bra med $$$ på kontot. =)

Eftersom man firar den 25e här i Nya Zealand så arbetar vi idag på julafton. Det är runt 28 grader varmt och fuktigt så in i bomben. Vi saknar Sverige och snön just nu runt jul. Hur som helst, God Jul och ett Gott Nytt År önskar vi alla våra läsare.

God Jul önskar vi på Båten Anna, iförda våra arbetskläder. (Dvs röda förkläden...)

Best of Båten Anna, Sverige – Nya Zeeland

Eiliv — Thu, 29 Nov 2012 07:18:27 +0000

Hej hej!

Det var ett tag sedan vi skrev något nu och det beror nog mest på att vi har jobbat i princip hela tiden. Det har med andra ord inte hänt speciellt mycket. Vi trivs i alla fall på jobbet och har väldigt trevliga arbetskamrater.

Eftersom det inte händer så mycket annat så har vi knåpat ihop en liten film över några av våra mest minnesvärda händelser längs med resan för att bjuda er på. Titta, njut och avundas så mycket ni vill! =)

Läget i Nya Zeeland

Eiliv — Fri, 16 Nov 2012 06:25:33 +0000

Hej hej!

Nu är det lite mer än en vecka sedan vi gled in i hamnen i Auckland och här går saker och ting fort. Även om vi bara varit här i 7 dagar så känns det nästan som en månad. Från och med igår så har både jag och Emilie jobb som servitör/servitris på samma restaurang. En relativt nyöppnad lokal som ligger längs med hamnpromenaden och heter Jack Tar. Personalen där är väldigt trevliga så det känns roligt att gå till jobbet.

Ja, jobb… Det var ett tag sedan sist nu och man känner snabbt att det är ett helt annat liv att ha ett arbete att gå till. Senaste 18 månaderna har vi inte haft några egentliga tider att passa, sovit minst 10h per dygn (förutom när vi seglat) men har haft ganska fullt upp än då. Det är alltid något att ordna med och alltid något speciellt som händer när man är till sjöss. Jag tror att det kan vara bra med en paus från seglarlivet så att vi får en chans att längta tillbaka till det igen.

IKEA - En liten Svensk koloni i stora vida världen.

Något som vi saknar här i Nya Zeeland är de små svenska kolonierna som är lite smart utplacerade lite här och var i världen. Jag menar IKEA. IKEA finns ju i princip över allt i världen och har ofta en avdelning med lite svensk mat, godis och bokhyllan Billy till en rimlig slant för alla svenskar på resande fot. Till jul går man dit för att få tag på glögg, pepparkakor och eventuellt en flaska julmust tillsammans med en burk sill. Perfekt tänkte vi, i Auckland måste det ju åtminstone finnas IKEA så att vi kan få lite glögg till jul, men ack nej. I hela Nya Zeeland finns inte ett enda IKEA vilket är ett stort mysterium då efterfrågan på billiga möbler man snickrar ihop själv verkar vara ganska stor. Tydligen åbäkar sig folk med att importera IKEA-möbler hela vägen från Australien. Kan tänka mig att frakten inte är helt billig därifrån då det måste skeppas med båt eller flyg. Emilie hade även hoppats på H&M men det verkar som om svenska företag bojkottat Nya Zeeland eller så är det Nya Zeeland som kanske har satt alldeles för höga tullar på svensk stil och design för att det skall vara värt att etablera sig. =)

Kakorna som jag hittade i matvarubutiken. Klickar du på bilden så får du den i full storlek och ser tydligt att mandelkakorna (Grön kartong) är misstänkt lika de klassiska pepparkakorna. (Röd kartong)

Hur som, i matvarubutiken vi brukar handla i så hittade jag faktiskt svenska kakor lite fint utplacerade i delikatesshörnan. Annas pepparkakor och mandelkakor hette de, ”by appointment of H.M the king of Sweden” klart och tydligt skrivet på förpackningen. Det enda som var förvirrande var att pepparkakorna och mandelkakorna såg identiska ut. Kan det vara något svenskt exportgeni som tyckte att det var roligare att sälja två sorters kakor men bara hade en produkt och fick snilleblixten att bara ändra färgen på förpackningen på hälften av kakorna. Vips så hade man två sorters kakor att exportera. (Tur att han inte gick på den lite mer svenska klassiska husmorsstilen á la kafferep med sju sorters kakor.)

I helgen som var fick vi besök av en gammal kamrat från studietiden i Umeå, Johan Mörtberg, som råkade befinna sig i Auckland. Han räddade upp hela vårt kommande julfirande med att överlämna en flaska med glögg och en flaska julmust som han tagit med från Sverige till oss. Tack för det!

Framöver så är det väl bara att jobba på för att spara ihop tillräckligt med pengar för nästa etapp, Nya Zeeland – Sverige.

Tills nästa gång, bästa hälsningar från oss på Båten Anna!

Båten Anna i storstan

Eiliv — Fri, 09 Nov 2012 08:09:54 +0000

Tillbaka till verkligheten och storstaden. Aucklands skyline som vi har utsikt över från båten.

Efter vår lilla semester från båten hemma hos John och Win så var det dags att segla vidare ner till Auckland (Nya Zeelands största stad) för att skaffa oss ett jobb och börja fylla på resekassan igen. Vi hade kollat väder och det såg lovande ut för att sätta kurs söderut. Tyvärr har vi haft extremt oflyt med vindarna den senaste tiden och denna gången var inget undantag. Rak motvind hela vägen ner 120 sjömil. En kort sträcka med våra mått mätt men nog så jobbig att kryssa. Planen var att vi skulle ta oss ned på typ 1 dygn max men det slutade på 3. Första dagen slutade det att blåsa, andra dagen var det alldeles för mycket vind (motvind) men tredje dagen tog vi oss i kragen och seglade 24 h rak motvind ned till Auckland. Så i torsdags morse tuffade vi in i en marina mitt i stan med utsikt över skyskraporna. Känns bra att vara i en storstad igen efter att ha spenderat de senaste 6 månaderna på små öar i söderhavet där det mesta är svårt att få tag på förutom sol och underbart klart och varmt vatten.

Efter att ha spenderat första dagen på att röja upp lite i båten och tagit en promenad in till stan så var det dags idag att börja söka jobb. Vi skrev ut ett antal CVn och gick runt till restaurangerna längs med hamnpromenaden. Jobbsökandet gick bättre än förväntat och redan i skrivande stund så är Emilie och provjobbar på en restaurang! =) Utöver det så var det många som behövde anställa extra personal och verkade vara genuint intresserade av att anställa oss så det ser ljust ut. Annars har jag även fått tips på en marina som behöver folk till att jobba med båtunderhåll, men det är en bra bit utanför Auckland, men jag kanske satsar på det om lönen är bättre.

Hur som helst, vi tycker att det är väldigt skönt att vara framme här och slippa segla på ett tag och fylla på kontot istället för att bara tömma det.

Storstadshälsningar från Båten Anna

En vecka senare…

Eiliv — Sat, 03 Nov 2012 03:15:21 +0000

Nu har vi varit i Nya Zeeland i lite över en vecka och har verkligen fått chansen att vila upp oss ordentligt efter den jobbiga passagen vilket har varit väldigt skönt. Vi har till och med fått sova i en stor och mjuk säng de senaste dagarna, men mer om det sedan.

Så, varför var överfarten den jobbigaste vi gjort hittills? Det är knappt så jag kommer ihåg själv för man glömmer de dåliga sakerna ganska snabbt så fort man kommer i land. Dagen vi lämnade Fiji var väldigt fin och vi gled ut genom Fijis yttre rev eskorterade av delfiner på ett spegelblankt hav i solnedgången. Redan samma kväll började det att blåsa på ganska ordentligt. Runt 10 m/s halvvind med upp till 15 m/s i byarna. Fullt hanterbart så klart men bara väldigt obekvämt. Var och varannan våg stänkte in i sittbrunnen så att det inte gick att undvika att bli blöt. Den som hade vakt kunde inte göra mycket annat än att gömma sig bakom sprayhooden så gott det gick för att undvika det värsta stänket medan den av oss som hade frivakt låg i kojen och försökte ta igen lite sömn. Så höll det på i ca 3 dygn innan vinden lugnade ner sig och vi äntligen kunde njuta av att sitta tillsammans sittbrunnen och faktiskt ha ett riktigt samtal annat än det vanliga snacket vid vaktöverlämning varannan timme.

Vinden lugnade alltså ner sig och vred på syd så att vi fick gå dikt bidevind men i ganska lugna 4-5 m/s, eller för motor i stiltje i ca tre dygn. Temperaturen hade redan sjunkit så pass att det var lite kyligt redan där. Vi hade det ganska skönt och lugnt men väderleksrapporterna vi laddade ner gjorde oss lite nervösa istället. Enligt 5-dygnsprognosen skulle ett kraftigt lågtryck dra in rakt över vår planerade färdväg med medel vindar på 20 m/s. Kanske lite väl spännande för vår smak. Vi gjorde vad vi kunde för att förbereda oss, som att lokalisera stormfocken för att hissa den vid behov, tätade lite extra runt några fönster som misstänktes läcka, gick igenom grab-bagen (en liten väska med viktiga grejer som vi skulle ta med om vi måste överge båten) och väntade hela tiden spänt på nästa väderleksrapport. Under de kommande dagarna degraderades dock lågtrycken från stormvindar till runt kuling istället + att lågtryckscentrum skulle gå bra mycket norr om oss istället vilket kändes bra.

Till vänster ser man en tidig väderleksrapport över onsdagen den 24 november kl 18.00 UTC. Till höger har vi samma tid och plats fast en färskare väderleksrapport några dagar senare. Phuu, tur att vi slapp det där ovädret...

När vinden väl kom igen var det jobbigt nog som det var. Våra läsare som seglar kanske kan föreställa sig hur det var om jag berättar att vi fick gå dikt bidevind i mellan 13-15 m/s i en temperatur som motsvarar april i Sverige. Mycket vind och kallt alltså. Trotts underställ, fleecetröja, sockor, stövlar och fullt seglarställ var det svårt att hålla sig varm ibland. Även om vi bara hade en liten flärp av genuan utrullad så lutade vi betänkligt och åkte upp över vågorna och störtade ner i nästa vågdal, oftast med ett ljudligt BANG till följd om man råkade befinna sig inne i båten och en dusch av havsvatten om man råkade befinna sig ute. En dag kanske man kan stå ut om man seglar i kustnära vatten och vet att man snart får komma i hamn, men det är ganska psykiskt jobbigt att veta att man inte har så mycket till val än att fortsätta på samma vis de kommande tre till fyra dygnen. Men men, det var bara att bita ihop, hoppas att båten skulle hålla och få tiden att gå så fort som möjligt.

Jag antar att jag inte behöver förklara närmare hur skönt det faktiskt var att äntligen få komma i land efter detta, förtöja båten i en skyddad hamn och få en hel natts ostörd sömn i en säng som står stilla. Det var det bästa på länge! =)

Nya Zeelands vackra kullar som kantar den vackra kusten.

Efter att ha spenderat några dagar med att röja upp i båten, tvätta osv. så lämnade vi Båten Anna på en boj i Opua och tog bussen för att åka och hälsa på John och Win i Whangarei.

John och Win träffade vi uppe i Fiji när de var och hälsade på Wins syster som också var ute och seglade. De hade sett att vi hade svensk flagg och kom förbi för att prata en sväng. Det visade sig att de hade bott två år i Iggesund i början av 60-talet och att John hade arbetat på Iggesunds bruk. (Iggesund ligger bara ca en mil från min, Eilivs, hemort Hudiksvall) Ett roligt sammanträffande tyckte vi så vi lärde att känna varandra bättre och vi blev inbjudna att komma och hälsa på dem när vi väl anlänt till Nya Zeeland.

Emilie med hästen Teddy, som var en helt underbar häst.

Vi har nu varit nästan en hel vecka hemma hos John och Win och de har verkligen tagit hand om oss. Vi har fått sova i en riktigt skön säng på deras nedervåning och har kunnat duscha i varmvatten när vi har velat, blivit bjudna på goda middagar och druckit riktigt gott kaffe osv. Det har varit hur härligt som helst. De har även en granne som arrangerar turridning på somrarna så John ordnade så att vi fick följa med ut och rida en dag. Emilie var överlycklig över att få chans att få rida på så fina hästar och hoppas på att få ta en tur snart igen. Vi har även promenerat lite längs med kusten och sett oerhört vackra landskap med gröna kullar och dramatisk brant kust med klippor och sandstränder.

Jag och Emilie som är ute och rider på de gröna kullarna runt Sandy Bay.

Här är det snart sommar så vi har fått färska jordgubbar med glass. Första gången sedan vi lämnade Sverige. Mums!

Hur som helst så har det varit väldigt skönt att komma av båten ett tag och få njuta av lite större utrymmen och en väldigt skön säng. Dessutom tror jag att Båten Anna tycker att det är skönt att få en paus från oss med och bara ligga vid sin boj och ladda batterierna till max.

Jag och Emilie på promenad tillsammans med John, Win och deras grannar. (John och Win sitter till höger)

Imorgon tar vi dock bussen tillbaka till Opua och planen är att vi måndag morgon ska segla vidare ner till Nya Zeelands största stad Auckland och leta efter jobb där.

Hälsningar från oss som tagit en veckas paus från båtlivet!

Äntligen framme!

Eiliv — Fri, 26 Oct 2012 05:58:16 +0000

Sent igår kväll, långt efter det att solen gått ner kom vi äntligen fram till Nya Zeeland. Vi var extremt trötta och väldigt frusna då de sista dagarna var riktigt kalla. Trodde nästan att hamnen skulle vara kantad av is. Så kallt var det. Tydligen låg temperaturen på runt 3 grader celcius. Brrrrrrr!

Hur som helst, även om detta bara var den tredje längsta överfart vi gjort så var det definitivt den absolut jobbigaste. Vi är rörande överens att vi hellre skulle göra om 3000 sjömil mellan Galapagos – Marquesas än att göra samma överfart igen. Men nu är vi som sagt äntligen framme och det känns underbart om än mycket kallare än i Fiji.

Hittills har Nya Zeeland redan bjudit på massor av naturupplevelser. På vägen in såg vi delfiner, pingviner och ja, en jättestor vithaj som låg i ytan och förmodligen hoppades på att vi skulle trilla i som en fin efterrätt efter vad nu den hade stoppat i sig.

En mer detaljerad beskrivning av överfarten kommer så snart vi orkar skriva lite mer. Håll till godo så länge!

Kramar från oss i ett kallt Nya Zeeland!