Olycka – Båten Anna

Världsomseglare – Check!

Eiliv — Fri, 21 Mar 2014 20:32:16 +0000

Äntligen äntligen äntligen framme på Tobago! Redan i onsdags kväll seglade vi in i Store Bay och fick kasta ankar på precis den plats där vi ankrade runt nyår för två år sedan. Efter två års seglande i västlig riktning är vi tillbaka på samma plats igen och cirkeln är sluten. Vi kan härmed titulera oss världsomseglare och kan bekräfta att jorden verkligen är rund. (Om någon nu tvekade på den punkten)

Efter Ascencion gjorde vi ett kort tvådagarsstopp på Fernando de Noronha i Brasilien där vi fick uppleva en av våra bästa upplevelser; – simma med delfiner. Upplevelsen var över all förväntan då delfinerna verkligen simmade med oss, runt oss, över och under oss. De var nästan lika nyfikna som vi var. Ska se om vi kan få upp lite filmklipp på det så småningom.

Överseglingen från Brasilien till Tobago blev ett test för tålamodet. Tre dagar ut från Fernando upptäckte jag att sex kardeler av 19 var av i ett av våra undervant. Med andra ord var det i riktigt dåligt skick trotts att jag regelbundet kontrollerat dem. Det fick bli omedelbar stödjande uppstagning av masten med hjälp av dynema. Turligt nog hade vi ett gammalt undervant som bara två kardeler brustit i som vi kunde ersätta det andra med. Det blev en lite väl äventyrlig upplevelse att klättra upp i en mast som svajjade betänkligt för att byta undervant. Har nog aldrig tyckt så illa om vågor som då.

Masten stod nu relativt säkert, men har man tappat masten en gång tar man inte lätt på sådana saker. Undervanten kontrollerades därefter flera gånger dagligen och ibland även på natten. För att inte pressa undervanten för mycket körde vi med tre rev i storen tills sista tre dagarna på överfarten då även det hela undervantet började brista. Sista tre dygnen seglades med enbart genua och det blev tre extremt rulliga dygn ombord. Masten höll dock hela vägen fram trotts att jag varje natt drömde att den gick av på mitten och var tvungen att gå upp på däck för att kontrollera vanten.

Sedan den 23 januari då vi lämnade Kapstaden och Sydafrika har vi totalt bara spenderat 8 dagar för ankar och haft möjlighet till att gå i land och få sova en hel natt ostört. Det tar på krafterna och i slutet var vi nog alla ganska leds på att var ombord. Problemen med vanten gjorde inte saken bättre. Destå skönare var det då nu att äntligen få stiga i land.

Världsomsegling och Atlantkorsning firades med en helkväll på Bagos Beach Bar. Där träffade vi, för första gången på väldigt länge, en ung besättning från en annan båt som dessutom var svenska. Det var grabbarna på Albin Vegan Rose. Vi hade en riktigt trevlig kväll.

Dagen därpå skulle vi checka in med immigration och customs och fick problem med tjänstemännen på tullmyndigheten som ville få oss att betala övertidsersättning då vi hade ankrat upp utanför arbetstid dagen innan. De skulle snabbt få erfara att det inte var första gången någon korrupt myndighet försökt få oss att betala avgifter som inte finns. Vi protesterade högljudt och var inte alls rädda för att ställa till med någon scen. De kontrade med att subtilt hota med att det skulle bli problem för oss om vi inte betalade. När vi inte ville ge oss och hävdade att vi av misstag angivig Brasiliansk tid så gav de sig till slut, men inte utan att surt mummla resten av tiden vi var där. Uch och fy!

Nu njuter vi i fulla drag av att vara framme och sover som stockar om nätterna då båten ligger helt stilla. Underbart skönt!

Olof hoppar av här på Tobago och flyger vem via Barbados på måndag. På måndag anländer dessutom vår nya besättningsmedlem Fredrik. Det ska bli roligt med lite nytt folk ombord. Anna hänger med största sannolikhet med till Dominica där hon hoppar av.

Nu blir det lugnt till slutet på April då vi seglar hem till Europa igen. Chill!

Båten Anna nära att parkera för gott

Eiliv — Thu, 13 Jun 2013 06:19:29 +0000

(På grund av brist på internet så publicerar vi här tre inlägg på samma gång. Börja gärna på första längre ner för att få allt i rätt ordning)

Klockan är runt 22-tiden på kvällen, natten är månlös och mörk så att man precis kan urskilja horisonten från havet som bara är någon nyans mörkare än skyn. Runt lunchtid hade vi lättat ankar från Tanna med kursen satt mot ön Efate där Vanuatus huvudstad Port Vila ligger och nu seglade vi i mörkret förbi ön Erromango några sjömil utanför öns östkust. Alla ombord utom kaptenen låg och sov i sina kojer medan jag lade om kursen för att segla rätt mot Port Vila.
Det blåser på ganska bra och vi gör nästan 6 knop med bara genuan på en slör. Jag kollar med sjökortet att vi ligger på rätt kurs och sätter mig tillrätta i sittbrunnen med en dokumentär från P3 i öronen. Av någon anledning får jag en olustig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är och kanske är det bara känslan av att segla några sjömil utanför land i bäckmörker. Det finns inga fyrar eller andra ljus att gå efter och sjökortet är sparsamt utmärkt utan några detaljer. Man får helt enkelt hålla avståndet och lita på att sjökortet stämmer. Vågorna kanske känns lite brantare än vad de borde vara men det ska ändå vara hundratals meter djupt här. Jag börjar spana föröver ut i mörkret men kan inte se annat än mörka vågtoppar framför oss. Långt framme ser jag baksidan av en ovanligt stor våg framför oss. Båten ändrar kurs något vågen försvinner ur sikte för en liten stund innan båten svänger tillbaka och där är den igen. Det är något som inte stämmer. Vågor brukar försvinna efter en liten stund men denna är fortfarande kvar. Nej, den rör sig inte. Det kan inte vara någon våg och det känns som om vi kommer närmare och närmare. Är det ett stort fartyg som saknar lanternor? Jag tycker mig se att en våg bryter i vitt skum mot vad det nu är och det betyder att vi är bra mycket närmare än vad vi borde vara. Jag skyndar mig att koppla ur vindrodret för att få full kotroll över båten och svänger upp mot vinden samtidigt som jag ropar åt Emilie att komma upp och hjälpa mig. Emilie är snabbt uppe och frågar lite yrvaket vad som händer och jag ber henne att kolla sjökortet om det finns något ö i närheten som jag missat. Hon hittar först inget men zoomar in och ger mig beskedet: -”Ja, det är en liten ö här och du har lagt kursen rakt över den!”.

Trotts detta besked kände jag mig lättad. Hellre ha en liten ö som jag missat än att ha ett oidentifierat objekt framför oss som inte finns med på kortet och i sådant fall betyder att kortet inte är korrekt eller tillräckligt detaljerat för att segla efter. Misstaget var att jag hade lagt ut kursen lite grovt i ett utzoomat läge där ön inte syntes. Problemet var bara att väl inzoomat så var ön inte mer än en liten svart prick och den planerade rutten gick precis rakt över så att den dolde den lilla pricken i sjökortet. Ön gick inte att skilja från linjen förrän man zoomat in maximalt. Vi klarade oss med 2 sjömils marginal men man blir lite skakis om man tänker på vad som hade kunnat hända om jag inte hade hållit extra utkik föröver. Hade det varit någon annan av besättningen hade de bara haft instruktioner att hålla koll på kompassen och spana efter andra båtar och inte titta efter eventuella stenblock som kan dyka upp framför oss…

Nu är vi hur som helst i Vanuatus huvudstad Port Vila. Skönt att vara tillbaka i civilisationen igen efter nästan 3 veckor i avlägsna områden. Här ska vi bunkra upp lite igen och fylla på med gasol, vatten och mat innan vi fortsätter. Johan flyger hemåt imorgon och det har varit trevligt att ha honom med ombord.

Det har varit lite dåligt med bilder på sistone, men vi ska försöka uppdatera med lite ögongodis senare!

Skepp å hoj från Båten Anna

Ibland är det hårt att var jordenruntseglare!

Eiliv — Wed, 20 Jun 2012 04:14:25 +0000

Ungefär någon timme efter det senaste inlägget lagade jag och Emilie till en god middag ombord bestående av friterad potatis och en stor bit stekt red snapper som vi hade fått till skänks av två fransmän i en liten segelbåt på Fatu Hiva. Några timmar efter middagen fick Emilie huvudvärk och började känna sig illamående vilket vi först trodde var sjösjuka. Jag började dock också känna mig lite konstig och efter en stund mådde jag riktigt illa jag också. Det började sticka i händer och tunga och illamåendet vart så illa att det blev några ordentliga spyor över läsidan. Vi var på det klara med att det definitivt inte var sjösjuka utan att det istället måste vara fiskförgiftning. Ciguetera som giftet heter finns i varma vatten kring korallrev och gör fiskarna i området oätliga. Vi slog upp ciguetera i vår överlevnadshandbok och fick ett dystert besked:

-”Förgiftningen visar sig genom att man känner sig domnad i läppar, tunga och fingerspetsar, det börjar klia överallt och temperatursinnet blir omvänt, kalla saker känns varma och tvärtom. Ofta blir man också illamående, börjar kräkas, tappar talförmågan, får yrsel och slutligen en förlamning som leder till DÖDEN…”

Detta var inte det besked man ville ha, speciellt inte som vi redan hunnit en bra bit ut till havs och närmaste land och chans till hjälp var över ett och ett halvt dygns segling bort. Som tur är har vi en satellittelefon ombord, så jag ringde upp min syster som är läkare och bad henne att kolla upp hur det låg till med giftet och vad man kunde göra. Vi blev ganska lättade när vi fick veta att det var ytterst få fall som leder till just döden, men att vi ändå skulle vara försiktiga då ibland andningsvägarna kan bli tilltäppta. Inget motgift finns men man får ta antihistaminer mot klåda och stickningar och paracetamol mot värken. Symptomen kunde förvärras inom 24 timmar efter att man ätit av fisken så min familj turades om att ringa upp oss för att höra hur vi mådde. Det var väldigt snällt av er, tack för det!

Så, fiskförgiftning check! En sak man kan pröva på i still havet. Det är dock inget att rekommendera och inget vi önskar ens vår värsta fiende. Vi hade fortfarande 4 dygn kvar till atollen Manihi som var vårt mål och symptomen på förgiftningen har ännu i skrivande stund inte gått över helt. Efter att kräkningar, diaré och illamående gått över (precis som en riktigt hemsk magsjuka) så får man domningar och stickningar i armar och ben och musklerna i hela kroppen känns helt slutkörda som om man sprungit ett maraton. Minsta lilla rörelse känns som en prestation. Att stå upp är inte att tala om. Sitta upprätt är nog jobbigt som det är. Man får även anfall av klåda över hela kroppen samt huvudvärk. Dagen efter vi intagit fisken till middag låg både jag och Emilie så gott som utslagna i båten och lyckades bara ta oss upp i sittbrunnen för att spana av horisonten en handfull gånger. Som tur var så var vädret lugnt och Båten Anna styrde sig själv medan vi sov eller försökte sova nere i ruffen i 30+ graders värme. Vid ett tillfälle domnade ett av Emilies ben bort och hon var säker på att blodtillförseln hade strypts och att benet skulle ruttna och trilla av. Lite antihistaminer rådde dock bot mot detta. Det som kvarstår av symptomen idag är att det sticker lite i läppar och tunga och att det gör ont att ta i kalla saker.

Våra krafter återkom mer och mer när dagarna gick och det var otroligt skönt att segla in i Manihi och äntligen få ankra upp. Vi stöp i säng på direkten och sov hela dagen och gick inte upp förrän mot eftermiddagen. Vi tog dingen i land och kikade runt lite bland palmerna innan vi återvände till båten och lagade lite mat innan vi fortsatte att sova… Dagen därpå vaknade vi tidigt och skulle ta oss in till byn. Vi tog dingen en bit och sedan fick vi den briljanta idén att vi skulle vada längs med revet halva vägen. Det såg närmare ut än vad det var för det tog ordentligt på de små krafter vi hade att vada hela vägen fram och tillbaka. Dock fick vi se massa roliga fiskar, havsgurkor och två små svartfenade revhajar som simmade i decimeterdjupt vatten några meter ifrån oss. Bara det gjorde det hela värt det! I byn fick vi tag på bröd och lite andra förnödenheter. Vi satte oss ner vi byns kaj i skuggan av ett stort träd tillsammans med de andra byborna och åt lite färskt bröd till frukost. Sedan festade vi till det med en varsin glass och en chokladmunk.

Emilie hade lovat att hitta internet så att vi skulle kunna skypa med Emilies familj som hade samlats hos hennes syster i Göteborg. Tyvärr hittade vi inget som vi skulle kunna använda så vi bestämde oss för att sätta kurs mot nästa atoll, Rangiroa, redan samma dag. Redan efter en natts segling var vi framme och kunde segla in genom öppningen i revet och ankra upp på lördagsmorgonen. Efter att ha vilat några timmar på båten gick vi i land på internetjakt. Först besöktes lyxhotellet Kia Ora, men de ville inte låna ut sitt nätverk. Istället tog vi oss en varsin alkoholfri drink i baren, (har man blivit förgiftat med Ciguetera får man inte dricka alkohol), som var de godaste drinkar vi druckit på resan hittills. Efter baren gick vi en sväng till men kunde inte hitta något. Vi fick lägga skype-planerna på hyllan tyvärr. Trötta som vi har varit pga av förgiftningen hamnade vi i säng redan kl 20 och sov till kl 9 dagen därpå. Efter frukost sov vi ytterligare i fyra timmar. Sedan var Emilie extremt leds på att vara ombord så vi tog dingen i land för att ta oss in till byn. Efter att ha knallat 4 km fick vi lift in till byn där vi kunde ta ut pengar. Sedan var det en lång promenad tillbaka till båten. Halvvägs stannade vi och åt på en restaurang och ägaren var så snäll att han skjutsade oss tillbaka i sin bil. Bil på en korallatoll tänker ni. Jo, alla som bor här har en bil verkar det som. Dock är Rangiroa världens näst största atoll. Jag tror att den skall vara nästan 200 km i omkrets eller så. Bil kanske är lite att ta i men cykel eller en moped vore nog inte så dumt att ha. Här finns i alla fall en hel by komplett med bank, skola, bageri, supermarket och bensinstation.

Hur som helst. Nu har vi lite bråttom iväg för vi ska iväg och besöka en prärlfarm som finns här. (Råkar vara gratis otroligt nog!) =) Närmsta dagarna ska vi bara ta det lugnt och passa på att snorkla med hajarna på revet och kanske ta en tur till den blå lagunen på andra sidan atollen. Sedan bär det av vidare mot Tahiti där Båten Anna måste lyftas upp så att vi kan byta ut vårt trasiga stävlager.

Salta hälsningar från mig och Emilie på Båten Anna

Vi lever!

Eiliv — Mon, 11 Jun 2012 03:41:04 +0000

Under överfarten och ett par dar efter att vi kommit fram till Hiva Oas rulliga ankring med skitigt vatten och en långpromenad in till en by där allt var hutlöst dyrt så pratade vi mycket om att skynda på resan och komma hem till familjen, kaffemaskin, tvättmaskin, ICA och allt sådant gött. Vi var i söderhavet och hade hemlängtan… Efter ett skoj 12-årskalas och en rejäl partykväll med grabbarna på Moana lämnade vi dock Hiva Oa för ön Tahuata som ligger lite söderut. Här snorklade vi med stora hajar och mantarockor vilket var fantastiskt. I skogen kunde man plocka grapefrukt, lime/citron och mango och stranden var underbar. Varje kväll kom öborna ut till båten och snackade lite, bytte bananer och öl mot några fiskekrokar. De tog med oss och kollade på en grotta och var allmänt trevliga. Att de bara gjorde detta för att vara trevliga var för oss lite förvirrande efter västindien där folk ville ha pengar för att visa vägen till närmsta toalett. Vi umgicks med en massa andra båtar och hade gör skoj. Vi blev kvar där ganska många dagar då det var så härligt att vi totalt glömde bort att vi faktiskt har lite bråttom till Tahiti…

Vi stack sedan vidare till ön Fatu Hiva där vi ankrade i en bergsskreva vilket innebar ingen kontakt på satellittelefonen. Ön saknade även internet. Här hade vi det också bara så härligt, vi promenerade till ett mycket vackert vattenfall, matade hästar med mango, kelade med griskultingar och valpar och plockade en massa apelsiner. Vi käkade även en traditionell marquesisk middag hos en familj på ön vilket var både spännande och gott. En marquesisk specialitet är rå tonfisk med citron, salt, lök och cocosmjölk, läskigt till en början men riktigt gott faktiskt.

Vi har nu lärt oss att fånga fisk från båten och vad som går att köpa i affären utan att bli ruinerad (Tack Lööv för tipset om cheddarosten). Vi har även provat på lite nya grejer som pumpa och brödfrukt. Friterad brödfrukt är mums! Hemlängtan har alltså lugnat sig lite även om vi alltid saknar familj och vänner.

Vi upptäckte dock efter ett par dar på Fatu Hiva att juli och Linns ankomst närmar sig och vi har hela ögruppen Toamotos att utforska innan vi kan segla till Tahiti. Det var bara att börja båtfixa (finns alltid massor att laga och fixa innan lite längre seglingar) innan vi stack iväg för en 5-dygns segling ner till atollen Manihi. Ungefär en halv sjömil efter det att vi lättat ankar började något låta väldigt illa från axel och propeller, jag slår av och skriker till Eiliv; Fan, nu tappade vi propellern igen. Detta var väldigt dåligt läge då vi hade klippor runt omkring samt ingen vind. Eiliv kastar av sig kläderna, sätter på sig cyklop och kastar sig i för att titta. Propellern satt kvar men däremot hade stävlagret på propelleraxeln gått sönder, alltså ett lager som sitter där axeln går genom skrovet. Vi visste sedan ett tag tillbaks att den börjat bli dålig men det har liksom inte funnits någonstans att lyfta upp Anna. Vi vet att det finns kran på Tahiti så vi bestämde oss för att segla ner dit snarast möjligt och få upp Anna och byta den där grejen innan Linn och hennes kompis kommer. Nu när vi tänkt lite mer åker vi nog först till Rangiroa som är den största ön i ögruppen Toamotos och försöker kontakta marinan på Tahiti och boka upptagning samt se om någon butik har reservdelen vi behöver. Det går nämligen att köra lite med motorn men det låter för jävligt men vi vill inte missa Toamotos helt…

Vi är nu alltså ett dygn från Fatu Hiva och har ca 4 dygn kvar till Rangiroa. Telefonen har vi på från åtta på kvällen (svens tid) och framåt då tidsskillnaden är nästan 12 timmar nu.

Skepp o hoj!

Glad Påsk

Eiliv — Sat, 07 Apr 2012 18:03:13 +0000

Hej allesammans!

Just nu befinner vi oss vid ön Contadora i Las Perlas. Känns riktigt skönt att vi äntligen har fått lämna ankringen i Panama City. Propellern sitter kvar men tyvärr verkar det som om återmonteringen inte blev helt perfekt då det kommer missljud och vibrationer från den. Misstankarna är att den egentillverkade kilen kanske vart lite tjock. Bara att göra om och göra rätt! =)

Som det ser ut nu så kanske det blåser till lite på tisdag så vi siktar väl på att lätta ankar då tror vi. Idag ska vi fira Påsk med att äta en god lunch på båten och sedan sätta på oss våtdräkterna, cyklop och ta med oss harpungeväret och harpunera lite fisk som kanske kan bli en god middag.

Glad Påsk på er alla så länge!

PS. Vi har förmodligen fixat så att vi kan uppdatera bloggen via satellitelefonen när vi är ute och seglar, så nästa inlägg blir kanske någonstans på väg till Galapagos och kommer förmodligen att handla om att vi önskar oss lite mer vind… DS

Då provar vi igen

Eiliv — Wed, 04 Apr 2012 01:18:58 +0000

Efter att ha åkt taxi runt hela Panama City för att köpa alla saker vi behövde för att sätta på propellern (Volvo Penta hade så klart inga som helst användbara delar i lager) samt en hel dag för att tillverka en ny kil mellan axeln och propeller så är nu åter propellern på plats. Vi ska köpa upp oss på lite nya färskvaror ikväll och sedan sticker vi mot Las Perlas imorgon. Vindarna vidare mot Galapagos ser Fortfarande väldigt veka ut så vi får se när vi kommer iväg vidare dit. Ganska snart hoppas vi…

Nu hoppas vi bara på att propellern ska sitta kvar hela vägen hem till Sverige igen!

Kram kram från oss

Så snopet det kan bli

Eiliv — Sat, 31 Mar 2012 21:19:27 +0000

Med båten sjöstuvad och fylld till bredden med förnödenheter så var det då dags att lätta ankar i morse och sätta kurs mot Las Perlas och sedan vidare mot Galapagos. Det kändes riktigt skönt att få komma iväg och lämna Panama city bakom sig. Precis när jag (Eiliv) skulle börja dra i ankarlinan medan Emilie lagt växeln i framåtdrift så såg jag att det var massor av små rockor som simmade runt båten. Jag ropar till Emilie och hon lägger i friläge. Bonk låter det och Emilie utbrister: – ”Jag tror vi tappade propellern!”. Inte mycket annat att göra då än att ta på sig badbrallorna, cyklop och hoppa i vattnet. Mycket riktigt, propellern hade trillat av… IGEN… Som tur var hade den kilat fast sig mellan rodret och båten så att vi kunde bärga den. Hade den trillat till botten hade den varit borta eftersom sikten i vattnet är kanske en halv meter. Att skaffa en ny propeller hade förmodligen blivit en dyr historia. Nu behöver vi bara en kil och en låsbricka från Volvo Penta. Tyvärr öppnar de inte igen förrän på måndag så vi får snällt vänta tills dess. Förhoppningsvis kommer vi iväg på tisdag istället (Om inte delarna måste beställas, för då kan det ta massvis av tid…)

Nu tar vi tillfället i akt och fixar några småsaker med båten samt lär känna våra nya svenska grannar på Moana. Får Emilie bestämma så blir det nog åtminstone ett biobesök till också nu när det ändå är så billigt.

Klart slut från Båten Anna

PS. Håll tummarna för att Volvo Penta har vad vi behöver… DS

Sleeping with the fishes

gurra — Thu, 10 Nov 2011 14:18:04 +0000

Testade min Macbook för saltvatten igår kväll. Inte alls nöjd med resultatet. Behöver genast en ny för ytterligare tester. Jag söker nu en vänlig sponsor som kan dela med sig av sin förmögenhet. Ekvation: Ingen dator = Ingen blogg *ledsen gubbe*. Som belöning för ett bra samarbete kan jag lova en fin flaska rom ifrån Karibien och evig tacksamhet./ Gustaf

Ledsen macbook

”Klarar ni Vänern, klarar ni världen!”

gurra — Sun, 17 Jul 2011 17:32:07 +0000

Först och främst; tack till alla som kom till festen, avseglingen och även hjälpte till med båten tidigare i veckan. Kul att så många såg oss värdiga till sin tid och uppmärksamhet. Vi får styra upp en hemkomstfest om si sådär två år. Det kommer att serveras Chili, det står redan klart.

Så nu till resan:

Fin kryss i 5-6 knop

Efter många kramar, kyssar, handskakningar, näsgnuggningar och klappar på ryggen gav vi oss av på måndagen den 10:e Juli klockan 14.00. Lars-Gunnar som hade kommit med med både frun och båten och som redan rundat jorden med segelbåt kom med visdomsorden: ”Klarar ni Vänern, klarar ni världen!”. Vi nickade gillande. Med oss på våran första del av resan hade vi Linn, Magnus och Emilie 2. Vi gick för motor första delen och hade det allmänt trevligt dock fanns sjösjukan med där i bakgrunden hos dom flesta, förutom Eiliv som är immun mot just denna åkomma. Emilie ansåg att Eiliv måste vara sjuk eller onormal på något vis. Med hinken på däck rullade vi snart ut genuan och fortsatte den långa vägen söderut, som just då inte kändes så nämnvärt lång, ”Det här var ju lätt!”

Trasig båt

Klockan 01.00 på natten försvann dock den positiva känslan. Vi hade seglat i cirka 10 timmar och allt gick bra. Det var 8 sek rak motvind mot Djurö, där vi hade bestämt oss att ankra. Trots motvinden kändes det väldigt lugnt. Vi kryssade i stabila 5-6 knop och hade Djurö i sikte. Mentalt hade vi nog alla redan ankrat. Plötsligt hörs dock ett skarpt men lågt ljud och vi som sitter i sittbrunnen ser helt sonika hur masten, med fulla segel och rigg, faller ner i vattnet. Bommen slår hårt ner i det nya skyddsräcket som vi just hade installerat (tack Urban). Emilie2 och magnus sitter i princip rakt under bommen. Det är mörkt, vi är trötta och situationen känns helt absurd. Vi kollar oss runt och ser att alla är oskadda. Eiliv kommer utrusandes med orden ”Vad i h-vete!” i halsen. Några ögonblick senare är vi dock på fördäck och försöker säkra masten. Tydligen är det väldigt dyrt med en ny mast för ett oförsäkrat gäng. För att göra en lång historia kort så hade vi 6 timmar senare och hundratals lyft, lyckats bärga upp masten på däck. Utan vinscharna hade det aldrig i världen gått. Klockan 10.00 på måndagen kunde vi smyga oss in i Sjötorps gästhamn och andas ut. Extremet slutkörda och alla med någonting smått galet i blicken kunde vi konstatera att vi hade varit med om ett masthaveri. Det enda vi kunde göra var att garva åt situationen. Orsaken till haveriet var förmodligen att fästet, en schackel som vi i efterhand har hört att man absolut inte ska ha på sin rigg, hade brustit. Bevisen finns i botten på Vänern. Emilies 2´s första upplevelse på en segelbåt visade sig bli ett masthaveri, inte alla som kan säga så. Hennes resa var dock slut då hon skulle till Island.

Några incidenter senare (grundkänning, magsjuka, hostande motor i hårt väder) är vi dock säkra i Göteborg. Från Sjötorp surrade vi fast masten och gick för motor. Vi ligger vid Nya Varvet och slickar våra sår, väntar på att morgondagen ska lösa våra problem och att riggverkstaden och segelmakeriet ska öppna. Vi lär nog stanna kvar här ett tag och fixa med Anna medan Linn och Magnus återgår till sin semester. Tack för igår och tack för veckan som gått.

Vi klarade Vänern. Alltså har vi i princip redan klarat världen. Eller nja.. Men vi kämpar på.

Ni kan kalla mig Capten Ninetoe

Eiliv — Thu, 25 Nov 2010 05:42:30 +0000

Vid det här laget tror jag att många har listat ut att jag (Eiliv) redan hunnit bli smått invalidiserad innan resan ens har börjat. Det har på ett flertal ställen, däribland i våra tidningsartiklar, nämnts att jag klämt av min högra stortå under Båten Annas jungfrufärd. Ja, det stämmer. Från och med lördagen den 3e juli i år så har jag bara 9 tår kvar och nu tyckte jag att det var dag att ta bladet från munnen och berätta vad som egentligen hände innan alla fantasifulla spekulationer blir fakta…

Det var sommar, solen strålade, böljan var blå och BåtenAnna-gänget skulle för första gången träffas tillsammans med Anna. Behöver jag säga att stämningen var på topp? Det var den. Faktum var att det var första gången som Tommy och Gurra skulle få se Båten Anna i verkligheten. I valet av båt hade de till fullo litat på mig och Emilie, två personer som för bara ett par månader sedan varit fullständiga främlingar. På något vis tror jag att vi fick en väldigt bra kontakt redan från början. I vilket fall som helst så slutförde vi affären med Martin, som byggt och ägt båten innan, och åkte till båten för att fira med champange innan det var dags att koja.

Jungfruturen skulle bli fram och tillbaka till natursköna Kosteröarna över helgen där vi skulle möta upp med vår goda vän Julia och hennes pojkvän. Jag kan inte säga annat än att vi hade en underbar helg med massor av sol, färska räkor i sittbrunnen och trevligt sällskap. Tyvärr fick helgen ett lite mindre trevligt och abrupt slut redan på lördag kväll.

Då Gustaf och Tommy var tvungna att ge sig av mot Umeå tidigt på söndag morgon så hade vi bestämt oss för att segla tillbaka till Grebbestad redan på lördagen. Vinden var sydlig och friskade i ordentligt så vi kryssade oss fram med ett rev i storen. Anna forsade fram i det salta vattnet och vi var uppfyllda av en en mix av skräckblandad förtjusning och om möjligt lättare sjösjuka. Detta var rätt tröttande i längden så vi bestämde oss för att gå inomskärs via Havstenssund, ta ner seglen och gå för motor istället. Vi startade motorn, gick upp i vind och började reva seglen och då hände det; motorlarmet gick och inom en sekund hade motorn stannat. För att inte driva okontrollerat så drog vi snabbt ut rullgenuan igen och seglade.

Så här såg min högerfot ut ett par dagar efter olyckan.

I viken utanför Havstenssund kryssade vi och länsade om vart annat medan vi försökte ta reda på varför motorn stannat och för att få igång den igen. Så gjorde vi i kanske 90 minuter innan vi gav upp. Jag insåg att vi skulle bli tvungna att lägga till för segel. (För er som aldrig seglat kan jag tala om att det är en ganska avancerad manöver) Just då kändes det dock inte speciellt svårt då förhållandena var idealiska eftersom vinden var parallell med kajkanten. Det skulle bara vara att segla upp båten brevid kajen, släppa på skotet, vinden skulle bromsa båten och jag skulle hoppa i land med ett rep fäst i fören. Lätt som en plätt. Med Gustaf vid rodret styrde vi in mot kajen och gick upp i vind. Tyvärr kom vi några meter ut från kajen vilket ledde till att jag inte kunde hoppa i land. Efter en snabb överläggning om huruvida vi skulle segla ut igen och göra ett nytt försök eller styra in med den lilla fart vi hade kvar, så bestämde vi oss för det sistnämnda. Tyvärr hade vi inte längre fart nog att styra så när vinden fick tag i genuan vändes Annas för rakt emot kajen och vi drev med vinden ett tiotal meter innan båten satte fart. Hela besättningen stod som förstenad då detta var en vändning ingen av oss hade väntat sig. Med full fart var vi på väg in i den trånga marinan. Vårt manöverutrymme var på någon sekund borta då en barnfamilj i en öppen eka dök upp på vår läsida. Med en hårsmån från att ramma dem kom de undan med bara förskräckelsen och en lätt duns i sidan medan vi seglade rätt in i kajkanten med ett brak.

Mitt i paniken försöker jag, som står i fören, att bära av och bromsa upp Anna då hon är på väg upp på akterspegeln på en motorbåt i tvåmiljonersklassen. Jag minns att jag snabbt tänkte: Nu får jag se upp så att jag inte klämmer mig. Det första jag känner är att foten sitter fast och vrids på ett sådant sätt att jag ramlar omkull på däck. Jag kikar ner och ser att detta inte är bra och tänker att nu är något brutet. När Anna tillslut stannat efter en liten duns in i den stora motorbåten så lossnar foten och jag kan hoppa upp på kajen. I samma stund som jag hoppar upp kikar jag ner på foten och jag ser hur min kära stortå helt sonika trillar av foten…

Nu ska jag inte gå in på mer detaljer här, men som ni förstår så blev det ett väldigt ståhej med folk och ambulans och så vidare. Alla som var på plats var väldigt hjälpsamma och förtjänar en bunt med gröna bojar. Alla utom damen som ägde motorbåten som ville börja prata försäkringar och ersättning redan då. Hon får en stor röd boj!

Sedan det hände har man hunnit med att analysera händelsen ett antal gånger och insett att det var en rad av felaktiga beslut som ledde till olyckan. Först och främst gäller dock: Var inte för stolt för att ta hjälp av andra. Hade vi bett om bogsering hade vi inte fått några problem. Det är nog också dumdristigt att försöka sig på en sådan avancerad manöver som att lägga till för segel med en oerfaren besättning som är ute med en båt de aldrig seglat förr. Man har inte riktigt koll på hur hon fungerar och reagerar vid olika manövrar.

Slutligen så vill jag nog säga att det trotts allt ändå var rätt bra att det hände eftersom jag fick känna på min egen dödlighet. Det har nog lett till att jag tänker efter en extra gång på säkerheten och att olyckor händer så lätt. Jag kanske även skall tillägga att Båten Anna klarade sig fint med endast någon repa och på den dyra motorbåten syntes inget heller som tur var.

Nu är det dags att koja för Capten Ninetoe!

PS. Den officiella historien när vi kommer tillbaka är att den blev avbiten av en haj. Bara så ni vet så ni kan spela med om ni hör det berättas.

Hamnen i Havstenssund där Båten Anna brakade rätt in i kajkanten. Kikar man noga kan man se en sprucken bräda längst ut där vi krachade in.