Sydafrika – Karibien – Båten Anna

Bara vi

Eiliv — Thu, 10 Apr 2014 14:28:05 +0000

Just nu befinner vi oss ankrade i en liten vik i Brittish Virgin Islands, kantad av en kritvit sandstrand och varmt klart vatten. Igår hämtade vi upp Emilies kompis Emilie som ska hänga med oss de kommande två veckorna. Vi har inte tänkt göra mycket annat än att slappa, bada, promenera på stranden, grilla i solnedgången och kanske ta en kall öl. Bara ha det bra med adra ord. Gäller att njuta av den sista tiden i karibien. Följande inlägg skrevs innan vi kom hit under nattseglingen från Saba:

Solnedgång under seglats mot BVI.

Den karibiska natten är varm. Endast iförd shorts, linne och en öppen huvtröja står jag och håller vakt medan vi slörar fram under månen och stjärnorna. Vinden fläktar skönt och fladdrar lätt i kläderna. Med musik i öronen och en kopp kaffe i magen står jag upp i sittbrunnen hållandes i störtbågen och spanar ut i natten. Det var ett tag sedan vi hade sådan här lätt och behaglig segling. Seglen är perfekt skotade, vindrodret styr stabilt och Båten Anna skär fint genom vattnet. Jag kan inte göra annat än att le och njuta av stunden.

Emilie njuter av den fina seglingen. Det var ett tag sedan det gick såhär fint.

Vi är på väg mellan ön Saba och Brittish Virgin Islands som vanligtvis bara kallas BVIs. Det är en kort segling på bara 90nm så vi räknar med att vara framme redan tidigt imorgon bitti. BVIs blir sista stoppet i karibien innan det är dags att segla hem till Europa igen. Innan dess ska vi dock ta det riktigt lugnt och bara njuta i några veckor. Vi får dessutom besök av Emilies kompis Emilie som ska segla med oss där i två veckor.

Anna som har varit med oss hela vägen från Kapstaden mönstrade av på Dominica och flög hem till Sverige igen för att fortsätta arbet som brandingenjör. Det har varit väldigt trevligt att ha både henne och Olof ombord och vi ser fram emot att ses igen när vi kommit hem till Sverige. Tack för den här tiden!

Som ni säkert såg på bilderna i förra inlägget så passade vi på att hälsa på Elisabeth och Anders, som är ett svenskt par som spenderar vintrarna i sitt hus på Dominica. Vi råkade på dem förra gången vi var här för lite drygt två år sedan så det var ett väldigt trevligt återseende nu när vi var här igen. Vi blev bjudna på en väldigt god middag i deras hus som ligger i en liten by uppe i bergen med en magnifik utsikt över frodiga bergssluttningar med det azurblåa havet i bakgrunden.

Ytterligare en solnedgång. En daglig aktivitet ombord är att se solen snabbt sjunka i havet.

Fredrik som mönstrade på nere i Tobago för att segla med hem till Sverige, mönstrade också av på Dominica. Efter att ha seglat i lite drygt en vecka ihop så kände vi att vår personkemi inte fungerade alls, så för allas bästa valde vi att dela på oss. Ska man bo ihop på en sådan liten yta som vår båt och samtidigt korsa ett hav utan möjlighet att stiga av så måste personkemin fungera åtminstone hyffsat för att man ska klara av att stå ut med varandra. Känner man att det kanske inte fungerar efter en vecka med kortare seglingar så kommer tre veckor till havs utan land att bli en katastrof. Fredrik mönstrade alltså av på Dominica och flög istället till Colombia för att resa vidare där och träffa vänner som bor där. Vi hoppas att han får en väldigt trevlig vistelse där istället.

Ett fint exempel på ett Cumulus Nimbus som turligt nog låg på båtens läsida. Därmed var risken att vi skulle få ovädret öve ross minimal.

När vi lämnade Dominica för att segla mot Saba var det med andra ord bara jag och Emilie ombord. Det kändes nästan lite ovant att bara vara vi och båten kändes helt plötsligt dubbelt så stor med massor av plats. Bara vi två ombord har vi inte varit sedan min kompis Jocke mönstrade på i Indonesien i september förra året. Även om vi har haft oerhört roligt med alla er som har varit ombord, resan hade inte blivit densamma utan er, så är det en väldigt skön känsla att bar vara vi. Jag tror att det var på tiden att vi fick lite tid för oss själva.

Vulkanön Saba som vi aldrig fick stiga i land på...

Saba är en vulkanö som i princip bara är en frodig bergstopp som sticker upp 800m över havet. Den är mest känd för att ha bra dykning och snorkling men tillhör även Nederländerna och nlir därför Nederländernas högsta punkt. Tyvärr blev vår vistelse där lite av en besvikelse på grund av att det blåste för mycket. Trotts att vi låg på öns läsida så blåste det ganska friskt hela tiden och emellanåt kom det vindbyar nära stormstyrka. Det gick även ganska grov dyning där vi låg ankrade. Öns hamnpir låg öppen för både sjö och vind så där kunde vi inte ligga så enda sättet att komma i land var att ta dingen 2nm enkel väg bort till hamnen från läsidan vilket är lite väl långt. Efter att ha spenderat två dagar och en natt utan att kliva i land så gjorde vi en kort snorklingstur och bestämde oss sedan för att fortsätta mot BVIs och ta det lite lugnt där innan vi får besök.

Där är vi alltså nu, mellan Saba och BVIs seglandes en kurs på 320° med en slör i den karibiska natten. Bara vi…

Njuter av att vara Världsomseglare och nyförlovade!

Emilie — Wed, 02 Apr 2014 00:18:43 +0000

Nu är vi i Caribien igen och har det glassigt förutom när vi seglar för vi har inte haft någon vidare värst tur med vindarna utan sjön har varit lite stökig och vinden har blåsigt oss på nosen.

Innan vi lämnade Tobago tog Eiliv mig till stranden en kväll och dukade upp picnic och poppade den stora frågan… och jag sa JA =)

Sen seglade vi till Tobago Cays i St Vincent and the Grenadines och snorklade med sköldpaddor och spanade in Leguaner. Nu är vi på Dominica där vi återförenats med det svenska paret Elisabeth och Anders som vi träffade här för två och ett halvt år sedan när vi var här sist. De gav oss ett härligt välkomnande och lagade oss en så god middag att jag åt så jag fick andnöd. Till efterätt fick vi semlor… tror ni det var nå gott? =)

Nu blir det fattigt på skrivfronten utan istället får ni lite bilder från den senaste tiden.

Firar att vi är Världsomseglare med bubblor när ankaret var ikastat på Tobago

Segling in action

Atlantenkorsarna

Snorklingstur på Tobago

60 kr för ringar i rostfritt stål passar vår livsstil och budget perfekt

Livet är rätt gött ibland

Anna tycker det är kul att jag försöker se stark ut =)

Leguan på Tobago Cays

Paradiset Tobago Cays

Värdparet Elisabeth och Anders

God mat hos svenskarna

Fredrik vår nya crew som nu letar båt att segla över atlanten hem till Sverige med, någon som har plats?

Kolibri i trädgården hos svenskarna

Världsomseglare – Check!

Eiliv — Fri, 21 Mar 2014 20:32:16 +0000

Äntligen äntligen äntligen framme på Tobago! Redan i onsdags kväll seglade vi in i Store Bay och fick kasta ankar på precis den plats där vi ankrade runt nyår för två år sedan. Efter två års seglande i västlig riktning är vi tillbaka på samma plats igen och cirkeln är sluten. Vi kan härmed titulera oss världsomseglare och kan bekräfta att jorden verkligen är rund. (Om någon nu tvekade på den punkten)

Efter Ascencion gjorde vi ett kort tvådagarsstopp på Fernando de Noronha i Brasilien där vi fick uppleva en av våra bästa upplevelser; – simma med delfiner. Upplevelsen var över all förväntan då delfinerna verkligen simmade med oss, runt oss, över och under oss. De var nästan lika nyfikna som vi var. Ska se om vi kan få upp lite filmklipp på det så småningom.

Överseglingen från Brasilien till Tobago blev ett test för tålamodet. Tre dagar ut från Fernando upptäckte jag att sex kardeler av 19 var av i ett av våra undervant. Med andra ord var det i riktigt dåligt skick trotts att jag regelbundet kontrollerat dem. Det fick bli omedelbar stödjande uppstagning av masten med hjälp av dynema. Turligt nog hade vi ett gammalt undervant som bara två kardeler brustit i som vi kunde ersätta det andra med. Det blev en lite väl äventyrlig upplevelse att klättra upp i en mast som svajjade betänkligt för att byta undervant. Har nog aldrig tyckt så illa om vågor som då.

Masten stod nu relativt säkert, men har man tappat masten en gång tar man inte lätt på sådana saker. Undervanten kontrollerades därefter flera gånger dagligen och ibland även på natten. För att inte pressa undervanten för mycket körde vi med tre rev i storen tills sista tre dagarna på överfarten då även det hela undervantet började brista. Sista tre dygnen seglades med enbart genua och det blev tre extremt rulliga dygn ombord. Masten höll dock hela vägen fram trotts att jag varje natt drömde att den gick av på mitten och var tvungen att gå upp på däck för att kontrollera vanten.

Sedan den 23 januari då vi lämnade Kapstaden och Sydafrika har vi totalt bara spenderat 8 dagar för ankar och haft möjlighet till att gå i land och få sova en hel natt ostört. Det tar på krafterna och i slutet var vi nog alla ganska leds på att var ombord. Problemen med vanten gjorde inte saken bättre. Destå skönare var det då nu att äntligen få stiga i land.

Världsomsegling och Atlantkorsning firades med en helkväll på Bagos Beach Bar. Där träffade vi, för första gången på väldigt länge, en ung besättning från en annan båt som dessutom var svenska. Det var grabbarna på Albin Vegan Rose. Vi hade en riktigt trevlig kväll.

Dagen därpå skulle vi checka in med immigration och customs och fick problem med tjänstemännen på tullmyndigheten som ville få oss att betala övertidsersättning då vi hade ankrat upp utanför arbetstid dagen innan. De skulle snabbt få erfara att det inte var första gången någon korrupt myndighet försökt få oss att betala avgifter som inte finns. Vi protesterade högljudt och var inte alls rädda för att ställa till med någon scen. De kontrade med att subtilt hota med att det skulle bli problem för oss om vi inte betalade. När vi inte ville ge oss och hävdade att vi av misstag angivig Brasiliansk tid så gav de sig till slut, men inte utan att surt mummla resten av tiden vi var där. Uch och fy!

Nu njuter vi i fulla drag av att vara framme och sover som stockar om nätterna då båten ligger helt stilla. Underbart skönt!

Olof hoppar av här på Tobago och flyger vem via Barbados på måndag. På måndag anländer dessutom vår nya besättningsmedlem Fredrik. Det ska bli roligt med lite nytt folk ombord. Anna hänger med största sannolikhet med till Dominica där hon hoppar av.

Nu blir det lugnt till slutet på April då vi seglar hem till Europa igen. Chill!

Ascencion

Eiliv — Thu, 20 Feb 2014 16:13:11 +0000

Ascencion är till stora delar rött ökenlandskap omgivet av det fantastiskt blåa havet.

Precis som vi planerade så lämnade vi St Helena förra tisdagen. Dock passade vi på att snorkla med valhajarna en sista gång innan vi drog. Vi hittade ett område där det simmade runt flera stycken så det var bara att dyka i. Det var en så häftig känska att vara nära ett sådant stort djur att det var svårt att slita sig. När det helt plötsligt dessutom dök upp ett gäng delfiner som simmade förbi tänkte jag att det absolut inte kan bli bättre på något vis, så nu var det dags att kliva upp och segla vidare.

Seglingen vidare mot Ascencion var väldigt lugn med svaga vindar och fint, väldigt varmt väder. Spinnakern blev lagad och användes nästan varje dag under överseglingen. Tyvärr fångade vi inte en endaste fisk på denna överfart heller trots att tre stora Mahi Mahis simmade precis utom räckvidd vid båten nästan en hel dag. Vi har fått nöja oss med de konserver vi har.

Ascencion är en trevlig liten ö där det inte finns så mycket att göra. BBC har en rellästation här och det finns både en amerikansk och brittisk militärbas här som av alla antenner att dömma sysslar med signalspaning och hemlig kommunikation. Bland annat stötte vi på en kille på basens matställe som berättade att hans arbete var att sköta alla GPS satelliter. Ett jobb som vi seglare definitivt uppskattar att han sköter. Största anledningen till att vi åkte hit var att få se de gröna havssköldpaddorna som just nu kommer up varje natt på stränderna för att lägga ägg. Redan första kvällen hade vi turen att få se dem. Vi väntade tyst och stilla i mörkret någon timme efter solnedgången på en strand alldeles intill Georgetown, som är öns huvudby. (Huvudstad är väl kanske att ta i.) Efter en stunds väntan började de stora havssköldpaddorna komma upp ur havet en efter en, långsamt krälandes upp över sanden. När de väl börjat gräva sina hål att lägga äggen i är de inte alls skygga längre så det gick att komma alldeles nära. Med röda lampor (sköldpaddorna ska enligt uppgift inte se rött ljus) kunde man se ner i gropen där de lade sina ägg som mest såg ut som slemmiga pingisbollar. Det var fantastiskt vad djupt de kunde gräva med sina baklabbar med en väldigt speciell teknik. Det var en väldigt rolig upplevelse att se hur dessa urtidsdjur krälade sig upp för att lägga sina ägg.

Besättningen ombord på Båten Anna passar på att äta glass, något som vi lider brist på under långa perioder till havs.

Utöver de fina stränderna som Ascencion kan stoltsera med så är det en torr och väldigt varm ö. Ovanför Georgetown höjer sig ett litet berg som i princip består av röd sand, grus och sten. Vi klättrade upp på toppen och det kändes vekligen som att gå på planeten Mars. Man kan förstå varför Nasa använde ön för att provköra månbilen på innan den skickades iväg ut i rymden. Större delen av ön är ganska ökenlik med väldigt lite växtlighet förutom högsta berget på ön, som reser sig nästan 800m över havet. Där är det grönt och frodigt och berget har fått det passande namnet Green Mountain . Vi fick lift upp dit i dag tillsammans med öns Conservation Team som arbetar med utrotningshotade växter där uppe. Nere i staden var det varmt och luften stod nästan stilla medan klimatet uppe på berget var helt annorlunda. Där var det svalt och skönt med gröna växter och träd. Det var nästan som att komma till en helt annan ö. På grund av att fuktig luft från havet trycks upp längs med bergssidan och kyls av så bildas dimma och ibland regn som ger växterna vatten. De första bosättarna fick även samla ihop sitt dricksvatten här uppe genom att samla kondens från växterna. Ett hårt arbete med andra ord.

Under våra dagar här har vi dessutom passat på att snorkla runt båten tillsammans med havssköldpaddorna som väntar på att få gå upp och lägga ägg och alla de tusentals svarta Tryckfiskar som finns här. Vattnet är väldigt klart men inte alltför svalkande då temperaturen i vattnet nu är uppe på 28 grader.

Här ser ni ett exempel på de tusentals svarta Tryckfiskar (Blackfish eller Black Triggerfish) som simmar runt här i vattnet. Har aldrig sett något liknande.

Efter tre dagar här känner vi att vi gjort det mesta så ikväll lättar vi ankar och seglar vidare mot Brasilien och ögruppen Fernando De Noronha, som är ett stort marint naturreservat. Vi lär vara framme om ca två veckor om vindarna är snälla med oss.

St Helena

Eiliv — Sun, 09 Feb 2014 20:19:14 +0000

Innan jag berättar vad vi har gjort här på St Helena tänkte jag passa på att meddela att vi har plats för extra besättning ombord från Karibien över nordatlanten via Azorerna till Europa. Vi räknar med att lämna Brittish Virgin Islands i slutet på april och vara i Irland i början av Juni. Om man är intresserad är det bästa sättet att kontakta oss via satellittelefonen då vi intee kommer att ha tillgång till internet de närmsta veckorna. Se hur man gör under fliken Kontakta Oss.

Efter 15 dygn till havs kom vi äntligen fram till St Helena i fredags. Sista två dygnen hade den svaga vinden dött helt så vi fick motorisera oss fram. Som tur är har lagningen av autopilotens styrarm hållit fint så det har varit glassiga dagar men ldigt väldigt vamt. När det slutade blåsa steg temperaturen snabbt upp till över 30 grader.

Hela överseglingen har varit väldigt lugn med lite sjö och lätta vindar. Det har med andra ord inte gått jättefort men nog har vi seglat bekvämt alltid. Vi har spenderat dagarna med att läsa, spela Uno eller andra kortspel och har turats om med matlagning och diskning. Nätterna har varit månlösa och underbart stjärnklara så man har haft världens vackraste utsikt under sina nattpass.

Efter det att vi fångade vår rekordtonfisk på 14kg så har det gått trögt på fiskefronten. Under flera dagar fångade vi inget alls och den dagen vi fick upp en fisk var den en Mahi Mahi som var så liten att vi släppte tillbaka den i havet. Vi slutade på en success rate på 50%. Fem fiskar på tio försök.

Nu är vi i alla fall framme och det var härligt att få sätta fötterna på lite fast mark igen. Första kvällen råkade vi trilla in på en födelsedagsfest på ett ställe som hette Donnys Place. Det var självaste Donny som fyllde år så vi fick föklarat för oss att det i vanliga fall inte alls var så här mycket fest en vanlig fredagkväll på stadens uteställe. Vi tänkte att det kändes ganska normalt med tanke på att det bara bor 4000 människor på hela ön. Hur som helst blev vi lånade £30 för att kunna köpa oss en varsin drink av en man som litade på att vi skulle lämna tillbaka dem på måndag igen när banken öppnade. Det finns nämligen inga bankomater på ön och heller inte mobiltelefoni av något slag. Här använder man telefonkiosker fortfarande. Internet har inte heller varit helt enkelt att få tag på av förståeliga skäl.

Höjdpunkten hittills på ön har varit att äntligen få se och dessutom simma med valhaj. Vi hade fått tips av en svensk som mailat oss tidigare om att de skulle vara här i januari (tack för det tipset!) och mycket riktigt så är de här och tydligen är de rekordmånga i år. Någon hade räknat upp till 32 st på en och samma gång. Första gången vi såg dem stod vi uppe på en höjd och tittade ner på vår båt då vi plötsligt såg något som var nästa lika stort som båten simmandes runt Båten Anna. Självklart var det en Valhaj och vi svor över att vi inte var på båten just då och även om vi var glada över att få se en så var det nästan lite retsamt när den simmade tre varv runt båten och vi kunde bara stå på avstånd och titta på. Som tur var stötte vi på en till idag när vi var på väg i land med dingen. Det var bara att snabbt vända om och hämta snorklingutrustningen och kamera.

Att simma med valhajar är nog en av de häftigaste saker vi gjort på denna resa. De är så otroligt stora (upp till 12 meter) och simmar lojt strax under ytan. Nej, de är inte farliga då de bara äter plankton och andra små saker så vi kunde relativt tryggt simma alldeles nära. Vi kunde inte få nog och simmade jämte hajen i säkert en timma. Det roliga var att även den var nyfiken på oss och simmade runt, simmade bort, vände och kom tillbaka till oss igen. En alldeles speciell upplevelse.

En annan liten anekdot är att Emilie förmodligen har dragit på sig en släng av svinkoppor som förmodligen beror på att hon promt skall klappa alla djur som hon möter på vägen…

Imorn ska vi hyra en bil och på egen hand besöka Napoleons gamla (påtvingade) residens, och andra spännande platser på denna lilla ö. Sedan sticker vi nog vidare till Accencion redan på tisdag som det ser ut nu.

Till nästa gång… Skepp Ohoy!

Valhajen som vi simmade med var kanske ca 8 meter lång. Jämför med Olof som simmar i bakgrunden så förstår man hur stor den är.

Världsomseglare

Eiliv — Fri, 31 Jan 2014 17:57:30 +0000

23S58 4E36

Vi har nöjet att meddela att jag och Emilie numera kan kalla oss världsomseglare. (Åtminstone longitudinellt, helt officiellt blir det inte förrän vi nått Tobago.) För ett par dagar sedan seglade vi förbi 14E05.67 vilket är precis 5400 sjömil rakt söder om Kristinehamns gästhamn i Vänern där resan startade för lite drygt två och ett halvt år sedan. Det känns att vi närmar oss Sverige speciellt som vi idag ställde om klockan en timme och ligger nu i samma tidszon som hemma. Det har vi inte heller gjort sedan vi lämnade Europa för en evighet sedan.

Åtta dygn har vi nu avverkat till havs sedan vi avseglade från Kapstaden med Taffelberget bakom sig och Sydatlanten har varit precis så underbart lugn och stabil som man satt och fantiserade om under jobbiga dagar på Indiska Oceanen som var precis det motsatta. Vi har haft sol och fint varje dag och temperaturen i både vattnet och luften har stigit stadigt i takt med att vi kommit mer norrut. Nu har vi över 20 grader i luften dygnet runt och havstemperaturen har gått upp till 24 grader. Vi har passat på att bada nästan varje dag genom att hoppa ifrån fören och sedan greppa tag i ett rep vi hängt från aktern medan båten drar oss framåt. Det är bästa stunden på dagen.

Vindarna har mestadels varit lätta så vi är väldigt glada att vi målade om botten då vi nu gör 20-30% mer fart än tidigare vilket spar massor av tid på två veckors segling. Innan vi lämnade Sydafrika passade vi dessutom på att investera i en ny wobbler och det har gett rejäl utdelning. Tre fiskar på tre försök, 100 % success rate med andra ord. En Skipjack och en Big Eye tuna på ca 3kg styck och dag fyra satte vi nytt rekord ombord med en BlueFin tonfisk på hela 90cm och 14kg. Vi har ätit av den varje dag sedan dess och ännu är den inte riktigt slut.

Sedan igår kväll är vi mer än halvvägs till St Helena vilket vi firade idag med att Emilie bakade en underbart god kladdkaka som serverades med vispad grädde och kaffe. Även om det har varit soligt och lugnt börjar vi bli sugna på att komma fram. Vi har bara sett ett annat fartyg, en tanker, sedan kvällen vi lämnade Kapstaden. Anna har intensivt spanat efter valar men hittills gått bet. Igår kväll kom ett gäng delfiner på besök vilket var uppskattat men mörkret hade redan fallit så de var lite svåra att se. Man kunde urskilja när de bröt ytan med sina ryggfenor och höra hur de frustade till när de tog ett nytt andetag för att dyka ner i djupet, vilket var nog så roligt när man inte sett annat än hav på en vecka.

Anna skickar hälsningar till alla som undrar hur det går; vi mår finfint ombord och som ni kan läsa ovan så finns det en del att sysselsätta sig med ombord. Bada, spana val, fiska men vi har även spelat flera vändor av kortspelet UNO, frågespelet MIG och idag testade vi kortspelet hjärter men Emilie tog ner månen på en gång så nu vet vi inte om vi vill spela det igen.

Olof går och längtar efter utlovade limrick, nu har vi trots allt varit ute en vecka.

Vi räknar med att vara framme torsdag kväll eller fredag morgon nästa vecka så det blir väl någon gång då vi hör av oss igen. Ni där hemma får dock mer än gärna skicka meddelanden till vår satellittelefon som vi har på under dagarna. Hur man gör kan ni läsa under fliken ”Kontakta Oss”.

Skepp Ohoy från Båten Anna på ett lugnt hav.

PS. Hittills verkar det som om det fungerade alldeles utmärkt att laga styrarmen till autopiloten med epoxy. Det är vi väldigt glada för!

Nu korsar vi Atlanten – Igen

Eiliv — Thu, 23 Jan 2014 15:19:27 +0000

Efter mycket om och men kommer vi äntligen iväg. Styrarmen till autopiloten var inskickad för lagning och var lovad att vara klar i måndags kväll. Ficn den inte förrän i morse och då var den lagad på helt fel sätt. Emilie som inte är blyg såg till att vi fick alla pengar tillbaka som tur var. Nu får det bli Båten Anna-kur och limma med epoxy. Hoppas det håller!

Vi har trotts allt väldigt trevligt ombord och Anna och Olof passar in bra ombord. Dock är det inte jag (Eiliv) som är upp först på mornarna utan nu är det Anna som är morgonpiggast ombord.

Sydafrika har varit fint och vi kommer att sakna alla sköna varmvattensduschar vi har tagit. Tog sista i morse och såg till att duscha med andakt. Tvättade varje millimeter av kroppen ordentligt med sötvatten.

Det är kul att återigen vara på väg. Två veckor till havs blir en baggis! Hörs igen på St Helena…

Skepp Ohoy!

Atlantengänget på Båten Anna