Franska Polynesien – Båten Anna

Bora Bora

Eiliv — Tue, 17 Jul 2012 03:03:46 +0000

Hej Hallå!

Linn och Linnea poserar framför vår vackra båt.

Strax efter senaste inlägget gick ryktet runt i ankringen att det var mycket vind på ingång, upp till ca 20 m/s, så vi blev lite rädda att vi skulle bli inblåsta på Ta’aha så vi valde att segla direkt till Bora Bora istället. Efter ett par dagar med regn fick vi faktiskt ganska fint väder på överseglingen på ca 50 sjömil. Sol och bra vind + två inte så kraftiga squalls som vi hann reva seglen innan de var över oss. Vi fick en gratis sötvattensdusch istället som inte var allt för obehaglig om än lite sval.

Emilie och Linn matar fiskarna på revet med en gammal baguette.

Så Bora Bora, drömmarnas ö. Till slut är man här på denna legendariska söderhavs ö. (Googla Bora Bora på bildsök så förstår ni varför) Tyvärr fortsatte det dåliga vädret när vi väl var här. Vi hade det fint ändå och badade när det var uppehåll och solen tittade fram, spelade kort när vinden ven i masten och regnet piskade på däck. Det var lite synd om Linnea som fick spendera sina sista dagar med så dåligt väder. Vi har inte haft ihållande regn sedan vi lämnade engelska kanalen någon gång i september förra året och hade absolut inte väntat oss något sådant. Linnea hade hoppats på att få se en sköldpadda och få lite bra väder innan hon åkte hem men fick ingendera. Med ödets ironi så såg vi så klart en sköldpadda när vi snorklade två timmar efter att hon hade åkt och idag dagen efter så har solen lyst nästan hela dagen… Vi hoppas och tror dock att Linnea hade en trevlig semester med massor av äventyr här tillsammans med oss. Tack för att du tog dig tid och råd att komma och hälsa på oss Linnea!

Fiskarna åt direkt ur handen vilket var roligt tills den stora bruna fisken kom och bets i handen.

På vägen hit fångade vi den största tonfisk vi någonsin fångat. Den var helt enkelt gigantisk. En perfekt middag när vi väl är framme tänkte vi. När jag filéade den så upptäkte jag någon form av små vita maskar under fiskens bukhinna. Såg inte så trevligt ut. Köttet såg dock väldigt fint och inbjudande ut. Vi får googla det när vi kommer fram tänkte vi. Väl ankrade bakom en liten ö inne i lagunen fans ju så klart inte internet. (Dagens definition av öde ö) Vi hade ingen annan färsk mat ombord och var redigt sugna på tonfisk så vi bad nära och kära där hemma att kolla upp det åt oss via sms. Klockan var bara 05:30 svensk tid så vi fick snällt vänta några timmar på svar. (Ni kan ju tänka er hur hungriga vi var eftersom vi allvarligt övervägde att äta tonfisk som vi hittat mask i) Linns pojkvän Magnus svarade först: -”Det är med största sannolikhet spiralmask som kan ge magproblem… …låter inte helt hundra darling. Ta det försiktigt.” Hade ju varit bingo i sjukdomar människor får av fisk om vi lyckats pricka in den också efter vår fiskförgiftning med ciguetera. (Vi har dock hört av locals att det ska gå fint att äta om man tar bort maskarna)

Så nu är det bara vi tre kvar ombord. Mot Cook Islands!

Nu är det bara jag (Eiliv), Emilie och Linn kvar ombord och onsdag morgon avseglar vi mot Cook Islands och atollen Aitutaki. Det blir fem dygns segling och jag hoppas att Linn och Emilie inte blir allt för sjösjuka.

Salta hälsningar från oss på Båten Anna

Sällskap bland Sällskapsöarna

Eiliv — Tue, 10 Jul 2012 10:44:30 +0000

Hej hej igen! Tack för alla kommentarer på vårt vägvalsdilemma. Är alltid bra med lite input utifrån för att få lite perspektiv på saker och ting. Än så länge ser planen ut att vi kör på till Bali och så får vi se vart kosan bär av sedan helt enkelt.

Hur som helst, torsdag för två veckor sedan lyfte vi upp Båten Anna på land. Det var lite spännande att få se hela båten ovan vattnet igen. Det är nästan så att hennes vackra linjer framträder mer på land än i vattnet. Kan också bero på att vi har lite mycket saker ombord som gör att hon ligger lite lågt i vattnet. I vilket fall som helst så gick det ganska snabbt och enkelt att lossa på rodret, demontera propellern och lossa på propelleraxeln för att byta ut axellagret. Det stora problemet blev att hitta ett nytt. Vi hittade ett med rätt innerdimension i gummi som de lovade att det skulle gå att ta ner på en industriverkstad någon kilometer bort. Tyvärr hade klockan redan blivit så mycket att verkstaden redan stängt och skulle inte öppna igen förrän på måndag eftersom vi hade den oturen att fredagen var någon form av lokal helgdag då alla var lediga… Visst tänkte vi, vi får den fixad på måndag förmiddag, sätter in den och kan lyfta i på måndag eftermiddag. Vi tog helgen och koncentrerade oss på bottenmålning och vaxning av friborden istället och tidigt på måndag morgon gick vi iväg till verkstaden. Chefen på plats tittade på lagret och skakade på huvudet och sa: ”Det är omöjligt. Går inte att göra här.”, och var allmänt lite svår att ha att göra med. Fransmän tenderar att frysa helt när man försöker på engelska och förstår inte ens de enklaste saker när man försöker göra sig förstådd med några engelska ord och massor av kroppsspråk. (Annat är det med lokalbefolkningen som lätt hänger med på noterna.) Jag tyckte att de åtminstone kunde försöka i alla fall. Sedan hörde vi oss för om de inte kunde tillverka en ny propellerkil åt oss med måtten 45x10x4mm. Snabbt fick vi veta att de inte hade något material med de dimensionerna och att det inte lät sig göras av den anledningen. Efter lite knussel visade det sig dock att de hade rostfritt med dimensionen 10x8mm som de kunde såga av på mitten istället så att det löste sig till slut, men jag fick känslan av att han helst ville bli av med oss eftersom vi var så jobbiga att ha att göra med eftersom vi inte kunde franska…

Bottenmålning med ny härlig (giftig) svart färg.

Båten Anna efter uppfrächning...

Så där satt vi alltså med ett axellager av gummi som inte passade och vad skulle vi göra? Som långseglare måste man vara lite av en uppfinnare ibland och kunna fixa saker själv (eller så får man ha ett rejält fett konto och låta andra sköta de biten) så jag tillverkade en svarv av vår borrmaskin och lyckades sandpappra ner lagret till rätt storlek istället. Jag kände mig ganska nöjd och fick många positiva kommentarer från personalen på varvet som tyckte att min lösning på problemet var genialisk. =) Lagret passades in och propelleraxel, propeller och roder monterades tillbaka, men Båten Anna han inte lyftas i på måndagen utan fick snällt vänta till strax före lunch dagen därpå. Väl i vattnet spann vår motor åter som en katt och ”kling-klang-klonk”-ljudet vad äntligen borta. Dessutom går hon nu som ett skott med nymålad botten. I vindar på runt 5-6 m/s seglar vi jämnt med båtar som är ganska mycket större än oss.

Hela gänget som nu huserar på Båten Anna bland Sällskapsöarna. Fr. vänster: Linn, Linnéa, Eiliv, Emilie.

Vi har nu också äntligen fått våra gäster ombord. Min syster Linn och hennes kompis Linnéa landade söndag morgon medan vi hade båten uppe på land på varvet. Det var ett kärt återseende att äntligen få träffa min syster som jag inte sett på ett helt år. Medan vi var på land underlättade de arbetet genom att hjälpa oss med matlagning, disk och handling så att vi kunde koncentrera oss på båten. Chefen på varvet var dock inte lika glad över våra gäster då många av hans manskap gärna tog omvägar förbi vår båt för att titta på damerna som solade på fördäck.

Sedan Båten Anna kom i vattnet har vi haft det väldig väldigt härligt ihop. På tisdagseftermiddagen gjorde vi klart skepp, handlade och fyllde på vatten. Sedan gav vi oss av tidigt i soluppgången onsdag morgon med kurs mot grannön Moorea som ligger ca 15-20 sjömil från Tahiti. På vår väg såg vi delfiner på håll och jag såg även en val som hoppade upp och slängde sig i havet i ett gigantiskt magplask. (Resten av besättningen var gröna av avund för att de missade valplasket)

På Moorea var vattnet underbart klart med en härlig turkos färg.

På Moorea ankrade vi upp innanför revet på ca 3 meters djup i kristallklart turkost vatten och vi kände att vi var i paradiset. Vi spenderade 3 dagar där med att sola, bad, snorkla och hajka i bergen. Vi gjorde en lång snorkeltur där vi simmade ut till mynningen av passet genom revet in till lagunen där sikten var häpnadsväckande. Jag tror att man lätt kunde se 50 meter under ytan. Där såg vi massor av svartfenad revhaj som simmade runt. Vi försökte att fota men de var skygga och lät sig inte komma nära. Det är ändå alltid lika kul att få se haj när man snorklar. Är väl med någon form av skräckblandad förtjusning. Två kvällar besöktes lyxhotellet Hiltons bar där det råkade vara happy hour mellan 17-19. Ruskigt goda romdrinkar serverades där med utsikt över lagunen i solnedgången.

Snorkeltur på Moorea där tjejerna bildade formation vid ytan.

Moorea kallas även för blommornas ö eftersom det är blommor över allt.

Natten mellan fredag/lördag seglade vi mellan Moorea och ön Huahine. Det var en lugn natt med ganska svaga vindar och väldigt vackert månsken. Jag och Emilie tyckte att det var väldigt trivsamt att dela med oss av vakterna och jag tror att våra gäster tyckte att det var en ganska spännande upplevelse att nattsegla. Under mitt pass så var det en annan segelbåt som kom väldigt nära akterifrån. När de kom så pass nära att det bara var ett 50-tal meter bakom oss fick jag nog och tyckte att det var på tok för nära. (Har man ett helt hav att segla på tycker jag att man kan hålla en marginal på minst 500 meter men gärna mer) Jag tog vår starkaste lampa och lyste mot vår förföljare som någon minut senare helt plötsligt svängde runt 90 grader. Kändes nästan som om det inte hade sett att vi var där och fick en chock när de insåg att de hade en annan båt rakt föröver.

På grund av nattens svaga vindar var vi inte framme på Huahine förrän på lördag eftermiddag. Väl inne i ankringen så såg vi våra norska vänner på båten Frida som vi inte sett sedan Grenada i karibien. Det var roligt eftersom vi hade pratat om dem några dagar tidigare men hade sagt att vi nog inte skulle stöta på dem eftersom det låg så långt före oss. Av dem fick vi dessutom veta att våra kära vänner på den norska båten Hero också var på ingång redan samma kväll. Alltid lika roligt att träffa båtar som man sett tidigare under resan.

Båten Anna med sin nya fina jättestora flagga!

Här på Huahine har vi också haft det väldigt bra även om vädret har varit ovanligt regnigt de senaste dagarna. Vi har hängt lite på stranden, snorklat och hyrt en bil och sett oss om på ön. Jag och Emilie hissade vår nya svenska flagga som är av modell jättestor. Vi beställde en ny flagga av Linn att ta med sig och tänkte inte så noga på måtten, så nu har vi gått från att ha haft minst flagga till störst i hela ankringen. Ingen tvekan längre om att vi är en svensk båt. Den nya flaggan var för stor för vår flaggstång så vi hissade upp den i akterstaget i stället. Norrmännen kom förbi och undrade om det var svenska flaggans dag.

Under vår biltur runt ön hamnade vi på ett bed&breakfast som drevs av en gammal dam som visade sig ha svenska förfäder. Hennes farfars far hade varit en svensk som kommit hit på en valfångstbåt och förälskat sig i en öbo och blivit kvar. Damen hade 9 syskon som alla var mörka och såg ut som polynesierna vanligtvis gör, medan några svenska gener hade tittat fram genom henne och gjort henne ljus och blåögd. Vi stannade där en stund och drack kaffe och pratade ön och dess befolkning.

Jag och Linn redo att simma ut på revet trots mulet/regnigt väder.

Vi har haft väldigt häftig snorkling här på ön. Massvis och åter massvis av färglada fiskar, anemoner, clownfiskar (hitta nemo fisken), sjögurkor och till och med en skorpionfisk såg vi. Vi har även sett fler hajar och olika sorters rockor. Underbart har det varit i alla fall och det är såå roligt att ha Linn och Linnea ombord och få dela denna fantastiska del av världen med dem.

Ja, vad kan man säga? Det är som att snorkla i ett akvarium! =)

Imorgon seglar vi vidare till Ta´ha efter en tidig snorkeltur på revet igen. Dessutom är det även precis ett år imorgon, sedan vi lämnade Kristinehamn för att ge oss ut på vårt världsomseglingsäventyr. Det skall firas ordentligt!

Nu måste här sovas innan det är dags att kliva upp igen!

Salta hälsningar från Kapten Niotå på Båten Anna

Papeete – den europeiska huvudstaden mitt i söderhavet

Emilie — Wed, 27 Jun 2012 07:20:03 +0000

Nu börjar vi sakta återhämta oss från vår förgiftning med några små återfall emellanåt. Det var en dryg historia och vi misstänker att vi kommer få leva med vissa symtom och en del återfall ett tag framöver. Det är även omöjligt att hålla sig från de saker vi inte ska äta som kyckling, fisk, ägg, koffein, alkohol m.m. Vi har dock bestämt att det är ok i mindre mängder när sjukhus finns att tillgå… Vi har känt att tillexempel alkohol gör så att det kliar hiskeligt på hela kroppen. En kväll trodde vi att vi lyckats fått skabb från någon gatuhund när det kliade på oss båda så vi höll på att bli galna… Det symtom som sitter kvar mest är att det gör ont att ta i kalla saker. Att hålla i en kalldryck gör jätteont.

Massor av färgglada fiskar i det extremt klara vattnet på Rangiroa vid revet som kallades the Aquarium...

Vi har nu lämnat Toamotus och Rangiroa till fördel för Tahiti. Rangiroa var fint och vi hade väldigt trevligt (när vi inte sov). Det var också jätteklart vatten och man kunde snorkla i inloppet till ringrevet när vattnet gick mot högvatten och det strömmade in. Eiliv tyckte det var dödskul och hade förmodligen kunnat snorkla i den där strömmen dag ut och dag in ett bra tag. Vi såg hajar, megabarracudor och massvis med läckra fiskar, sikten var utomordentlig och man såg hur djupt som helst. Om man dök utanför revet kom det tydligen delfiner som var så närgångna att man kunde klappa dem men eftersom jag inte har något dykcert kunde vi inte göra det. Jag tyckte Eiliv kunde göra det för sina födelsedagspengar han fick av sina snälla morföräldrar och mamma men han är alldeles för ekonomisk. På Rangiroa besökte vi även en pärlfarm, där vi fick se hur man odlar pärlor och graderar dem för prissättning. Det var väldigt intressant och jag hittade tre mycket fina pärlor, i en fyndlåda med udda pärlor, som jag ska göra ett armband av. För er som inte vet det så är pärlorna här svarta (eller mörka) och

Otroligt vackra svarta pärlor men ack så dyra...

svindyra. Mina tre kostade dock bara ca 200 svenska kronor. Vi fick även veta att naturliga pärlor är så ovanliga som att de kan hittas i 1 ostron av 15 000 och de bildas på grund av en sorts mask som attackerar ostronet. Tror ni en sådan pärla är billig? Jag vill ha en… eller några!!! =)

Nu är vi alltså i staden Papeete på Tahiti och här finns mataffärer, klädaffärer, musikaffärer (Eiliv har fått nya strängar till gitarren), och MC DONALDS!! Det är skrämmande vad man kan sakna civilisation efter ett tag alltså, det är så bekvämt att kunna handla det man vill och att slippa äta konservmat och soyabitar. Vi har bokat tid för att lyfta upp båten så det kommer att ske på torsdag morgon. Då ska hon få det här lagret som är trasigt utbytt samt en målning med bottenfärg. På söndag kommer Linn och hennes kompis Linnea äntligen och sedan ska Anna i vattnet igen på måndagen och sen går hon som ett skott igen!

Emilie på betongkajen på Manihi. Färgen på vattnet är fantastisk!

Annars är det mycket funderingar här på Båten Anna vad det gäller det här med att segla hem med båten till Sverige. Vi gav oss ju iväg för att segla jorden runt och det är vad vi vill göra, dock hade vi bara tänkt oss att vara ute i två år och segla förbi Adenviken upp i Röda havet, in i medelhavet och via kanaler genom Europa upp till Östersjön och Sverige, men som det ser ut känns det inte som ett alternativ att segla i Adenviken utanför Somalia pga av den välutvecklade piratverksamheten som försiggår. Alternativet är alltså att runda Afrika (om vi inte skulle vinna 25 000 dollar på lotto som det kostar att frakta båten på ett lastfartyg denna sträcka). Både jag och Eiliv är av uppfattningen att det skönaste med seglingen är att komma iland och det blir en hel del långa seglatser om vi ska runda Godahoppsudden. För fördelaktiga vindar måste vi då efter Afrika segla över till Sydamerika, avverka Västindien igen och sedan segla hem via Azorerna vilket betyder att vi sammanlagt under resan kommer att korsa atlanten 3 gånger. Vi undrar då vilken färg man får ha på byxorna, kanske röda med svart bälte? Ett annat problem är också att vi inte själva äger båten och Tommy och Gustaf kanske inte är så sugna på att äga båten ett extra år som nog måste till om vi ska runda Afrika. Vi slits alltså mellan följande alternativ:

Alternativ 1: Efter vi släppt av Linn på Rarotonga i slutet på juli seglar vi som dårar 9000 sjömil till Sydafrika för att hinna dit innan orkansäsongen i södra delen av Indiska Oceanen börjar i november. Då kan vi runda Godahoppsudden i januari 2013, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2013.

Alternativ 2: Vi seglar i något lugnare takt upp till Indonesien innan orkansäsongen i södra delen av Stilla havet startar i oktober och vi når Thailand lagom till jul. Vi åker därefter hem till Sverige någon månad och hälsar på för att sedan åka tillbaks och försöka tjäna pengar på något vis. Sedan i ca augusti/september 2013 seglar vi ner mot Sydafrika för att runda Godahoppsudden januari 2014, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2014.

Alternativ 3: Vi seglar i lugn takt ner till Nya Zeeland, försöker få ett jobb och spenderar orkansäsongen där för att sedan i ca april 2013 segla mot Sydafrika för att runda Godahoppsudden januari 2014, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2014. (Även här försöker vi få råd till ett Sverigebesök över julen).

Alternativ 4: Vi seglar till Australien innan orkansäsongen startar, säljer båten och backpackar oss hem…

Som ni förstår tål detta att tänkas på… Vad tycker ni? Någon som har något annat förslag?

En annan viktig faktor i beslutet är såklart pengar, vi har inte så gott om dem längre… Att lyfta upp båten, måla om och byta ut den där grejen kommer kosta några tusen… Att lyfta upp och i kostar lite drygt 3000kr sedan kostar det lite drygt 300 kr per dag att stå på land. Färg kostar ca 2000kr och reservdel till axelns mojäng allt mellan 200 till 3000kr beroende på om vi bara kan sätta in nytt gummi eller om vi måste byta hela grejen. Så var det inte fett på kontot innan lär det inte vara det efter detta heller!

Vår ankringsplats på Manihi. Franska Polynesien är underbart!

Franska Polynesien är i alla fall helt underbart och för alla er som är rädda att lämna svenska farvatten för en långseglats så kan jag säga att Eilivs pappa igår seglade in i en storm med vindar på 27 m/s på östkusten, det har inte vi upplevt än kan vi säga, peppar, peppar… Vi är i alla fall glada att allt gick bra!

Puss och Kläm!

Här kommer en massa fina bilder från Marquesas (den nordligaste ögruppen i Franska polynesien) och Tuamotus (Mittimellanögruppen som består av atoller). Om man trycker upp bildspelet i helskärmsläge och sedan trycker på show info uppe till höger så ser ni våra kommentarer till bilderna. Blir roligare då!

Ibland är det hårt att var jordenruntseglare!

Eiliv — Wed, 20 Jun 2012 04:14:25 +0000

Ungefär någon timme efter det senaste inlägget lagade jag och Emilie till en god middag ombord bestående av friterad potatis och en stor bit stekt red snapper som vi hade fått till skänks av två fransmän i en liten segelbåt på Fatu Hiva. Några timmar efter middagen fick Emilie huvudvärk och började känna sig illamående vilket vi först trodde var sjösjuka. Jag började dock också känna mig lite konstig och efter en stund mådde jag riktigt illa jag också. Det började sticka i händer och tunga och illamåendet vart så illa att det blev några ordentliga spyor över läsidan. Vi var på det klara med att det definitivt inte var sjösjuka utan att det istället måste vara fiskförgiftning. Ciguetera som giftet heter finns i varma vatten kring korallrev och gör fiskarna i området oätliga. Vi slog upp ciguetera i vår överlevnadshandbok och fick ett dystert besked:

-”Förgiftningen visar sig genom att man känner sig domnad i läppar, tunga och fingerspetsar, det börjar klia överallt och temperatursinnet blir omvänt, kalla saker känns varma och tvärtom. Ofta blir man också illamående, börjar kräkas, tappar talförmågan, får yrsel och slutligen en förlamning som leder till DÖDEN…”

Detta var inte det besked man ville ha, speciellt inte som vi redan hunnit en bra bit ut till havs och närmaste land och chans till hjälp var över ett och ett halvt dygns segling bort. Som tur är har vi en satellittelefon ombord, så jag ringde upp min syster som är läkare och bad henne att kolla upp hur det låg till med giftet och vad man kunde göra. Vi blev ganska lättade när vi fick veta att det var ytterst få fall som leder till just döden, men att vi ändå skulle vara försiktiga då ibland andningsvägarna kan bli tilltäppta. Inget motgift finns men man får ta antihistaminer mot klåda och stickningar och paracetamol mot värken. Symptomen kunde förvärras inom 24 timmar efter att man ätit av fisken så min familj turades om att ringa upp oss för att höra hur vi mådde. Det var väldigt snällt av er, tack för det!

Så, fiskförgiftning check! En sak man kan pröva på i still havet. Det är dock inget att rekommendera och inget vi önskar ens vår värsta fiende. Vi hade fortfarande 4 dygn kvar till atollen Manihi som var vårt mål och symptomen på förgiftningen har ännu i skrivande stund inte gått över helt. Efter att kräkningar, diaré och illamående gått över (precis som en riktigt hemsk magsjuka) så får man domningar och stickningar i armar och ben och musklerna i hela kroppen känns helt slutkörda som om man sprungit ett maraton. Minsta lilla rörelse känns som en prestation. Att stå upp är inte att tala om. Sitta upprätt är nog jobbigt som det är. Man får även anfall av klåda över hela kroppen samt huvudvärk. Dagen efter vi intagit fisken till middag låg både jag och Emilie så gott som utslagna i båten och lyckades bara ta oss upp i sittbrunnen för att spana av horisonten en handfull gånger. Som tur var så var vädret lugnt och Båten Anna styrde sig själv medan vi sov eller försökte sova nere i ruffen i 30+ graders värme. Vid ett tillfälle domnade ett av Emilies ben bort och hon var säker på att blodtillförseln hade strypts och att benet skulle ruttna och trilla av. Lite antihistaminer rådde dock bot mot detta. Det som kvarstår av symptomen idag är att det sticker lite i läppar och tunga och att det gör ont att ta i kalla saker.

Våra krafter återkom mer och mer när dagarna gick och det var otroligt skönt att segla in i Manihi och äntligen få ankra upp. Vi stöp i säng på direkten och sov hela dagen och gick inte upp förrän mot eftermiddagen. Vi tog dingen i land och kikade runt lite bland palmerna innan vi återvände till båten och lagade lite mat innan vi fortsatte att sova… Dagen därpå vaknade vi tidigt och skulle ta oss in till byn. Vi tog dingen en bit och sedan fick vi den briljanta idén att vi skulle vada längs med revet halva vägen. Det såg närmare ut än vad det var för det tog ordentligt på de små krafter vi hade att vada hela vägen fram och tillbaka. Dock fick vi se massa roliga fiskar, havsgurkor och två små svartfenade revhajar som simmade i decimeterdjupt vatten några meter ifrån oss. Bara det gjorde det hela värt det! I byn fick vi tag på bröd och lite andra förnödenheter. Vi satte oss ner vi byns kaj i skuggan av ett stort träd tillsammans med de andra byborna och åt lite färskt bröd till frukost. Sedan festade vi till det med en varsin glass och en chokladmunk.

Emilie hade lovat att hitta internet så att vi skulle kunna skypa med Emilies familj som hade samlats hos hennes syster i Göteborg. Tyvärr hittade vi inget som vi skulle kunna använda så vi bestämde oss för att sätta kurs mot nästa atoll, Rangiroa, redan samma dag. Redan efter en natts segling var vi framme och kunde segla in genom öppningen i revet och ankra upp på lördagsmorgonen. Efter att ha vilat några timmar på båten gick vi i land på internetjakt. Först besöktes lyxhotellet Kia Ora, men de ville inte låna ut sitt nätverk. Istället tog vi oss en varsin alkoholfri drink i baren, (har man blivit förgiftat med Ciguetera får man inte dricka alkohol), som var de godaste drinkar vi druckit på resan hittills. Efter baren gick vi en sväng till men kunde inte hitta något. Vi fick lägga skype-planerna på hyllan tyvärr. Trötta som vi har varit pga av förgiftningen hamnade vi i säng redan kl 20 och sov till kl 9 dagen därpå. Efter frukost sov vi ytterligare i fyra timmar. Sedan var Emilie extremt leds på att vara ombord så vi tog dingen i land för att ta oss in till byn. Efter att ha knallat 4 km fick vi lift in till byn där vi kunde ta ut pengar. Sedan var det en lång promenad tillbaka till båten. Halvvägs stannade vi och åt på en restaurang och ägaren var så snäll att han skjutsade oss tillbaka i sin bil. Bil på en korallatoll tänker ni. Jo, alla som bor här har en bil verkar det som. Dock är Rangiroa världens näst största atoll. Jag tror att den skall vara nästan 200 km i omkrets eller så. Bil kanske är lite att ta i men cykel eller en moped vore nog inte så dumt att ha. Här finns i alla fall en hel by komplett med bank, skola, bageri, supermarket och bensinstation.

Hur som helst. Nu har vi lite bråttom iväg för vi ska iväg och besöka en prärlfarm som finns här. (Råkar vara gratis otroligt nog!) =) Närmsta dagarna ska vi bara ta det lugnt och passa på att snorkla med hajarna på revet och kanske ta en tur till den blå lagunen på andra sidan atollen. Sedan bär det av vidare mot Tahiti där Båten Anna måste lyftas upp så att vi kan byta ut vårt trasiga stävlager.

Salta hälsningar från mig och Emilie på Båten Anna

Vi lever!

Eiliv — Mon, 11 Jun 2012 03:41:04 +0000

Under överfarten och ett par dar efter att vi kommit fram till Hiva Oas rulliga ankring med skitigt vatten och en långpromenad in till en by där allt var hutlöst dyrt så pratade vi mycket om att skynda på resan och komma hem till familjen, kaffemaskin, tvättmaskin, ICA och allt sådant gött. Vi var i söderhavet och hade hemlängtan… Efter ett skoj 12-årskalas och en rejäl partykväll med grabbarna på Moana lämnade vi dock Hiva Oa för ön Tahuata som ligger lite söderut. Här snorklade vi med stora hajar och mantarockor vilket var fantastiskt. I skogen kunde man plocka grapefrukt, lime/citron och mango och stranden var underbar. Varje kväll kom öborna ut till båten och snackade lite, bytte bananer och öl mot några fiskekrokar. De tog med oss och kollade på en grotta och var allmänt trevliga. Att de bara gjorde detta för att vara trevliga var för oss lite förvirrande efter västindien där folk ville ha pengar för att visa vägen till närmsta toalett. Vi umgicks med en massa andra båtar och hade gör skoj. Vi blev kvar där ganska många dagar då det var så härligt att vi totalt glömde bort att vi faktiskt har lite bråttom till Tahiti…

Vi stack sedan vidare till ön Fatu Hiva där vi ankrade i en bergsskreva vilket innebar ingen kontakt på satellittelefonen. Ön saknade även internet. Här hade vi det också bara så härligt, vi promenerade till ett mycket vackert vattenfall, matade hästar med mango, kelade med griskultingar och valpar och plockade en massa apelsiner. Vi käkade även en traditionell marquesisk middag hos en familj på ön vilket var både spännande och gott. En marquesisk specialitet är rå tonfisk med citron, salt, lök och cocosmjölk, läskigt till en början men riktigt gott faktiskt.

Vi har nu lärt oss att fånga fisk från båten och vad som går att köpa i affären utan att bli ruinerad (Tack Lööv för tipset om cheddarosten). Vi har även provat på lite nya grejer som pumpa och brödfrukt. Friterad brödfrukt är mums! Hemlängtan har alltså lugnat sig lite även om vi alltid saknar familj och vänner.

Vi upptäckte dock efter ett par dar på Fatu Hiva att juli och Linns ankomst närmar sig och vi har hela ögruppen Toamotos att utforska innan vi kan segla till Tahiti. Det var bara att börja båtfixa (finns alltid massor att laga och fixa innan lite längre seglingar) innan vi stack iväg för en 5-dygns segling ner till atollen Manihi. Ungefär en halv sjömil efter det att vi lättat ankar började något låta väldigt illa från axel och propeller, jag slår av och skriker till Eiliv; Fan, nu tappade vi propellern igen. Detta var väldigt dåligt läge då vi hade klippor runt omkring samt ingen vind. Eiliv kastar av sig kläderna, sätter på sig cyklop och kastar sig i för att titta. Propellern satt kvar men däremot hade stävlagret på propelleraxeln gått sönder, alltså ett lager som sitter där axeln går genom skrovet. Vi visste sedan ett tag tillbaks att den börjat bli dålig men det har liksom inte funnits någonstans att lyfta upp Anna. Vi vet att det finns kran på Tahiti så vi bestämde oss för att segla ner dit snarast möjligt och få upp Anna och byta den där grejen innan Linn och hennes kompis kommer. Nu när vi tänkt lite mer åker vi nog först till Rangiroa som är den största ön i ögruppen Toamotos och försöker kontakta marinan på Tahiti och boka upptagning samt se om någon butik har reservdelen vi behöver. Det går nämligen att köra lite med motorn men det låter för jävligt men vi vill inte missa Toamotos helt…

Vi är nu alltså ett dygn från Fatu Hiva och har ca 4 dygn kvar till Rangiroa. Telefonen har vi på från åtta på kvällen (svens tid) och framåt då tidsskillnaden är nästan 12 timmar nu.

Skepp o hoj!

Islandtime

Eiliv — Thu, 31 May 2012 02:28:34 +0000

Det har varit sköna dagar här på Hiva Oa. Det var en otrolig lättnad att upptäcka att inklareringen i Franska Polynesien var otroligt enkel och bäst av allt GRATIS! Senaste länderna vi har varit till har varit jättedyra och kalaskrångliga att klarera in i. Oftast flera olika kontor som måste besökas som dessutom ligger på olika delar av staden. Så nu var det skönt att det endast var ett papper att fylla i samt till kostnaden av ett frimärke att skicka pappret per post till centrala myndigheter i Papeetee.

Varje dag har vi traskat in till byn som ligger tre kilometer uppförsbacke bort. Dock har vi tur och får oftast lift med lokalbefolkningen som är snälla och trevliga. Vi har upptäckt att bröd är billigt att köpa och frysta kyklingfiléer är prisvärda, så det har vi kalasat på senaste dagarna. Känns såå lyxigt efter en diet på konserver och torkad sojafärs.

Det man även upptäcker när man kommer i land är hur fantastisk roligt och trevligt det är att umgås med andra människor. (Det känns i själen att människan är ett flockdjur) Här om kvällen var vi inbjudna på födelsedagskalas av den amerikanska båten Lisa Kay. (Ett amerikanskt par, med sin son, som är ute på världsomsegling på obestämd tid. Supertrevliga!) Deras son fyllde 12 och det bjöds på pizza, vin och öl. Jag och Emilie bidrog till kalaset genom att sjunga och spela en egenskriven födelsedagssång till födelsedagsbarnet Ben. Det blev mycket uppskattat. Tillsammans med fyra andra båtar hade vi en helt otroligt trevlig kväll.

Imorse vaknade vi av att någon sjöng Båten Anna låten på svenska genom förpiksluckan. Det var våra vänner på båten Moana som ätnligen kommit fram efter sin Stillahavsöverfart. Ikväll ska vi ses på Båten Anna och dela några öl med varandra! Kalaskul!

Planen som det ser ut nu i alla fall är att imorgon seglar vi ett par sjömil ned till ön Tahuata och ankrar upp i någon vik på dess västsida. Där blir vi i ett par dagar innan vi seglar ner till Fatu Hiva. Efter det blir det en kort översegling på 4-5 dygn ner till Tuamotus, som är en arkipelag som består endast av atoller, dvs runda korallrev som bildar en skyddande mur till det omgivande havet. Kommer att bli underbart!

Nu är vi på Hiva Oa. (Röda linjen visar vår väg in). Imorgon seglar vi till Tahuata och sedan blir det Fatu Hiva innan vi seglar vidare till Tuamotus.

Nedan följer ett par bildspel med dels bilder från Galapagos, sedan är det bilder på alla fiskar som vi lyckades bärga ur havet. (Tänkte att det kunde vara roligt speciellt för de som är intresserade av fiske som t.ex. Mattias ”Fisken” Lindh) =)

Om man kör bildspelet i helskärmsläge och sedan trycker på knappen ”Show Info” så kan ni även se kommentarerna till bilderna.

3000 sjömil, 23 dagar 18 timmar…

Eiliv — Tue, 29 May 2012 05:20:11 +0000

09,48S 139,02W

Äntligen äntligen äntligen är vi framme!!! Efter 23 dagar och 18 timmar med 3000

sjömil eller 5560 km bakom sig är det oerhört skönt att vara framme på Hiva Oa bland Marquesasöarna. Vi kom fram i soluppgången söndag morgon och det var härligt att äntligen sikta land.

Uppankrad vid Autona på Hiva Oa

Båten Anna ligger uppankrad i en vik brevid byn Autona. Från båten har vi utsikt över ett fantastiskt sceneri; en grön frodig ö med spetsiga bergstoppar höljda i vita moln och mysiga små hus i sluttningarna. Vilket land som helst hade dock känts skönt att komma till.

Äntligen kom fisken upp! En skipjack på mellan 10-15 kilo.

Sist så skrev vi om att vi hade stora fiskar som nappade men alltid slet sig men att det var dags att dra upp en. Mycket riktigt, senare på eftermiddagen lyckades vi få upp en riktig bjässe till tonfisk. 70-80 cm lång och någons stans mellan 10-15 kg. Vi fick kämpa rejält för att få upp den och efteråt såg sittbrunnen mer ut mer som ett slakthus. Efter att ha rensat den lyckade vi få ut fyra gigantiska fileér så var stora som riktigt stora oxfileér. Det blev med andra ord tonfisk i några dagar, men tyvärr fick vi slänga nästan hälften. Dock blir det mat till andra havslevande varelser istället.

Sista dagarna till havs var vi så utleda på att segla + att all god mat ombord var slut. Det enda som fanns kvar var konserver så vi redan förätit oss på då vi korsade atlanten. All inspiration för att laga god mat var som bortblåst och allt vi lyckades svänga ihop kändes trist och smaklöst. Några kvällar tröstade vi oss med popcorn och coca cola till middag (även kallad Emilie dieten).

Större delen av överseglingen var väldigt lugn och havet var snällt mot oss. Ända tills slutet såg det ut som om vi skulle klara av överfarten utan några squalls (regnoväder med extremt starka vindar). Men så tidigt en morgon väckte Emilie mig och pekade på en grå vägg som var på väg mot oss: -”Är det där en squall tror du?”. Eftersom jag var trött, nyvaken och inte alls sugen på att reva segel så blev svaret –”Förmodligen inte”. (Man blir extremt lat när man är ute och långseglar och drar sig för att ändra segelsättning i onödan). Ack så fel jag hade. Någon minut senare kommer det ett extremt kraftigt ösregn och vinden ökade från ca 7 m/s till drygt 20 m/s på några sekunder. Med fulla ställ satta och saxade segel med spirbom och preventergaj lovade Anna snabbt upp och krängde rejält åt babordsidan. Det blev lite halvotrevligt innan vi lyckades rulla in genuan och ta ner storen, men sedan var det ganska lugnt att driva med vinden en stund. Efter ca 30 minuter var ovädret över och vindarna gick tillbaka till det normala. Vi misstänker att det var det faktum att vi offrade Gustafs sparade ekvatoröl (en svensk mariestad) till Posseidon som gjorde att segel och rigg höll.

Det lokala ölet som vi drack medan vi väntade. Otroligt gott faktiskt!

När vi kom fram var vi väldigt väldigt sugna på att hitta en restaurang och slänga i oss något gott som erbjöds. Men vår höga moral tillät inte detta. Först var vi tvungna att röja upp i båten. Tyvärr hade alla våra kläder i förpiken blivit fuktiga under överfarten och därför börjat mögla. Allt lukade som om det blivit förvarat i en gammal sjöbod i flera år. Det var bara att ta ut alla kläder som blev tre stora blå ikeapåsar med tvätt som vi blir tvungna att handtvätta. (Det visade sig att det var oförsvarbart dyrt att lämna in tvätten någonstans, 50 SEK/kg). Sedan storstädade vi båten, tvättade oss, blåste upp dingen och gick i land. Vi ankrade upp runt 8-tiden på morgonen och då åt vi en varsin skål med frukostflingor och mjölk. I land gick vi runt 14-tiden och vi det laget var vi redan superhungriga. Otur som vi hade var det ju så klart söndag och allt var i princip stängt. Vid 16-tiden hittade vi faktiskt en öppen restaurang men de öppnade inte köket förrän kl 18. I brist på andra alternativ satte vi oss vid ett bord där och väntade. Vi vägrade att gå tillbaka till båten för vi var inte speciellt sugna på konserver. Efter två timmar av apatiskt väntande fick vi äntligen in en varsin rejäl entrecote med sås och extra pommes frites. Det var sååååå underbart gott men så hungriga som vi var så slängde vi i oss maten. Att notan hamnade på lite mer en 600kr, vilket är långt över vår budget, fick vi helt enkelt leva med. Vi hade tur och fick skjuts tillbaka till båten och slapp gå de tre kilometrarna. Redan kl 20 var Båten Anna mörk och jag och Emilie låg och snarkade i förpiken i härligt underbart rena lakan. (Som faktiskt lyckades hålla sig från mögel).

På väg in till byn sprang tre grisar fram rakt mot oss. Emilie var rädd att de skulle bitas, men de var bara nyfikna. Alla djur här ser glada och välmående ut.

Idag skulle vi in till byn för att fylla på våra tomma förråd. Vi var beredda på att det skulle vara dyrt. Men Emilie började nästan gråta när allt som man ville ha fanns att köpa men priserna var från dubbelt till fyra gånger så dyrt som i Sverige. Några exempel: Litet paket smör 50kr, liten påse riven ost 70kr, en vanlig magnumglass 45kr… Vi handlade bara det nödvändigaste och det blev ändå 600kr. Ryktet säger att det ska bli billigare på Tahiti. Emilie föreslog att vi skulle lätta ankar och segla dit och handla istället.

Dyrt eller inte, nu ska vi i alla fall njuta av att vi slipper segla och att vi är nära land där det finns en gratis sötvattensdusch som man kan använda så mycket man vill. Tyvärr kan man inte bada ifrån båten, vattnet är grumligt eftersom viken ligger i en flodmynning och det ska vimla av hajar här. Vi är glada ändå för vi har ändå badat i havet varje dag på överseglingen.

Skepp och hoj från Båten Anna som nu är i söderhavet.