Efter att ha spenderat två nätter ankrade i en vik på sydvästra sidan av ön Anatom/Antiym var det dags att segla vidare. Tempot är ganska högt eftersom vi måste vara i Sydafrika innan december och orkansäsongen sätter igång igen. Nästa stopp var ön Tanna som låg ca 50 sjömil norrut. För att spara tid valde vi att sela över natten så att vi skulle vara framme tidigt nästa morgon.
Huvudatraktionen på ön Tanna är Mt Yassur som ska vara världens mest lättillgängliga aktiva vulkan. Runt tresnåret på morgonen väcker Emilie mig: -”Eiliv! Vakna! Du måste komma upp och se det här!”. Jag skyndar mig upp i bara kalsongerna och ute är det svart som i en säck i den månlösa natten. Båten Anna rullar fram mellan vågorna på en slör och även om vindarna är ljumma känns det lite kyligt när man kommer från den varma kojen i förpiken.
-”Titta där!”, Emilie pekar föröver ut i den mörka natten. Då ser jag en knappt urskiljbar siluett av ett berg några sjömil framför oss och ur toppen av berget ser jag ett svagt glödande rött sken. Det är vulkanen Mt Yassur som har gett sig till känna. Plötsligt får den ett utbrott och vi ser hur lava och glödande sten kastas hundratals meter upp i luften i en mäktig kaskad av rött och orange. Jag har aldrig sett något liknande tidigare och vaknar snabbt till. Jag väcker Johan och Nick och säger åt dem att skynda sig upp och titta de med. Vi står alla en bra stund och ser hur Mt Yassur gång på gång får utbrott och slänger glödande sten högt upp i luften. Man kan ganska lätt avgöra att det definitivt är en väldigt aktiv vulkan.
Strax efter soluppgången glider vi in i en liten skyddad vik på Tannas östra sida med namnet Port Resolution. Viken är döpt av James Cook som sökte skydd där för några hundra år sedan och det är nästan så jag undrar om det är så speciellt mycket som har förändrats sedan dess. Människorna där paddlar fortfarande omkring i sina utriggarkanoter som är gjorda av urholkade trädstammar och de bor i små hus tillverkade av flätade palmblad. De måsta vara ena riktiga mästerflätare här för husen är väldigt vacker gjorda. En påtaglig skillnad från Cooks tid är dock att några av infödingarna har gamla mobiltelefoner som de ber oss att ladda eftersom det inte finns någon elektricitet i byn. Missionärerna har även sett till att de slutat äta andra människor vilket känns ganska skönt för oss som är utsocknes så att säga. Till skillnad fråmn Fiji så skojar de dock friskt om sitt kanibalistiska förflutna. Till vår förvåning så pratar nästan alla perfekt engelska här vilket gör det oerhört mycket lättare att kommunicera.
Frammåt eftermiddagen blev vi upphämtade av en fyrhjulsdriven jeep. Eftersom bilen redan var full fick vi hoppa upp på flaket i bak och fick åka någon timme på eländiga leriga vägar genom djungeln. Längs med vägen såg vi några mindre byar där människorna satt längs med vägen och log och vinkade medans vi vinkade tillbaka. Sista biten var brant och det ångade ur dikeskanten medan vi hörde dovt muller som av åska i fjärran. Djungeln öppnade sig och ut kom vi på ett fält av svart sand och aska alldeles under kratern. Vår guide förklarade att det var väldigt viktigt att hålla koll på stenarna som vulkanen sprutar ur sig. Stenarna som han kallade för lavabombs sprutas ut med en hastighet av mellan 100-200 m/s och han pekade på ett svart stenblock vid våra fötter som kommit ur vulkanen. Skulle man få ett sådant i huvudet så vore man ganska illa ute. Efter den lilla säkerhets genomgången fick vi gå en brant promenad på bara fem minuter innan vi var uppe på randen av vulkanen och kunde spana ned i kratern.
Med ett öronbedövande dån exploderar vulkanen och glödande sten, lava och aska slungas högt upp i luften, mindre än 200 meter från där vi står. Marken skakar och det är nästan så att man blir lite knäsvag inför vulkanens kraft. Upp stiger ett stort svart rökmoln som bildare en svampliknande formation innan det löses upp i vinden. Vi kom dit någon timme före solnedgången och blev kvar tills att det blivit mörkt. Under den tiden fick vi ett mäktigt skådespel som nog är något av det häftigaste som vi har sett på vår resa hittills. Mt Yassur är en dubbelpipig vulkan med två kratrar i en och gång på gång exploderar de oberoende av varandra och kastar upp glödande sten från jordens inre. Det är nästan så att man funderar på om man verkligen borde stå så pass nära. Var som helst annars i världen hade man nog knappt fått stå vid bergets fot på grund av säkerhetsrisken. När det varit tyst en längre stund så känner man riktigt hur Mt Yassur laddar upp inför ett ordentligt utbrott. Kamerorna rullar och utan förvarning kommer ett gigantiskt utbrott som slungar lava hundratals meter upp i skyn. Mäktigare än så blir det nog inte! Hade inte guiden sagt att det var dags att gå så hade vi nog kunnat stanna kvar hela natten trollbundna av detta otroliga naturfenomen.
3 kommentarer till Närmare vulkanen kan ingen komma