Båtmek – Båten Anna

Vi gråter en skvätt…

Emilie — Sat, 26 Apr 2014 15:05:14 +0000

Vi har haft det så härligt här i BVIs! Vi tog lite semester från semestern liksom när Emilie kom på besök. Sovmorgon, drink i solnedgången, bad och allmänt njut varenda dag.

Det kändes tråkigt när Emilie åkte och vi fick lägga på ett kol med segellagning och allmänt båtfix. Vi har de senaste dagarna varit helt fokuserade på att få båten klar för att kunna segla hem då vi verkligen ser fram emot att komma hem. Men så igår kväll slog det oss… vi ska hem… det är slut på att ligga i underbara vikar med kristallklart varmt vatten och bjuda in grannbåten på en ”sundowner”. Dingen ska packas ihop för gott och snorklingsutrustningen behöver inte ligga lättillgänglig (hur Eiliv ska klara sig utan snorklingen vet jag faktiskt inte :/) Idag ska vi segla vidare mot Road Town där vi ska handla och greja för att checka ut och sedan på måndag dra vidare mot Azorerna och Europa så Eiliv ska hoppa i för ett sista dopp innan vi drar upp ankaret (Road Town är en hamn och inte så badvänlig). Även om vi ser fram emot att komma hem är det lite av en sorg och vi gråter en skvätt…

Vi vill till Nya Zeeland… NU!

Emilie — Wed, 10 Oct 2012 00:44:15 +0000

Vi hänger fortfarande kvar i Fiji…

Bye, bye Slick and Obelisk! It's been a hell of a run!

Våra kära vänner på Slick och Obelisk lämnade oss i fredags för Vanuatu och det kändes extremt sorgligt, vi har haft mycket skoj ihop och vi kommer sakna dem!

Ser inte så bra ut...

Men vi kommer ingenvart då vi gärna skulle ha en eller två extra personer med på båten ner till NZ så vi har letat lite besättning och igår upptäckte vi att ett av våra undervant inte mår så bra (se bild). Jag tror kanske att vi måste fixa detta innan vi ger oss iväg…

Nu ligger vi utanför den lilla staden Lautoka och här träffade vi återigen den stora Danska båten Mie vars halva besättning vi stal i karibien. Vi blev bjudna ombord på mat och hade en trevlig kväll. Ombord fanns nu två svenska tjejer från Nynäshamn och det är alltid spännande att träffa lite svenskar.

Danska båten Mie med en mast mindre än sist vi såg henne.

Idag är det Fiji-dagen så vi ska ta oss in till stan och kolla in vad som händer…

Hörs snart!

Frrrruktstund!

Det ser proffsigt ut men vänta bara tills ni sett mig spela...

Inte så tråkig miljö att spela golf i...

Sällskap bland Sällskapsöarna

Eiliv — Tue, 10 Jul 2012 10:44:30 +0000

Hej hej igen! Tack för alla kommentarer på vårt vägvalsdilemma. Är alltid bra med lite input utifrån för att få lite perspektiv på saker och ting. Än så länge ser planen ut att vi kör på till Bali och så får vi se vart kosan bär av sedan helt enkelt.

Hur som helst, torsdag för två veckor sedan lyfte vi upp Båten Anna på land. Det var lite spännande att få se hela båten ovan vattnet igen. Det är nästan så att hennes vackra linjer framträder mer på land än i vattnet. Kan också bero på att vi har lite mycket saker ombord som gör att hon ligger lite lågt i vattnet. I vilket fall som helst så gick det ganska snabbt och enkelt att lossa på rodret, demontera propellern och lossa på propelleraxeln för att byta ut axellagret. Det stora problemet blev att hitta ett nytt. Vi hittade ett med rätt innerdimension i gummi som de lovade att det skulle gå att ta ner på en industriverkstad någon kilometer bort. Tyvärr hade klockan redan blivit så mycket att verkstaden redan stängt och skulle inte öppna igen förrän på måndag eftersom vi hade den oturen att fredagen var någon form av lokal helgdag då alla var lediga… Visst tänkte vi, vi får den fixad på måndag förmiddag, sätter in den och kan lyfta i på måndag eftermiddag. Vi tog helgen och koncentrerade oss på bottenmålning och vaxning av friborden istället och tidigt på måndag morgon gick vi iväg till verkstaden. Chefen på plats tittade på lagret och skakade på huvudet och sa: ”Det är omöjligt. Går inte att göra här.”, och var allmänt lite svår att ha att göra med. Fransmän tenderar att frysa helt när man försöker på engelska och förstår inte ens de enklaste saker när man försöker göra sig förstådd med några engelska ord och massor av kroppsspråk. (Annat är det med lokalbefolkningen som lätt hänger med på noterna.) Jag tyckte att de åtminstone kunde försöka i alla fall. Sedan hörde vi oss för om de inte kunde tillverka en ny propellerkil åt oss med måtten 45x10x4mm. Snabbt fick vi veta att de inte hade något material med de dimensionerna och att det inte lät sig göras av den anledningen. Efter lite knussel visade det sig dock att de hade rostfritt med dimensionen 10x8mm som de kunde såga av på mitten istället så att det löste sig till slut, men jag fick känslan av att han helst ville bli av med oss eftersom vi var så jobbiga att ha att göra med eftersom vi inte kunde franska…

Bottenmålning med ny härlig (giftig) svart färg.

Båten Anna efter uppfrächning...

Så där satt vi alltså med ett axellager av gummi som inte passade och vad skulle vi göra? Som långseglare måste man vara lite av en uppfinnare ibland och kunna fixa saker själv (eller så får man ha ett rejält fett konto och låta andra sköta de biten) så jag tillverkade en svarv av vår borrmaskin och lyckades sandpappra ner lagret till rätt storlek istället. Jag kände mig ganska nöjd och fick många positiva kommentarer från personalen på varvet som tyckte att min lösning på problemet var genialisk. =) Lagret passades in och propelleraxel, propeller och roder monterades tillbaka, men Båten Anna han inte lyftas i på måndagen utan fick snällt vänta till strax före lunch dagen därpå. Väl i vattnet spann vår motor åter som en katt och ”kling-klang-klonk”-ljudet vad äntligen borta. Dessutom går hon nu som ett skott med nymålad botten. I vindar på runt 5-6 m/s seglar vi jämnt med båtar som är ganska mycket större än oss.

Hela gänget som nu huserar på Båten Anna bland Sällskapsöarna. Fr. vänster: Linn, Linnéa, Eiliv, Emilie.

Vi har nu också äntligen fått våra gäster ombord. Min syster Linn och hennes kompis Linnéa landade söndag morgon medan vi hade båten uppe på land på varvet. Det var ett kärt återseende att äntligen få träffa min syster som jag inte sett på ett helt år. Medan vi var på land underlättade de arbetet genom att hjälpa oss med matlagning, disk och handling så att vi kunde koncentrera oss på båten. Chefen på varvet var dock inte lika glad över våra gäster då många av hans manskap gärna tog omvägar förbi vår båt för att titta på damerna som solade på fördäck.

Sedan Båten Anna kom i vattnet har vi haft det väldig väldigt härligt ihop. På tisdagseftermiddagen gjorde vi klart skepp, handlade och fyllde på vatten. Sedan gav vi oss av tidigt i soluppgången onsdag morgon med kurs mot grannön Moorea som ligger ca 15-20 sjömil från Tahiti. På vår väg såg vi delfiner på håll och jag såg även en val som hoppade upp och slängde sig i havet i ett gigantiskt magplask. (Resten av besättningen var gröna av avund för att de missade valplasket)

På Moorea var vattnet underbart klart med en härlig turkos färg.

På Moorea ankrade vi upp innanför revet på ca 3 meters djup i kristallklart turkost vatten och vi kände att vi var i paradiset. Vi spenderade 3 dagar där med att sola, bad, snorkla och hajka i bergen. Vi gjorde en lång snorkeltur där vi simmade ut till mynningen av passet genom revet in till lagunen där sikten var häpnadsväckande. Jag tror att man lätt kunde se 50 meter under ytan. Där såg vi massor av svartfenad revhaj som simmade runt. Vi försökte att fota men de var skygga och lät sig inte komma nära. Det är ändå alltid lika kul att få se haj när man snorklar. Är väl med någon form av skräckblandad förtjusning. Två kvällar besöktes lyxhotellet Hiltons bar där det råkade vara happy hour mellan 17-19. Ruskigt goda romdrinkar serverades där med utsikt över lagunen i solnedgången.

Snorkeltur på Moorea där tjejerna bildade formation vid ytan.

Moorea kallas även för blommornas ö eftersom det är blommor över allt.

Natten mellan fredag/lördag seglade vi mellan Moorea och ön Huahine. Det var en lugn natt med ganska svaga vindar och väldigt vackert månsken. Jag och Emilie tyckte att det var väldigt trivsamt att dela med oss av vakterna och jag tror att våra gäster tyckte att det var en ganska spännande upplevelse att nattsegla. Under mitt pass så var det en annan segelbåt som kom väldigt nära akterifrån. När de kom så pass nära att det bara var ett 50-tal meter bakom oss fick jag nog och tyckte att det var på tok för nära. (Har man ett helt hav att segla på tycker jag att man kan hålla en marginal på minst 500 meter men gärna mer) Jag tog vår starkaste lampa och lyste mot vår förföljare som någon minut senare helt plötsligt svängde runt 90 grader. Kändes nästan som om det inte hade sett att vi var där och fick en chock när de insåg att de hade en annan båt rakt föröver.

På grund av nattens svaga vindar var vi inte framme på Huahine förrän på lördag eftermiddag. Väl inne i ankringen så såg vi våra norska vänner på båten Frida som vi inte sett sedan Grenada i karibien. Det var roligt eftersom vi hade pratat om dem några dagar tidigare men hade sagt att vi nog inte skulle stöta på dem eftersom det låg så långt före oss. Av dem fick vi dessutom veta att våra kära vänner på den norska båten Hero också var på ingång redan samma kväll. Alltid lika roligt att träffa båtar som man sett tidigare under resan.

Båten Anna med sin nya fina jättestora flagga!

Här på Huahine har vi också haft det väldigt bra även om vädret har varit ovanligt regnigt de senaste dagarna. Vi har hängt lite på stranden, snorklat och hyrt en bil och sett oss om på ön. Jag och Emilie hissade vår nya svenska flagga som är av modell jättestor. Vi beställde en ny flagga av Linn att ta med sig och tänkte inte så noga på måtten, så nu har vi gått från att ha haft minst flagga till störst i hela ankringen. Ingen tvekan längre om att vi är en svensk båt. Den nya flaggan var för stor för vår flaggstång så vi hissade upp den i akterstaget i stället. Norrmännen kom förbi och undrade om det var svenska flaggans dag.

Under vår biltur runt ön hamnade vi på ett bed&breakfast som drevs av en gammal dam som visade sig ha svenska förfäder. Hennes farfars far hade varit en svensk som kommit hit på en valfångstbåt och förälskat sig i en öbo och blivit kvar. Damen hade 9 syskon som alla var mörka och såg ut som polynesierna vanligtvis gör, medan några svenska gener hade tittat fram genom henne och gjort henne ljus och blåögd. Vi stannade där en stund och drack kaffe och pratade ön och dess befolkning.

Jag och Linn redo att simma ut på revet trots mulet/regnigt väder.

Vi har haft väldigt häftig snorkling här på ön. Massvis och åter massvis av färglada fiskar, anemoner, clownfiskar (hitta nemo fisken), sjögurkor och till och med en skorpionfisk såg vi. Vi har även sett fler hajar och olika sorters rockor. Underbart har det varit i alla fall och det är såå roligt att ha Linn och Linnea ombord och få dela denna fantastiska del av världen med dem.

Ja, vad kan man säga? Det är som att snorkla i ett akvarium! =)

Imorgon seglar vi vidare till Ta´ha efter en tidig snorkeltur på revet igen. Dessutom är det även precis ett år imorgon, sedan vi lämnade Kristinehamn för att ge oss ut på vårt världsomseglingsäventyr. Det skall firas ordentligt!

Nu måste här sovas innan det är dags att kliva upp igen!

Salta hälsningar från Kapten Niotå på Båten Anna

Papeete – den europeiska huvudstaden mitt i söderhavet

Emilie — Wed, 27 Jun 2012 07:20:03 +0000

Nu börjar vi sakta återhämta oss från vår förgiftning med några små återfall emellanåt. Det var en dryg historia och vi misstänker att vi kommer få leva med vissa symtom och en del återfall ett tag framöver. Det är även omöjligt att hålla sig från de saker vi inte ska äta som kyckling, fisk, ägg, koffein, alkohol m.m. Vi har dock bestämt att det är ok i mindre mängder när sjukhus finns att tillgå… Vi har känt att tillexempel alkohol gör så att det kliar hiskeligt på hela kroppen. En kväll trodde vi att vi lyckats fått skabb från någon gatuhund när det kliade på oss båda så vi höll på att bli galna… Det symtom som sitter kvar mest är att det gör ont att ta i kalla saker. Att hålla i en kalldryck gör jätteont.

Massor av färgglada fiskar i det extremt klara vattnet på Rangiroa vid revet som kallades the Aquarium...

Vi har nu lämnat Toamotus och Rangiroa till fördel för Tahiti. Rangiroa var fint och vi hade väldigt trevligt (när vi inte sov). Det var också jätteklart vatten och man kunde snorkla i inloppet till ringrevet när vattnet gick mot högvatten och det strömmade in. Eiliv tyckte det var dödskul och hade förmodligen kunnat snorkla i den där strömmen dag ut och dag in ett bra tag. Vi såg hajar, megabarracudor och massvis med läckra fiskar, sikten var utomordentlig och man såg hur djupt som helst. Om man dök utanför revet kom det tydligen delfiner som var så närgångna att man kunde klappa dem men eftersom jag inte har något dykcert kunde vi inte göra det. Jag tyckte Eiliv kunde göra det för sina födelsedagspengar han fick av sina snälla morföräldrar och mamma men han är alldeles för ekonomisk. På Rangiroa besökte vi även en pärlfarm, där vi fick se hur man odlar pärlor och graderar dem för prissättning. Det var väldigt intressant och jag hittade tre mycket fina pärlor, i en fyndlåda med udda pärlor, som jag ska göra ett armband av. För er som inte vet det så är pärlorna här svarta (eller mörka) och

Otroligt vackra svarta pärlor men ack så dyra...

svindyra. Mina tre kostade dock bara ca 200 svenska kronor. Vi fick även veta att naturliga pärlor är så ovanliga som att de kan hittas i 1 ostron av 15 000 och de bildas på grund av en sorts mask som attackerar ostronet. Tror ni en sådan pärla är billig? Jag vill ha en… eller några!!! =)

Nu är vi alltså i staden Papeete på Tahiti och här finns mataffärer, klädaffärer, musikaffärer (Eiliv har fått nya strängar till gitarren), och MC DONALDS!! Det är skrämmande vad man kan sakna civilisation efter ett tag alltså, det är så bekvämt att kunna handla det man vill och att slippa äta konservmat och soyabitar. Vi har bokat tid för att lyfta upp båten så det kommer att ske på torsdag morgon. Då ska hon få det här lagret som är trasigt utbytt samt en målning med bottenfärg. På söndag kommer Linn och hennes kompis Linnea äntligen och sedan ska Anna i vattnet igen på måndagen och sen går hon som ett skott igen!

Emilie på betongkajen på Manihi. Färgen på vattnet är fantastisk!

Annars är det mycket funderingar här på Båten Anna vad det gäller det här med att segla hem med båten till Sverige. Vi gav oss ju iväg för att segla jorden runt och det är vad vi vill göra, dock hade vi bara tänkt oss att vara ute i två år och segla förbi Adenviken upp i Röda havet, in i medelhavet och via kanaler genom Europa upp till Östersjön och Sverige, men som det ser ut känns det inte som ett alternativ att segla i Adenviken utanför Somalia pga av den välutvecklade piratverksamheten som försiggår. Alternativet är alltså att runda Afrika (om vi inte skulle vinna 25 000 dollar på lotto som det kostar att frakta båten på ett lastfartyg denna sträcka). Både jag och Eiliv är av uppfattningen att det skönaste med seglingen är att komma iland och det blir en hel del långa seglatser om vi ska runda Godahoppsudden. För fördelaktiga vindar måste vi då efter Afrika segla över till Sydamerika, avverka Västindien igen och sedan segla hem via Azorerna vilket betyder att vi sammanlagt under resan kommer att korsa atlanten 3 gånger. Vi undrar då vilken färg man får ha på byxorna, kanske röda med svart bälte? Ett annat problem är också att vi inte själva äger båten och Tommy och Gustaf kanske inte är så sugna på att äga båten ett extra år som nog måste till om vi ska runda Afrika. Vi slits alltså mellan följande alternativ:

Alternativ 1: Efter vi släppt av Linn på Rarotonga i slutet på juli seglar vi som dårar 9000 sjömil till Sydafrika för att hinna dit innan orkansäsongen i södra delen av Indiska Oceanen börjar i november. Då kan vi runda Godahoppsudden i januari 2013, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2013.

Alternativ 2: Vi seglar i något lugnare takt upp till Indonesien innan orkansäsongen i södra delen av Stilla havet startar i oktober och vi når Thailand lagom till jul. Vi åker därefter hem till Sverige någon månad och hälsar på för att sedan åka tillbaks och försöka tjäna pengar på något vis. Sedan i ca augusti/september 2013 seglar vi ner mot Sydafrika för att runda Godahoppsudden januari 2014, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2014.

Alternativ 3: Vi seglar i lugn takt ner till Nya Zeeland, försöker få ett jobb och spenderar orkansäsongen där för att sedan i ca april 2013 segla mot Sydafrika för att runda Godahoppsudden januari 2014, segla över till Brasilien, göra Västindien, segla hem via Azorerna och komma hem till Sverige sommaren 2014. (Även här försöker vi få råd till ett Sverigebesök över julen).

Alternativ 4: Vi seglar till Australien innan orkansäsongen startar, säljer båten och backpackar oss hem…

Som ni förstår tål detta att tänkas på… Vad tycker ni? Någon som har något annat förslag?

En annan viktig faktor i beslutet är såklart pengar, vi har inte så gott om dem längre… Att lyfta upp båten, måla om och byta ut den där grejen kommer kosta några tusen… Att lyfta upp och i kostar lite drygt 3000kr sedan kostar det lite drygt 300 kr per dag att stå på land. Färg kostar ca 2000kr och reservdel till axelns mojäng allt mellan 200 till 3000kr beroende på om vi bara kan sätta in nytt gummi eller om vi måste byta hela grejen. Så var det inte fett på kontot innan lär det inte vara det efter detta heller!

Vår ankringsplats på Manihi. Franska Polynesien är underbart!

Franska Polynesien är i alla fall helt underbart och för alla er som är rädda att lämna svenska farvatten för en långseglats så kan jag säga att Eilivs pappa igår seglade in i en storm med vindar på 27 m/s på östkusten, det har inte vi upplevt än kan vi säga, peppar, peppar… Vi är i alla fall glada att allt gick bra!

Puss och Kläm!

Här kommer en massa fina bilder från Marquesas (den nordligaste ögruppen i Franska polynesien) och Tuamotus (Mittimellanögruppen som består av atoller). Om man trycker upp bildspelet i helskärmsläge och sedan trycker på show info uppe till höger så ser ni våra kommentarer till bilderna. Blir roligare då!

Vi lever!

Eiliv — Mon, 11 Jun 2012 03:41:04 +0000

Under överfarten och ett par dar efter att vi kommit fram till Hiva Oas rulliga ankring med skitigt vatten och en långpromenad in till en by där allt var hutlöst dyrt så pratade vi mycket om att skynda på resan och komma hem till familjen, kaffemaskin, tvättmaskin, ICA och allt sådant gött. Vi var i söderhavet och hade hemlängtan… Efter ett skoj 12-årskalas och en rejäl partykväll med grabbarna på Moana lämnade vi dock Hiva Oa för ön Tahuata som ligger lite söderut. Här snorklade vi med stora hajar och mantarockor vilket var fantastiskt. I skogen kunde man plocka grapefrukt, lime/citron och mango och stranden var underbar. Varje kväll kom öborna ut till båten och snackade lite, bytte bananer och öl mot några fiskekrokar. De tog med oss och kollade på en grotta och var allmänt trevliga. Att de bara gjorde detta för att vara trevliga var för oss lite förvirrande efter västindien där folk ville ha pengar för att visa vägen till närmsta toalett. Vi umgicks med en massa andra båtar och hade gör skoj. Vi blev kvar där ganska många dagar då det var så härligt att vi totalt glömde bort att vi faktiskt har lite bråttom till Tahiti…

Vi stack sedan vidare till ön Fatu Hiva där vi ankrade i en bergsskreva vilket innebar ingen kontakt på satellittelefonen. Ön saknade även internet. Här hade vi det också bara så härligt, vi promenerade till ett mycket vackert vattenfall, matade hästar med mango, kelade med griskultingar och valpar och plockade en massa apelsiner. Vi käkade även en traditionell marquesisk middag hos en familj på ön vilket var både spännande och gott. En marquesisk specialitet är rå tonfisk med citron, salt, lök och cocosmjölk, läskigt till en början men riktigt gott faktiskt.

Vi har nu lärt oss att fånga fisk från båten och vad som går att köpa i affären utan att bli ruinerad (Tack Lööv för tipset om cheddarosten). Vi har även provat på lite nya grejer som pumpa och brödfrukt. Friterad brödfrukt är mums! Hemlängtan har alltså lugnat sig lite även om vi alltid saknar familj och vänner.

Vi upptäckte dock efter ett par dar på Fatu Hiva att juli och Linns ankomst närmar sig och vi har hela ögruppen Toamotos att utforska innan vi kan segla till Tahiti. Det var bara att börja båtfixa (finns alltid massor att laga och fixa innan lite längre seglingar) innan vi stack iväg för en 5-dygns segling ner till atollen Manihi. Ungefär en halv sjömil efter det att vi lättat ankar började något låta väldigt illa från axel och propeller, jag slår av och skriker till Eiliv; Fan, nu tappade vi propellern igen. Detta var väldigt dåligt läge då vi hade klippor runt omkring samt ingen vind. Eiliv kastar av sig kläderna, sätter på sig cyklop och kastar sig i för att titta. Propellern satt kvar men däremot hade stävlagret på propelleraxeln gått sönder, alltså ett lager som sitter där axeln går genom skrovet. Vi visste sedan ett tag tillbaks att den börjat bli dålig men det har liksom inte funnits någonstans att lyfta upp Anna. Vi vet att det finns kran på Tahiti så vi bestämde oss för att segla ner dit snarast möjligt och få upp Anna och byta den där grejen innan Linn och hennes kompis kommer. Nu när vi tänkt lite mer åker vi nog först till Rangiroa som är den största ön i ögruppen Toamotos och försöker kontakta marinan på Tahiti och boka upptagning samt se om någon butik har reservdelen vi behöver. Det går nämligen att köra lite med motorn men det låter för jävligt men vi vill inte missa Toamotos helt…

Vi är nu alltså ett dygn från Fatu Hiva och har ca 4 dygn kvar till Rangiroa. Telefonen har vi på från åtta på kvällen (svens tid) och framåt då tidsskillnaden är nästan 12 timmar nu.

Skepp o hoj!

Då provar vi igen

Eiliv — Wed, 04 Apr 2012 01:18:58 +0000

Efter att ha åkt taxi runt hela Panama City för att köpa alla saker vi behövde för att sätta på propellern (Volvo Penta hade så klart inga som helst användbara delar i lager) samt en hel dag för att tillverka en ny kil mellan axeln och propeller så är nu åter propellern på plats. Vi ska köpa upp oss på lite nya färskvaror ikväll och sedan sticker vi mot Las Perlas imorgon. Vindarna vidare mot Galapagos ser Fortfarande väldigt veka ut så vi får se när vi kommer iväg vidare dit. Ganska snart hoppas vi…

Nu hoppas vi bara på att propellern ska sitta kvar hela vägen hem till Sverige igen!

Kram kram från oss

Så snopet det kan bli

Eiliv — Sat, 31 Mar 2012 21:19:27 +0000

Med båten sjöstuvad och fylld till bredden med förnödenheter så var det då dags att lätta ankar i morse och sätta kurs mot Las Perlas och sedan vidare mot Galapagos. Det kändes riktigt skönt att få komma iväg och lämna Panama city bakom sig. Precis när jag (Eiliv) skulle börja dra i ankarlinan medan Emilie lagt växeln i framåtdrift så såg jag att det var massor av små rockor som simmade runt båten. Jag ropar till Emilie och hon lägger i friläge. Bonk låter det och Emilie utbrister: – ”Jag tror vi tappade propellern!”. Inte mycket annat att göra då än att ta på sig badbrallorna, cyklop och hoppa i vattnet. Mycket riktigt, propellern hade trillat av… IGEN… Som tur var hade den kilat fast sig mellan rodret och båten så att vi kunde bärga den. Hade den trillat till botten hade den varit borta eftersom sikten i vattnet är kanske en halv meter. Att skaffa en ny propeller hade förmodligen blivit en dyr historia. Nu behöver vi bara en kil och en låsbricka från Volvo Penta. Tyvärr öppnar de inte igen förrän på måndag så vi får snällt vänta tills dess. Förhoppningsvis kommer vi iväg på tisdag istället (Om inte delarna måste beställas, för då kan det ta massvis av tid…)

Nu tar vi tillfället i akt och fixar några småsaker med båten samt lär känna våra nya svenska grannar på Moana. Får Emilie bestämma så blir det nog åtminstone ett biobesök till också nu när det ändå är så billigt.

Klart slut från Båten Anna

PS. Håll tummarna för att Volvo Penta har vad vi behöver… DS

Nu är vi nära!

Emilie — Sat, 31 Mar 2012 01:55:48 +0000

Nu närmar vi oss Galapagos som kanske är den destinationen som vi sett fram emot mest inför resan! Vi har dock även världens största hav framför oss vilket gör att det pirrar lite i magen! Jag och Eiliv kommer att segla själva… Hade vi velat hade det nog inte varit så svårt att hitta besättning här i Panama då det sitter lappar på anslagstavlor och det finns folk som frågar på radion efter en båt att segla med till Tahiti eller Australien. Vi tycker helt enkelt att det är skönt att bara vara vi ett tag… får se om vi känner samma sak efter veckor till havs

Gustaf lämnade Båten Anna samma dag som vi anlände till Panama City och även om det varit en jobbig period så tog vi farväl som vänner med en kram. Vi har även mötts upp efteråt och hade en riktigt trevlig kväll tillsammans!

Nu har vi fixat delar av att göra listan och inhandlat det mesta på inköpslistan samt fyllt båten med mat, vatten och diesel (+massa cola såklart). Så imorgon sätter vi kurs mot Las Perlas som är en ögrupp en dagsetapp härifrån. Där ska vi fixa lite mer på att göra listan och vänta på vind till Galapagos.

Panama har varit billigt men ändå dyrt… Saker är billigt här men vi har varit tvungna att inhandla mycket grejer samt betalat kanalpassagen. Det var dock billigare än vi trott att gå igenom. Vi vet inte ännu exakt hur mycket kanalpassagen kostade då vi lagt en stor summa i pant som vi ska få tillbaks men vi gissar på ca 4300 inklusive hyra av linor och däck. Det var nästan lika dyrt att ligga i marinan i Colon en vecka… Äta på restaurang och gå på bio är billigt här. Att gå på bio kostar 3-4 dollar (1 dollar = ca 7 kronor). Tyvärr har vi bara haft tid att gå en gång, men det var riktigt trevligt!

Panama har även bjudit på mycket djurliv, vi har sett en skorpion, krokodiler, tvättbjörnar, apor, an svart puma och hoppande rockor. Men med tanke på vart vi styr vår kos nu blir det väl ännu bättre =)

Till våra familjer:
Vi saknar er så mycket att det gör ont och att vi ibland glömmer bort varför vi gör det här… Vi lovar att segla försiktigt och vara rädda om oss! Vi hör av oss om inte på Las Perlas så på Galapagos. Tiderna på satelittelefonen är de samma och numret finns under fliken ”kontakta oss”. Sist men absolut inte minst… Grattis Karin till en frisk liten pojke, vi ser fram mot att få träffa honom i jul!

Puss och kram från oss återstående på Båten Anna (Emilie och Eiliv)

Man vet att man har handlat tillräckligt när kvittot är lika långt som en själv =)

Fullt hus i Karibien

Eiliv — Mon, 06 Feb 2012 03:18:37 +0000

Hej hej hallå!

Precis som föregående skribenter har förklarat så har vi haft så mycket för oss hela tiden att vi inte har haft tid eller tagit oss tid till att uppdatera så mycket på hemsidan. Av det vi har skrivit så hoppas jag att det har framgått av vi har det riktigt bra. Senaste 6-7 veckorna har vi varit fem eller sex personer ombord så det har varit ganska trångt men väldigt trevligt. För ett par dagar sedan skjutsade vi våra sista två besökare, min (Eilivs) mamma och hennes man Hans, till flygplatsen och kvar blev bara vi… Jag, Emilie och Gustaf. Efter några veckor fyllda av aktivitet och skoj var det som om ett lugn sänkte sig över båten. Massvis av plats ombord och en dag att bara ta det lugnt. Helt plötsligt känns båten nästan lite tom…

De senaste två veckorna har vi alltså haft min mamma Mary och hennes man Hans ombord. Det har varit väldigt roligt och vi har hunnit med att göra massor under den korta tid de var här. De mötte upp oss i St.Lucia där vi försökte oss på att bestiga Petit Piton som är ett av öns högsta berg. När mamma insåg hur brant klättringen skulle bli så fick det bli en promenad i skogen istället och lunch på en restaurang alldeles vid havet. Några dagar efter efter att de kommit var det dags att sätta kurs mot Martinique. Martinique tillhör fortfarande Frankrike så det kändes nästa som att vara tillbaka i Europa igen eftersom alla pratade franska och vi handlade med euro. Det var även tydligt att den allmänna standarden var något högre än de andra öarna vi besökt och priserna var även där efter, dvs mycket högre. Frukt och grönt är över lag väldigt väldigt dyrt här i karibien. På Martinique fick man betala nästan 10 kr st för äpplen. Galet. Men det beror väl på att de i princip får importera allt.

Efter några korta dagar på Martinique kände vi oss ganska nöjda och fortsatte mot ön Dominica där vi befinner oss nu. När vi kom hit hade vi sådan tur att vi redan första kvällen träffade på två svenska par som bor här under vinterhalvåret. Janne och Russin samt Elisabeth och Anders. De har varit underbart snälla och generösa mot oss och tagit sig tid att guida oss runt ön. Vi har badat i varma källor, simmat i grottor och besökt några häftiga platser där de spelat in scener från Pirates of the Caribbean. Med hyrbil har vi kört runt i princip hela ön och sett det mesta av det bästa. Vi har verkligen utnyttjat tiden här och gjort saker från 7 på morgonen till sent på kvällen.

Så i fredags var det dags att skjutsa Mamma och Hans till flygplatsen och det kändes väldigt tråkigt att säga hejdå till dem då det dröjer länge innan vi får se dem igen. Nu är det i alla fall bara vi tre igen och vi börjar känna oss ganska nöjda med karibien och har bestämt oss för att sätta kurs mot centralamerika om några dagar. Det ska bli spännande att komma ut på havet igen.

Innan vi drar så har vi som vanligt en massa saker som måste fixas med båten. Ja, saker och ting går ständigt sönder eller behöver ändras. Denna gången är det en genua som måste lagas, salongsbordet måste skruvas om, det har blivit någon form av bakterie- eller algtillväxt i saltvattenspumpen vilket har lett till att det stinker fis eller surströmming om man använder den, lådan med kryddor envisas med att åka ut när vi seglar och det skall fyllas på med mat, vatten och diesel + lite annat som ska fixas.

För alla intresserade så letar vi fortfarande efter någon som kan tänkas vilja segla med oss från Panama till Franska Polynesien med start någon gång i mars. Hör av dig till oss via mail om du är intresserad.

Till nästa gång

Eiliv ”Captain Ninetoe” Hägg

PS. Alla ni som har varit på båten och seglat med oss – Vi saknar er! Skriv gärna någon kommentar och berätta hur ni har det nu.

Guernsey – England, men ändå inte

Eiliv — Tue, 13 Sep 2011 21:37:05 +0000

Efter den hårda natten utanför Cherbourg var vi alla rätt slut och inte jättesugna på att kämpa mer med nordsjön. Att det sedan blåste minst 10 m/s rak motvind i några dagar gjorde nog också sitt till att vi blev kvar där ett tag. I fredags blev det dock en väderlucka och vi kände att vi var rätt nöjda med stan, så vi hissade segel och rundade det ökända Cap de La Hag (Kan bli tidvattenströmmar där på uppåt 12kn) och satte kurs ner mot den lilla ön Guernsey. För en gång skull var vi framme långt innan mörkrets inbrott och vi kände oss pigga och inte helt slutkörda. Precis efter vi lagt till blev vi dessutom medbjudna tilll Yacht Cluben av bryggrannen Peter, som seglat hela vägen från Australien. Han råkade nämligen fylla år. Vi följde med och hade en riktigt trevlig kväll tillsammans med honom och andra lokala seglare.

En vy över Guernseys klippiga kustlinje.

Precis som jag så tror jag att många aldrig har hört talas om den lilla ön Guernsey tidigare. Guernsey ligger strax utanför Frankrikes nordvästra kust och tillhör den grupp öar man brukar kalla för kanalöarna. Trotts närheten till Frankrike så tillhör Guernsey England. Dock har Guernsey en egen flagga och nationalsång och är helt självstyrande och är därmed inte med i EU. (Vi blev med andra ord tvungna att klarera in när vi anlände) Historiskt sett så har ön varit viktig i handelssammanhang men är nog mest känd som den enda del av Storbritannien som blev ockuperat av tyskarna under andra världskriget. Innan ockupationen var ön helt demilitariserad men tyskarna var snabba med att bygga upp hundratals bunkrar, skyttevärn och utkikstorn i grå betong, längs med hela kusten efter att de anlänt. De ville helt enkelt göra ön ointaglig. Ön förblev ointagen och det tyska kompaniet på ön var faktiskt sist med att kapitulera efter kriget. De tyska betongbyggena står kvar än idag och utgör en del av Guernseys kustlinje. Utöver detta så lägger man snabbt märke till hur mycket bilar det finns på denna lilla ö. Enligt uppgift så finns det hela 51 000 registrerade motorfordon här trots att befolkningen bara uppstiger till ca 62 000! Det måste alltså vara så att det bara är barn i dagisålder som inte kör något motorfordon själva…. =) (Det tål att påpekas att även motorcyklar och mopeder är inräknade i siffran)

Svenskan Monica på besök ombord Båten Anna där det bjuds på kaffe.

Trotts tyska betongklumpar har vi haft det riktigt trevligt här på ön. Andra dagen träffade vi en svenska som har bott här på ön de senaste sex åren tillsammans med sin man och sina två barn. Hon var så snäll att hon bjöd oss på en guidad tur runt ön i sin bil och gav oss skjuts till en stor supermarket där vi kunde storhandla. Hon och hennes man kom även förbi båten en kväll vilket var riktigt trevligt.

Jag (Eiliv) har klättrat längst upp i masttoppen och håller på att trixa med vår lanterna. 14 meter över vattenytan är högt!

Utöver guidade turer och storhandling så har vi även haft lite att fixa med båten. Som vi skrev senast så hade våra lanternor slutat att fungera. Det visade sig bero på att det hade läckt in saltvatten i däckskontakten som hade korroderat sönder totalt. När jag öppnade den var den bara fylld av en grå sörja, så det var inte så konstigt att lamporna slocknat. Kontakten är nu bytt men det är lite fippel kvar för att alla lampor ska lysa. Vi har även problem med mindre läckage från taket som vi försöker åtgärda. Problemet är att vi inte riktigt vet vart det läcker, så vi försöker täta lite på måfå med sikaflex. Utöver det har stopp i länspumpen lösts upp och lysdiod över kompassen har monterats. Något som vi glömde nämna i förra inlägget är att vi nu har fått vindrodret att fungera och det är verkligen toppen. Är otroligt skönt att slippa handstyra samtidigt som vindrodret är helt mekaniskt och därmed inte drar den minsta gnutta ström. Underbart!

Under tiden här på Guernsey har det blåst på i runt 10-15 m/s (rak motvind som vanligt) så vi har tagit det lugnt här i hamnen. Imorgon ska det dock lätta och vi sätter kurs ner mot Franska Camaret för att korsa Biscaya där ifrån. Som det ser ut väntas det ett högtryck in över Biscaya till helgen som vi tänkte försöka tajma. Vi hoppas på finväder och trevliga vindar. Vi längtar verkligen ner till södra Europa, värmen, tapas och ständiga nordliga vindar!

Kramar från oss på Båten Anna

via Eiliv ”Captain Ninetoe” Hägg