Warning: Undefined array key "preview_theme" in /customers/d/d/b/batenanna.se/httpd.www/wp-content/plugins/theme-preview/theme-preview.php on line 42
Warning: Undefined array key "preview_css" in /customers/d/d/b/batenanna.se/httpd.www/wp-content/plugins/theme-preview/theme-preview.php on line 43
Båten Anna | Seglar Jorden Runt | Sida 13
Först och främst ska jag tipsa om marintraffic.com. Vi har installerat våran AIS och aktiverar den medan vi seglar. AIS står står alltså för Automatic indentification system och skickar ut en signal om våran position och fart o.s.v. till VHF antenner i våran närhet. Så, om du går in på marintraffic.com kan du aktivt följa oss på våra strapattser.
Extreme sailing
Fler geografilektioner. Vi ligger för stunden i en dansk småbåtshamn i trakten Taars. Båtfolket i hamnen var på tårna och kom tidigt och frågade om hamnavgift, fanns ingenstans att gömma sig och den tidigare ursäkten att vi just har skickat iväg tommy för att betala avgiften gick inte att genomföra då det var lite väl uppenbart att vi bara är tre. Vi är ca 45 Nm (sjömil) från Kiel och Kielkanalen. Vi har seglat på bra sedan Anholt och har snitt gjort ca 50 Nm / dag. Vissa dagar mer, vissa mindre. Vi seglar för tillfället bara på dagtid då vi inte har kopplat in lanternorna. Idag är det rak motvind ner till Kiel och vi tänkte stanna här och fixa och vänta på morgondagens sydliga vindar. Inte bra, men bättre.
Stora bältbron och vi
För övrigt så seglade vi under och förbi Stora bältbron igår. Det var lite pirrigt när vi seglade in med 6 knop och bara hade någon meter till godo. På dagen hade vi en förträfflig västlig halvvind på ca 8-10 m/s och gjorde för det mesta över 7 knop. Sen kom strömmarna då loggen ofta har stått på 6-7 knop och GPSen på bara 5. Man kan bara gapa åt dom som har medströms. Det känns i alla fall riktigt bra att vara i krokarna till kiel-kanalen.
Nu ska vi aktivera oss och börja med kabeldragning, diskning och flytta på en länspump. Fun fun fun til her daddy takes the t-bird away…
Vi gled glada iväg ifrån Varberg med löften om mildare och framför allt inga sydvästliga vindar. Efter att ha varit inblåsta i Varbergs gästhamn i ett par dagar kändes det alldeles förträffligt. Äntligen var vädergudarna riktigt trevliga, för en stund. I halvvind på 5-7 m/s gled vi i stadiga 5 knop mot Anholt. Efter några timmar vänder dock vinden till sydväst och vi måste börja kryssa igen. Vi är vana kryssarseglare rykte lite på axlarna och seglade vidare. Vinden tilltog dock rätt snabbt och innan vi hade hunnit göra några större revningar var det 14 m/s kuling och vi var inte lika kaxiga längre. Det är väldigt grunt runt Anholt så vågorna blir väldigt branta. Tillslut blev vi skraja för grunden som fanns i våran direkta närhet och tog ner seglen helt och gick sista biten för motor. Läskigt var det i inloppet till Anholt Hamn som bara är ca 30 meter brett och kombinationen av vågorna och vinden gjorde det lite klurigt. Surfandes på vågor i över 7 knop gled vi dock in i säkerhet och vi kunde pusta ut. Ett gäng tyskar var vänliga att erbjuda oss en plats på sidan av dom medan andra bara tittade bort. Antar att folk inte vill ha en båt på sin utsida då det ska blåsa upp ordentligt.
Natten var inte så rolig som vi hade tänkt oss, speciellt för Eiliv som var uppe titt som tätt och kikade till båten och Emilie som var uppe titt som tätt och kikade till Eiliv. Vindarna på uppemot 20 m/s. Jag höll säkert avstånd från vinden och natten i min säng med måttot ”för många kockar” ekanades i min skalle. Jag kunde ju inte ljuga för mig själv för evigt så jag lät de andra tappra sova ut medan jag köpte färskt bröd, stekte på ägg och bacon och kokade kaffe till frukost.
Upptäckarpromenad
Eftersom det blåst stormvindar idag har vi tagit oss en slappardag. Inget oss emot då Anholt är sanslöst vackert och att vi aldrig tidigare har unnat oss en ledig dag. Vi tog oss en promenad mot en kulle vi tyckte såg riktigt häftig ut. Man går bara runt och gapar och ler. Och om man går till en affär kan man köpa starköl, även det helt fantastiskt. Sverige känns helt plötsligt lite pretentiöst. Jag tror att lite resarkänsla har börjat sprida sig i kroppen helt enkelt.
Ett mörkt moln på himmelen är dock batterierna. Dom har dött! Vi chansade och köpte begagnade batterier och det var ju inte så bra nu med korten på borden. Men hallå, 6 stycken 75 Ah för en tusing kan man inte bara säga nej till. Problemlösning är numera en daglig vana så detta ska vi nog fixa.
Natten till igår (torsdag) spenderade vi vid en ö med en massa mufflonfår som tyvärr var superskygga och det var ingen idé för mig att försöka jaga dem någon längre stund för att få mysa, tänk vad de gick miste om! Att lägga till i den naturhamnen var ingen lätt match då botten var täckt med ungefär 1 meter sjögräs så att ankaret bara dragga. Eiliv och Gustav löste det dock med att dra fram ett ankare ur ankarluckan som förmodligen är lika stort som vad jag är. Tydligen kallas det Danforth-ankare och det fungerade kalas! Det gick tyvärr inte lika bra för alla att ankra och när det började blåsa på under natten började folks ankare dragga och det blev lite krascher och dyligt… Anna klarade sig dock mirakulöst undan utan en skråma, dock sov inte Eiliv speciellt många timmar då han gick runt med en ficklampa på däck och var nojig halva natten.
Tumlare hör liksom delfinerna till ordningen valar och är den minsta tandvalen i världen. Tumlaren är den vanligast förekommande valen i svenska vatten och finns runt hela Sveriges kust. Den blir normalt 1,5 meter lång med en vikt på cirka 50 kg. (Lånad bild)
Igår hade vi en härlig dag med rak motvind från vår mysiga naturhamn strax söder om Särö ner till Varberg, vi hade vindar på 6-10 m/s och jag var bara sjösjuk några timmar, mest berodde det nog på att toaletten var trasig efter att Eiliv pumpade in sjögräs i inloppet dagen innan så att jag inte kunde göra nummer två. Tillslut gav jag upp och gjorde det… från badstegen… nummer två alltså… jo, det är sant, jag gjorde det verkligen… Höjdpunkten på dagen var ändå att vi en bit fick sällskap av ett gäng tumlare, det var riktigt häftigt och humöret blev på topp! Vid tio-tiden seglade vi in i Varbergs Gästhamn, vi gjorde 6 knop in i farleden och det var första gången på hela seglatsen som vi inte hade motvind (varade ca 1/3 sjömil) så vi kunde inte låta bli!
Idag har vi försökt att fixa med AIS och navigering, dock råkade vi sova bort halva dagen och sedan upptäckte vi att datorn vi köpt för att navigera med tyvärr inte fungerar för ändamålet. Gustaf och Eiliv bestämde då snabbt att de kunde ta min dator och jag kunde istället ta den nya datorn. Detta tyckte jag inte var en lika lysande idé då jag gillar min dator och inte alls är speciellt sugen på att byta bort den. Ett bråk utbröt snabbt och som vanligt när man är oense kommer även andra saker upp, vilket kanske i detta fallet var bra då jag och Gustaf kanske rensat luften lite. Jag är dock envis som en åsna eller något och vi ska imorgon försöka sälja vår nyinköpta dator för att köpa en ny. Och som Pumbaa säger i Lejonkungen; ”när problemen hopar sig då, då vänder man ryggen åt dem!” Så vi gick på bio istället, Vi såg Harry Potter och den var grym!
Nu ska jag gå upp och kolla vilket fall som står och slår just nu på däck i den hårda vinden så att jag kan sova lite!
Efter lite drygt två veckor i Göteborg har det nu äntligen blivit dags att dra vidare. Mast på däck, nylagade segel, nya fall och nytt mod! Vädret är fint och det kommer att blåsa någon stans mellan 2-5 m/s västlig till nordväst vilket nog lär bli en lugn start. Det ska verkligen bli skönt att få känna känslan över att vara på väg igen och att få lägga lite vatten bakom oss. Första anhalt lär bli Varberg, men som vanligt beror allt på väder och vind och om gudarna är med oss.
Masten, den underbara masten, står nu återigen tryggt på däck hos Anna. Hon lever! Nu känns jorden runt-trippen helt plötsligt verklig igen, och det är den. Imorgon lämnar vi Göteborg för Varberg. Senare på Tisdag eller onsdag lämnar vi Sverige för att bekanta oss med Danmark. Man kommer säker långt och länge att kasta stulna blickar bakåt medan hemlandet försvinner mer och mer.
Hur ska jag summera Göteborg? Långa dagar på båten, många blickar mot skyn där masten skulle men aldrig befann sig, riktigt trevligt häng och lättnad. Nu vill jag att semestern ska börja.
Det finns en känsla just nu att man befinner sig i någon form av mellanrum. Vi är inte på väg, men vi är ändå på väg. Allt det där som inte hanns med innan vi stack och som kändes som att de skulle ordna sig av sig själv finns kvar och måste ordnas! Eiliv och Gustaf jobbar på bra medans jag redan innan avfärd gjorde av med det sista av min energi. Jag har ljusglimtar såklart men vissa mornar vill jag bara ligga kvar i förpiken och gråta en skvätt för att jag ligger på ett varv med skitigt vatten mitt i Göteborg med en faktura hos riggarna som växer med tusenlappar varje dag (idag fick vi reda på att bara materialkostnaderna är uppe i över 20 000) istället för att vara på väg mot värme och turkosblå vatten. Jag måste bita ihop ibland för att min frustration inte ska gå ut över Gustaf och Eiliv som bokstavligen sitter i samma båt som jag och är positiva och håller humöret uppe! Mitt nästa stycke kommer att bli positivt för nu känner jag att det blev för deppigt här…
Riggarna är superduktiga och har lärt oss massor, det känns som att det fanns någon sorts mening i allt och att vi trots allt inte var fullt redo…
Det här skrev jag i måndags men så dog internet och jag kunde aldrig publicera det… Nu har det gått några dagar och vi har haft superskoj! Vi har umgåtts med härliga vänner och hållt trubadurafton för alla på lilla bommen i Göteborg… superskoj, tack alla som var med! Vi har blivit bjudna på underbara måltider av familj och vänner så att vi har lite underhudsfett att ta av när det blir skralt på de stora haven. Bilen är såld också… det var tungt men det känns skönt att slippa oroa sig för hur den ska bli såld!
Masten är på och fakturan är betald! Efter ett fint arbete landade notan på nya varvet på sammanlagt 36 000 kr. Det blir till att äta nudlar ett tag men jag tror i alla fall att masten ska sitta kvar och att seglen är hela nog för att ta oss framåt! På söndag tänker vi dra och det känns nåstan som en liten repris så här tre veckor efter vår första avseglning.
Nu ska vi fortsätta att dänga Johan Eriksson i Corone!
Här på Nya Varvet lever vi efter regnet. Fasen det finns knappt någonting bättre än att vakna upp klockan 8 på morgonen och höra hur det smattrar på taket. Då vet man att det är sovmorgon. No working in the rain, som dom säger. Tror jag. Sen brukar det klarna upp och vi söker oss försiktigt ut igen, oftast Eiliv först. Han ska ju ha två ägg trots allt. Det är helt enkelt priset för det extra ägget.
Annars så börjar riggen ta form. Ska nog vara klart senast måndag. Då blir det påmastning för hela slanten. Båten ser lite fattig ut utan mast. En tomhet som ej går att överbygga, utan mast. Mantågsstöttorna som fick sig rejäla törnar ska svetsas. Togglar ska monteras här och var. Röstjärnet som håller förstaget ska modifierars. Skyddsräcket ska böjas till och svetsas. Som ni säkert kan tänka er så lär detta inte blir en trevlig promenad i parken, utan det kommer säker blir dyyrt. Vi glada budgetresenärer hoppas dock, kanske en aning naivt, att riggarna på Riggarna finner våran sak ädel och ger oss en väldigt tunn faktura.
Emilie bakade (baka en paj?) idag en fetost paj som var helt sjuk, sjukt god alltså. Hon har nu lagat middag två dagar i rad och det kanske inte är det vanligaste. Men låt denna paj bli en inspirationskälla. Jag tänker Pavlos hundar. Så fort man säger ”Paj” kommer salivbildningen att börja i Emilies mun och hon blir sugen på att laga mat. Ska testas.
Vi mår bra här i alla fall. Kanske inte så att vi frodas direkt, skulle ju hellre vilja vara på väg. Men men, all is well.
Som ni förstår så var detta inte den början vi hade tänkt oss när vi satte segel ifrån Kristinehamn. Våra förväntningar grusades rejält i samma stund som masttoppen slog i vattenytan mitt ute på Vänern. Det innebar inte bara ökade kostnader och mer jobb utan även att vi blir sinkade ett par veckor. Humöret hos besättningen har gått både upp och ner, men just nu tror jag att vi är på väg uppåt för att stanna.
Efter masthaveriet har vi kunnat dra några viktiga slutsatser i alla fall:
– Vi hade väldigt tur. Ingen i besättningen blev skadad, om man bortser från några blåmärken och rispor från bärgningsarbetet.
– Masten som föll ner i vattnet istället för på däck klarade sig mirakulöst utan bucklor eller sprickor. Hade detta varit annorlunda hade våran resa varit slut där och då eftersom en ny mast hade tagit lång tid att ordna och hade blivit alldeles för dyr för att det skulle gå ihop. Hade den fallit rakt bakåt hade den förmodligen även krossat våra fina solpaneler som förser oss med ström.
– För en så pass chockartad upplevelse som ett masthaveri faktiskt är så vart skadorna ändå mer eller mindre överkomliga. Förstagsprofilen till furlexrullen vart tyvärr helt förstörd då den drogs efter båten med genuan som ett stort drivankare. Krafterna blev för stora så att profilen brast på ett ställe och vart tillböjd till ett prydligt S. Babords mantåg blev skadat och två mantågsstöttor blev böjda till bågar. Den blå sidolinjen blev skavd, samt några mindre plastskador kring mastfoten av mest estetisk karaktär. Störtbågen över sprayhooden fick ta emot bommen och blev ordentligt tillbucklad men räddade förmodligen i gengäld några i besättningen från allvarliga skallskador. På vindinstrument, lampor och lanternor som sitter på masten är funktionen ännu okänd. Genuan fick bara en liten skada i förstagsliket medan storsegelt blev revat på tre ställen.
– Ok, nu när jag skrev ned allt så lät det nog värre än vad det är. Båten Anna är fortfarande i fint skick dock utan mast på däck.
– Vi har bestämt oss för att byta ut alla vant och stag för att försäkra oss om att ett masthaveri inte kommer att inträffa igen. En liknande händelse mitt ute på en ocean kan bli fatal.
– Vår semester har faktiskt börjat så vi får lov att unna oss att ta det lite lugnt emellanåt. Innan avfärd arbetade vi stenhårt utan rast och vila för att bli klara i tid och nu med ännu fler saker på listan att fixa kan det kännas övermäktigt. Vi har därför beslutat att ta en sak i taget och låta det ta den tid det tar + att ta oss tid att göra något roligt emellanåt för att hålla moralen uppe.
I vilket fall som helst så ligger nu Båten Anna parkerad i Nya Varvet i Göteborg. Vi har stans bästa plats med utsikt över Älvsborgbron som är mycket vacker med staden i bakgrunden. Den känns lite som Göteborg svar på Sydney Harbour Bridge. Här har vi fått hjälp både med rigg och segel, men för att hålla kostnadena nere försöker vi ordna med så mycket vi kan själva.
Vårt nya Saliomat 760 prydligt monterad på akterspegeln. Den observanta läsaren ser att vindflöjel och roderblad ännu saknas.
Idag kan vi triumfera med att äntligen ha monterat på vårt vindroder – ett Sailomat 760. Ska bli riktigt spännande att testa det när väl mast och segel är tillbaka. Vi hoppas att det tryggt ska styra oss många tusen sjömil över de sju haven.
Innan jag avslutar vill jag vara tydlig med att vi inte känner oss speciellt nere. Vi är definitivt på uppgång och tar det här avbrottet i Göteborg som en chans att ordna det som inte var riktigt klart när vi lämnade Kristinehamn. Sen är ju Göteborg ändå alltid Göteborg – goa gubbar. Nedan har jag även lagt till ett litet vidoklipp från innan vårt haveri. Riktigt fin segling på Vänern på vår resas första dag:
Först och främst; tack till alla som kom till festen, avseglingen och även hjälpte till med båten tidigare i veckan. Kul att så många såg oss värdiga till sin tid och uppmärksamhet. Vi får styra upp en hemkomstfest om si sådär två år. Det kommer att serveras Chili, det står redan klart.
Så nu till resan:
Fin kryss i 5-6 knop
Efter många kramar, kyssar, handskakningar, näsgnuggningar och klappar på ryggen gav vi oss av på måndagen den 10:e Juli klockan 14.00. Lars-Gunnar som hade kommit med med både frun och båten och som redan rundat jorden med segelbåt kom med visdomsorden: ”Klarar ni Vänern, klarar ni världen!”. Vi nickade gillande. Med oss på våran första del av resan hade vi Linn, Magnus och Emilie 2. Vi gick för motor första delen och hade det allmänt trevligt dock fanns sjösjukan med där i bakgrunden hos dom flesta, förutom Eiliv som är immun mot just denna åkomma. Emilie ansåg att Eiliv måste vara sjuk eller onormal på något vis. Med hinken på däck rullade vi snart ut genuan och fortsatte den långa vägen söderut, som just då inte kändes så nämnvärt lång, ”Det här var ju lätt!”
Trasig båt
Klockan 01.00 på natten försvann dock den positiva känslan. Vi hade seglat i cirka 10 timmar och allt gick bra. Det var 8 sek rak motvind mot Djurö, där vi hade bestämt oss att ankra. Trots motvinden kändes det väldigt lugnt. Vi kryssade i stabila 5-6 knop och hade Djurö i sikte. Mentalt hade vi nog alla redan ankrat. Plötsligt hörs dock ett skarpt men lågt ljud och vi som sitter i sittbrunnen ser helt sonika hur masten, med fulla segel och rigg, faller ner i vattnet. Bommen slår hårt ner i det nya skyddsräcket som vi just hade installerat (tack Urban). Emilie2 och magnus sitter i princip rakt under bommen. Det är mörkt, vi är trötta och situationen känns helt absurd. Vi kollar oss runt och ser att alla är oskadda. Eiliv kommer utrusandes med orden ”Vad i h-vete!” i halsen. Några ögonblick senare är vi dock på fördäck och försöker säkra masten. Tydligen är det väldigt dyrt med en ny mast för ett oförsäkrat gäng. För att göra en lång historia kort så hade vi 6 timmar senare och hundratals lyft, lyckats bärga upp masten på däck. Utan vinscharna hade det aldrig i världen gått. Klockan 10.00 på måndagen kunde vi smyga oss in i Sjötorps gästhamn och andas ut. Extremet slutkörda och alla med någonting smått galet i blicken kunde vi konstatera att vi hade varit med om ett masthaveri. Det enda vi kunde göra var att garva åt situationen. Orsaken till haveriet var förmodligen att fästet, en schackel som vi i efterhand har hört att man absolut inte ska ha på sin rigg, hade brustit. Bevisen finns i botten på Vänern. Emilies 2´s första upplevelse på en segelbåt visade sig bli ett masthaveri, inte alla som kan säga så. Hennes resa var dock slut då hon skulle till Island.
Några incidenter senare (grundkänning, magsjuka, hostande motor i hårt väder) är vi dock säkra i Göteborg. Från Sjötorp surrade vi fast masten och gick för motor. Vi ligger vid Nya Varvet och slickar våra sår, väntar på att morgondagen ska lösa våra problem och att riggverkstaden och segelmakeriet ska öppna. Vi lär nog stanna kvar här ett tag och fixa med Anna medan Linn och Magnus återgår till sin semester. Tack för igår och tack för veckan som gått.
Vi klarade Vänern. Alltså har vi i princip redan klarat världen. Eller nja.. Men vi kämpar på.
