Detta inlägg är skrivet under seglats och är därför publicerat i efterhand.
Klockan 05:45 ringer min väckarklocka. Det ger mig precis så mycket tid jag behöver för att snooza i 10 minuter för att sedan klä på mig och gå upp i sittbrunnen för att byta av Lasse som har haft vakten innan mig mellan 03:00-06:00. Det är fortfarande alldeles mörkt ute men man kan skönja att det börjar ljusna lite i öster. Det har varit lugnt under Lasses pass. I princip inga båtar. På långt håll lyser ett starkt ljus som Lasse identifierat som en oljerigg, men annars lugnt. Efter överlämningen, som just oftast består av att fråga om man sett några båtar eller om något annat speciellt har hänt, får Lasse gå och sova några timmar till innan frukost kl 9.
Själv sitter jag kvar i sittbrunnen och spanar runt båten med musik i öronen för att vakna till. Till babord lyser ljusen från någon Colombiansk hamnstad i fjärran annars är det bara jag, båten och havet. Så här nära ekvatorn stiger solen snabbt och redan innan kl 7 är solen uppe och det är en härlig morgon till havs. Det har varit en ovanligt kall natt så båtens däck är alldeles fuktigt av daggen som fallit. (Vanligtvis har det nog sällan varit svalare än 25C nattetid sedan vi kom till Karibien) Solen värmer skönt medan den stiger över havet.
Seglingen mellan Curacao och Cartagena i Colombia tar ungefär 4 dygn och är ungefär 460 sjömil vilket motsvarar 850 km. En sträcka som innan vi gav oss av skulle kännas väldigt lång men som nu inte hör till ovanligheterna. Dock är denna segling speciell av den anledningen att vi har seglat med land i sikte nästan hela tiden.
Colombias kust i soluppgangen.
Det är med glädje i hjärtat som jag ser Colombias bergiga kust glida förbi i fjärran under den nyss uppstigna solen. Det känns härligt att segla. Även om vi har två dygn kvar innan vi får stiga i land så bryter vyn av kusten av det annars så obarmhärtigt enformiga havet ute till havs. Långt ute till havs är det vatten och vågor var du en tittar. Hav hav hav hav… Och ett dygn senare så ser man fortfarande bara hav både akterut, förut, babord och styrbord. Ja, hav är också det enda man ser strax akter om tvärs. Istället ser jag nu på avstånd hur några vindkraftverk passerar, en spetsig bergstopp dyker upp, land försvinner ner i havet för att dyka upp på ett annat ställe. Ja kusten är ständigt i förändring och erbjuder en kontrast som gör att jag kan ännu mer kan uppskatta både utsikt över land som hav. Kanske är det även någon form av omedveten inneboende trygghetskänsla som gör mig extra glad över att titta över land medan vi seglar.
Nu är det dock dags för mig att koka lite frukostgröt och väcka de andra så att även de kan glädjas över utsikten av Colombias norra kustremsa.
Over and out från Båten Anna
via Eiliv
4 kommentarer till Morgonpasset pa Baten Anna