Oväder – Båten Anna

Så kom stormen

Eiliv — Thu, 19 Jun 2014 12:21:42 +0000

Den mäktiga vulkantoppen Pico på Azorerna. (På begäran från en anonym smsare till satellittelefonen)

Ni behöver inte vara oroliga. Vi är framme i Irland och har varit framme sedan tidigt fredag morgon men har inte hunnit med att skriva något på bloggen sedan dess. Överfarten blev något tuffare än vi hade väntat oss då vi lämnade Azorerna då det lågtryck som var förutspått i väderleksrapporterna blev lite värre än beräknat. Vi hade vindar av kulingstyrka i tre dygn och full storm i 12 timmar då vi inte kunde göra annat än att länsa undan för de starka vindarna seglandes på bara riggen med en fart som pendlade mellan 1 och 10kn beroende på om vi var nere i en vågdal eller surfade ned på framsidan av en våg. När vädret var som värst så stängde vi luckorna och gömde oss i båten medan vinden och vågorna rev och slet i båten. Det var väldigt tröttande väder och hela fyra gånger fick vi brytande sjö som fyllde upp hela sittbrunnen med kallt havsvatten. En av gångerna fick vi till och med vatten in i båten trotts att nedgångsluckorna var ordentligt stängda. Vågen kom med sådan kraft att vattnet sprutade in mellan springorna. Under våra tre år har vi aldrig haft så mycket vind. När det brallade i ordentligt så var jag på väg upp på däck för att byta plats på spirbommen och tyckte för första gången att det kändes lite läskigt att gå fram på fördäck trotts att jag satt fastspänd med säkerhetsselen.

Den stora fiskebåten som skulle rädda oss.

Dagen efter stormen (då det bara blåste lite kuling) blev vi närmade av en stor portugisisk fiskebåt som funderade på om vi befann oss i sjönöd. De körde upp alldeles bredvid vår båt och vinkade åt oss att köra upp långsides så att vi kunde bli räddade. Jag bara smilade och vinkade tillbaka men tänkte inte köra upp långsides med dem i den sjö som rådde. När vi pratade med dem via radion och förklarade att allt var bra så sa de att de förstod att det måste ha varit riktigt tufft lågtryck för oss i en sådan liten båt då de som var ombord på en 50m+ fiskebåt tyckte att vädret hade varit riktigt jobbigt.

Var vi rädda någon gång? Nej, egentligen inte. När man är där och befinner sig mitt i det så vänjer man sig vid det. Det är jobbigt och obekvämt men hanterbart. Dessutom hade vi hundratals sjömil med sjöutrymme att bara driva på om det skulle behövas. Stormvindarna satte igång vid midnatt och Emilie berättade att hon kände sig lite orolig när det började ljusna och hon kunde se hur höga vågorna hunnit bli under natten. Värre var det för den svenska båten Bri som vi seglade tillsammans med då de var tvungna att sitta och handstyra båten på två personer i ständiga iskalla regnskurar och stänkande sjö. Vi hade hela tiden kontakt via radion och kunde höra att de blev väldigt trötta och utmattade av en sådan pers.

Ett gäng pilotvalar simmade jämte båten i två timmar sista biten till Irland.

Resten av seglingen blev ganska lugn och efter tolv dygn var vi alltså framme på Irland och Crosshaven utanför Cork på Irlands sydkust. När vi kollade mailen fick vi veta att Emilies pappa och farfar, som skulle komma och hälsa på oss, redan var i Dublin och skulle ta bussen ner till oss samma dag. Det blev en väldigt glad överraskning och ett kärt återseende då vi inte träffat dem på hela tiden vi varit borta.

Sedan vi kommit till Irland har det tyvärr bara blåst nordliga vindar vilket betyder rak motvind för oss som är på väg norrut mot Scotland. Trotts detta har vi lyckats kämpa oss upp till Dublin mot vind och tidvattenströmmar med ett stop i Arklow på vägen. Seglingen mellan Crosshaven och Arklow tog hela 36h och det var ganska tuff segling med kryss mot 10 sekundmeter och så mycket motström att vi under 6 timmar gick 4 sjömil baklänges. Vi är riktigt imponerade av Emilies farfar som är hela 82 år och ändå hänger med.

Irlands gröna kullar var en välkommen syn efter nästan två veckor till havs.

Tyvärr ser det ut som om det bara ska blåsa nordligt i en överskådlig framtid med vi hoppas verkligen att det ska vända så att vi kan ta oss norrut. Den dominerande vinden här ska ju vara sydväst så det är verkligen typiskt att det ska vara nordligt nu när vi kommer och behöver åka norrut. När man är van vid stadiga passadvindar så känns det verkligen som vinden alltid är rakt emot en där varierande vindar råder…

När vi kom fram så handlade vi lyxfrukost med bacon, egg, toast och champinioner.

Just nu är vi fem personer ombord; Jag, Emilie, Emilies pappa och farfar och Emilies kompis Astrid som slöt upp i den lilla staden Arklow. Vi har det trevligt ihop och planen är i vilket fall som helst att vi ska ta oss upp till Scotland där vi ska ta Caledonia kanalen som går via Lochnessjön ut i Nordsjön, som vi ska korsa över hem till Sverige och Göteborg. Vi får höra av oss med nya rapporter när vädret vänder.

En vecka senare…

Eiliv — Sat, 03 Nov 2012 03:15:21 +0000

Nu har vi varit i Nya Zeeland i lite över en vecka och har verkligen fått chansen att vila upp oss ordentligt efter den jobbiga passagen vilket har varit väldigt skönt. Vi har till och med fått sova i en stor och mjuk säng de senaste dagarna, men mer om det sedan.

Så, varför var överfarten den jobbigaste vi gjort hittills? Det är knappt så jag kommer ihåg själv för man glömmer de dåliga sakerna ganska snabbt så fort man kommer i land. Dagen vi lämnade Fiji var väldigt fin och vi gled ut genom Fijis yttre rev eskorterade av delfiner på ett spegelblankt hav i solnedgången. Redan samma kväll började det att blåsa på ganska ordentligt. Runt 10 m/s halvvind med upp till 15 m/s i byarna. Fullt hanterbart så klart men bara väldigt obekvämt. Var och varannan våg stänkte in i sittbrunnen så att det inte gick att undvika att bli blöt. Den som hade vakt kunde inte göra mycket annat än att gömma sig bakom sprayhooden så gott det gick för att undvika det värsta stänket medan den av oss som hade frivakt låg i kojen och försökte ta igen lite sömn. Så höll det på i ca 3 dygn innan vinden lugnade ner sig och vi äntligen kunde njuta av att sitta tillsammans sittbrunnen och faktiskt ha ett riktigt samtal annat än det vanliga snacket vid vaktöverlämning varannan timme.

Vinden lugnade alltså ner sig och vred på syd så att vi fick gå dikt bidevind men i ganska lugna 4-5 m/s, eller för motor i stiltje i ca tre dygn. Temperaturen hade redan sjunkit så pass att det var lite kyligt redan där. Vi hade det ganska skönt och lugnt men väderleksrapporterna vi laddade ner gjorde oss lite nervösa istället. Enligt 5-dygnsprognosen skulle ett kraftigt lågtryck dra in rakt över vår planerade färdväg med medel vindar på 20 m/s. Kanske lite väl spännande för vår smak. Vi gjorde vad vi kunde för att förbereda oss, som att lokalisera stormfocken för att hissa den vid behov, tätade lite extra runt några fönster som misstänktes läcka, gick igenom grab-bagen (en liten väska med viktiga grejer som vi skulle ta med om vi måste överge båten) och väntade hela tiden spänt på nästa väderleksrapport. Under de kommande dagarna degraderades dock lågtrycken från stormvindar till runt kuling istället + att lågtryckscentrum skulle gå bra mycket norr om oss istället vilket kändes bra.

Till vänster ser man en tidig väderleksrapport över onsdagen den 24 november kl 18.00 UTC. Till höger har vi samma tid och plats fast en färskare väderleksrapport några dagar senare. Phuu, tur att vi slapp det där ovädret...

När vinden väl kom igen var det jobbigt nog som det var. Våra läsare som seglar kanske kan föreställa sig hur det var om jag berättar att vi fick gå dikt bidevind i mellan 13-15 m/s i en temperatur som motsvarar april i Sverige. Mycket vind och kallt alltså. Trotts underställ, fleecetröja, sockor, stövlar och fullt seglarställ var det svårt att hålla sig varm ibland. Även om vi bara hade en liten flärp av genuan utrullad så lutade vi betänkligt och åkte upp över vågorna och störtade ner i nästa vågdal, oftast med ett ljudligt BANG till följd om man råkade befinna sig inne i båten och en dusch av havsvatten om man råkade befinna sig ute. En dag kanske man kan stå ut om man seglar i kustnära vatten och vet att man snart får komma i hamn, men det är ganska psykiskt jobbigt att veta att man inte har så mycket till val än att fortsätta på samma vis de kommande tre till fyra dygnen. Men men, det var bara att bita ihop, hoppas att båten skulle hålla och få tiden att gå så fort som möjligt.

Jag antar att jag inte behöver förklara närmare hur skönt det faktiskt var att äntligen få komma i land efter detta, förtöja båten i en skyddad hamn och få en hel natts ostörd sömn i en säng som står stilla. Det var det bästa på länge! =)

Nya Zeelands vackra kullar som kantar den vackra kusten.

Efter att ha spenderat några dagar med att röja upp i båten, tvätta osv. så lämnade vi Båten Anna på en boj i Opua och tog bussen för att åka och hälsa på John och Win i Whangarei.

John och Win träffade vi uppe i Fiji när de var och hälsade på Wins syster som också var ute och seglade. De hade sett att vi hade svensk flagg och kom förbi för att prata en sväng. Det visade sig att de hade bott två år i Iggesund i början av 60-talet och att John hade arbetat på Iggesunds bruk. (Iggesund ligger bara ca en mil från min, Eilivs, hemort Hudiksvall) Ett roligt sammanträffande tyckte vi så vi lärde att känna varandra bättre och vi blev inbjudna att komma och hälsa på dem när vi väl anlänt till Nya Zeeland.

Emilie med hästen Teddy, som var en helt underbar häst.

Vi har nu varit nästan en hel vecka hemma hos John och Win och de har verkligen tagit hand om oss. Vi har fått sova i en riktigt skön säng på deras nedervåning och har kunnat duscha i varmvatten när vi har velat, blivit bjudna på goda middagar och druckit riktigt gott kaffe osv. Det har varit hur härligt som helst. De har även en granne som arrangerar turridning på somrarna så John ordnade så att vi fick följa med ut och rida en dag. Emilie var överlycklig över att få chans att få rida på så fina hästar och hoppas på att få ta en tur snart igen. Vi har även promenerat lite längs med kusten och sett oerhört vackra landskap med gröna kullar och dramatisk brant kust med klippor och sandstränder.

Jag och Emilie som är ute och rider på de gröna kullarna runt Sandy Bay.

Här är det snart sommar så vi har fått färska jordgubbar med glass. Första gången sedan vi lämnade Sverige. Mums!

Hur som helst så har det varit väldigt skönt att komma av båten ett tag och få njuta av lite större utrymmen och en väldigt skön säng. Dessutom tror jag att Båten Anna tycker att det är skönt att få en paus från oss med och bara ligga vid sin boj och ladda batterierna till max.

Jag och Emilie på promenad tillsammans med John, Win och deras grannar. (John och Win sitter till höger)

Imorgon tar vi dock bussen tillbaka till Opua och planen är att vi måndag morgon ska segla vidare ner till Nya Zeelands största stad Auckland och leta efter jobb där.

Hälsningar från oss som tagit en veckas paus från båtlivet!

Fiji – NZ: Dag 3 till havs…

Eiliv — Thu, 18 Oct 2012 05:18:20 +0000

Position: 23S35 174E12 (<– Klicka för att se vart i världen vi är)

Efter tre dagars segling i en tvättmaskin har vi äntligen fått vårt liv tillbaka. Ja, äntligen har vädret lugnat sig till en behaglig nivå och vi har återigen kunnat leva som vanligt ombord vilket är väldigt skönt. Hur som helst, jag ska ta det från början.

Runt lunchtid i måndags lättade vi ankar och lämnade Lautoka och Fiji för Nya Zeeland. Vi hade en väldigt trevlig start med sol och 6-7 m/s bidevind och kunde segla på ett platt hav med fulla ställ söderut innanför Fijis skyddande öar och rev. Strax innan solnedgången gick vi för motor ut genom västsidans södra pass eskorterade av några delfiner som lekte framför fören. En väldigt fin start alltså.

Någon gång under natten började dock vindarna tillta ganska ordentligt samtidigt som det började regna. Vi fick 13-15 m/s rakt in från sidan och vågor som byggde upp ganska snabbt. En av de mest obekväma sätt att segla på. Var och varannan våg slog hårt in i båtsidan och vattenkaskader flög över däck och in i sittbrunnen. Med bara en liten flärp av genuan utrullad gjorde vi runt 6 knop och Båten Anna krängde rejält. Upp för en brant våg och sedan snabbt ner igen på andra sidan med nosen som dyker ner i vattnet för att sedan tryckas upp igen. Allt som är i sittbrunnen blir genomblött inklusive besättningen. Som tur är har vi rejäla seglarställ som håller borta den värsta vätan men ibland är det ändå svårt att hålla sig varm. Det känns lite grann som att segla runt i en tvättmaskin med vågor och stänk från alla håll. Så har det hållit på i nästan två hela dygn och man tappar all energi att göra något. Vi turas om att ta vaktpass i sittbrunnen medan den andra ligger i kojen och försöker sova bort eländet. Någon avancerad form av matlagning är inte att tänka på men som tur var hade vi någon matlåda i kylen som vi kunde värma upp och äta. Annars har det blivit nudlar och soppa på burk. Så de senaste två dygnen har vi alltså sovit, petat i oss lite mat eller hållit vakt i sittbrunnen medan regn och havsvatten har piskat en i ansiktet och man undrar vad man egentligen håller på med helt frivilligt.

Så i natt började det lugna ner sig vilket var otroligt otroligt skönt. Det känns som om man fått sitt liv tillbaka. Man får sova bättre och den tid man är vaken orkar man faktiskt göra något. Solen har även kommit fram vilket alltid är trevligt. Trotts att vi bara är tre dygn söder om Fiji så känns det att det har blivit kallare. Dagstemperaturen kanske nu ligger på runt 22 grader celcius medan det kanske blir 17-18 på natten. Varmt och skönt tycker säkert ni där hemma men vi har fått helt andra referensramar när vi hållit oss runt ekvatorn. Ett exempel på detta är att när jag kom upp i sittbrunnen runt 6-snåret och det var lite småkyligt så sa jag till Emilie att det nästan kändes som fjällsemester. =)

Vi har i alla fall njutit i fulla drag av det lugnare vädret och suttit och pratat med varandra för första gången på tre dygn, lagat lite god mat och haft det bra. Väderleksrapporten som vi laddat ner visar också en lovande fortsättning på vår överfart vilket känns skönt.

Vi hörs snart igen! Salta hälsningar från Stilla Havet!

Dunderstormen

Eiliv — Sun, 30 Sep 2012 02:34:53 +0000

För ett par dagar sedan var vi uppankrade i Musket Cove som är en populär ankringsplats bland Fijis öar. Viken ger bra fäste för ankaret men är tyvärr väldigt djup, runt 20 meter över allt. Vi lyckades hitta en av de grundare ställena där det bara var 18 meter men det är fortfarande mycket för oss som bara har 55 meter ankarlina inklusive 13 meter kätting. Innan hade vi legat tryckt och säkert i marinan tre nätter men sista natten ville vi spara in så vi gick ut och ankrade istället. Det skulle vi snart få anledning att ångra bittert…

Egentligen är det så mörkt så att man inte ens kunde se handen framför sig när denna bilden togs men blixtar lyste upp natten så att det blev lika ljust som på dagen.

När det var dags att krypa till kojs så blåste det ganska mycket och eftersom man ofta sover oroligt av rädsla för att börja dragga så satte vi ett ankarlarm på datorn med hjälp av vår gps. Efter det lyckades jag mot förmodan somna ganska gott i förpiken. Runt 2-snåret vaknar jag upp igen och märker att det har slutat blåsa helt. Najs tänker jag och går upp för att stänga av datorn eftersom man gärna spar in på strömmen där det går. Jag tar även en sväng ut i sittbrunnen för att spana av läget och upptäcker att det blixtrar hur mycket som helst trotts att det är helt lugn ute och havet ligger spegelblankt. Hela världen lyses upp av blixtar högt uppe bland molnen nästan varannan sekund men inte ett ljud. Inget öronbedövande dunder några sekunder efter ljusflashen även om det känns som om det blixtrar rakt ovanför oss. Hela situationen känns väldigt märklig så jag tar fram filmkameran för att föreviga det hela. Efter att jag filmat en stund kommer Emilie, som vaknat av att jag inte längre låg kvar i sängen, och undrar vad som händer. Vi står tillsammans i sittbrunnen och upplever förundrat hur hela världen emellanåt lyses upp av kraftigt vitt ljus trotts att total tystnad råder. Plötsligt börjar det blåsa igen. Till en början är det en ganska svag vind men nu från syd istället för i norr. Ett vindskifte på 180 grader alltså. Oftast är det inte ett lovande tecken. Ankarlarmet går medan Båten Anna driver norrut innan ankarlinan har sträckts upp.

En skrämd kapten i ljuset från den senaste blixten.

BOOM! Med en enorm åskknall, som får oss att huka, bryter stormen lös. På en sekund går vinden från en lätt bris till 20 m/s och regnet öser ner med sådan kraft att man måste skrika för att ha någon som helst möjlighet att höra varandra. Det fortsätter att blixtra men det är inte längre tyst utan vi utsätts för öronbedövande knall efter knall. På datorn ser vi hur Båten Anna accelererar istället för att stanna upp. Ankaret har ryckts loss och vi draggar. Vi vet att vi är omgivna av rev men på grund av mörkret och det kraftiga regnet är det i princip omöjligt att orientera. Endast iförd kalsonger rusar jag fram till fördäck i det iskalla regnet och sliter upp resten av ankarlinan ur ankarboxen för att släppa ut så mycket det går i förtvivlat hopp om att ankaret skall sätta sig igen och båten stanna upp innan vi driver upp på ett rev. Sikten är så extremt dålig att det inte går att avgöra om vi fortfarande driver eller inte och att regnet piskar en i ansiktet gör inte hela saken bättre. Även om vi ligger i en väldigt skyddad vik så börjar skön bygga upp och Båten Anna rycker betänkligt i ankarlinan. Tiden mellan blixt och blixtknall är nu i princip obefintlig och ljudet är så öronbedövande och skrämmande nära att man nästan slås till marken. Det är tydligt att ovädret är rakt över oss och det visar inga som helst tecken på att dra vidare. Väl tillbaka i sittbrunnen kan Emilie rapportera att det vekar som om vi har stannat upp vilket känns något betryggande men eftersom vårt elektroniska sjökort inte är speciellt detaljerat över just området vi är i så har vi ingen aning hur nära vi är revet. Det är sådan kraft i den här stormen att alla squalls vi varit med om tidigare känns som en skön bris i jämförelse. Ett tag när det kändes som värst satte vi igång motorn för att hjälpa ankaret att hålla fästet men vi stängde av efter ett tag då det var så mycket blixtar i luften att jag var orolig för att motorn eventuellt skulle förändra den elektriska potentialen i masten och i princip dra blixtarna till sig. Vi var bra sugna att krypa upp på däck för att sätta fast åskledarna på vanten men det kändes helt enkelt för farligt om man skulle ha sådan otur att blixten skulle slå ner i just vår båt vid samma tillfälle. Det enda vi kunde göra var att vara beredda på det värsta t.ex. om vi skulle börja dragga igen eller om ankarlinan helt enkelt skulle gå av. Vi hade ju ingen aning om den just då höll på att skavas av mot en vass korall eller om taglingarna jag gjort helt enkelt skulle brista. Skulle den gå av så visste jag inte ens om vi skulle klara av att motorisera mot den extremt starka vinden eller ens vart vi skulle ta vägen. Så vitt jag vet kunde vi lika gärna köra upp oss själva på ett rev eftersom det var så enormt svårt att orientera sig i mörkret och regnet. Emilie packade till och med en extra grabbag med pass, pengar och dator i om det absoulut värsta skulle inträffa att vi drev upp på ett rev och började ta in så pass mycket vatten att vi skulle sjunka. Så pass illa kändes situationen.

Frekvensen på blixtarna var så hög att det nästan kändes som att stå under ett blinkande lysrör. Något som kan göra den mest sansade person förvirrad.

Emilie satt inne i båten och höll stenkoll på plottern på datorn för att upptäcka minsta tendens till att vi skulle börja dragga medan jag satt ute i regnet i sittbrunnen redo att vidta åtgärder för att försöka rädda oss ur en eventuell nödsituation. Skrikande försökte vi diskutera vad vi skulle göra vid olika scenarion så att vi båda visste vem som skulle göra vad. Annars kunde vi inte göra mer än att be för att stormen skulle dra förbi samtidigt som vi förbannade det faktum att vi snålade in på sista natten i marinan.

Inte förrän vid 5-snåret på morgonen började vindarna avta och regnet lugna ner sig. Det blixtrade och åskade fortfarande men inte alls med samma frekvens som förut. Det kändes väldigt skönt att det verkade som om det var över men vi vågade inte riktigt hoppas på för mycket då det kändes som om det lika gärna kunde tillta i styrka igen. Eftersom vi nästan inte sovit på hela natten gick vi och lade oss efter ett tag med ankarlarmet påslaget på datorn. Jag somnade ganska snabbt men Emilie som fortfarande var uppe i varv efter all adrenalin låg länge och vred på sig.

När vi vaknade igen var det ljust ute och stormen hade dragit förbi helt och vi kunde se att vi låg ca 30-40 meter från närmsta rev vilket kändes skönt och vi var väldigt tacksamma för det goda fästet i botten för ankaret, annars hade det nog varit en helt annan stämning den morgonen. Senare fick vi höra att blixten faktiskt hade slagit ner i någon av segelbåtarna i ankringen och de hade fått i princip all sin elektronik utbränd. Vi var väldigt glada över att det inte var vi…

Efter en snabb frukost lättade vi ankar och seglade till en marina som heter Vuda Point och ligger på den stora huvudön Viti Levu. Jag antar att jag inte behöver förklara att vi inte var speciellt sugna på att ankra nästa natt också.

I skrivande stund ligger vi fortfarande kvar i Vuda Point fyra nätter senare. Här återförenades vi med våra amerikanska vänner på Slick och Obelisk som vi inte sett på ett par veckor och det var väldigt roligt att hänga ihop igen. Vi hade bland annat en legendarisk utekväll i staden Nadi i torsdags kväll. Annars har vi mest hängt i marinan och umgåtts.

Planen är nu i vilket fall som helst att ta första bästa väderlucka ner till Nya Zeeland, parkera båten och skaffa oss ett jobb för att få ihop lite mer pengar till resan. Som vädret ser ut nu så blir det inte den närmsta veckan så vi ska nog cruisa runt lite bland de små öarna här i närheten och bara ta det lugnt. Det finns även ett ställe här på södra Viti Levu i Passific Harbour där man kan göra ett otroligt häftigt hajdyk som jag är rätt sugen på. Vanligtvis brukar man se upp till nio olika sorters haj och däribland flera meter stora tjurhajar och tigerhajar som är kända människoätare. Vore otroligt häftigt att få se. Vi får se vad plånboken och Emilie tillåter.

Förhoppningsvis hittar vi någon som vill hänga med på överfarten till Nya Zeeland så att det blir lite lättare med vakthållningen. Misstänker att det blir lite mer marin trafik på vägen dit ner än vad vi haft hittills så det blir nog vakenvakt på nätterna. Åtminstone framåt slutet.

Vi hör av oss igen innan vi drar söderut!

Stormiga hälsningar från oss på Båten Anna!

En lång seglats

gurra — Mon, 05 Sep 2011 19:12:41 +0000

Trolla Makrill is the shit. Och gott är det.

Engelska kanalen har alltid legat där bak i huvudet någonstans. Kanske är det för att det är den mest trafikerade leden i världen eller så är det dess historia på något vis. Nästan i andakt lämnade vi Nordsjön och seglade genom Dover Strait in i kanalen. Vattnet var alldeles grönblått en fin vind tog oss mot Cherbourg. I brist på annat att göra på båten (man kan även ledsna på att läsa, tro det eller ej) kastade vi ut två fiskelinor i jakt lunch. Efter inte så länge hade vi fem stadiga Makriller och när våran bästa fiskelina försvann i djupet ansåg vi att det var ett tecken på att vi hade fiskat färdigt. Man ska inte fiska mer än man behöver, men det är lätt att bli girig. Stekt makrillfilé och kokpotatis till lunch. Fisksoppa gjord på fiskhuvudena och fiskbenen till middag. Bra grejer! Innan det första dygnet var avseglat hade av råkat ut för en tjock tjock dimma, ett massivt åskväder med väldigt konstiga vindar men dock ändå gjort stabila 100 sjömil.

Engelska kanalen i sitt finaste.

Dag två är helt eländig. Vinden har vridit sig till väst vilket betyder att vi har rak motvind. Till en början i medströms går det helt OK att kryssa men när tidvattnet vänder så går det inte längre att segla västerut, man kommer helt enkelt ingen vart. Vinden ökar och med den vågorna. Vi får kämpa för varje sjömil och vågorna gör det väldigt obekvämt. Matlagning blir till ett projekt, sjösjukan träder fram och energin försvinner. Efter ca 40 timmars segling börjar vi närma oss Cherbourg och ett hopp tänds; vi kanske hinner in före tidvattnet vänder. Vi hann inte. För att så mer salt på såret har lanternorna slutat att fungera. Vinden ökar till kuling och den ligger stabilt på mellan 13 och 16 m/s. Med brist på andra alternativ så bestämmer vi oss att vänta ut tidvattnet och kämpa på. Alltså att kryssa fram och tillbaka utan att ta sig någon vart. Vi hade fasen bestämt oss för Cherbourg. Tack vare det totala mörkret kan vi inte se vågorna. Bara känna. Ovetenskap är inte så dumt alla gånger. Med morgonens ljus ser vi vad vi kämpat mot hela natten: Branta massiva vågor på 3-4 meters höjd. Insikten gör att man känner sig rätt liten men nu (6 timmar senare) har tidvattnet vänt. Det är en stor skillnad på 4 knop med sig och 4 mot sig. Två timmar senare är vi glada men helt slutkörda i hamn. Vid en enkel inspektion av båten och dess innandöme ser vi att det mesta är blött, hälften av besticken ligger på golvet eller under spisen; misär. En seglats som skulle ha varit på ca 160 Nm blev en bra bit över 200.

Nu har vi varit och käkat på en trevlig restaurang här i Cherbourg och Emilie och Eiliv har tagit sig en nap medan jag har sökt mig till den lokala yachtbaren för lite WiFi och espresso. Ny energi. Verkar för övrigt som det inte finns dålig mat i detta land. Och språket, vilket skönt språk. Emilie, våran franska språkguru, och alla sköna människor som man vill samtala med och inte bara inflika med en ”Bon jor” eller ”Merci” har inspirerat mig. Har just laddat hem ”How to learn French”, man vill ju inte vara utanför. Brest nästa. Verkar blåsa kuling imorgon med så ikväll är vi lediga. Undrar vad som står på tapeten? God only knows!. (Vilken låt?)

Lev och må.

PS. Det finns palmer i Cherbourg.

IJsselmeer to Amsterdam – Äventyr från morgon till kväll

Eiliv — Sun, 28 Aug 2011 12:42:11 +0000

I torsdags lossade vi förtöjningarna och lämnade Den Helder för att ta oss vidare mot vårt äventyr. Då väderprognosen endast visade på en lätt motvind och det faktum att även strömmarna skulle vara emot oss större delen av dagen gjorde att vi valde att ta inlandsvägen ner till Amsterdam via IJsselmeer. IJsselmeer är, tro det eller ej, en sötvattenssjö som uppstått då man byggt upp dammar som dämmer upp havet. In tar man sig via en sluss då större delen av sjön ligger under havsnivån.

Stepping up the game - Hel grillad kykling

Trots att sjön är rätt grund över allt (runt tre meter djup) var det fullt av segelbåtar och lite häftigare äldre skepp, eller som Emilie kallar dem: ”Sagoskepp” eller ”Hittepåbåtar”. Det kändes nästan lite som om man hamnat i en gammal piratfilm. Då vädret även bjöd på rak motvind även här så gick vi för motor hela dagen och lät helmer styra. Väldigt bekvämt. Jag tog tillfället i akt att äntligen inviga vårt roterande halster i ugnen och tillagade en delikat grillad kyckling. Därmed har ribban höjts något i Båten Annas kulinariska kök.

Ett så kallat sagoskepp eller hittepåbåt på IJsselmeer.

Då vi inte ville komma fram till Amsterdam mitt i natten så valde vi att övernatta i en liten stad med namnet Volendam. Dagen därpå gav vi oss av tidigt för att komma fram före lunch. Vi hann dock inte långt innan vi hamnade i ett otroligt åskväder. Trotts att det var mitt på ljusa förmiddagen blev himlen alldeles mörk, regnet öste ner på oss samtidigt som åskan och blixten turades om att underhålla oss med både ljud och ljus. Det kändes lite kymigt då sikten var minimal och tankar om blixtnedlag i master låg nära till hands. Lite bättre kändes det dock efter att ha kopplat på våra åskledare. Åskledarna ser ut som fyra långa startkablar som vi klämmer fast på våra stag och leder ner i vattnet. De ger väl inget 100% skydd men det ger åtminstone lite psykologisk trygghet.

Ovädret blåste snart över och sjön blev åter lugn och vår motor fick ta oss vägen in i Amsterdam och Sixhaven som är en gästhamn mitt i centrum. Dagens äventyr var dock inte slut här. Precis innan det var dags att köra in i gästhamnen kände jag hur rodret började skaka kraftigt i min hand. Snabbt förstod jag att något var extremt fel och lade motorn i friläge. Förmodligen var det propellern som hade lossnat och de kraftiga vibrationerna jag kände i rodret var propellern som skavde. Då vi tappat propellern förut kändes scenariot inte alltför osannolikt. Däremot kändes det som osannolik otur. Då vi vi redan varit med om massvis av olika tillbud redan så har vi blivit riktigt duktiga på krishantering. Vi vinkade till oss motorbåten bakom som bogserade oss fram till hamninloppet och släppte oss där med fart nog för att själva glida in i hamnen. Lite nervöst var det att glida in i en trång hamn utan möjlighet att bromsa eller vända om. Som tur var

En jobbig repstump som trasslat in sig i vår propeller.

fanns det plats vid kajkanten där vi kunde styra upp och med nöd och näppe lägga till. Gustaf som innehar rekordet i att hålla andan ovan vattnet (2 min 50 s) fick dyka i och inspektera samtidigt som vi andra bad att propellern åtminstone skulle hänga kvar på axeln. Långa var de sekunder han var där nere innan han kom upp med en röd lina i handen. Propellern satt kvar. Tydligen hade en lite repstump legat och flutit runt i Amsterdams kanal och vi lyckades köra in i den så pass att den trasslade in sig i vår propeller och de var det som jag hade känt i rodret. Vi var otroligt lättade.

Den stöniga tyskens motorbåt med dingen bakpå.

Sen råkade vi även ut för en otroligt stönig tysk som jag känner att jag behöver skriva av mig om. När vi skulle lägga till i den otroligt trånga hamnen så råkade vi dunsa in lite lätt i hans motorbåt, dock med fendrar emellan och därmed ingen fara. Vi tog oss runt och kunde lägga till vid vår plats. Dagen efter, igår alltså, kom han och knackade på och började babbla på tyska och peka på sin gummidinge som hängde på hans akterspegel. Jag talar inte ett ord tyska och han förstod så klart ingen engelska men jag lyckades förstå att hans dinge var kaputt – sönder. Den hade tydligen tappat luften i två kamrar och han tyckte att det var vårt fel då vi dunsade in i honom dagen innan. En snäll Holländare som kunde både tyska och engelska hjälpte till att tolka. Dingen som bara var en månad gammal kunde det minsann inte vara något fel på så det måste ha varit vi som punkterat den. Han förklarade också att han minsann inte ville ha några lagningar i sin nya dinge utan tyckte att vi skulle betala honom en ny. Detta tänkte vi definitivt inte gå med på speciellt inte innan vi sett vad det var för skada på gummibåten. När han föstod att vi ville titta på dingen först drog han många djupa suckar och beklagade sig för sin vän som också var med och tyckte konstigt nog att vi var väldigt omständiga. Tydligen tyckte han att det var väldigt jobbigt att knyta loss dingen och ta upp den på bryggan för att undersöka den. Jag tappade totalt respekten för honom när det visade sig att han inte ens bemödat sig med att ta reda på vad det var för fel på dingen innan han kom till oss och började tjafsa om att vi skulle betala honom en ny. Han hade bara noterat att luften gått ur och ville att vi skulle betala. Med dingen väl uppe på bryggan hade han inte ens en pump att pumpa upp den… Vem ger sig av med en gummidinge utan att ha en pump med sig som passar?!? Dessutom tror jag inte att han fattade hur ventilerna fungerade ens en gång! Som tur var passade vår pump och vi kunde pumpa upp den igen. Han och hans vän såg väldigt skeptiska ut när det visade sig att dingen inte alls läckte någon luft. Jag hoppas verkligen att de skämdes!!! Efteråt babblade han om att han ville ha vår mailadress om det skulle visa sig att det var något fel på den om en vecka eller så, men han kan glömma att någonsin få en krona från oss. (Dock fick han adressen för vi orkade inte med att bråka). Usch usch usch för den stöniga tysken i motorbåten! Att han hade mage att komma och begära pengar och hota med polis innan han ens kollat om dingen var sönder! Tre röda bojar rakt av och det är han värd!

Förutom det ovan så har vi haft det riktigt bra i Amsterdam trots det regniga vädret. Mer om det kommer det i nästa inlägg. Nu har det blivit dags för oss att dra vidare till IJmuiden.

Stort tack till er alla som lämnat bra recept och till er som lämnat kommentarer på inlägg och i gästboken. Det är alltid lika roligt att läsa!

Over and out
Captain Nientoe

Anholt

gurra — Wed, 10 Aug 2011 20:02:16 +0000

Natt Anholt

Vi gled glada iväg ifrån Varberg med löften om mildare och framför allt inga sydvästliga vindar. Efter att ha varit inblåsta i Varbergs gästhamn i ett par dagar kändes det alldeles förträffligt. Äntligen var vädergudarna riktigt trevliga, för en stund. I halvvind på 5-7 m/s gled vi i stadiga 5 knop mot Anholt. Efter några timmar vänder dock vinden till sydväst och vi måste börja kryssa igen. Vi är vana kryssarseglare rykte lite på axlarna och seglade vidare. Vinden tilltog dock rätt snabbt och innan vi hade hunnit göra några större revningar var det 14 m/s kuling och vi var inte lika kaxiga längre. Det är väldigt grunt runt Anholt så vågorna blir väldigt branta. Tillslut blev vi skraja för grunden som fanns i våran direkta närhet och tog ner seglen helt och gick sista biten för motor. Läskigt var det i inloppet till Anholt Hamn som bara är ca 30 meter brett och kombinationen av vågorna och vinden gjorde det lite klurigt. Surfandes på vågor i över 7 knop gled vi dock in i säkerhet och vi kunde pusta ut. Ett gäng tyskar var vänliga att erbjuda oss en plats på sidan av dom medan andra bara tittade bort. Antar att folk inte vill ha en båt på sin utsida då det ska blåsa upp ordentligt.

Natten var inte så rolig som vi hade tänkt oss, speciellt för Eiliv som var uppe titt som tätt och kikade till båten och Emilie som var uppe titt som tätt och kikade till Eiliv. Vindarna på uppemot 20 m/s. Jag höll säkert avstånd från vinden och natten i min säng med måttot ”för många kockar” ekanades i min skalle. Jag kunde ju inte ljuga för mig själv för evigt så jag lät de andra tappra sova ut medan jag köpte färskt bröd, stekte på ägg och bacon och kokade kaffe till frukost.

Upptäckarpromenad

Eftersom det blåst stormvindar idag har vi tagit oss en slappardag. Inget oss emot då Anholt är sanslöst vackert och att vi aldrig tidigare har unnat oss en ledig dag. Vi tog oss en promenad mot en kulle vi tyckte såg riktigt häftig ut. Man går bara runt och gapar och ler. Och om man går till en affär kan man köpa starköl, även det helt fantastiskt. Sverige känns helt plötsligt lite pretentiöst. Jag tror att lite resarkänsla har börjat sprida sig i kroppen helt enkelt.

Ett mörkt moln på himmelen är dock batterierna. Dom har dött! Vi chansade och köpte begagnade batterier och det var ju inte så bra nu med korten på borden. Men hallå, 6 stycken 75 Ah för en tusing kan man inte bara säga nej till. Problemlösning är numera en daglig vana så detta ska vi nog fixa.

Evig semester.