Båten Anna

Hemma – tre månader senare

Eiliv — Tue, 07 Oct 2014 20:39:48 +0000

Den 4e juli i somras var dagen då vi åter angjorde svensk hamn efter tre år av segling och äventyr på världens hav. Solen sken och det blåste en ljum sydlig vind där vi gled fram mellan kobbar och skär med siktet ställt på kallbadhuset i Hovås i Göteborg.

De sista 5 sjömilen av 40 000.

För att vara helt säkra på att komma hem på utsatt tid så tjyvövernattade vi på Styrsö, ca 5 sjömil utanför Hovås. Det var lite konstigt men väldigt häftigt att vara tillbaka i det ack så välbekanta Sverige igen. Det var så pass exotiskt att Emilie vid frukosten diskret armbågade mig i sidan och pekade på några förbipasserande; -”Titta Eiliv! Det är svenskar.” När hon kom på sig skrattade vi gott.

Hela dagen gick vi med fjärilar i magen vid tanken på att vi framåt kvällen skulle få träffa alla nära och kära igen, som vi inte sett på flera års tid. Vi kunde knappt bärga oss med att kasta loss från Styrsö men klarade av att hålla oss tills det bara var två timmar kvar. Då lossade vi tamparna för sista gången för att äntligen segla hem.

Känslan över att se att familj och alla vänner stod och väntade på oss var obeskrivlig. Glädje!

Känslan över att se hur många som faktiskt stod på bryggan och väntade på att få ta emot oss är svår att beskriva. Det enda jag kan säga var att jag kände mig både glad och lycklig. Det var både tårar och skratt när vi kramade om mammor, pappor, systrar och vänner. Att få träffa så många som vi saknat och inte träffat på flera år var omtumlande och underbart. Det gick helt enkelt inte att sluta le.

På bryggan poppades det champagne, fotograferades och det fanns så många att prata med och krama om att man snart inte visste vilka man redan hade kramat om och inte. Festligheterna fortsatte vidare i kallbadhusets restaurang där det blev räkmacka, tal och samkväm.

Så här såg vi alltså ut efter att ha klivit i land i Sverige efter tre år till havs.

Sedan vi förlovat oss några månader tidigare på den karibiska ön Tobago, var det bestämt att det skulle bli en riktig festhelg när vi kom hem. Dagen efter hemkomst hade vi bjudit in till bröllop. Det blev en dag som vi aldrig kommer att glömma med strålande sol, en fin vigsel och sedan sommarens roligaste fest som fortsatte långt in på natten med efterfest på Båten Anna tills tidiga morgontimmen. Det var så otroligt underbart och roligt att vara hemma igen och träffa alla som vi saknat så, att vi levde som i eufori i flera veckor efteråt. Tack alla ni som var där!

Det blev en fantastisk bröllopshelg för oss båda.

Så, var är vi nu då tre månader efter hemkomst?

Saker och ting har löst sig väldigt bra för oss. Emilie har fått jobb i Tjörns Kommun som miljö- och hälsoskyddsinspektör och jag pluggar på Chalmers på ett mastersprogram som heter Applied Physics som är en fortsättning på min utbildning inom teknisk fysik. Vi har flyttat in i en tvåa som vi trivs väldigt bra i och som ligger 5 minuter från centrum med spårvagnen. Det var med blandade känslor som vi sålde vår kära Båten Anna för någon månad sedan. Planen har alltid vara att sälja henne när vi kom hem igen för att få loss pengar för att återstarta vårt landbaserade liv, men hon har tagit väl hand om oss och varit trygg i hårt väder men även underbar att leva på när vädret varit fint. Vi har så otroligt många minnen efter att ha seglat och levt ombord på henne i tre år att man verkligen fäst sig. Roligt är dock att det är ett par i vår egen ålder som köpt henne och planerar att ta henne till Karibien igen. Vi önskar dem all lycka med henne!

För er som följt oss och blivit inspirerade till liknande planer:

Tveka inte på att sticka iväg! Den här resan har varit ett riktigt äventyr som har varit både det roligaste och det jobbigaste vi någonsin gjort. Vi har fått uppleva platser som det inte går att ta sig till utan egen båt och träffat människor som man som turist vanligtvis inte träffar. Att resa med båt är ett underbart sätt att uppleva världen och är något som jag verkligen kan rekommendera. Det passar kanske inte alla, men är du sugen på att segla iväg; gör det!

Några tips på vägen:

– Sätt ett datum då du ska komma iväg och planera utefter det. Det svåraste med att segla jorden runt är att faktiskt komma iväg. Det finns alltid en anledning att skjuta upp avfärd.

– Skaffa dig en lagom stor båt. Tillräckligt stor för att du ska kunna trivas med att bo i den, men fortfarande inte för stor så att den blir för dyr i drift.

– Se till att du har bra resesällskap. Det måste vara någon du kan bråka med ordentligt och sedan kunna bli sams. Det finns ingen möjlighet att komma ifrån varandra ute till havs och då måste man vädra sina irritationer innan det blir för mycket.

Det här är förmodligen det sista inlägget på båtenanna.se och vi vill passa på att tacka alla som har följt oss och kommit med uppmuntrande tillrop och stöd när det varit svårt och alla ni som har skickat sms till vår satellittelefon då vi har haft långa perioder ute till havs. Tack!

Fair winds and following seas!

Skepp ohoy!

En sista bild från en fantastisk solnegång, någonstans långt ute på atlanten...

Nu är Båten Anna till salu

Eiliv — Mon, 14 Jul 2014 14:03:02 +0000

Nu har vi klivit i land och det är underbart att vara hemma igen. Vår lyckade resa avslutades på det bästa sättet den kunde; Dagen efter det att vi kom hem så gifte vi oss och planerar nu att leva lyckligt i resten av våra dagar.

Vi kommer inte ha råd eller tid att ha vår kära Anna kvar så nu är hon till salu. Om du har följt vår blogg och drömt om att göra samma sak, här kommer världens bästa tillfälle att köpa en trygg och säker båt som är långfärdsutrustad till tänderna för ett överkomligt pris. Fyll med mat och vatten så är hon redo för nya äventyr.

Här är en länkt till vår annons på blocket:

http://www.blocket.se/goteborg/Langfardsutrustad_Fortissimo___Marieholm_33_54933694.htm?ma=1

Vår fina Anna är nu till salu.

Samma tid, ny plats

Eiliv — Sat, 28 Jun 2014 01:19:20 +0000

Efter mycket om och med och en hel del motoriserande i motvind, motström och dimma har vi äntligen tagit oss igenom Caledoniakanalen genom Scotland. Nu ska vi bara ta tag i den här Nordsjön innan vi kommer hem till Göteborg och Sverige.

Alla som är intresserade är välkomna att komma och ta emot oss på bryggan vid kallbadhuset i Hovås, Göteborg fredagen den 4e juli kl 19. Där blir det mottagning och kramkalas och sedan middag på kallbadhuset restaurang för de som vill följa med. Maten kommer att kosta ca 150 SEK/person som man betalar själv. Om du/ni är sugna på att hänga med på restaurangen så behöver kallbadhuset veta hur många vi blir innan. Detta ordnar vi genom att ni skickar ett mail till Eiliv syster Linn på linn.hagg[at]gmail.com absolut senast måndag (30 juni) med antal personer och eventuell specialkost. (med [at] menar vi @)

Vi ses på fredag!

Nu kommer vi snart hem…

Eiliv — Sat, 21 Jun 2014 08:54:19 +0000

… och de som är nyfikna på hur en världsomseglare eller dennes båt ser ut i verkligheten är välkommna att komma till Göteborg, Hovås hamn fredag kväll den 4e juli kl 19 för att ta emot oss till Sverige. Efter allt kramkalas kommer det beroende på vädret att utvecklas till någon form av grillfest eller annan aktivitet. Mer information kommer att komma när datumet närmar sig. Vi längtar!

Så kom stormen

Eiliv — Thu, 19 Jun 2014 12:21:42 +0000

Den mäktiga vulkantoppen Pico på Azorerna. (På begäran från en anonym smsare till satellittelefonen)

Ni behöver inte vara oroliga. Vi är framme i Irland och har varit framme sedan tidigt fredag morgon men har inte hunnit med att skriva något på bloggen sedan dess. Överfarten blev något tuffare än vi hade väntat oss då vi lämnade Azorerna då det lågtryck som var förutspått i väderleksrapporterna blev lite värre än beräknat. Vi hade vindar av kulingstyrka i tre dygn och full storm i 12 timmar då vi inte kunde göra annat än att länsa undan för de starka vindarna seglandes på bara riggen med en fart som pendlade mellan 1 och 10kn beroende på om vi var nere i en vågdal eller surfade ned på framsidan av en våg. När vädret var som värst så stängde vi luckorna och gömde oss i båten medan vinden och vågorna rev och slet i båten. Det var väldigt tröttande väder och hela fyra gånger fick vi brytande sjö som fyllde upp hela sittbrunnen med kallt havsvatten. En av gångerna fick vi till och med vatten in i båten trotts att nedgångsluckorna var ordentligt stängda. Vågen kom med sådan kraft att vattnet sprutade in mellan springorna. Under våra tre år har vi aldrig haft så mycket vind. När det brallade i ordentligt så var jag på väg upp på däck för att byta plats på spirbommen och tyckte för första gången att det kändes lite läskigt att gå fram på fördäck trotts att jag satt fastspänd med säkerhetsselen.

Den stora fiskebåten som skulle rädda oss.

Dagen efter stormen (då det bara blåste lite kuling) blev vi närmade av en stor portugisisk fiskebåt som funderade på om vi befann oss i sjönöd. De körde upp alldeles bredvid vår båt och vinkade åt oss att köra upp långsides så att vi kunde bli räddade. Jag bara smilade och vinkade tillbaka men tänkte inte köra upp långsides med dem i den sjö som rådde. När vi pratade med dem via radion och förklarade att allt var bra så sa de att de förstod att det måste ha varit riktigt tufft lågtryck för oss i en sådan liten båt då de som var ombord på en 50m+ fiskebåt tyckte att vädret hade varit riktigt jobbigt.

Var vi rädda någon gång? Nej, egentligen inte. När man är där och befinner sig mitt i det så vänjer man sig vid det. Det är jobbigt och obekvämt men hanterbart. Dessutom hade vi hundratals sjömil med sjöutrymme att bara driva på om det skulle behövas. Stormvindarna satte igång vid midnatt och Emilie berättade att hon kände sig lite orolig när det började ljusna och hon kunde se hur höga vågorna hunnit bli under natten. Värre var det för den svenska båten Bri som vi seglade tillsammans med då de var tvungna att sitta och handstyra båten på två personer i ständiga iskalla regnskurar och stänkande sjö. Vi hade hela tiden kontakt via radion och kunde höra att de blev väldigt trötta och utmattade av en sådan pers.

Ett gäng pilotvalar simmade jämte båten i två timmar sista biten till Irland.

Resten av seglingen blev ganska lugn och efter tolv dygn var vi alltså framme på Irland och Crosshaven utanför Cork på Irlands sydkust. När vi kollade mailen fick vi veta att Emilies pappa och farfar, som skulle komma och hälsa på oss, redan var i Dublin och skulle ta bussen ner till oss samma dag. Det blev en väldigt glad överraskning och ett kärt återseende då vi inte träffat dem på hela tiden vi varit borta.

Sedan vi kommit till Irland har det tyvärr bara blåst nordliga vindar vilket betyder rak motvind för oss som är på väg norrut mot Scotland. Trotts detta har vi lyckats kämpa oss upp till Dublin mot vind och tidvattenströmmar med ett stop i Arklow på vägen. Seglingen mellan Crosshaven och Arklow tog hela 36h och det var ganska tuff segling med kryss mot 10 sekundmeter och så mycket motström att vi under 6 timmar gick 4 sjömil baklänges. Vi är riktigt imponerade av Emilies farfar som är hela 82 år och ändå hänger med.

Irlands gröna kullar var en välkommen syn efter nästan två veckor till havs.

Tyvärr ser det ut som om det bara ska blåsa nordligt i en överskådlig framtid med vi hoppas verkligen att det ska vända så att vi kan ta oss norrut. Den dominerande vinden här ska ju vara sydväst så det är verkligen typiskt att det ska vara nordligt nu när vi kommer och behöver åka norrut. När man är van vid stadiga passadvindar så känns det verkligen som vinden alltid är rakt emot en där varierande vindar råder…

När vi kom fram så handlade vi lyxfrukost med bacon, egg, toast och champinioner.

Just nu är vi fem personer ombord; Jag, Emilie, Emilies pappa och farfar och Emilies kompis Astrid som slöt upp i den lilla staden Arklow. Vi har det trevligt ihop och planen är i vilket fall som helst att vi ska ta oss upp till Scotland där vi ska ta Caledonia kanalen som går via Lochnessjön ut i Nordsjön, som vi ska korsa över hem till Sverige och Göteborg. Vi får höra av oss med nya rapporter när vädret vänder.

Mot Norra Europa

Eiliv — Sun, 01 Jun 2014 16:34:51 +0000

Precis vid midnatt för en vecka sedan gled vi äntligen in i Horta på Azorerna efter vår längsta tid till havs under vår tre år långa resa, 24 dygn och 8 timmar på en liten segelbåt. Det var oerhört skönt och efterlängtat att få krypa ner i kojen och sova en hel natt utan att bli störd.

Överfarten var en av de jobbigaste med huvudingredienser så som lågtryck, regn, motvind och kulingvindar i en salig blandning. Överfarten tog nästan en vecka längre än vad vi hade hoppats på.

Veckan på Azorerna har varit full av kära återseenden med andra seglare som vi inte sett sedan länge. Azorerna är ju lite av en samlingspunkt för alla som är på väg hem till Europa. Mycket tid har därför gått åt till att prata och ljuga med andra seglare, men vi har också jobbat hårt för att få båten i ordning inför nästa överfart till Irland. Fönster har tätats, solpaneler har kopplats om, båten har städats ur och en massa annat småpill.

Idag är det dags att kasta loss igen men det är svårt att slita sig från den trygga marinan för att ge sig av till sjöss igen. Det är inget vi ser fram emot men nu är det bara att bita ihop och segla den sista lilla biten hem. Innan vi kastar loss har vi tagit oss tid till att lämna ett avtryck på ön genom att göra en målning i hamnen. Att inte göra någon sägs vara förknippat med otur och det är väl dumt att chansa? Dessutom är det roligt att lämna något efter sig som ett bevis på att vi varit här.

Vi hoppas på att vi får mer tid att skriva på Irland. Vi räknar med att vara framme tidigast på måndag nästa vecka men troligtvis tisdag eller onsdag. Håll utkik efter oss på marinetraffic.com.

Vår målning som vi lämnade efter oss på en av hamnens betongväggar. Målningen trängs med tusentals andra från alla båtar som passerar förbi här varje år på väg hem till Europa.

Skepp O´hoy!

Mot Azorerna över atlanten ännu en gång

Eiliv — Thu, 01 May 2014 20:51:11 +0000

Nu är alla filter och oljor på motorn bytta. Båten genomgången och segel lappade. Vi har fyllt båten med mat och vatten och sätter nu kurs mot Azorerna. Vi hoppas att vi är framme inom 3 veckor så håll tummarna för bra väder åt oss. Till följe har vi de andra unga svenska båtarna Panta Rhei från Stockholm och Bri från Umeå. Det hör inte till vanligheterna att ha sällskap med båtar i samma storlek som oss. Skoj! Vi hörs på andra sidan.

Kvar i BVI

Emilie — Tue, 29 Apr 2014 23:06:24 +0000

Vi är kvar i Brittish Virgin Island då vindarna inte ser bra ut förrens på fredag. Så på fredag lämnar en svensk flotta hamnen här i Road Town. Det blir skoj (att vi är flera båtar, inte själva överseglingen).

Vi gråter en skvätt…

Emilie — Sat, 26 Apr 2014 15:05:14 +0000

Vi har haft det så härligt här i BVIs! Vi tog lite semester från semestern liksom när Emilie kom på besök. Sovmorgon, drink i solnedgången, bad och allmänt njut varenda dag.

Det kändes tråkigt när Emilie åkte och vi fick lägga på ett kol med segellagning och allmänt båtfix. Vi har de senaste dagarna varit helt fokuserade på att få båten klar för att kunna segla hem då vi verkligen ser fram emot att komma hem. Men så igår kväll slog det oss… vi ska hem… det är slut på att ligga i underbara vikar med kristallklart varmt vatten och bjuda in grannbåten på en ”sundowner”. Dingen ska packas ihop för gott och snorklingsutrustningen behöver inte ligga lättillgänglig (hur Eiliv ska klara sig utan snorklingen vet jag faktiskt inte :/) Idag ska vi segla vidare mot Road Town där vi ska handla och greja för att checka ut och sedan på måndag dra vidare mot Azorerna och Europa så Eiliv ska hoppa i för ett sista dopp innan vi drar upp ankaret (Road Town är en hamn och inte så badvänlig). Även om vi ser fram emot att komma hem är det lite av en sorg och vi gråter en skvätt…

Bara vi

Eiliv — Thu, 10 Apr 2014 14:28:05 +0000

Just nu befinner vi oss ankrade i en liten vik i Brittish Virgin Islands, kantad av en kritvit sandstrand och varmt klart vatten. Igår hämtade vi upp Emilies kompis Emilie som ska hänga med oss de kommande två veckorna. Vi har inte tänkt göra mycket annat än att slappa, bada, promenera på stranden, grilla i solnedgången och kanske ta en kall öl. Bara ha det bra med adra ord. Gäller att njuta av den sista tiden i karibien. Följande inlägg skrevs innan vi kom hit under nattseglingen från Saba:

Solnedgång under seglats mot BVI.

Den karibiska natten är varm. Endast iförd shorts, linne och en öppen huvtröja står jag och håller vakt medan vi slörar fram under månen och stjärnorna. Vinden fläktar skönt och fladdrar lätt i kläderna. Med musik i öronen och en kopp kaffe i magen står jag upp i sittbrunnen hållandes i störtbågen och spanar ut i natten. Det var ett tag sedan vi hade sådan här lätt och behaglig segling. Seglen är perfekt skotade, vindrodret styr stabilt och Båten Anna skär fint genom vattnet. Jag kan inte göra annat än att le och njuta av stunden.

Emilie njuter av den fina seglingen. Det var ett tag sedan det gick såhär fint.

Vi är på väg mellan ön Saba och Brittish Virgin Islands som vanligtvis bara kallas BVIs. Det är en kort segling på bara 90nm så vi räknar med att vara framme redan tidigt imorgon bitti. BVIs blir sista stoppet i karibien innan det är dags att segla hem till Europa igen. Innan dess ska vi dock ta det riktigt lugnt och bara njuta i några veckor. Vi får dessutom besök av Emilies kompis Emilie som ska segla med oss där i två veckor.

Anna som har varit med oss hela vägen från Kapstaden mönstrade av på Dominica och flög hem till Sverige igen för att fortsätta arbet som brandingenjör. Det har varit väldigt trevligt att ha både henne och Olof ombord och vi ser fram emot att ses igen när vi kommit hem till Sverige. Tack för den här tiden!

Som ni säkert såg på bilderna i förra inlägget så passade vi på att hälsa på Elisabeth och Anders, som är ett svenskt par som spenderar vintrarna i sitt hus på Dominica. Vi råkade på dem förra gången vi var här för lite drygt två år sedan så det var ett väldigt trevligt återseende nu när vi var här igen. Vi blev bjudna på en väldigt god middag i deras hus som ligger i en liten by uppe i bergen med en magnifik utsikt över frodiga bergssluttningar med det azurblåa havet i bakgrunden.

Ytterligare en solnedgång. En daglig aktivitet ombord är att se solen snabbt sjunka i havet.

Fredrik som mönstrade på nere i Tobago för att segla med hem till Sverige, mönstrade också av på Dominica. Efter att ha seglat i lite drygt en vecka ihop så kände vi att vår personkemi inte fungerade alls, så för allas bästa valde vi att dela på oss. Ska man bo ihop på en sådan liten yta som vår båt och samtidigt korsa ett hav utan möjlighet att stiga av så måste personkemin fungera åtminstone hyffsat för att man ska klara av att stå ut med varandra. Känner man att det kanske inte fungerar efter en vecka med kortare seglingar så kommer tre veckor till havs utan land att bli en katastrof. Fredrik mönstrade alltså av på Dominica och flög istället till Colombia för att resa vidare där och träffa vänner som bor där. Vi hoppas att han får en väldigt trevlig vistelse där istället.

Ett fint exempel på ett Cumulus Nimbus som turligt nog låg på båtens läsida. Därmed var risken att vi skulle få ovädret öve ross minimal.

När vi lämnade Dominica för att segla mot Saba var det med andra ord bara jag och Emilie ombord. Det kändes nästan lite ovant att bara vara vi och båten kändes helt plötsligt dubbelt så stor med massor av plats. Bara vi två ombord har vi inte varit sedan min kompis Jocke mönstrade på i Indonesien i september förra året. Även om vi har haft oerhört roligt med alla er som har varit ombord, resan hade inte blivit densamma utan er, så är det en väldigt skön känsla att bar vara vi. Jag tror att det var på tiden att vi fick lite tid för oss själva.

Vulkanön Saba som vi aldrig fick stiga i land på...

Saba är en vulkanö som i princip bara är en frodig bergstopp som sticker upp 800m över havet. Den är mest känd för att ha bra dykning och snorkling men tillhör även Nederländerna och nlir därför Nederländernas högsta punkt. Tyvärr blev vår vistelse där lite av en besvikelse på grund av att det blåste för mycket. Trotts att vi låg på öns läsida så blåste det ganska friskt hela tiden och emellanåt kom det vindbyar nära stormstyrka. Det gick även ganska grov dyning där vi låg ankrade. Öns hamnpir låg öppen för både sjö och vind så där kunde vi inte ligga så enda sättet att komma i land var att ta dingen 2nm enkel väg bort till hamnen från läsidan vilket är lite väl långt. Efter att ha spenderat två dagar och en natt utan att kliva i land så gjorde vi en kort snorklingstur och bestämde oss sedan för att fortsätta mot BVIs och ta det lite lugnt där innan vi får besök.

Där är vi alltså nu, mellan Saba och BVIs seglandes en kurs på 320° med en slör i den karibiska natten. Bara vi…