06o22S 118o58W (<– Klicka här om ni vill se vart i världen vi var när detta skrevs)
Idag är det min syster Helenas födelsedag, dagen då Norge för en massa år sen blev fria från Sverige (vilket de inte firar så blygsamt) och exakt två veckor sedan vi lämnade ankringen på ön Isabela på Galapagos. Inget av detta märks speciellt mycket här mitt ute i Stilla havet där livet har sin stilla gång förutom att man fick en anledning att ringa lite på satellittelefonen…
Efter dessa två veckor har vi seglat 1694 sjömil och har 1221 sjömil kvar. Det är skönt att veta att det är kortare kvar än vad vi har seglat. Jag längtar hysteriskt mycket till dess att vi är framme, fiskarna har slutat nappa vilket gör att man blir less på soyafärs, soyabitar och kikärtsbiffar. Smöret är snart slut, potatisen börjar sina och det finns inte så mycket annat i kylen eller i skafferiet som gör en lycklig… Eller nu ljög jag förresten för det finns faktiskt en chevré och ett paket lufttorkad skinka i kylen men det är paxat till på söndag då det är Eilivs födelsedag. Då blir det även en laddning chokladbollar rullade i cocos, Mums! Jag längtar…
Annars har vi det bra förutom just det faktum att Eiliv nästan gråter en skvätt när han på kvällen tar upp fiskelinorna utan att vi fått napp på hela dan eller det faktum att det var så fuktigt i båten i början av överfarten pga att vattnet var så kallt så att allt, jag menar ALLT har möglat. Men vi kämpar vidare, skotar hem, revar, skakar ut rev, tar ner spirbommen, flyttar över Genuan, spirar ut Genuan o.s.v.
Nejdå, jag är inte bitter… Jag bara längtar något oerhört till att komma fram. Käka en hamburgare med strips, dricka en cola med is, promenera, sova med Eiliv, sova en hel natt och kanske framförallt slippa oroa mig för att Eiliv ska trilla i. Härom natten sa Eiliv till mig att han skulle spira ut Genuan, han skulle ha flytväst och livlina på men han berättade bara så jag visste… Någon timme senare vaknade jag (eller jag gick nog halvt i sömnen) och undrade vart han tagit vägen så jag gick ut i sittbrunnen och kollade, när han inte var där skrek jag; Eiliv! När jag inte fick något svar fick jag panik och skrek allt vad jag hade EIIIIIIIIIIIIIIIILIIIIIIIIIIIIIIIIV! Upp från soffan kommer Eiliv och undrar vad som händer, han trodde nog vi höll på att krocka eller sjunka eller något. Jag hade så mycket adrenalin i kroppen att jag skakade i typ en kvart. Jag är rädd om min Eiliv!
Tack igen för alla sms, det är så kul och det är så mycket roliga som skickar, folk som vi nästan trodde hade glömt oss!
Senaste dygnsdistanserna:
Dag 10: 107 nm
Dag 11: 148 nm
Dag 12: 144 nm
Dag 13: 134 nm
Dag 14: 126 nm
2 kommentarer till Är vi framme snart?