Översegling – Båten Anna

Nu kommer vi snart hem…

Eiliv — Sat, 21 Jun 2014 08:54:19 +0000

… och de som är nyfikna på hur en världsomseglare eller dennes båt ser ut i verkligheten är välkommna att komma till Göteborg, Hovås hamn fredag kväll den 4e juli kl 19 för att ta emot oss till Sverige. Efter allt kramkalas kommer det beroende på vädret att utvecklas till någon form av grillfest eller annan aktivitet. Mer information kommer att komma när datumet närmar sig. Vi längtar!

Mot Norra Europa

Eiliv — Sun, 01 Jun 2014 16:34:51 +0000

Precis vid midnatt för en vecka sedan gled vi äntligen in i Horta på Azorerna efter vår längsta tid till havs under vår tre år långa resa, 24 dygn och 8 timmar på en liten segelbåt. Det var oerhört skönt och efterlängtat att få krypa ner i kojen och sova en hel natt utan att bli störd.

Överfarten var en av de jobbigaste med huvudingredienser så som lågtryck, regn, motvind och kulingvindar i en salig blandning. Överfarten tog nästan en vecka längre än vad vi hade hoppats på.

Veckan på Azorerna har varit full av kära återseenden med andra seglare som vi inte sett sedan länge. Azorerna är ju lite av en samlingspunkt för alla som är på väg hem till Europa. Mycket tid har därför gått åt till att prata och ljuga med andra seglare, men vi har också jobbat hårt för att få båten i ordning inför nästa överfart till Irland. Fönster har tätats, solpaneler har kopplats om, båten har städats ur och en massa annat småpill.

Idag är det dags att kasta loss igen men det är svårt att slita sig från den trygga marinan för att ge sig av till sjöss igen. Det är inget vi ser fram emot men nu är det bara att bita ihop och segla den sista lilla biten hem. Innan vi kastar loss har vi tagit oss tid till att lämna ett avtryck på ön genom att göra en målning i hamnen. Att inte göra någon sägs vara förknippat med otur och det är väl dumt att chansa? Dessutom är det roligt att lämna något efter sig som ett bevis på att vi varit här.

Vi hoppas på att vi får mer tid att skriva på Irland. Vi räknar med att vara framme tidigast på måndag nästa vecka men troligtvis tisdag eller onsdag. Håll utkik efter oss på marinetraffic.com.

Vår målning som vi lämnade efter oss på en av hamnens betongväggar. Målningen trängs med tusentals andra från alla båtar som passerar förbi här varje år på väg hem till Europa.

Skepp O´hoy!

Mot Azorerna över atlanten ännu en gång

Eiliv — Thu, 01 May 2014 20:51:11 +0000

Nu är alla filter och oljor på motorn bytta. Båten genomgången och segel lappade. Vi har fyllt båten med mat och vatten och sätter nu kurs mot Azorerna. Vi hoppas att vi är framme inom 3 veckor så håll tummarna för bra väder åt oss. Till följe har vi de andra unga svenska båtarna Panta Rhei från Stockholm och Bri från Umeå. Det hör inte till vanligheterna att ha sällskap med båtar i samma storlek som oss. Skoj! Vi hörs på andra sidan.

Bara vi

Eiliv — Thu, 10 Apr 2014 14:28:05 +0000

Just nu befinner vi oss ankrade i en liten vik i Brittish Virgin Islands, kantad av en kritvit sandstrand och varmt klart vatten. Igår hämtade vi upp Emilies kompis Emilie som ska hänga med oss de kommande två veckorna. Vi har inte tänkt göra mycket annat än att slappa, bada, promenera på stranden, grilla i solnedgången och kanske ta en kall öl. Bara ha det bra med adra ord. Gäller att njuta av den sista tiden i karibien. Följande inlägg skrevs innan vi kom hit under nattseglingen från Saba:

Solnedgång under seglats mot BVI.

Den karibiska natten är varm. Endast iförd shorts, linne och en öppen huvtröja står jag och håller vakt medan vi slörar fram under månen och stjärnorna. Vinden fläktar skönt och fladdrar lätt i kläderna. Med musik i öronen och en kopp kaffe i magen står jag upp i sittbrunnen hållandes i störtbågen och spanar ut i natten. Det var ett tag sedan vi hade sådan här lätt och behaglig segling. Seglen är perfekt skotade, vindrodret styr stabilt och Båten Anna skär fint genom vattnet. Jag kan inte göra annat än att le och njuta av stunden.

Emilie njuter av den fina seglingen. Det var ett tag sedan det gick såhär fint.

Vi är på väg mellan ön Saba och Brittish Virgin Islands som vanligtvis bara kallas BVIs. Det är en kort segling på bara 90nm så vi räknar med att vara framme redan tidigt imorgon bitti. BVIs blir sista stoppet i karibien innan det är dags att segla hem till Europa igen. Innan dess ska vi dock ta det riktigt lugnt och bara njuta i några veckor. Vi får dessutom besök av Emilies kompis Emilie som ska segla med oss där i två veckor.

Anna som har varit med oss hela vägen från Kapstaden mönstrade av på Dominica och flög hem till Sverige igen för att fortsätta arbet som brandingenjör. Det har varit väldigt trevligt att ha både henne och Olof ombord och vi ser fram emot att ses igen när vi kommit hem till Sverige. Tack för den här tiden!

Som ni säkert såg på bilderna i förra inlägget så passade vi på att hälsa på Elisabeth och Anders, som är ett svenskt par som spenderar vintrarna i sitt hus på Dominica. Vi råkade på dem förra gången vi var här för lite drygt två år sedan så det var ett väldigt trevligt återseende nu när vi var här igen. Vi blev bjudna på en väldigt god middag i deras hus som ligger i en liten by uppe i bergen med en magnifik utsikt över frodiga bergssluttningar med det azurblåa havet i bakgrunden.

Ytterligare en solnedgång. En daglig aktivitet ombord är att se solen snabbt sjunka i havet.

Fredrik som mönstrade på nere i Tobago för att segla med hem till Sverige, mönstrade också av på Dominica. Efter att ha seglat i lite drygt en vecka ihop så kände vi att vår personkemi inte fungerade alls, så för allas bästa valde vi att dela på oss. Ska man bo ihop på en sådan liten yta som vår båt och samtidigt korsa ett hav utan möjlighet att stiga av så måste personkemin fungera åtminstone hyffsat för att man ska klara av att stå ut med varandra. Känner man att det kanske inte fungerar efter en vecka med kortare seglingar så kommer tre veckor till havs utan land att bli en katastrof. Fredrik mönstrade alltså av på Dominica och flög istället till Colombia för att resa vidare där och träffa vänner som bor där. Vi hoppas att han får en väldigt trevlig vistelse där istället.

Ett fint exempel på ett Cumulus Nimbus som turligt nog låg på båtens läsida. Därmed var risken att vi skulle få ovädret öve ross minimal.

När vi lämnade Dominica för att segla mot Saba var det med andra ord bara jag och Emilie ombord. Det kändes nästan lite ovant att bara vara vi och båten kändes helt plötsligt dubbelt så stor med massor av plats. Bara vi två ombord har vi inte varit sedan min kompis Jocke mönstrade på i Indonesien i september förra året. Även om vi har haft oerhört roligt med alla er som har varit ombord, resan hade inte blivit densamma utan er, så är det en väldigt skön känsla att bar vara vi. Jag tror att det var på tiden att vi fick lite tid för oss själva.

Vulkanön Saba som vi aldrig fick stiga i land på...

Saba är en vulkanö som i princip bara är en frodig bergstopp som sticker upp 800m över havet. Den är mest känd för att ha bra dykning och snorkling men tillhör även Nederländerna och nlir därför Nederländernas högsta punkt. Tyvärr blev vår vistelse där lite av en besvikelse på grund av att det blåste för mycket. Trotts att vi låg på öns läsida så blåste det ganska friskt hela tiden och emellanåt kom det vindbyar nära stormstyrka. Det gick även ganska grov dyning där vi låg ankrade. Öns hamnpir låg öppen för både sjö och vind så där kunde vi inte ligga så enda sättet att komma i land var att ta dingen 2nm enkel väg bort till hamnen från läsidan vilket är lite väl långt. Efter att ha spenderat två dagar och en natt utan att kliva i land så gjorde vi en kort snorklingstur och bestämde oss sedan för att fortsätta mot BVIs och ta det lite lugnt där innan vi får besök.

Där är vi alltså nu, mellan Saba och BVIs seglandes en kurs på 320° med en slör i den karibiska natten. Bara vi…

Världsomseglare

Eiliv — Fri, 31 Jan 2014 17:57:30 +0000

23S58 4E36

Vi har nöjet att meddela att jag och Emilie numera kan kalla oss världsomseglare. (Åtminstone longitudinellt, helt officiellt blir det inte förrän vi nått Tobago.) För ett par dagar sedan seglade vi förbi 14E05.67 vilket är precis 5400 sjömil rakt söder om Kristinehamns gästhamn i Vänern där resan startade för lite drygt två och ett halvt år sedan. Det känns att vi närmar oss Sverige speciellt som vi idag ställde om klockan en timme och ligger nu i samma tidszon som hemma. Det har vi inte heller gjort sedan vi lämnade Europa för en evighet sedan.

Åtta dygn har vi nu avverkat till havs sedan vi avseglade från Kapstaden med Taffelberget bakom sig och Sydatlanten har varit precis så underbart lugn och stabil som man satt och fantiserade om under jobbiga dagar på Indiska Oceanen som var precis det motsatta. Vi har haft sol och fint varje dag och temperaturen i både vattnet och luften har stigit stadigt i takt med att vi kommit mer norrut. Nu har vi över 20 grader i luften dygnet runt och havstemperaturen har gått upp till 24 grader. Vi har passat på att bada nästan varje dag genom att hoppa ifrån fören och sedan greppa tag i ett rep vi hängt från aktern medan båten drar oss framåt. Det är bästa stunden på dagen.

Vindarna har mestadels varit lätta så vi är väldigt glada att vi målade om botten då vi nu gör 20-30% mer fart än tidigare vilket spar massor av tid på två veckors segling. Innan vi lämnade Sydafrika passade vi dessutom på att investera i en ny wobbler och det har gett rejäl utdelning. Tre fiskar på tre försök, 100 % success rate med andra ord. En Skipjack och en Big Eye tuna på ca 3kg styck och dag fyra satte vi nytt rekord ombord med en BlueFin tonfisk på hela 90cm och 14kg. Vi har ätit av den varje dag sedan dess och ännu är den inte riktigt slut.

Sedan igår kväll är vi mer än halvvägs till St Helena vilket vi firade idag med att Emilie bakade en underbart god kladdkaka som serverades med vispad grädde och kaffe. Även om det har varit soligt och lugnt börjar vi bli sugna på att komma fram. Vi har bara sett ett annat fartyg, en tanker, sedan kvällen vi lämnade Kapstaden. Anna har intensivt spanat efter valar men hittills gått bet. Igår kväll kom ett gäng delfiner på besök vilket var uppskattat men mörkret hade redan fallit så de var lite svåra att se. Man kunde urskilja när de bröt ytan med sina ryggfenor och höra hur de frustade till när de tog ett nytt andetag för att dyka ner i djupet, vilket var nog så roligt när man inte sett annat än hav på en vecka.

Anna skickar hälsningar till alla som undrar hur det går; vi mår finfint ombord och som ni kan läsa ovan så finns det en del att sysselsätta sig med ombord. Bada, spana val, fiska men vi har även spelat flera vändor av kortspelet UNO, frågespelet MIG och idag testade vi kortspelet hjärter men Emilie tog ner månen på en gång så nu vet vi inte om vi vill spela det igen.

Olof går och längtar efter utlovade limrick, nu har vi trots allt varit ute en vecka.

Vi räknar med att vara framme torsdag kväll eller fredag morgon nästa vecka så det blir väl någon gång då vi hör av oss igen. Ni där hemma får dock mer än gärna skicka meddelanden till vår satellittelefon som vi har på under dagarna. Hur man gör kan ni läsa under fliken ”Kontakta Oss”.

Skepp Ohoy från Båten Anna på ett lugnt hav.

PS. Hittills verkar det som om det fungerade alldeles utmärkt att laga styrarmen till autopiloten med epoxy. Det är vi väldigt glada för!

Nu korsar vi Atlanten – Igen

Eiliv — Thu, 23 Jan 2014 15:19:27 +0000

Efter mycket om och men kommer vi äntligen iväg. Styrarmen till autopiloten var inskickad för lagning och var lovad att vara klar i måndags kväll. Ficn den inte förrän i morse och då var den lagad på helt fel sätt. Emilie som inte är blyg såg till att vi fick alla pengar tillbaka som tur var. Nu får det bli Båten Anna-kur och limma med epoxy. Hoppas det håller!

Vi har trotts allt väldigt trevligt ombord och Anna och Olof passar in bra ombord. Dock är det inte jag (Eiliv) som är upp först på mornarna utan nu är det Anna som är morgonpiggast ombord.

Sydafrika har varit fint och vi kommer att sakna alla sköna varmvattensduschar vi har tagit. Tog sista i morse och såg till att duscha med andakt. Tvättade varje millimeter av kroppen ordentligt med sötvatten.

Det är kul att återigen vara på väg. Två veckor till havs blir en baggis! Hörs igen på St Helena…

Skepp Ohoy!

Atlantengänget på Båten Anna

Mot kapet alla talar om

Eiliv — Mon, 13 Jan 2014 18:55:39 +0000

Det är en sliten och urblekt svensk flagga som lojt vajar från akterstaget medan Båten Anna stävar mot den afrikanska kontinentens sydligaste udde, Cape Algulhas. Månen som snart är full har redan stigit i öst även om solen fortfarande har någon timmes ljus kvar att ge idag.

Senaste dagarna har spenderats i Mossel Bay i väntan på en lämplig väderlucka för att runda GodaHoppsudden och segla in i Kapstaden. Under den tiden har vi hunnit med att ta farväl av den gamla besättningen samtidigt som vi välkomnat Anna och Olof ombord. De dök bokstavligen upp för att ta över stafettpinnen i precis samma stund som Jocke och bröderna Stonegård skulle sätta sig i taxi mot kapstaden. Under helgen har vi haft gott om tid att lära känna varandra lite bättre och jag tror att vi kommer att bli ett bra team över sydatlanten. (Även om alla utom jag lidit av skiftande grader av sjösjuka under första seglingsdagen)

Idag kom då dagen D då det var dags att med hopp om goda vindar ge oss av för att runda ett av världens mest ökända kap. Dagen till ära var det dessutom rekordkallt i båten när vi steg upp vid 8-tiden. Det var huttrande kalla 18°C vilket förmodligen är det kallaste vi haft sedan vi lämnade Opua i Nya Zeeland för 7 månader sedan. Dagen har forsatt lika dant och temperaturen har inte gått över 20-strecket. Såhär på kvällskvisten har jag till och med tagit på mig långbyxor och stövlar för att inte frysa. Förstår att ni där hemma mitt i vintern tycker att vi blivit lite väl bortskämda med värme, vilket är helt sant. Jag är glad att vi snart ska ge oss av mot varmare bredgrader igen.

Än så länge är vindarna lätta och vi har tack vare Fortissimons fina lättvindsegenskaper, för en gång skull, dragit ifrån en annan segelbåt som är bra mycket större än oss. Ibland är det fint att ha en lätt båt. Vi räknar med att sikta Cape Algulhas någon gång i morgon eftermiddag. Väderleksprognosen ser lovande ut med vindar från öst som inte ska överstiga 10 m/s. Inte så mycket i alla fall…

Trots kyliga vindar har vi haft riktigt fint väder idag med klarblå himmel och sol. Det är fint att vara ute och segla. Om ett dygn eller så är vi tillbaka i Atlanten efter två års segling på jordens baksida. Ska bli fint att segla på hemmaplan eller hemmahavet som jag kallat det.

Skepp Ohoy (för er som ännu inte upptäckt det än så syns vi på marinetraffic.com igen där ni kan följa vår framfart live, mer eller mindre.)

Då drar vi igen…

Emilie — Wed, 20 Nov 2013 17:41:25 +0000

Det blev inget längre inlägg från grabbarna… Men nu har vi vilat upp oss och bunkrat upp med lite mer mat så nu ska vi dra vidare mot Sydafrika där Eiliv och Jockes vänner Johan och Jocke (ja vi blir två Jocke) väntar. Mauritsius blev mest bara ett vilostopp och vi har inte gjort mycket, Eiliv har bestigit ett berg och sen gjorde vi en utflykt med besättningen från grannbåten (en stor superyacht) till en strand, sen har det nog inte hänt så mycket mer…

Vi är alla grymt taggade på Sydafrika och djursafari men först måste vi göra en orolig överfart, det sägs att det nästan är omöjligt att göra denna överfarten utan att drabbas av åtminstone en sydvästlig kuling men vi är positiva och hoppas på att komma undan. 1500 sjömil ska seglas och vi beräknar det att ta ca 13 dagar. Vi kommer alltså att fira Jockes 27:e födelsedag till havs… Håll tummarna nu, så hör vi av oss till havs! Nedan kommer förresten lite bilder från överseglingen.

Storfiskarn som inte behöver skarva!

En stund på däck...

Vi brukar ha en liten stund ihop på däck när solen går ner...

Puss och kläm!

Framme på Mauritsius

Emilie — Tue, 19 Nov 2013 07:05:08 +0000

Det var några dagar sen vi kom fram, men framme är vi iaf och skönt var det vill jag lova! Vi ligger i en marina, vi har inte gjort många knop sen vi kom fram, vi bara njuter av dusch, god mat en stilla säng och att inte behöva oroa sig för att ankaret ska dragga eller att man behöver upp på nattskift. Överfarten gick bra men med tanke på hur trötta vi varit sen vi kom till Mauristsius så var den ganska utmanande, vi hade alla väldigt svårt att sova mot slutet och när man aldrig får sova ordentligt så bli man till slut lite knäpp =)

Jocke håller på att fila på ett inlägg och Eiliv klipper en film så det kommer nog snart upp något mer här på sidan men jag tänkte att det var kanske dags att meddela att vi inte längre guppar på havet =) Fast på Torsdag morgon är det dags igen… Vi beräknar 2 veckor över till sydafrika och Richards bay…

Nattpass

Eiliv — Tue, 05 Nov 2013 10:05:17 +0000

18S41 72E22

Om ni där hemma i Sverige spanar mot stjärnbilden Orion runt 23-snåret (är inte helt på det klara om den är synlig vid det klockslaget, men vi ponerar att den är det), så tittar ni rakt i riktning mot Båten Anna. Just då står nämligen Orion mitt över Indiska Oceanen och precis rakt ovan Båten Annas masttopp och precis som ni står någon här i mörkret och spanar mot samma stjärnor.

Klockan är fem på morgonen och jag har bara 1 timme kvar av mitt pass. Stjärnhimlen är extra klar i natt och det faktum att vi befinner oss nästan 1000 km från närmsta land gör att alla former av ljusföroreningar är helt frånvarande. I den månlösa natten kan man se tusen och åter tusen stjärnor som sprider sitt bleka ljus och gör rymden ovan oss någon nyans ljusare än havet som är alldeles svart. Vi länsar undan för en öst-sydöstlig vind på ca 9 m/s så vi gör god fart med saxade segel medan Båten Anna rullar från sida till sida av vågorna som hinner ikapp. Natten är perfekt långseglarromantisk och det är inte svårt att låta tankarna fladdra iväg över allt som vi varit med om och allt som vi fortfarande har att se fram emot.

När man blir väckt vid 3-snåret då man sover som bäst tar det emot att stiga upp och man längtar innerligt efter att få sova en hel natt utan att behöva bli väckt. När man fått i sig en kopp Indonesiskt kaffe och en smörgås av det båtbakade brödet som blev extra lyckat, har peppande musik i öronen och påminner sig själv om att man faktiskt är mitt i ett äventyr så går det dock snabbt från minus till plus. Man har vaknat till ordentligt och det är skönt att få ha en stund för sig själv där man får vara ensam med sina tankar och funderingar utan att bli störd. Är musiken riktigt bra händer det till och med att man står upp i sittbrunnen och dansar hållandes i störtbågen ovanför sprayhooden medan man håller utkik framåt.

Vi är snart inne på vårt 13e dygn och det börjar bli lite rastlöst ombord. Efter nästan två veckor till havs börjar man känna att det är dags att komma fram. Man är lite leds på att hänga på båten och vara begränsad till de nöjen som finns ombord samtidigt som man längtar efter lite social input utanför gruppen. När det blir riktigt illa brukar vi ta oss råd att ringa hem till våra familjer via satellit även om det kostar strax över 10 SEK/minut.

På hela överfarten har vi bara sett tre fartyg och alla dessa då vi råkade befinna oss i närheten av den kortaste rutten mellan Sydafrika och Sunda Strait in i Sydostasien. Så i natt när vi passerade en fiskebåt som råkade komma upp över horisonten kändes det så pass spännande att jag gick upp för att titta även om det inte var mitt pass. Tröskeln för vad som är roligt och intressant har bevisligen sjunkit ganska rejält.

En annan tröskel som märkbart sjunkit är vår köldtålighet. I Indonesien sjönk temperaturen sällan under 30 grader celcius även nattetid och man var van att det räckte med att dra på sig en t-shirt om det blev lite svalt på nattpasset. På väg över Indiska Oceanen har temperaturen börja krypa neråt 20-sträcket och det känns nu som riktigt svalt och man sitter och småfryser lite. Det som i Sverige skulle klassas som en riktigt varm sommarnatt känns nu som om det håller på att bli vinter. Med en tjock tröja och de höga seglarbyxorna på så är det dock inga problem. Vi brukar skoja om att vi måste ha lagt kursen fel och börjar närma oss sydpolen mer än Afrika.

Om vi kan hålla samma takt som hittills räknar vi med att vara framme på Mauritius om ca 6-7 dagar. Längtan att komma fram är stor men det är bara att försöka få dagarna att gå och dricka starkt kaffe, lyssna på riktigt bra musik och dansa lite extra på sina nattpass så är vi där snart.

Tack alla ni som skickar sms till oss, det är så kul att veta att vi inte är ensamma i världen =)

Skepp O’hoy!