Söderhavet – Båten Anna

Underbart i Buka, PNG

Eiliv — Thu, 18 Jul 2013 07:16:21 +0000

Efter lite mer än två dygns segling var vi framme i Buka i Papua Nya Guinea. Seglingen var ganska blöt då det regnade hela andra dagen vilket var lite trist. Väl framme var det lite nervöst då vi inte viste riktigt vad vi hade att vänta oss då PNG har ett ganska dåligt rykte i seglarkretsar. Alla verkade dock väldigt glada och välkomnande med glada ansikten och vinkningar och en man i en taxibåt visade oss var vi kunde ankra bäst.

Vi gick snabbt i land för att se om vi kunde hitta något billigt att äta, vilket hör till standard när man varit ute till hav mer än ett dygn. Tyvärr verkade allt stängt och vi hade inga kontanter heller vilket inte gjorde saken lättare. Vi hade dock en väldig tur och träffade på en av stadens största entreprenörer. Han heter Ralph och är till hälften från PNG och hälften från Schweiz och har hundratals projekt på gång runt om i staden. Han var så pass snäll att han bjöd in oss att äta tillsammans med gästerna i hans lägenhetshotell som råkade ligga precis där vi har vår båt. Under vår vistelse här på lite mer än två dagar har vi blivit oerhört väl omhändertagna och har blivit bjudna på både frukost och middag varje dag och har blivit guidade runt staden. Vi känner oss riktigt bortkämda och är oerhört tacksamma över det.

Buka är väldigt vackert med oerhört klart blått vatten som flyter genom passagen som går mellan Buka ön och Bouganville ön. Man får dock se upp då strömmen kan bli så stark som uppåt 8 knop vid sällsynta tillfällen som inträffar ett par gånger per år.

Ikväll har det dock blivit dags att segla vidare mot Nissan Atollen som ligger ca en nattsegling bort. Där ska det snorklas med hajar och stora fiskar vilket vi, eller kanske bara jag (Eiliv) ser fram emot. Tyvärr har vi inga bilder härifrån att lägga upp just nu men jag bidrar med ett litet videoklipp från Solomon Islands och vår krokodiljakt med barnen från byn Nazareth. Håll till godo!

Marovo Lagoon

Eiliv — Sun, 14 Jul 2013 02:36:35 +0000

Förra torsdagen lämnade vi Honiara, huvudstaden i Solomons, för att ta oss vidare mot Marovo Lagoon. Honiara hade väl inte varit någon större favorit i vårat tycke och vi hoppades kunna leverera en bättre bild av landet i nästa inlägg. Nu, lite drygt en vecka senare har det blivit dags för oss att segla vidare mot Buka i Papua Nya Guinea och vi har sett många fina platser och träffat många trevliga människor här i Solomons. Så ja, vi kan definitivt säga att vi tycker bra mycket bättre om Solomons nu när det har blivit dags att åka vidare.

Vår besättningsman Nick Vaughn med senaste nappet på ankaret.

Att lämna Honiara blev lite krångligare än vi hade tänkt oss. Dels fick vi vänta i några dagar på att vårt visum till Papua Nya Guinea skulle bli klart och när det var dags att hala upp ankaret så satt det fast. När vi efter mycket om och men och starka armar så kom det upp och vi hade fått napp. På ankaret satt en stor gammal industrifläkt med elmotor och allt. Inte konstigt att vi hade fåt bra fäste i botten. Fläkten fick följa med en bit ut innan vi dumpade den på 100 meters djup där ingen skulle kunna fastna i den igen. Vi kunde då sätta kurs mot Marovo Lagoon.

Emilie Förhandlade till sig en riktigt bra deal med denne man som hade paddlat i en hel timme för att ta sig till våran båt.

Marovo lagoon är en stor lagun kantad av ett dubbelt band av öar och rev vilket ger känslan av att man seglar på en sjö. I lagunen finns hundratals små öar och rev vilket ger ett oändligt antal platser att stanna på och undersöka men tyvärr hade vi bara tre dagar att stanna. Lagunen är även hemvist för landets mästerskulptörer som skulpterar i allt från trä och sten till snäckskal. Oavsett var vi valde att ankra så blev vi alltid besökta av bybor i kanoter gjorda av urholkade trädstammar som ville sälja sina verk. Det som de inte var beredda på var att Emilie är en mästerförhandlare. Hon lyckades byta till sig några väldigt fina skulpturer i utbyte mot ett gammalt hänglås, en handuk och lite andra småsaker. Det var tydligt att de inte var riktigt vana att förhandla med en kvinna så det kom lite ur gängorna och Emilie såg sin chans att få till ett bra pris. Alla parter var dock väldigt nöjda efter all byteshandel. Mindre kul var dock att en av skulptörerna öppnade en påse ombord och ut sprang ett par kackerlackor och en megaspindel. De sprang snabbt iväg och Båten Anna som hitintills varit relativt kackerlacksfri har nu mera nya husdjur.

Alla byns barn i fören på Båten Anna. Foto: Nick Vaughn

Lagunen erbjöd även finfin snorkling på sina ställen och en av platserna vi ankrade på var definitivt på topp tre-listan över vackraste ankringarna vi har varit på. Näst sista natten ankrade vi utanför en liten by med namnet Nazareth. I byn hade barnen skollov och eftersom de var lediga hade de mycket tid till att vara nyfikna över nykomlingarna. Redan klockan 06.30 vaknade vi av att vi hörde fnitter och prat utanför. Det visade sig vara ett par kanoter bredvid båten med några barn som nyfiket försökte kika in genom fönstren. Kanoterna och barnen vart bara fler och fler och innan klockan slagit 8 hade vi 11 kanoter vid båten och nästan 20 barn ombord. De tyckte att det var väldigt roligt och spännande med besökare och vi tyckte att det var roligt att ha dem ombord. Efter att vi visat dem våran båt så tog de med oss på krokodiljakt vid en flodmynning nära byn. Det var mycket som rörde sig under vattenytan i det grunda grumliga vattnet men vi kan inte säkert säga om det var saltvattenskrokodiler eller inte. Efter ett tag kände vi dock att det kanske var lite farligt att vara vi dessa bjässars tillhåll med 20 barn i släptåg som var i åldrarna 5-13 år, så vi valde att avbryta och bad barnen att visa oss byn istället vilket de mer än gärna gjorde.

Emilie tillsammans med barnen i Nazareth som visade oss runt i byn.

Förmodligen brukade det sällan eller aldrig komma båtar till byn, för barnen tyckte att vi var så spännande att de hängde efter oss vad vi än gjorde. Det var kanske en lite speciell känsla att ha 20 barn som står längs med relingen och tittar på en medan man försöker äta en lätt lunch men det bjöd vi gärna på eftersom alla barnen var så otroligt snälla och gulliga.

Vår definitiva favorit ankringsmässigt i Marovo Lagoon. Foto: Nick Vaughn

Nu befinner vi oss i Ghizo som är Solomons näst största stad men är ändå inte mycket större än en liten by. Skillnaden ligger mest i hur många kines ägda affärer det finns. Vi har köpt på oss mat och konserver eftersom detta förmodligen är sista civilisationen vi kommer att komma till inom de närmsta veckorna. Nu styr vi kursen mot Buka i Papua Nya Guinea och planen är att segla längs med PNGs yttre öar utanför New Ireland innan vi når Vanimo på fastlandet där vi ska checka ut för att åka vidare mot Indonesien.

Nick Vaughn som har seglat med oss sedan Nya Zeeland som vi lärde känna på restaurangen vi jobbade på i Auckland hoppade av här i Ghizo för att flyga tillbaka till Nya Zeeland. Det har varit väldigt trevligt att ha honom med ombord och han kommer att bli saknad. Nu blir det bara jag och Emilie ombord till i slutet på augusti då min kamrat Joakim Arborén ska mönstra på i Indonesien.

Captain Ninetoe latar sig i en hängmatta som vi hittade på en liten ö. Foto: Nick Vaughn

Vi ska försöka uppdatera bloggen från satellittelefonen om när vi är ute på dessa avlägsna öar, men skicka gärna gratis sms till vår satellittelefon medan vi är ute. Även om vi inte har råd att svara så blir vi alltid så glada över när någon skickar ett litet meddelande.

Salta hälsningar från oss på Båten Anna!

Båten Anna uppankrade på tre meters djup i underbart varmt och klart vatten i Marovo Lagoon.

Framme i Solomons

Eiliv — Mon, 01 Jul 2013 02:30:00 +0000

Måndagen den 24e juni lättade vi ankar en timme före solnedgången och seglade med minimala marginaler genom revöppningen i Port Jackson på ön Espiritu Santo i Vanuatu. Målet var Honiara, huvudstaden i Solomon Islands.

I början av överfarten hade vi goda vindar och vi hoppades kunna klara av de 600 sjömilen på runt 5 dygn. Efter två dygn dog vinden tyvärr och det gick lite upp och ner resten av tiden. Vinden kom och gick och det var varmt så in i bomben. Mitt på dagen när solen stod som högst var det stekande hett och det gällde att hålla sig i skuggan. Bästa tiden var tidigt på morgonen eller timmarna runt solnedgången då temperaturen faktiskt var relativt behaglig.

Största problemet med så lite vind var att vi definitivt inte hade tillräckligt med bränsle för att ta oss hela vägen fram. Vi var tvungna att försöka ta vara på varenda liten vindpust som kunde tänkas komma så det var mycket upp och ner med seglen och en dag satte vi till och med spinnakern en stund och gled fram i ca 2 knop hela dagen. På nattpassen gick det utmärkt att sitta i shorts och bar överkropp då värmen definitivt låg kvar i luften. Runt omkring oss kunde man varje natt se ordentliga åskväder som drog runt på havet. Blixtar i fjärran och ibland närmare men vi hade turen att bara råka ut för två relativt milda och korta sådana oväder utan någon större dramatik. Luften kunde även vara så varm och fuktig på natten att det ibland kändes som om någon flåsade en i nacken när det råkade komma en liten vindpust.

Som ni förstår så blev det inte de 5 dygn som vi hade hoppats på men ändock 6. Vi gled in i Honiara på söndagseftermiddagen den sista juni och havet låg perfekt spegelblankt. Sista biten var jag riktigt nervös för att bränslet skulle ta slut innan vi nådde fram. Det hade varit väldigt retsamt att sitta strax utanför vårat mål utan att kunna ta oss någonstans. Den enda vi ville göra var att komma i land och ta en dusch och dricka något kallt.

Vi gled in på dieselångorna i tanken och lyckades efter mycket om och men ankra upp. Viken utanför Honiara är djup och har dåligt fäste och det kan vara riktigt frustrerande när ankaret inte vill fästa efter 6 dygn till havs.

Efter lite mer än ett dygn i Solomons känner vi att vi saknar Vanuatu lite grann. Det är väldigt mycket skräpigare här och människorna verkar inte vara lika trevliga. Kan eventuellt bero på att de inte är lika bra på engelska. Stölder ska även ryktesvis vara bra mycket vanligare så vi har fått rådet av andra seglare att inte lämna dingen eller utombordaren i vattnet över natten och alltid ha någon på båten så fort det blivit mörkt. Det om något kan ju göra en människa lite nervösare än vanligt.

Hur som helst är vi glada över att vara i land igen och ser fram emot att ta oss till de lite mindre öarna där vi tror att stämningen kommer vara mycket bättre. Det gäller dock att se upp! Här i Solomons finns det saltvattenskrokodiler.

Vi hör av oss snart igen med en förhoppningsvis ny bild av Solomon Islands!

Vanuatu Levererar!

Emilie — Sun, 23 Jun 2013 11:01:33 +0000

Glada barn som vi träffade vid en skola på en liten ö utanför Malekula.

Det är fantastiskt i Vanuatu! Människorna här är utsedda till ”The worlds happiest people” och det märks, folk är glada, trevliga och tar sig tid för en pratstund. Pengar är inte viktigt då mat finns i djungeln eller i havet och vad det gäller materiella ting är man inte vidare intresserad. Jag (Emilie) har köpt på mig nagellack, ögonskuggor, maskara, örhängen m.m. för att ge bort till kvinnorna i byarna men hitintills har jag fått känslan av att de inte är intresserade så det har fått stanna på båten. I Marquesas frågade alla kvinnor efter kosmetika så jag trodde att det kunde vara ett vinnande koncept för att skaffa mig lite kvinnliga vänner men här kommer man nog längre med ett leende på läpparna.

Emilie leker med en liten flicka vid foten av vulkanen Mt Yasur.

Port Vila var galet, man hade kunnat tro att vi varit ifrån civilisation i evigheter, vi hann knappt förtöja Anna innan vi sprang och fick i oss en Cheeseburgare med Pommes frites och en rejäl chokladmilkshake, det var såååå gott!! Under seglingen in mot hamninloppet till Vila nappade det på båda fiskelinorna och vi kunde håva in två stycken rejäla big eye tuna (tonfiskar). Vi diskuterade om vi inte skulle släppa tillbaks en av dem då vi inte skulle kunna ha möjlighet att äta upp allt själva men då krokarna satt sig ganska rejält i båda bestämde vi att vi säkert kunde ge bort lite till någon annan segelbåt. Ända sedan vi lämnade Sverige har ägg varit hårdvaluta på Båten Anna och för att hålla kaptenen glad krävs åtminstone två om dagen och är man dessutom fyra ombord som gillar ägg går de som smör i solsken. När jag fick se priset på ägg i Vila fick jag en chock och när jag sedan fick se priset på färsk tonfisk i affären fick jag en ännu större chock så jag tänkte till och tog med mig ungefär ett och ett halvt kilo tonfisk och gick till marknaden, vips så hade jag förvandlat fisken till ett flak med ägg samt lite frukt och grönt, attans vad mallig jag var efter att de flesta mest skrattat när jag berättat om mina planer på vägen till marknaden. =)

Vi håller stolta upp en 4kg Wahoo som vi fångat. Jämarns god fisk att lägga på grillen.

I Vila bestämde sig Johan för att flyga hemåt Sverige via Sidney och Bangkok så nu är vi tre på båten. I fyra dagar tvättade vi kläder, madrasser och kuddar för att få bort allt saltvatten från överfarten, vi fyllde även på matlagningsgas och handlade på oss mer mat. Nötköttet här är nog det bästa jag ätit och ganska billigt är det också. Efter dessa dagar var vi helt slut så vi åkte ut och ankrade vid en ö kallad hideawayisland där vi tog igen oss en eftermiddag för att sedan segla vidare mot ön Epi.

En liten grabb i en traditionell utriggarkanot på stranden på Epi.

Epi är känt för att sjökor kommer in och betar sjögräs på botten. Förhoppningarna att få snorkla med sjökor som vi så länge sett fram emot var stora och redan första kvällen när vi kom fram fick vi se en leka precis vid strandkanten och vi kände att utsikterna att få simma med en var goda. Morgonen efter snorklade vi av stranden fram och tillbaka utan en skymt av någon sjöko. Vi såg dock megasköldpaddor (kanske de största vi sett) och Eiliv kom ett snäpp närmre en bra film på en haj, det är lite knepigt då han gärna vill ha en bra film men vi har ingen zoom på kameran så man måste ganska nära för att det ska bli bra och även om det bara är en en och en halv meter lång revhaj håller man gärna ett visst avstånd. Hursomhelst när vi sedan kom in på stranden träffade vi ett par från en annan segelbåt som sa att de hört ryktas om att vi fått sett en sjöko i strandkanten och de var väldigt avundsjuka då detta var deras tredje besök i ankringen de senaste åren och de aldrig sett skymten av en sjöko. Hungriga och lite besvikna tog vi dingen tillbaks till båten och gjorde lite mat, när jag sedan diskade blev jag lite sjösjuk av svallet i ankringen och när jag gick upp på däck för att ta en nypa luft och koncentrera mig på horisonten ett tag ser jag en ca en meter bred sjärtfena komma upp ur vattnet så när jag övertygat grabbarna att det inte var inbillning satt vi alla i dingen på väg mot platsen där jag såg fenan. Det tog emot att hoppa i vattnet då solen börjat gå ner och detta är den tid på dan då vi håller oss uppe ur vattnet då det är hajarnas middagstid… Men vad gör man inte… det var bara att hoppa i och se så omumsig ut som möjligt. Det gav resultat, på botten betade en sjöko och vi simmade med den en stund utan att bli hajmat…

Klockan två inatt lättade vi ankar för att segla vidare, i natten lyste två vulkaner på ön Ambrym upp himlen och jag har precis skådat den kanske vackraste soluppgången någonsin. Solen var som ett illrött klot och det tog ungefär två minuter från att jag skymtade toppen i horisonten tills klotet var helt uppe. Eiliv är lite arg att jag inte fotade eller filmade men vissa saker måste helt enkelt bara upplevas… Vi är på väg mot ön Malekula där man i ankringen är rekommenderad att inte ens doppa en tå i vattnet för att det kokar av farliga hajar och det är en plats med fånigt mycket rapporterade hajattacker, anledningen ska vara att det inne i sundet finns ett slakteri och slaktavfallet slängs i havet. Vi besöker ankringen därför att jag vill göra en vandring till en plats inne i djungeln där man under den tid man fortfarande var kannibaler tillagade och mumsade på sina fiender. Här ska finnas benbitar m.m. och jag är mycket förväntansfull, då kannibalismen av någon anledning fascinerar mig. =) Jag tror att platsen ska vara säker och att kannibalismen är ett avslutat kapitel men för säkerhets skull är det nog bäst att återigen se så omumsig ut som möjligt!

En dödskalle som vi fick se vid den gamla kanibalplatsen.

Nu (fyra dagar senare) är vi på ön Espiritu Santo, kannibalplatsen blev inte riktigt vad vi tänkt och en ganska dyr tripp men vi fick se lite benbitar och döskallar… alltid spännande Det blev inte heller något simmande på Malekula så vi överlevde hajarna även här… Imorgon planerar vi att segla vidare mot Salomon Islands och enligt väderleksrapporten blir det en stillsam överfart.

Båten Anna tryggt ankrad utanför den lilla mysiga ön Urupiv.

Båten Anna nära att parkera för gott

Eiliv — Thu, 13 Jun 2013 06:19:29 +0000

(På grund av brist på internet så publicerar vi här tre inlägg på samma gång. Börja gärna på första längre ner för att få allt i rätt ordning)

Klockan är runt 22-tiden på kvällen, natten är månlös och mörk så att man precis kan urskilja horisonten från havet som bara är någon nyans mörkare än skyn. Runt lunchtid hade vi lättat ankar från Tanna med kursen satt mot ön Efate där Vanuatus huvudstad Port Vila ligger och nu seglade vi i mörkret förbi ön Erromango några sjömil utanför öns östkust. Alla ombord utom kaptenen låg och sov i sina kojer medan jag lade om kursen för att segla rätt mot Port Vila.
Det blåser på ganska bra och vi gör nästan 6 knop med bara genuan på en slör. Jag kollar med sjökortet att vi ligger på rätt kurs och sätter mig tillrätta i sittbrunnen med en dokumentär från P3 i öronen. Av någon anledning får jag en olustig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är och kanske är det bara känslan av att segla några sjömil utanför land i bäckmörker. Det finns inga fyrar eller andra ljus att gå efter och sjökortet är sparsamt utmärkt utan några detaljer. Man får helt enkelt hålla avståndet och lita på att sjökortet stämmer. Vågorna kanske känns lite brantare än vad de borde vara men det ska ändå vara hundratals meter djupt här. Jag börjar spana föröver ut i mörkret men kan inte se annat än mörka vågtoppar framför oss. Långt framme ser jag baksidan av en ovanligt stor våg framför oss. Båten ändrar kurs något vågen försvinner ur sikte för en liten stund innan båten svänger tillbaka och där är den igen. Det är något som inte stämmer. Vågor brukar försvinna efter en liten stund men denna är fortfarande kvar. Nej, den rör sig inte. Det kan inte vara någon våg och det känns som om vi kommer närmare och närmare. Är det ett stort fartyg som saknar lanternor? Jag tycker mig se att en våg bryter i vitt skum mot vad det nu är och det betyder att vi är bra mycket närmare än vad vi borde vara. Jag skyndar mig att koppla ur vindrodret för att få full kotroll över båten och svänger upp mot vinden samtidigt som jag ropar åt Emilie att komma upp och hjälpa mig. Emilie är snabbt uppe och frågar lite yrvaket vad som händer och jag ber henne att kolla sjökortet om det finns något ö i närheten som jag missat. Hon hittar först inget men zoomar in och ger mig beskedet: -”Ja, det är en liten ö här och du har lagt kursen rakt över den!”.

Trotts detta besked kände jag mig lättad. Hellre ha en liten ö som jag missat än att ha ett oidentifierat objekt framför oss som inte finns med på kortet och i sådant fall betyder att kortet inte är korrekt eller tillräckligt detaljerat för att segla efter. Misstaget var att jag hade lagt ut kursen lite grovt i ett utzoomat läge där ön inte syntes. Problemet var bara att väl inzoomat så var ön inte mer än en liten svart prick och den planerade rutten gick precis rakt över så att den dolde den lilla pricken i sjökortet. Ön gick inte att skilja från linjen förrän man zoomat in maximalt. Vi klarade oss med 2 sjömils marginal men man blir lite skakis om man tänker på vad som hade kunnat hända om jag inte hade hållit extra utkik föröver. Hade det varit någon annan av besättningen hade de bara haft instruktioner att hålla koll på kompassen och spana efter andra båtar och inte titta efter eventuella stenblock som kan dyka upp framför oss…

Nu är vi hur som helst i Vanuatus huvudstad Port Vila. Skönt att vara tillbaka i civilisationen igen efter nästan 3 veckor i avlägsna områden. Här ska vi bunkra upp lite igen och fylla på med gasol, vatten och mat innan vi fortsätter. Johan flyger hemåt imorgon och det har varit trevligt att ha honom med ombord.

Det har varit lite dåligt med bilder på sistone, men vi ska försöka uppdatera med lite ögongodis senare!

Skepp å hoj från Båten Anna

Närmare vulkanen kan ingen komma

Eiliv — Thu, 13 Jun 2013 05:53:03 +0000

Efter att ha spenderat två nätter ankrade i en vik på sydvästra sidan av ön Anatom/Antiym var det dags att segla vidare. Tempot är ganska högt eftersom vi måste vara i Sydafrika innan december och orkansäsongen sätter igång igen. Nästa stopp var ön Tanna som låg ca 50 sjömil norrut. För att spara tid valde vi att sela över natten så att vi skulle vara framme tidigt nästa morgon.

Huvudatraktionen på ön Tanna är Mt Yassur som ska vara världens mest lättillgängliga aktiva vulkan. Runt tresnåret på morgonen väcker Emilie mig: -”Eiliv! Vakna! Du måste komma upp och se det här!”. Jag skyndar mig upp i bara kalsongerna och ute är det svart som i en säck i den månlösa natten. Båten Anna rullar fram mellan vågorna på en slör och även om vindarna är ljumma känns det lite kyligt när man kommer från den varma kojen i förpiken.

-”Titta där!”, Emilie pekar föröver ut i den mörka natten. Då ser jag en knappt urskiljbar siluett av ett berg några sjömil framför oss och ur toppen av berget ser jag ett svagt glödande rött sken. Det är vulkanen Mt Yassur som har gett sig till känna. Plötsligt får den ett utbrott och vi ser hur lava och glödande sten kastas hundratals meter upp i luften i en mäktig kaskad av rött och orange. Jag har aldrig sett något liknande tidigare och vaknar snabbt till. Jag väcker Johan och Nick och säger åt dem att skynda sig upp och titta de med. Vi står alla en bra stund och ser hur Mt Yassur gång på gång får utbrott och slänger glödande sten högt upp i luften. Man kan ganska lätt avgöra att det definitivt är en väldigt aktiv vulkan.

Strax efter soluppgången glider vi in i en liten skyddad vik på Tannas östra sida med namnet Port Resolution. Viken är döpt av James Cook som sökte skydd där för några hundra år sedan och det är nästan så jag undrar om det är så speciellt mycket som har förändrats sedan dess. Människorna där paddlar fortfarande omkring i sina utriggarkanoter som är gjorda av urholkade trädstammar och de bor i små hus tillverkade av flätade palmblad. De måsta vara ena riktiga mästerflätare här för husen är väldigt vacker gjorda. En påtaglig skillnad från Cooks tid är dock att några av infödingarna har gamla mobiltelefoner som de ber oss att ladda eftersom det inte finns någon elektricitet i byn. Missionärerna har även sett till att de slutat äta andra människor vilket känns ganska skönt för oss som är utsocknes så att säga. Till skillnad fråmn Fiji så skojar de dock friskt om sitt kanibalistiska förflutna. Till vår förvåning så pratar nästan alla perfekt engelska här vilket gör det oerhört mycket lättare att kommunicera.

Frammåt eftermiddagen blev vi upphämtade av en fyrhjulsdriven jeep. Eftersom bilen redan var full fick vi hoppa upp på flaket i bak och fick åka någon timme på eländiga leriga vägar genom djungeln. Längs med vägen såg vi några mindre byar där människorna satt längs med vägen och log och vinkade medans vi vinkade tillbaka. Sista biten var brant och det ångade ur dikeskanten medan vi hörde dovt muller som av åska i fjärran. Djungeln öppnade sig och ut kom vi på ett fält av svart sand och aska alldeles under kratern. Vår guide förklarade att det var väldigt viktigt att hålla koll på stenarna som vulkanen sprutar ur sig. Stenarna som han kallade för lavabombs sprutas ut med en hastighet av mellan 100-200 m/s och han pekade på ett svart stenblock vid våra fötter som kommit ur vulkanen. Skulle man få ett sådant i huvudet så vore man ganska illa ute. Efter den lilla säkerhets genomgången fick vi gå en brant promenad på bara fem minuter innan vi var uppe på randen av vulkanen och kunde spana ned i kratern.

Med ett öronbedövande dån exploderar vulkanen och glödande sten, lava och aska slungas högt upp i luften, mindre än 200 meter från där vi står. Marken skakar och det är nästan så att man blir lite knäsvag inför vulkanens kraft. Upp stiger ett stort svart rökmoln som bildare en svampliknande formation innan det löses upp i vinden. Vi kom dit någon timme före solnedgången och blev kvar tills att det blivit mörkt. Under den tiden fick vi ett mäktigt skådespel som nog är något av det häftigaste som vi har sett på vår resa hittills. Mt Yassur är en dubbelpipig vulkan med två kratrar i en och gång på gång exploderar de oberoende av varandra och kastar upp glödande sten från jordens inre. Det är nästan så att man funderar på om man verkligen borde stå så pass nära. Var som helst annars i världen hade man nog knappt fått stå vid bergets fot på grund av säkerhetsrisken. När det varit tyst en längre stund så känner man riktigt hur Mt Yassur laddar upp inför ett ordentligt utbrott. Kamerorna rullar och utan förvarning kommer ett gigantiskt utbrott som slungar lava hundratals meter upp i skyn. Mäktigare än så blir det nog inte! Hade inte guiden sagt att det var dags att gå så hade vi nog kunnat stanna kvar hela natten trollbundna av detta otroliga naturfenomen.

Det där gör vi inte om!

Eiliv — Thu, 13 Jun 2013 05:26:57 +0000

(Inlägget skrivet den 8e juni men gick inte att lägga upp förrän nu)

20S14 169E47 <–(Klicka för att se på karta)

Efter 9 dygn till sjöss var vi äntligen framme vid Vanuatus sydligaste ö Anatom. Tidigt fredag morgon gled vi in genom det skyddande revet till byn där vi kunde checka in. Vi kastade ankar och var väldigt glada över att vara framme efter en väldigt jobbig överfart.

Om vår seglats från Fiji ner till Nya Zeeland var den värsta överfarten så kommer denna på en tät andraplats. Första dagarna var helt ok med lugnt väder och kanske lite väl lite vind då vi fick motorisera 36h i sträck. Sedan fick vi in en kuling från öst som varade i nästan två dygn med ganska höga sjöar som följd. Största vågorna vi såg var nog någonstans mellan 7-8 meter från dal till topp men det är lite svårt att mäta exakt när man sitter i vår lilla båt. Sedan vred vinden på nord och väderleksrapporten lovade att följande dag skulle bli kuling igen men från väst denna gång. Lyckligtvis blev vinden något svagare och än utlovat men sjön var ändå ganska grov. Sista biten vred vinden tillbaka till syd igen vilket gjorde resan lite behagligare men vi hade fortfarande ganska ordentliga dyningar som rullade in från väst. När vädret var som värst så försökte större delen av besättningen att sova bort tiden så mycket det gick när man inte hade vakt vilket gjorde att det sociala biten och det här med matlagning fick stryka på foten. Under en natt hade vi vid tre tillfällen sjöar som bröt in över båten och fyllde upp sittbrunnen med vatten. En av dessa var så ordentlig att den med ett stort bang tryckte ner Båten Anna på sidan så pass att alla vi som låg inne och sov slängdes upp på väggen istället för att ligga på madrassen. Vi var snabba med att kontrollera att Johan som var på vakt fortfarande fanns på plats. Han var fastspänd så han var kvar men var dock ganska blöt.

Näe, att segla fram och tillbaka till Nya Zeeland har verkligen inte varit någon favorit och är verkligen inget vi känner för att göra om frivilligt. Vädret är ganska ostabilt med lågtryck som kommer in söderifrån med hårda vindar och kall luft. Har man väl gett sig av har man dessutom 8-10 dagars segling framför sig utan möjlighet att avbryta.

Nu är vi i hur som helst i Vanuatu på en ö som heter Anatom. Det är en liten ö med bara 500 – 1000 invånare. De har ingen elektricitet här så datorer och internet är väldigt avlägset. Kava baren har en generator som de använder för att få lite ljus på fredagskvällarna när det ska drickas kava men annars är det mörkt över allt så fort solen gått ner. Människorna här är väldigt trevliga och gästvänliga och vi är väldigt glada att äntligen vara här.

Idag har Nick fyllt 30 och vi firade med en frukost bestående av nybakta scones och ägg innan vi gav oss av för att leta upp öns vattenfall. Hur långt det var dit och var det låg var lite oklart men vi frågade oss fram och en ung kille var så snäll att han guidade oss hela vägen fram. Det var en ordentlig hajk på en liten illa märkt stig genom tät djungel som tog oss över vattendrag och längs med branta sluttningar. Totalt blev det nog hela 5 timmars promenad fram och tillbaka. Väl vid vattenfallet tog vi oss ett välförtjänt dopp i färskvattnet innan vi skulle gå samma väg tillbaka. Sedan har vi haft en firat med en ordentlig middag ombord med kladdkaka, vispad grädde och bananer plockade på ön. Grattis Nick på 30 års dagen! Imorn kväll seglar vi vidare mot nästa ö om vädret tillåter.

(Pappa Johan till Vidar) Hoppas att du har en härlig sommar känsla i kroppen och njuter ordentligt av sommarlovet. Idag var vi till ett vattenfall och badade lite. Det tog ett bra tag att vandra dit ca 3 timmar, men det var det värt. Vi såg stora fladdermöss på vägen. Imorgon seglar vi vidare till nästa ö. Jag tänker på dig hela tiden och allt det roliga vi ska göra när jag kommer hem. Ses snart. Hälsa alla där hemma. Puss o Kram, älskar dig gubben! Puss puss.

NZ – Here we come!

Emilie — Mon, 15 Oct 2012 01:41:39 +0000

Nu lämnar vi korallstränder, cocosnötspalmer och ”glassarlivet” för ett tag, tar oss i kragen, klipper oss, sätter på oss hela kläder och skaffar oss ett jobb! Det kommer inte att bli lätt… En väckarklocka som ringer, arbeta 8 h om dan och alla andra vardagsgrejer som vi glömt hur det funkar.

Hire me!

Imorse skickade vi våra första CVn och vi önskar såååå att vi båda kan få jobb på företaget vi sökte. Jobbet var att arbeta som crew för ett färjeföretag i Auckland. Håll tummarna! Men med våra stiliga CV bilder borde vi vara hemma

Hur som helst… än är vi inte där! Det är ca 1100 sjömil ner till Nya Zeeland och vindarna är nyckfulla, vi är vana en konstant östlig vind som stabilt blåst oss västerut men vindarna ner till Nya Zeeland är allt annat än förutsägbara! Nu har vi iaf nya vant, nytt oljefilter, ny olja, ny transmissionsolja och känner oss redo för färden som blir vår tredje längsta utan land sedan vi lämnade Sverige. Anna är fylld med frukt och grönt och vi har införskaffat ett nytt drag att fiska med som vi har stora förhoppningar på…

Vi har en del minuter kvar på satellittelefonen så vi kommer försöka skriva lite inlägg emellanåt men skicka gärna massor av gratis-sms till vår satellittelefon om ni har lust, för det är så kul när man har MEGA-tråkigt ute till havs! Vi har förstått att det är många som har försökt tidigare men inte fått det att fungera och det är tyvärr vårt fel. Det skall nämligen inte vara något plustecken framför numret, så nu har vi tagit bort det. Så försök gärna igen nu! Även om vi inte kan svara är det hemskt roligt att få lite input utifrån.

För att skicka gratis sms till vår satellittelefon går ni in på http://messaging.iridium.com och fyller i vårt nummer 881631570171, skriver ett meddelande som inte får innehålla å, ä eller ö och sedan trycker ni på ”Send Message” så flyger det lilla meddelandet ut i rymden och sedan ner till oss via ett antal satelliter. Häftigt, eller hur?

Ha det så bra, så hörs vi snart igen!

PS. Håll tummarna för att vi fångar mycket fisk och att vindarna behandlar oss väl!

Vi vill till Nya Zeeland… NU!

Emilie — Wed, 10 Oct 2012 00:44:15 +0000

Vi hänger fortfarande kvar i Fiji…

Bye, bye Slick and Obelisk! It's been a hell of a run!

Våra kära vänner på Slick och Obelisk lämnade oss i fredags för Vanuatu och det kändes extremt sorgligt, vi har haft mycket skoj ihop och vi kommer sakna dem!

Ser inte så bra ut...

Men vi kommer ingenvart då vi gärna skulle ha en eller två extra personer med på båten ner till NZ så vi har letat lite besättning och igår upptäckte vi att ett av våra undervant inte mår så bra (se bild). Jag tror kanske att vi måste fixa detta innan vi ger oss iväg…

Nu ligger vi utanför den lilla staden Lautoka och här träffade vi återigen den stora Danska båten Mie vars halva besättning vi stal i karibien. Vi blev bjudna ombord på mat och hade en trevlig kväll. Ombord fanns nu två svenska tjejer från Nynäshamn och det är alltid spännande att träffa lite svenskar.

Danska båten Mie med en mast mindre än sist vi såg henne.

Idag är det Fiji-dagen så vi ska ta oss in till stan och kolla in vad som händer…

Hörs snart!

Frrrruktstund!

Det ser proffsigt ut men vänta bara tills ni sett mig spela...

Inte så tråkig miljö att spela golf i...

Dunderstormen

Eiliv — Sun, 30 Sep 2012 02:34:53 +0000

För ett par dagar sedan var vi uppankrade i Musket Cove som är en populär ankringsplats bland Fijis öar. Viken ger bra fäste för ankaret men är tyvärr väldigt djup, runt 20 meter över allt. Vi lyckades hitta en av de grundare ställena där det bara var 18 meter men det är fortfarande mycket för oss som bara har 55 meter ankarlina inklusive 13 meter kätting. Innan hade vi legat tryckt och säkert i marinan tre nätter men sista natten ville vi spara in så vi gick ut och ankrade istället. Det skulle vi snart få anledning att ångra bittert…

Egentligen är det så mörkt så att man inte ens kunde se handen framför sig när denna bilden togs men blixtar lyste upp natten så att det blev lika ljust som på dagen.

När det var dags att krypa till kojs så blåste det ganska mycket och eftersom man ofta sover oroligt av rädsla för att börja dragga så satte vi ett ankarlarm på datorn med hjälp av vår gps. Efter det lyckades jag mot förmodan somna ganska gott i förpiken. Runt 2-snåret vaknar jag upp igen och märker att det har slutat blåsa helt. Najs tänker jag och går upp för att stänga av datorn eftersom man gärna spar in på strömmen där det går. Jag tar även en sväng ut i sittbrunnen för att spana av läget och upptäcker att det blixtrar hur mycket som helst trotts att det är helt lugn ute och havet ligger spegelblankt. Hela världen lyses upp av blixtar högt uppe bland molnen nästan varannan sekund men inte ett ljud. Inget öronbedövande dunder några sekunder efter ljusflashen även om det känns som om det blixtrar rakt ovanför oss. Hela situationen känns väldigt märklig så jag tar fram filmkameran för att föreviga det hela. Efter att jag filmat en stund kommer Emilie, som vaknat av att jag inte längre låg kvar i sängen, och undrar vad som händer. Vi står tillsammans i sittbrunnen och upplever förundrat hur hela världen emellanåt lyses upp av kraftigt vitt ljus trotts att total tystnad råder. Plötsligt börjar det blåsa igen. Till en början är det en ganska svag vind men nu från syd istället för i norr. Ett vindskifte på 180 grader alltså. Oftast är det inte ett lovande tecken. Ankarlarmet går medan Båten Anna driver norrut innan ankarlinan har sträckts upp.

En skrämd kapten i ljuset från den senaste blixten.

BOOM! Med en enorm åskknall, som får oss att huka, bryter stormen lös. På en sekund går vinden från en lätt bris till 20 m/s och regnet öser ner med sådan kraft att man måste skrika för att ha någon som helst möjlighet att höra varandra. Det fortsätter att blixtra men det är inte längre tyst utan vi utsätts för öronbedövande knall efter knall. På datorn ser vi hur Båten Anna accelererar istället för att stanna upp. Ankaret har ryckts loss och vi draggar. Vi vet att vi är omgivna av rev men på grund av mörkret och det kraftiga regnet är det i princip omöjligt att orientera. Endast iförd kalsonger rusar jag fram till fördäck i det iskalla regnet och sliter upp resten av ankarlinan ur ankarboxen för att släppa ut så mycket det går i förtvivlat hopp om att ankaret skall sätta sig igen och båten stanna upp innan vi driver upp på ett rev. Sikten är så extremt dålig att det inte går att avgöra om vi fortfarande driver eller inte och att regnet piskar en i ansiktet gör inte hela saken bättre. Även om vi ligger i en väldigt skyddad vik så börjar skön bygga upp och Båten Anna rycker betänkligt i ankarlinan. Tiden mellan blixt och blixtknall är nu i princip obefintlig och ljudet är så öronbedövande och skrämmande nära att man nästan slås till marken. Det är tydligt att ovädret är rakt över oss och det visar inga som helst tecken på att dra vidare. Väl tillbaka i sittbrunnen kan Emilie rapportera att det vekar som om vi har stannat upp vilket känns något betryggande men eftersom vårt elektroniska sjökort inte är speciellt detaljerat över just området vi är i så har vi ingen aning hur nära vi är revet. Det är sådan kraft i den här stormen att alla squalls vi varit med om tidigare känns som en skön bris i jämförelse. Ett tag när det kändes som värst satte vi igång motorn för att hjälpa ankaret att hålla fästet men vi stängde av efter ett tag då det var så mycket blixtar i luften att jag var orolig för att motorn eventuellt skulle förändra den elektriska potentialen i masten och i princip dra blixtarna till sig. Vi var bra sugna att krypa upp på däck för att sätta fast åskledarna på vanten men det kändes helt enkelt för farligt om man skulle ha sådan otur att blixten skulle slå ner i just vår båt vid samma tillfälle. Det enda vi kunde göra var att vara beredda på det värsta t.ex. om vi skulle börja dragga igen eller om ankarlinan helt enkelt skulle gå av. Vi hade ju ingen aning om den just då höll på att skavas av mot en vass korall eller om taglingarna jag gjort helt enkelt skulle brista. Skulle den gå av så visste jag inte ens om vi skulle klara av att motorisera mot den extremt starka vinden eller ens vart vi skulle ta vägen. Så vitt jag vet kunde vi lika gärna köra upp oss själva på ett rev eftersom det var så enormt svårt att orientera sig i mörkret och regnet. Emilie packade till och med en extra grabbag med pass, pengar och dator i om det absoulut värsta skulle inträffa att vi drev upp på ett rev och började ta in så pass mycket vatten att vi skulle sjunka. Så pass illa kändes situationen.

Frekvensen på blixtarna var så hög att det nästan kändes som att stå under ett blinkande lysrör. Något som kan göra den mest sansade person förvirrad.

Emilie satt inne i båten och höll stenkoll på plottern på datorn för att upptäcka minsta tendens till att vi skulle börja dragga medan jag satt ute i regnet i sittbrunnen redo att vidta åtgärder för att försöka rädda oss ur en eventuell nödsituation. Skrikande försökte vi diskutera vad vi skulle göra vid olika scenarion så att vi båda visste vem som skulle göra vad. Annars kunde vi inte göra mer än att be för att stormen skulle dra förbi samtidigt som vi förbannade det faktum att vi snålade in på sista natten i marinan.

Inte förrän vid 5-snåret på morgonen började vindarna avta och regnet lugna ner sig. Det blixtrade och åskade fortfarande men inte alls med samma frekvens som förut. Det kändes väldigt skönt att det verkade som om det var över men vi vågade inte riktigt hoppas på för mycket då det kändes som om det lika gärna kunde tillta i styrka igen. Eftersom vi nästan inte sovit på hela natten gick vi och lade oss efter ett tag med ankarlarmet påslaget på datorn. Jag somnade ganska snabbt men Emilie som fortfarande var uppe i varv efter all adrenalin låg länge och vred på sig.

När vi vaknade igen var det ljust ute och stormen hade dragit förbi helt och vi kunde se att vi låg ca 30-40 meter från närmsta rev vilket kändes skönt och vi var väldigt tacksamma för det goda fästet i botten för ankaret, annars hade det nog varit en helt annan stämning den morgonen. Senare fick vi höra att blixten faktiskt hade slagit ner i någon av segelbåtarna i ankringen och de hade fått i princip all sin elektronik utbränd. Vi var väldigt glada över att det inte var vi…

Efter en snabb frukost lättade vi ankar och seglade till en marina som heter Vuda Point och ligger på den stora huvudön Viti Levu. Jag antar att jag inte behöver förklara att vi inte var speciellt sugna på att ankra nästa natt också.

I skrivande stund ligger vi fortfarande kvar i Vuda Point fyra nätter senare. Här återförenades vi med våra amerikanska vänner på Slick och Obelisk som vi inte sett på ett par veckor och det var väldigt roligt att hänga ihop igen. Vi hade bland annat en legendarisk utekväll i staden Nadi i torsdags kväll. Annars har vi mest hängt i marinan och umgåtts.

Planen är nu i vilket fall som helst att ta första bästa väderlucka ner till Nya Zeeland, parkera båten och skaffa oss ett jobb för att få ihop lite mer pengar till resan. Som vädret ser ut nu så blir det inte den närmsta veckan så vi ska nog cruisa runt lite bland de små öarna här i närheten och bara ta det lugnt. Det finns även ett ställe här på södra Viti Levu i Passific Harbour där man kan göra ett otroligt häftigt hajdyk som jag är rätt sugen på. Vanligtvis brukar man se upp till nio olika sorters haj och däribland flera meter stora tjurhajar och tigerhajar som är kända människoätare. Vore otroligt häftigt att få se. Vi får se vad plånboken och Emilie tillåter.

Förhoppningsvis hittar vi någon som vill hänga med på överfarten till Nya Zeeland så att det blir lite lättare med vakthållningen. Misstänker att det blir lite mer marin trafik på vägen dit ner än vad vi haft hittills så det blir nog vakenvakt på nätterna. Åtminstone framåt slutet.

Vi hör av oss igen innan vi drar söderut!

Stormiga hälsningar från oss på Båten Anna!