Atlanten – Båten Anna

Nu kommer vi snart hem…

Eiliv — Sat, 21 Jun 2014 08:54:19 +0000

… och de som är nyfikna på hur en världsomseglare eller dennes båt ser ut i verkligheten är välkommna att komma till Göteborg, Hovås hamn fredag kväll den 4e juli kl 19 för att ta emot oss till Sverige. Efter allt kramkalas kommer det beroende på vädret att utvecklas till någon form av grillfest eller annan aktivitet. Mer information kommer att komma när datumet närmar sig. Vi längtar!

Så kom stormen

Eiliv — Thu, 19 Jun 2014 12:21:42 +0000

Den mäktiga vulkantoppen Pico på Azorerna. (På begäran från en anonym smsare till satellittelefonen)

Ni behöver inte vara oroliga. Vi är framme i Irland och har varit framme sedan tidigt fredag morgon men har inte hunnit med att skriva något på bloggen sedan dess. Överfarten blev något tuffare än vi hade väntat oss då vi lämnade Azorerna då det lågtryck som var förutspått i väderleksrapporterna blev lite värre än beräknat. Vi hade vindar av kulingstyrka i tre dygn och full storm i 12 timmar då vi inte kunde göra annat än att länsa undan för de starka vindarna seglandes på bara riggen med en fart som pendlade mellan 1 och 10kn beroende på om vi var nere i en vågdal eller surfade ned på framsidan av en våg. När vädret var som värst så stängde vi luckorna och gömde oss i båten medan vinden och vågorna rev och slet i båten. Det var väldigt tröttande väder och hela fyra gånger fick vi brytande sjö som fyllde upp hela sittbrunnen med kallt havsvatten. En av gångerna fick vi till och med vatten in i båten trotts att nedgångsluckorna var ordentligt stängda. Vågen kom med sådan kraft att vattnet sprutade in mellan springorna. Under våra tre år har vi aldrig haft så mycket vind. När det brallade i ordentligt så var jag på väg upp på däck för att byta plats på spirbommen och tyckte för första gången att det kändes lite läskigt att gå fram på fördäck trotts att jag satt fastspänd med säkerhetsselen.

Den stora fiskebåten som skulle rädda oss.

Dagen efter stormen (då det bara blåste lite kuling) blev vi närmade av en stor portugisisk fiskebåt som funderade på om vi befann oss i sjönöd. De körde upp alldeles bredvid vår båt och vinkade åt oss att köra upp långsides så att vi kunde bli räddade. Jag bara smilade och vinkade tillbaka men tänkte inte köra upp långsides med dem i den sjö som rådde. När vi pratade med dem via radion och förklarade att allt var bra så sa de att de förstod att det måste ha varit riktigt tufft lågtryck för oss i en sådan liten båt då de som var ombord på en 50m+ fiskebåt tyckte att vädret hade varit riktigt jobbigt.

Var vi rädda någon gång? Nej, egentligen inte. När man är där och befinner sig mitt i det så vänjer man sig vid det. Det är jobbigt och obekvämt men hanterbart. Dessutom hade vi hundratals sjömil med sjöutrymme att bara driva på om det skulle behövas. Stormvindarna satte igång vid midnatt och Emilie berättade att hon kände sig lite orolig när det började ljusna och hon kunde se hur höga vågorna hunnit bli under natten. Värre var det för den svenska båten Bri som vi seglade tillsammans med då de var tvungna att sitta och handstyra båten på två personer i ständiga iskalla regnskurar och stänkande sjö. Vi hade hela tiden kontakt via radion och kunde höra att de blev väldigt trötta och utmattade av en sådan pers.

Ett gäng pilotvalar simmade jämte båten i två timmar sista biten till Irland.

Resten av seglingen blev ganska lugn och efter tolv dygn var vi alltså framme på Irland och Crosshaven utanför Cork på Irlands sydkust. När vi kollade mailen fick vi veta att Emilies pappa och farfar, som skulle komma och hälsa på oss, redan var i Dublin och skulle ta bussen ner till oss samma dag. Det blev en väldigt glad överraskning och ett kärt återseende då vi inte träffat dem på hela tiden vi varit borta.

Sedan vi kommit till Irland har det tyvärr bara blåst nordliga vindar vilket betyder rak motvind för oss som är på väg norrut mot Scotland. Trotts detta har vi lyckats kämpa oss upp till Dublin mot vind och tidvattenströmmar med ett stop i Arklow på vägen. Seglingen mellan Crosshaven och Arklow tog hela 36h och det var ganska tuff segling med kryss mot 10 sekundmeter och så mycket motström att vi under 6 timmar gick 4 sjömil baklänges. Vi är riktigt imponerade av Emilies farfar som är hela 82 år och ändå hänger med.

Irlands gröna kullar var en välkommen syn efter nästan två veckor till havs.

Tyvärr ser det ut som om det bara ska blåsa nordligt i en överskådlig framtid med vi hoppas verkligen att det ska vända så att vi kan ta oss norrut. Den dominerande vinden här ska ju vara sydväst så det är verkligen typiskt att det ska vara nordligt nu när vi kommer och behöver åka norrut. När man är van vid stadiga passadvindar så känns det verkligen som vinden alltid är rakt emot en där varierande vindar råder…

När vi kom fram så handlade vi lyxfrukost med bacon, egg, toast och champinioner.

Just nu är vi fem personer ombord; Jag, Emilie, Emilies pappa och farfar och Emilies kompis Astrid som slöt upp i den lilla staden Arklow. Vi har det trevligt ihop och planen är i vilket fall som helst att vi ska ta oss upp till Scotland där vi ska ta Caledonia kanalen som går via Lochnessjön ut i Nordsjön, som vi ska korsa över hem till Sverige och Göteborg. Vi får höra av oss med nya rapporter när vädret vänder.

Mot Norra Europa

Eiliv — Sun, 01 Jun 2014 16:34:51 +0000

Precis vid midnatt för en vecka sedan gled vi äntligen in i Horta på Azorerna efter vår längsta tid till havs under vår tre år långa resa, 24 dygn och 8 timmar på en liten segelbåt. Det var oerhört skönt och efterlängtat att få krypa ner i kojen och sova en hel natt utan att bli störd.

Överfarten var en av de jobbigaste med huvudingredienser så som lågtryck, regn, motvind och kulingvindar i en salig blandning. Överfarten tog nästan en vecka längre än vad vi hade hoppats på.

Veckan på Azorerna har varit full av kära återseenden med andra seglare som vi inte sett sedan länge. Azorerna är ju lite av en samlingspunkt för alla som är på väg hem till Europa. Mycket tid har därför gått åt till att prata och ljuga med andra seglare, men vi har också jobbat hårt för att få båten i ordning inför nästa överfart till Irland. Fönster har tätats, solpaneler har kopplats om, båten har städats ur och en massa annat småpill.

Idag är det dags att kasta loss igen men det är svårt att slita sig från den trygga marinan för att ge sig av till sjöss igen. Det är inget vi ser fram emot men nu är det bara att bita ihop och segla den sista lilla biten hem. Innan vi kastar loss har vi tagit oss tid till att lämna ett avtryck på ön genom att göra en målning i hamnen. Att inte göra någon sägs vara förknippat med otur och det är väl dumt att chansa? Dessutom är det roligt att lämna något efter sig som ett bevis på att vi varit här.

Vi hoppas på att vi får mer tid att skriva på Irland. Vi räknar med att vara framme tidigast på måndag nästa vecka men troligtvis tisdag eller onsdag. Håll utkik efter oss på marinetraffic.com.

Vår målning som vi lämnade efter oss på en av hamnens betongväggar. Målningen trängs med tusentals andra från alla båtar som passerar förbi här varje år på väg hem till Europa.

Skepp O´hoy!

Mot Azorerna över atlanten ännu en gång

Eiliv — Thu, 01 May 2014 20:51:11 +0000

Nu är alla filter och oljor på motorn bytta. Båten genomgången och segel lappade. Vi har fyllt båten med mat och vatten och sätter nu kurs mot Azorerna. Vi hoppas att vi är framme inom 3 veckor så håll tummarna för bra väder åt oss. Till följe har vi de andra unga svenska båtarna Panta Rhei från Stockholm och Bri från Umeå. Det hör inte till vanligheterna att ha sällskap med båtar i samma storlek som oss. Skoj! Vi hörs på andra sidan.

Ascencion

Eiliv — Thu, 20 Feb 2014 16:13:11 +0000

Ascencion är till stora delar rött ökenlandskap omgivet av det fantastiskt blåa havet.

Precis som vi planerade så lämnade vi St Helena förra tisdagen. Dock passade vi på att snorkla med valhajarna en sista gång innan vi drog. Vi hittade ett område där det simmade runt flera stycken så det var bara att dyka i. Det var en så häftig känska att vara nära ett sådant stort djur att det var svårt att slita sig. När det helt plötsligt dessutom dök upp ett gäng delfiner som simmade förbi tänkte jag att det absolut inte kan bli bättre på något vis, så nu var det dags att kliva upp och segla vidare.

Seglingen vidare mot Ascencion var väldigt lugn med svaga vindar och fint, väldigt varmt väder. Spinnakern blev lagad och användes nästan varje dag under överseglingen. Tyvärr fångade vi inte en endaste fisk på denna överfart heller trots att tre stora Mahi Mahis simmade precis utom räckvidd vid båten nästan en hel dag. Vi har fått nöja oss med de konserver vi har.

Ascencion är en trevlig liten ö där det inte finns så mycket att göra. BBC har en rellästation här och det finns både en amerikansk och brittisk militärbas här som av alla antenner att dömma sysslar med signalspaning och hemlig kommunikation. Bland annat stötte vi på en kille på basens matställe som berättade att hans arbete var att sköta alla GPS satelliter. Ett jobb som vi seglare definitivt uppskattar att han sköter. Största anledningen till att vi åkte hit var att få se de gröna havssköldpaddorna som just nu kommer up varje natt på stränderna för att lägga ägg. Redan första kvällen hade vi turen att få se dem. Vi väntade tyst och stilla i mörkret någon timme efter solnedgången på en strand alldeles intill Georgetown, som är öns huvudby. (Huvudstad är väl kanske att ta i.) Efter en stunds väntan började de stora havssköldpaddorna komma upp ur havet en efter en, långsamt krälandes upp över sanden. När de väl börjat gräva sina hål att lägga äggen i är de inte alls skygga längre så det gick att komma alldeles nära. Med röda lampor (sköldpaddorna ska enligt uppgift inte se rött ljus) kunde man se ner i gropen där de lade sina ägg som mest såg ut som slemmiga pingisbollar. Det var fantastiskt vad djupt de kunde gräva med sina baklabbar med en väldigt speciell teknik. Det var en väldigt rolig upplevelse att se hur dessa urtidsdjur krälade sig upp för att lägga sina ägg.

Besättningen ombord på Båten Anna passar på att äta glass, något som vi lider brist på under långa perioder till havs.

Utöver de fina stränderna som Ascencion kan stoltsera med så är det en torr och väldigt varm ö. Ovanför Georgetown höjer sig ett litet berg som i princip består av röd sand, grus och sten. Vi klättrade upp på toppen och det kändes vekligen som att gå på planeten Mars. Man kan förstå varför Nasa använde ön för att provköra månbilen på innan den skickades iväg ut i rymden. Större delen av ön är ganska ökenlik med väldigt lite växtlighet förutom högsta berget på ön, som reser sig nästan 800m över havet. Där är det grönt och frodigt och berget har fått det passande namnet Green Mountain . Vi fick lift upp dit i dag tillsammans med öns Conservation Team som arbetar med utrotningshotade växter där uppe. Nere i staden var det varmt och luften stod nästan stilla medan klimatet uppe på berget var helt annorlunda. Där var det svalt och skönt med gröna växter och träd. Det var nästan som att komma till en helt annan ö. På grund av att fuktig luft från havet trycks upp längs med bergssidan och kyls av så bildas dimma och ibland regn som ger växterna vatten. De första bosättarna fick även samla ihop sitt dricksvatten här uppe genom att samla kondens från växterna. Ett hårt arbete med andra ord.

Under våra dagar här har vi dessutom passat på att snorkla runt båten tillsammans med havssköldpaddorna som väntar på att få gå upp och lägga ägg och alla de tusentals svarta Tryckfiskar som finns här. Vattnet är väldigt klart men inte alltför svalkande då temperaturen i vattnet nu är uppe på 28 grader.

Här ser ni ett exempel på de tusentals svarta Tryckfiskar (Blackfish eller Black Triggerfish) som simmar runt här i vattnet. Har aldrig sett något liknande.

Efter tre dagar här känner vi att vi gjort det mesta så ikväll lättar vi ankar och seglar vidare mot Brasilien och ögruppen Fernando De Noronha, som är ett stort marint naturreservat. Vi lär vara framme om ca två veckor om vindarna är snälla med oss.

St Helena

Eiliv — Sun, 09 Feb 2014 20:19:14 +0000

Innan jag berättar vad vi har gjort här på St Helena tänkte jag passa på att meddela att vi har plats för extra besättning ombord från Karibien över nordatlanten via Azorerna till Europa. Vi räknar med att lämna Brittish Virgin Islands i slutet på april och vara i Irland i början av Juni. Om man är intresserad är det bästa sättet att kontakta oss via satellittelefonen då vi intee kommer att ha tillgång till internet de närmsta veckorna. Se hur man gör under fliken Kontakta Oss.

Efter 15 dygn till havs kom vi äntligen fram till St Helena i fredags. Sista två dygnen hade den svaga vinden dött helt så vi fick motorisera oss fram. Som tur är har lagningen av autopilotens styrarm hållit fint så det har varit glassiga dagar men ldigt väldigt vamt. När det slutade blåsa steg temperaturen snabbt upp till över 30 grader.

Hela överseglingen har varit väldigt lugn med lite sjö och lätta vindar. Det har med andra ord inte gått jättefort men nog har vi seglat bekvämt alltid. Vi har spenderat dagarna med att läsa, spela Uno eller andra kortspel och har turats om med matlagning och diskning. Nätterna har varit månlösa och underbart stjärnklara så man har haft världens vackraste utsikt under sina nattpass.

Efter det att vi fångade vår rekordtonfisk på 14kg så har det gått trögt på fiskefronten. Under flera dagar fångade vi inget alls och den dagen vi fick upp en fisk var den en Mahi Mahi som var så liten att vi släppte tillbaka den i havet. Vi slutade på en success rate på 50%. Fem fiskar på tio försök.

Nu är vi i alla fall framme och det var härligt att få sätta fötterna på lite fast mark igen. Första kvällen råkade vi trilla in på en födelsedagsfest på ett ställe som hette Donnys Place. Det var självaste Donny som fyllde år så vi fick föklarat för oss att det i vanliga fall inte alls var så här mycket fest en vanlig fredagkväll på stadens uteställe. Vi tänkte att det kändes ganska normalt med tanke på att det bara bor 4000 människor på hela ön. Hur som helst blev vi lånade £30 för att kunna köpa oss en varsin drink av en man som litade på att vi skulle lämna tillbaka dem på måndag igen när banken öppnade. Det finns nämligen inga bankomater på ön och heller inte mobiltelefoni av något slag. Här använder man telefonkiosker fortfarande. Internet har inte heller varit helt enkelt att få tag på av förståeliga skäl.

Höjdpunkten hittills på ön har varit att äntligen få se och dessutom simma med valhaj. Vi hade fått tips av en svensk som mailat oss tidigare om att de skulle vara här i januari (tack för det tipset!) och mycket riktigt så är de här och tydligen är de rekordmånga i år. Någon hade räknat upp till 32 st på en och samma gång. Första gången vi såg dem stod vi uppe på en höjd och tittade ner på vår båt då vi plötsligt såg något som var nästa lika stort som båten simmandes runt Båten Anna. Självklart var det en Valhaj och vi svor över att vi inte var på båten just då och även om vi var glada över att få se en så var det nästan lite retsamt när den simmade tre varv runt båten och vi kunde bara stå på avstånd och titta på. Som tur var stötte vi på en till idag när vi var på väg i land med dingen. Det var bara att snabbt vända om och hämta snorklingutrustningen och kamera.

Att simma med valhajar är nog en av de häftigaste saker vi gjort på denna resa. De är så otroligt stora (upp till 12 meter) och simmar lojt strax under ytan. Nej, de är inte farliga då de bara äter plankton och andra små saker så vi kunde relativt tryggt simma alldeles nära. Vi kunde inte få nog och simmade jämte hajen i säkert en timma. Det roliga var att även den var nyfiken på oss och simmade runt, simmade bort, vände och kom tillbaka till oss igen. En alldeles speciell upplevelse.

En annan liten anekdot är att Emilie förmodligen har dragit på sig en släng av svinkoppor som förmodligen beror på att hon promt skall klappa alla djur som hon möter på vägen…

Imorn ska vi hyra en bil och på egen hand besöka Napoleons gamla (påtvingade) residens, och andra spännande platser på denna lilla ö. Sedan sticker vi nog vidare till Accencion redan på tisdag som det ser ut nu.

Till nästa gång… Skepp Ohoy!

Valhajen som vi simmade med var kanske ca 8 meter lång. Jämför med Olof som simmar i bakgrunden så förstår man hur stor den är.

Världsomseglare

Eiliv — Fri, 31 Jan 2014 17:57:30 +0000

23S58 4E36

Vi har nöjet att meddela att jag och Emilie numera kan kalla oss världsomseglare. (Åtminstone longitudinellt, helt officiellt blir det inte förrän vi nått Tobago.) För ett par dagar sedan seglade vi förbi 14E05.67 vilket är precis 5400 sjömil rakt söder om Kristinehamns gästhamn i Vänern där resan startade för lite drygt två och ett halvt år sedan. Det känns att vi närmar oss Sverige speciellt som vi idag ställde om klockan en timme och ligger nu i samma tidszon som hemma. Det har vi inte heller gjort sedan vi lämnade Europa för en evighet sedan.

Åtta dygn har vi nu avverkat till havs sedan vi avseglade från Kapstaden med Taffelberget bakom sig och Sydatlanten har varit precis så underbart lugn och stabil som man satt och fantiserade om under jobbiga dagar på Indiska Oceanen som var precis det motsatta. Vi har haft sol och fint varje dag och temperaturen i både vattnet och luften har stigit stadigt i takt med att vi kommit mer norrut. Nu har vi över 20 grader i luften dygnet runt och havstemperaturen har gått upp till 24 grader. Vi har passat på att bada nästan varje dag genom att hoppa ifrån fören och sedan greppa tag i ett rep vi hängt från aktern medan båten drar oss framåt. Det är bästa stunden på dagen.

Vindarna har mestadels varit lätta så vi är väldigt glada att vi målade om botten då vi nu gör 20-30% mer fart än tidigare vilket spar massor av tid på två veckors segling. Innan vi lämnade Sydafrika passade vi dessutom på att investera i en ny wobbler och det har gett rejäl utdelning. Tre fiskar på tre försök, 100 % success rate med andra ord. En Skipjack och en Big Eye tuna på ca 3kg styck och dag fyra satte vi nytt rekord ombord med en BlueFin tonfisk på hela 90cm och 14kg. Vi har ätit av den varje dag sedan dess och ännu är den inte riktigt slut.

Sedan igår kväll är vi mer än halvvägs till St Helena vilket vi firade idag med att Emilie bakade en underbart god kladdkaka som serverades med vispad grädde och kaffe. Även om det har varit soligt och lugnt börjar vi bli sugna på att komma fram. Vi har bara sett ett annat fartyg, en tanker, sedan kvällen vi lämnade Kapstaden. Anna har intensivt spanat efter valar men hittills gått bet. Igår kväll kom ett gäng delfiner på besök vilket var uppskattat men mörkret hade redan fallit så de var lite svåra att se. Man kunde urskilja när de bröt ytan med sina ryggfenor och höra hur de frustade till när de tog ett nytt andetag för att dyka ner i djupet, vilket var nog så roligt när man inte sett annat än hav på en vecka.

Anna skickar hälsningar till alla som undrar hur det går; vi mår finfint ombord och som ni kan läsa ovan så finns det en del att sysselsätta sig med ombord. Bada, spana val, fiska men vi har även spelat flera vändor av kortspelet UNO, frågespelet MIG och idag testade vi kortspelet hjärter men Emilie tog ner månen på en gång så nu vet vi inte om vi vill spela det igen.

Olof går och längtar efter utlovade limrick, nu har vi trots allt varit ute en vecka.

Vi räknar med att vara framme torsdag kväll eller fredag morgon nästa vecka så det blir väl någon gång då vi hör av oss igen. Ni där hemma får dock mer än gärna skicka meddelanden till vår satellittelefon som vi har på under dagarna. Hur man gör kan ni läsa under fliken ”Kontakta Oss”.

Skepp Ohoy från Båten Anna på ett lugnt hav.

PS. Hittills verkar det som om det fungerade alldeles utmärkt att laga styrarmen till autopiloten med epoxy. Det är vi väldigt glada för!

Nu korsar vi Atlanten – Igen

Eiliv — Thu, 23 Jan 2014 15:19:27 +0000

Efter mycket om och men kommer vi äntligen iväg. Styrarmen till autopiloten var inskickad för lagning och var lovad att vara klar i måndags kväll. Ficn den inte förrän i morse och då var den lagad på helt fel sätt. Emilie som inte är blyg såg till att vi fick alla pengar tillbaka som tur var. Nu får det bli Båten Anna-kur och limma med epoxy. Hoppas det håller!

Vi har trotts allt väldigt trevligt ombord och Anna och Olof passar in bra ombord. Dock är det inte jag (Eiliv) som är upp först på mornarna utan nu är det Anna som är morgonpiggast ombord.

Sydafrika har varit fint och vi kommer att sakna alla sköna varmvattensduschar vi har tagit. Tog sista i morse och såg till att duscha med andakt. Tvättade varje millimeter av kroppen ordentligt med sötvatten.

Det är kul att återigen vara på väg. Två veckor till havs blir en baggis! Hörs igen på St Helena…

Skepp Ohoy!

Atlantengänget på Båten Anna

Minnen från förr

Eiliv — Wed, 22 Jan 2014 06:33:54 +0000

Hej hej!

Nu har det blivit dags för oss att kasta loss och korsa Atlanten ännu en gång. Vi har haft fullt upp med att göra i ordning båten med att bottenmåla, laga saker osv. att vi inte hunnit med att skriva så mycket som vi hade velat. Däremot har jag laddat upp en liten film från när vi var i Borneo i Indonesien och besökte Orangutangerna långt inne i djungeln. Håll tillgodo så får vi se om vi hinner sriva något mer innan vi drar.

Atlanten

Emilie — Thu, 29 Dec 2011 21:08:18 +0000

För mig var det en pärs! Det har tagit oss tid att uppdatera hur det egentligen gick till när vi korsade ett stort blått hav mellan två kontinenter. Gustaf lämnade oss för ett tag sen och flyttade in på all inclusive hotell med sina syskon och glömde antagligen bort att vi korsat atlanten överhuvudtaget. Jag och Eiliv vet jag inte vad vi har för ursäkt men här i värmen är det ett dagsprojekt att fylla på gasol, fylla tankarna med vatten eller bränsledunkarna med Diesel (däremellan måste man hinka Pina colada för att orka med).

Så hur var det då? Det är svårt att förklara och jag tror vi alla hade ganska olika upplevelser, därför skulle vi egentligen publicerat fyra olika versioner. Jag tyckte iaf att den första veckan var värst, man visste att man hade fler distans framför sig än bakom sig vilket var extremt segt. Allting gungade extremt mycket HELA tiden. Jag var nästan ständigt sjösjuk. Fredik diskade i princip alla diskar. Gustaf och Eiliv lagade ALL mat. Vi åt mycket kikärtor, soyafärs och picnicbog.

Dagarna såg likadana ut, det var varmt, vi spelade kort, tog ett dopp och läste i mängder (jag lyssnade på böcker). Vissa dagar var dock lite annorlunda om vi fick besök av delfiner, tonfiskstim, mega-svärdfiskar eller såg någon båt i horisonten men de var tyvärr inte så många. Nätterna var nog nästan bäst, då var det svalt, oftast stjärnklart och man kunde sitta i sina egna tankar. Det finns mycket man kan avhandla i tankarna under många ensamma nätter under stjärnorna.

Efter ca 17 dygn såg vi Barbados och korkade upp champagnen. Det var en underbar känsla och vi alla hade i flera dagar börjat fantisera om allt vi skulle göra när vi kom i land.

Det är lite läskigt att leka levande fiskedrag på 4000 meters djup men dock nödvändigt med ett dopp emellanåt!

Nytvagade pojkar

Ibland lyxade Gustaf och Fredrik till det med en öl och en pipa i solnedgången.

Här sitter vi och kurar under vår presenning till soltak.

Vi firar att vi ser Barbados!

Varje morgon låg det en massa döda flygfiskar på däck och visst blir man lite ledsen när man ser hur söta de är.

Nu har vi inte svårt att fördriva tiden fast vi saknar er där hemma!