Vid det här laget tror jag att många har listat ut att jag (Eiliv) redan hunnit bli smått invalidiserad innan resan ens har börjat. Det har på ett flertal ställen, däribland i våra tidningsartiklar, nämnts att jag klämt av min högra stortå under Båten Annas jungfrufärd. Ja, det stämmer. Från och med lördagen den 3e juli i år så har jag bara 9 tår kvar och nu tyckte jag att det var dag att ta bladet från munnen och berätta vad som egentligen hände innan alla fantasifulla spekulationer blir fakta…
Det var sommar, solen strålade, böljan var blå och BåtenAnna-gänget skulle för första gången träffas tillsammans med Anna. Behöver jag säga att stämningen var på topp? Det var den. Faktum var att det var första gången som Tommy och Gurra skulle få se Båten Anna i verkligheten. I valet av båt hade de till fullo litat på mig och Emilie, två personer som för bara ett par månader sedan varit fullständiga främlingar. På något vis tror jag att vi fick en väldigt bra kontakt redan från början. I vilket fall som helst så slutförde vi affären med Martin, som byggt och ägt båten innan, och åkte till båten för att fira med champange innan det var dags att koja.
Jungfruturen skulle bli fram och tillbaka till natursköna Kosteröarna över helgen där vi skulle möta upp med vår goda vän Julia och hennes pojkvän. Jag kan inte säga annat än att vi hade en underbar helg med massor av sol, färska räkor i sittbrunnen och trevligt sällskap. Tyvärr fick helgen ett lite mindre trevligt och abrupt slut redan på lördag kväll.
Då Gustaf och Tommy var tvungna att ge sig av mot Umeå tidigt på söndag morgon så hade vi bestämt oss för att segla tillbaka till Grebbestad redan på lördagen. Vinden var sydlig och friskade i ordentligt så vi kryssade oss fram med ett rev i storen. Anna forsade fram i det salta vattnet och vi var uppfyllda av en en mix av skräckblandad förtjusning och om möjligt lättare sjösjuka. Detta var rätt tröttande i längden så vi bestämde oss för att gå inomskärs via Havstenssund, ta ner seglen och gå för motor istället. Vi startade motorn, gick upp i vind och började reva seglen och då hände det; motorlarmet gick och inom en sekund hade motorn stannat. För att inte driva okontrollerat så drog vi snabbt ut rullgenuan igen och seglade.
Så här såg min högerfot ut ett par dagar efter olyckan.
I viken utanför Havstenssund kryssade vi och länsade om vart annat medan vi försökte ta reda på varför motorn stannat och för att få igång den igen. Så gjorde vi i kanske 90 minuter innan vi gav upp. Jag insåg att vi skulle bli tvungna att lägga till för segel. (För er som aldrig seglat kan jag tala om att det är en ganska avancerad manöver) Just då kändes det dock inte speciellt svårt då förhållandena var idealiska eftersom vinden var parallell med kajkanten. Det skulle bara vara att segla upp båten brevid kajen, släppa på skotet, vinden skulle bromsa båten och jag skulle hoppa i land med ett rep fäst i fören. Lätt som en plätt. Med Gustaf vid rodret styrde vi in mot kajen och gick upp i vind. Tyvärr kom vi några meter ut från kajen vilket ledde till att jag inte kunde hoppa i land. Efter en snabb överläggning om huruvida vi skulle segla ut igen och göra ett nytt försök eller styra in med den lilla fart vi hade kvar, så bestämde vi oss för det sistnämnda. Tyvärr hade vi inte längre fart nog att styra så när vinden fick tag i genuan vändes Annas för rakt emot kajen och vi drev med vinden ett tiotal meter innan båten satte fart. Hela besättningen stod som förstenad då detta var en vändning ingen av oss hade väntat sig. Med full fart var vi på väg in i den trånga marinan. Vårt manöverutrymme var på någon sekund borta då en barnfamilj i en öppen eka dök upp på vår läsida. Med en hårsmån från att ramma dem kom de undan med bara förskräckelsen och en lätt duns i sidan medan vi seglade rätt in i kajkanten med ett brak.
Mitt i paniken försöker jag, som står i fören, att bära av och bromsa upp Anna då hon är på väg upp på akterspegeln på en motorbåt i tvåmiljonersklassen. Jag minns att jag snabbt tänkte: Nu får jag se upp så att jag inte klämmer mig. Det första jag känner är att foten sitter fast och vrids på ett sådant sätt att jag ramlar omkull på däck. Jag kikar ner och ser att detta inte är bra och tänker att nu är något brutet. När Anna tillslut stannat efter en liten duns in i den stora motorbåten så lossnar foten och jag kan hoppa upp på kajen. I samma stund som jag hoppar upp kikar jag ner på foten och jag ser hur min kära stortå helt sonika trillar av foten…
Nu ska jag inte gå in på mer detaljer här, men som ni förstår så blev det ett väldigt ståhej med folk och ambulans och så vidare. Alla som var på plats var väldigt hjälpsamma och förtjänar en bunt med gröna bojar. Alla utom damen som ägde motorbåten som ville börja prata försäkringar och ersättning redan då. Hon får en stor röd boj!
Sedan det hände har man hunnit med att analysera händelsen ett antal gånger och insett att det var en rad av felaktiga beslut som ledde till olyckan. Först och främst gäller dock: Var inte för stolt för att ta hjälp av andra. Hade vi bett om bogsering hade vi inte fått några problem. Det är nog också dumdristigt att försöka sig på en sådan avancerad manöver som att lägga till för segel med en oerfaren besättning som är ute med en båt de aldrig seglat förr. Man har inte riktigt koll på hur hon fungerar och reagerar vid olika manövrar.
Slutligen så vill jag nog säga att det trotts allt ändå var rätt bra att det hände eftersom jag fick känna på min egen dödlighet. Det har nog lett till att jag tänker efter en extra gång på säkerheten och att olyckor händer så lätt. Jag kanske även skall tillägga att Båten Anna klarade sig fint med endast någon repa och på den dyra motorbåten syntes inget heller som tur var.
Nu är det dags att koja för Capten Ninetoe!
PS. Den officiella historien när vi kommer tillbaka är att den blev avbiten av en haj. Bara så ni vet så ni kan spela med om ni hör det berättas.
Hamnen i Havstenssund där Båten Anna brakade rätt in i kajkanten. Kikar man noga kan man se en sprucken bräda längst ut där vi krachade in.
En kommentar till Ni kan kalla mig Capten Ninetoe