Om ni där hemma i Sverige spanar mot stjärnbilden Orion runt 23-snåret (är inte helt på det klara om den är synlig vid det klockslaget, men vi ponerar att den är det), så tittar ni rakt i riktning mot Båten Anna. Just då står nämligen Orion mitt över Indiska Oceanen och precis rakt ovan Båten Annas masttopp och precis som ni står någon här i mörkret och spanar mot samma stjärnor.
Klockan är fem på morgonen och jag har bara 1 timme kvar av mitt pass. Stjärnhimlen är extra klar i natt och det faktum att vi befinner oss nästan 1000 km från närmsta land gör att alla former av ljusföroreningar är helt frånvarande. I den månlösa natten kan man se tusen och åter tusen stjärnor som sprider sitt bleka ljus och gör rymden ovan oss någon nyans ljusare än havet som är alldeles svart. Vi länsar undan för en öst-sydöstlig vind på ca 9 m/s så vi gör god fart med saxade segel medan Båten Anna rullar från sida till sida av vågorna som hinner ikapp. Natten är perfekt långseglarromantisk och det är inte svårt att låta tankarna fladdra iväg över allt som vi varit med om och allt som vi fortfarande har att se fram emot.
När man blir väckt vid 3-snåret då man sover som bäst tar det emot att stiga upp och man längtar innerligt efter att få sova en hel natt utan att behöva bli väckt. När man fått i sig en kopp Indonesiskt kaffe och en smörgås av det båtbakade brödet som blev extra lyckat, har peppande musik i öronen och påminner sig själv om att man faktiskt är mitt i ett äventyr så går det dock snabbt från minus till plus. Man har vaknat till ordentligt och det är skönt att få ha en stund för sig själv där man får vara ensam med sina tankar och funderingar utan att bli störd. Är musiken riktigt bra händer det till och med att man står upp i sittbrunnen och dansar hållandes i störtbågen ovanför sprayhooden medan man håller utkik framåt.
Vi är snart inne på vårt 13e dygn och det börjar bli lite rastlöst ombord. Efter nästan två veckor till havs börjar man känna att det är dags att komma fram. Man är lite leds på att hänga på båten och vara begränsad till de nöjen som finns ombord samtidigt som man längtar efter lite social input utanför gruppen. När det blir riktigt illa brukar vi ta oss råd att ringa hem till våra familjer via satellit även om det kostar strax över 10 SEK/minut.
På hela överfarten har vi bara sett tre fartyg och alla dessa då vi råkade befinna oss i närheten av den kortaste rutten mellan Sydafrika och Sunda Strait in i Sydostasien. Så i natt när vi passerade en fiskebåt som råkade komma upp över horisonten kändes det så pass spännande att jag gick upp för att titta även om det inte var mitt pass. Tröskeln för vad som är roligt och intressant har bevisligen sjunkit ganska rejält.
En annan tröskel som märkbart sjunkit är vår köldtålighet. I Indonesien sjönk temperaturen sällan under 30 grader celcius även nattetid och man var van att det räckte med att dra på sig en t-shirt om det blev lite svalt på nattpasset. På väg över Indiska Oceanen har temperaturen börja krypa neråt 20-sträcket och det känns nu som riktigt svalt och man sitter och småfryser lite. Det som i Sverige skulle klassas som en riktigt varm sommarnatt känns nu som om det håller på att bli vinter. Med en tjock tröja och de höga seglarbyxorna på så är det dock inga problem. Vi brukar skoja om att vi måste ha lagt kursen fel och börjar närma oss sydpolen mer än Afrika.
Om vi kan hålla samma takt som hittills räknar vi med att vara framme på Mauritius om ca 6-7 dagar. Längtan att komma fram är stor men det är bara att försöka få dagarna att gå och dricka starkt kaffe, lyssna på riktigt bra musik och dansa lite extra på sina nattpass så är vi där snart.
Tack alla ni som skickar sms till oss, det är så kul att veta att vi inte är ensamma i världen =)
Skepp O’hoy!
4 kommentarer till Nattpass