Äntligen äntligen äntligen är vi framme!!! Efter 23 dagar och 18 timmar med 3000
sjömil eller 5560 km bakom sig är det oerhört skönt att vara framme på Hiva Oa bland Marquesasöarna. Vi kom fram i soluppgången söndag morgon och det var härligt att äntligen sikta land.
Uppankrad vid Autona på Hiva Oa
Båten Anna ligger uppankrad i en vik brevid byn Autona. Från båten har vi utsikt över ett fantastiskt sceneri; en grön frodig ö med spetsiga bergstoppar höljda i vita moln och mysiga små hus i sluttningarna. Vilket land som helst hade dock känts skönt att komma till.
Äntligen kom fisken upp! En skipjack på mellan 10-15 kilo.
Sist så skrev vi om att vi hade stora fiskar som nappade men alltid slet sig men att det var dags att dra upp en. Mycket riktigt, senare på eftermiddagen lyckades vi få upp en riktig bjässe till tonfisk. 70-80 cm lång och någons stans mellan 10-15 kg. Vi fick kämpa rejält för att få upp den och efteråt såg sittbrunnen mer ut mer som ett slakthus. Efter att ha rensat den lyckade vi få ut fyra gigantiska fileér så var stora som riktigt stora oxfileér. Det blev med andra ord tonfisk i några dagar, men tyvärr fick vi slänga nästan hälften. Dock blir det mat till andra havslevande varelser istället.
Sista dagarna till havs var vi så utleda på att segla + att all god mat ombord var slut. Det enda som fanns kvar var konserver så vi redan förätit oss på då vi korsade atlanten. All inspiration för att laga god mat var som bortblåst och allt vi lyckades svänga ihop kändes trist och smaklöst. Några kvällar tröstade vi oss med popcorn och coca cola till middag (även kallad Emilie dieten).
Större delen av överseglingen var väldigt lugn och havet var snällt mot oss. Ända tills slutet såg det ut som om vi skulle klara av överfarten utan några squalls (regnoväder med extremt starka vindar). Men så tidigt en morgon väckte Emilie mig och pekade på en grå vägg som var på väg mot oss: -”Är det där en squall tror du?”. Eftersom jag var trött, nyvaken och inte alls sugen på att reva segel så blev svaret –”Förmodligen inte”. (Man blir extremt lat när man är ute och långseglar och drar sig för att ändra segelsättning i onödan). Ack så fel jag hade. Någon minut senare kommer det ett extremt kraftigt ösregn och vinden ökade från ca 7 m/s till drygt 20 m/s på några sekunder. Med fulla ställ satta och saxade segel med spirbom och preventergaj lovade Anna snabbt upp och krängde rejält åt babordsidan. Det blev lite halvotrevligt innan vi lyckades rulla in genuan och ta ner storen, men sedan var det ganska lugnt att driva med vinden en stund. Efter ca 30 minuter var ovädret över och vindarna gick tillbaka till det normala. Vi misstänker att det var det faktum att vi offrade Gustafs sparade ekvatoröl (en svensk mariestad) till Posseidon som gjorde att segel och rigg höll.
Det lokala ölet som vi drack medan vi väntade. Otroligt gott faktiskt!
När vi kom fram var vi väldigt väldigt sugna på att hitta en restaurang och slänga i oss något gott som erbjöds. Men vår höga moral tillät inte detta. Först var vi tvungna att röja upp i båten. Tyvärr hade alla våra kläder i förpiken blivit fuktiga under överfarten och därför börjat mögla. Allt lukade som om det blivit förvarat i en gammal sjöbod i flera år. Det var bara att ta ut alla kläder som blev tre stora blå ikeapåsar med tvätt som vi blir tvungna att handtvätta. (Det visade sig att det var oförsvarbart dyrt att lämna in tvätten någonstans, 50 SEK/kg). Sedan storstädade vi båten, tvättade oss, blåste upp dingen och gick i land. Vi ankrade upp runt 8-tiden på morgonen och då åt vi en varsin skål med frukostflingor och mjölk. I land gick vi runt 14-tiden och vi det laget var vi redan superhungriga. Otur som vi hade var det ju så klart söndag och allt var i princip stängt. Vid 16-tiden hittade vi faktiskt en öppen restaurang men de öppnade inte köket förrän kl 18. I brist på andra alternativ satte vi oss vid ett bord där och väntade. Vi vägrade att gå tillbaka till båten för vi var inte speciellt sugna på konserver. Efter två timmar av apatiskt väntande fick vi äntligen in en varsin rejäl entrecote med sås och extra pommes frites. Det var sååååå underbart gott men så hungriga som vi var så slängde vi i oss maten. Att notan hamnade på lite mer en 600kr, vilket är långt över vår budget, fick vi helt enkelt leva med. Vi hade tur och fick skjuts tillbaka till båten och slapp gå de tre kilometrarna. Redan kl 20 var Båten Anna mörk och jag och Emilie låg och snarkade i förpiken i härligt underbart rena lakan. (Som faktiskt lyckades hålla sig från mögel).
På väg in till byn sprang tre grisar fram rakt mot oss. Emilie var rädd att de skulle bitas, men de var bara nyfikna. Alla djur här ser glada och välmående ut.
Idag skulle vi in till byn för att fylla på våra tomma förråd. Vi var beredda på att det skulle vara dyrt. Men Emilie började nästan gråta när allt som man ville ha fanns att köpa men priserna var från dubbelt till fyra gånger så dyrt som i Sverige. Några exempel: Litet paket smör 50kr, liten påse riven ost 70kr, en vanlig magnumglass 45kr… Vi handlade bara det nödvändigaste och det blev ändå 600kr. Ryktet säger att det ska bli billigare på Tahiti. Emilie föreslog att vi skulle lätta ankar och segla dit och handla istället.
Dyrt eller inte, nu ska vi i alla fall njuta av att vi slipper segla och att vi är nära land där det finns en gratis sötvattensdusch som man kan använda så mycket man vill. Tyvärr kan man inte bada ifrån båten, vattnet är grumligt eftersom viken ligger i en flodmynning och det ska vimla av hajar här. Vi är glada ändå för vi har ändå badat i havet varje dag på överseglingen.
Skepp och hoj från Båten Anna som nu är i söderhavet.
12 kommentarer till 3000 sjömil, 23 dagar 18 timmar…